Taken (tv-serie 2002) – episk släktsaga med närkontakt

USA 2002 (miniserie på TV), skapad av Leslie Bohem, producent: Steven Spielberg

Dakota Fanning i Taken

Handlingen.

Den ambitiösa och påkostade Spielberg-producerade miniserien om tio avsnitt, som skapades för Sci-fi Channel och vann en Emmy för bästa miniserie. Totalt är det ungefär 15 timmars speltid. Vi får följa femtio år av modern amerikansk historia, men det är en alternativ version där det verkligen kraschade ett UFO i Roswell på 1940-talet, och där myndigheterna sedan dess döljer vetskapen om utomjordingar för allmänheten. En enda alien överlever kraschen och producerar ett barn tillsammans med en jordisk kvinna, och genom denna händelse binds tre amerikanska familjers öde för evigt samman. Det är familjerna Key, Clarke och Crawford som vi får följa i fyra generationer, från krigsåren genom Kalla kriget och fram till modern tid. Och det är som om det utomjordiska ödet är så starkt, att varje ny generation i familjerna är dömda att upprepa de föregående generationernas misstag. På ena sidan står seriens skurkar, familjen Crawford, som leder den amerikanska militärens UFO-avdelning och inte ryggar tillbaka inför några metoder för att lösa det utomjordiska mysteriet. Mot dem, men under många år helt ovetandes, står familjerna Key och Clarke, som inte bara skaffar hybridbarn med besökarna utan som därefter också plågas svårt av att bli bortförda om natten, tagna till rymdskepp och bli experimenterade på. Dessa helt vanliga amerikaners vanmakt inför två hemlighetsfulla och grymma makter – myndigheterna och utomjordingarna – är vad som gör Taken värd att titta på.  Till slut når dramat sin upplösning då Allie Keys (Dakota Fanning) föds – resultatet av utomjordingarnas avelsprogram i fyra generationer. Allie blir den första personen som kan slå tillbaka mot övermakten.

Pretentionerna?

Ett riktigt påkostat och myllrande tv-epos som aspirerar på att vara den utomjordiska versionen av Krigets vindar eller De fattiga och de rika.

Rymdskeppet har kraschat i Roswell

Rymdskepp och världsbygge!

För huvudpersonerna är det hela tiden ett mysterium vad som pågår, även då det med åren står klart för alla insatta att det är utomjordiska varelser det handlar om. Men Taken väljer att inte tillföra något nytt till tefatsmytologin, utan istället rör vi oss i välbekanta trakter för den som håller lite koll på hur alien abduction, små grå varelser och flygande tefat brukar skildras i amerikansk populärkultur. Rymdskeppen har en tydlig släktskap med dem från Spielbergs eget mästerverk Närkontakt av tredje graden, komplett med en snygg ljusorgel fäst på undersidan. Och utomjordingarna må vara främlingar på Jorden, men de ser med sina sneda stora ögon mycket välbekanta ut, lätt igenkännliga från tusen t-shirts och bokomslag från de senaste trettio åren. Igenkännandet är lite av själva poängen med Taken – i seriens alternativa verklighet stämmer de moderna vandringssägnerna och konspirationsteorierna till 100%. UFO-entusiasterna har rätt. Detta förtar tyvärr också lite av spänningen, då vi nästan vet på förhand hur huvudpersonernas trauman kommer att utvecklas. Den som blir bortförd får t ex ett implantat i huvudet, och har en benägenhet att stå och se förvirrad med näsblodet rinnande medan något mystiskt rör sig i sädesfälten. Vi har sett det förut. Samtidigt finns det också något djupt tillfredställande att slutligen se en av vår tids mest seglivade moderna mytologier kompetent iscensatt. Det är inte mysteriet som är poängen med Taken, utan människornas reaktioner på mysteriet.

Tefat av den spielbergska sorten

Produktionsdesign;

Inget regelrätt kostymdrama. Trots att femtio år förflyter under handlingens gång så väljer miniseriens skapare att tona ned skillnaden i teknologi, mode och arktiektur och betona likheterna i de tre familjerna, generation för generation. Mycket av serien utspelas på en landsbygd där tiden ändå alltid tycks stå stilla, och i dystra korridorer på olika militärförläggningar. Färgskalan är murrig, med undantag för de scener som utspelas i eller omkring rymdskeppen. Då flödar ljuset mot oss. Det är effektfullt.

Bortrövad av aliens i Taken

Domen:

Trots att den nu har några år på nacken står sig Taken väl som modern dramaserie och som ett måste för alla fascinerade av utomjordingars förehavanden på Jorden. Den utgört kulmen på många års populärkultur kring aliens, och ger en sorts slutgiltig och hyfsat seriös dramavinkel på den fantasieggande storyn om utomjordiska bortföranden – en mindre spekulativ variant än den samtida Arkiv X. Den är också en naturlig utbrodering av Spielbergs egen Närkontakt, gjord för en mörkare och mer cynisk tid av konspirationsteorier och maktmissbruk.

Takens svaga punkt är att den konsekvent tar den trygga och något slätstrukna vägen, med ett övermått av nostalgi och sentimentalitet. Trots att många händelser i serien är traumatiska och mörka, skulle Taken förmodligen ha tjänat på att bli ännu mörkare och intensivare, och framför allt lite mindre förutsägbar. På fyra generationer och femtio år skulle det kunna hända mycket omvälvande och spännande saker i en värld där utomjordingar och myndigheterna tävlar om herraväldet, men i Taken förblir samhället i stort sett opåverkat från första till sista avsnittet. Det är bara huvudpersonernas liv som slås i spillror. En annan brist finner vi i den psykologiska trovärdigheten hos vissa huvudpersoner, framför allt de onda Crawfords. Storyn kräver att rollerna inom släkten går i arv mellan generationerna, men inget vi får se i serien förklarar den enorma ondska som manifesterar sig i Crawfords, gång på gång. Är det arvssynden som slagit till? I en serie så fokuserad på det mänskliga dramat, blir den här tendensen till att jobba med karikartyrer något påfrestande i längden.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket bättre Taken hade kunnat bli om den varit lite mindre övertydlig med vad mysteriet är, och mer lik The Leftovers som går på tv nu. The Leftovers skulle mycket väl kunna mynna ut i något i stil med Taken, men bygger allt på karaktärsutvecklingen. Den sparar avslöjandet till senare. Taken vacklar mellan att vara en saga och ett drama.

Men det finns mycket positivt också, och inte minst ensemblen av skådespelare. Dakota Fanning visar här redan i späd ålder var skåpet ska stå. Genom hennes medverkan blir seriens sista avsnitt också de mest minnesvärda. Bland andra skådisar hittar vi Joel Gretsch, Ryan Hurst, en ung Anton Yelchin, m fl.

Fler filmer om närkontakt av tredje graden+

Närkontakt av tredje graden, E.T, Dark Skies, Fire in the sky, The Fourth Kind, The Forgotten, Falling Skies, Signs

Space Camp (1986) – de sista optimisterna

USA 1986, regi: Harry Winer, manus: Clifford Green, producent: Patrick Bailey

Space Camp

Handlingen.

En äventyrsfilm främst för unga rymdfantaster med käcka tonåringar i huvudrollerna. Filmen skildrar hur ett gäng ungdomar på ett sommarläget anordnat av NASA får pröva på att gå igenom en liknande utbildning som den riktiga astronauter går. Mellan träningsuppdragen i rymdskyttelsimulatorn hinner de både bråka och förälska sig i varandra. Men då de besöker den riktiga rymdfärjan Atlantis går något snett, och ungdomarna skickas upp i rymden av misstag. I en biroll ser vi den blott 12-årige Joaquin Phoenix, som spelar en nördig pojke med en robot som enda vän.

Pretentionerna?

Filmen spelar på de optimistiska känslorna kring det amerikanska prestigeprojektet att kolonisera rymden. The stars belong to a new generation är filmens tagline, och det ekar både av framtidstro och en smula nostalgi tillbaka till det tidiga 70-talets många bemannade rymdfärder. Men Space Camp hade otur med timingen. Mer om det längre ned.

Rymdfärjan Atlantis

Rymdskepp!

Rymdfärjan Atlantis är en av de sex flygplansliknande rymdskepp som USA använde mellan 1981 och 2011. Det nya med rymdfärjorna jämfört med tidigare raketer var att de kunde landa på Jorden för egen maskin. De sågs länge som framtiden för bemannade rymdfärder, men visade sig vara osäkra och kopiöst dyra i drift. Atlantis, som förekommer i filmen Space Camp, blev den sista rymdfärjan att flyga år 2011. I filmen förekommer även en ännu inte färdigkonstruerad rymdstation, som Atlantis med ungdomarna ombord tvingas att docka till.

Produktionsdesign;

Snyggt paketerat, och för att vara en barnfilm från 1986 så är såväl flygscenerna i rymden som tynglösheten och rymdpromenaderna fint gestaltade. Space Camp har stått sig väl mot tidens tand.

Domen:

Ack, 1986 går till historien som året då drömmen om rymden nästan dog. Vi som trodde att vi såg början på en ny era då rymdfärjan Columbia lyfte med ett vrål 1981, fick se våra drömmar grusas 1986 då rymdfärjan Challenger exploderade vid starten och dödade alla astronauter ombord. Chocken var ofattbar för rymdfantaster. Jag minns att NASA skulle fira sitt 25-årsjublieum detta år, med en stor konsert i Houston med franske Jean-Michel Jarre. Höjdpunkten skulle vara då astronauten Ron McNair spelade saxofon till Jarres synthsymfoni, från omloppsbana kring Jorden. Men då Challenger lyfte med McNair ombord, gick allt så snett. Konserten fick istället tillägnas de döda, och någonstans där falnade NASA:s glans. Bara några månader senare hade filmen Space Camp premiär, och den kunde inte haft sämre timing. En film om ungdomar som av en olycka råkar skjutas upp i en av de där osäkra rymdfärjorna blev plötsligt med av en thriller än det äventyr det var tänkt.

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Nu är det inte säkert att Space Camp hade blivit någon succé om inte olyckan varit framme. Det är en överdrivet äppelkäck och ganska enkelspårig film. Den talande roboten som orsakar Atlantis uppskjutning är så ostig att det knappt går att förlåta. Men ändå – vi var många rymdintresserade barn på 80-talet, som blev innerligt bedrövade då Challenger förolyckades. Så snarare än att Space Camp lever upp till sin slogan om en ny generation, blev ungdomarna med sin naivt optimistiska syn på rymdresor den sista generationen som trodde på oavbrutna framsteg i erövringen av rymden.

Här är filmbloggen som recenserat 218 rymdfilmer

Guardians of the galaxy

Välkommen till dig som just hittat fram till Rymdfilm. Bloggen har funnits i drygt två och ett halvt år, och är helt dedikerad till science fiction på film och TV. Närmare bestämt filmer som utspelas helt eller delvis i rymden, eller där rymden är ett bärande tema. Jag försöker vara generös och inkludera så vitt spektrum av filmer som möjligt, så att Rymdfilm ska förbli rolig att skriva och att läsa. Därför kan det vara Melancholia lika gärna som Aliens.  Ibland gör vi till och med en avstickare till robotfilm eller monsterfilm. Ibland trillar det in filmer som hör till flera genrer, som Pacific Rim. 218 filmer och tv-serier har vi sett tillsammans hittills, och fler lär det bli.

På sidan Rymdfilmer A-Ö finns en alfabetisk lista över alla filmer jag sett, med länkar till recensionerna. Först på listan står som sig bör 2001, och sist är just nu Zero Theorem. För att smalna av den långa listan lite, kan du använda genrelänkarna i bloggens toppmeny.

Mycket nöje!

Henrik Tornberg

Zero Theorem (2013) – uddlös gubbslemsdystopi av Terry Gilliam

Storbritannien/Rumänien 2013, regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin, producent: Nicolas Chartier och Dean Zanuck

Zero Theorem

Handlingen.

Finns det en mening med livet? Det frågar sig regissören Terry Gilliam och bjuder oss än en gång in i sin färgsprakande och dystopiska framtidsvision. Qohen (Christoph Waltz) hemsöks av existentiell ångest samtidigt som han jobbar med avancerad programmering för det hänsynslösa IT-företaget Mancom. Han vill bara dra sig undan och jobba hemifrån, i väntan på ett telefonsamtal han inbillar sig ska ge honom svaret på livets gåta. Men hans arbetsgivare skickar den ena mystiska figuren efter den andra i hans väg, och till slut börjar Qohen inse att det är just de ständiga livsgrubblerierna som gör honom så intressant. Har han kommit på existensens mening utan att själv vara medveten om det?

Pretentionerna?

Definitivt enorma pretentioner, hjälpligt förklädda till absurd samtidssatir. Det är uppenbart att Gilliam verkligen vill säga något relevant om det mänskliga tillståndet. Han ger sin inåtvände och skygge huvudperson gott om utrymme att högt filosofera om existensens elände. I en ständigt upprepad berättelsefigur repeteras Qohens hundlikt fåfänga hopp om Den stora vändningen genom det magiska telefonsamtalet. Han lyser upp då telefonsignalen ljuder, och sjunker ihop när det inte var Det Där Samtalet.

Rymden!

En science fictionfilm av Terry Gilliam behöver inte skämmas för sin plats på Rymdfilmsbloggen, trots att bara några få minuter av filmens speltid faktiskt utspelas i rymden. Jag kommer att se alla Gilliams filmer, om inte annat för gamla tiders skull. Rymdkopplingen inskränker sig till att Qohen har en återkommande vision om ett svart hål som slukar galaxer och nebulosor. Han sugs i drömmen in i hålet. Det blir också berättelsens slutpunkt. Vackert gestaltat, men mest som glittrig dekor.

Zero Theorem

Produktionsdesign;

Gilliam har alltid varit en extremt visuell regissör, och hans konstnärliga kärna finns självklart kvar i detta surrealistiska kammarspel med sin bisarra scenografi, Helhetsintrycket, speciellt utomhusscener och datoranimationer, dras dock ned av den uppenbart plågsamt låga budgeten. Den konstnärliga visionen har blivit lidande av alltför många budgetkompromisser. Resurserna är onekligen smart och ekonomiskt använda, men som uppföljare till Brazil blir det väl futtigt.

Domen:

Vi i publiken känner till Terry Gilliams misantropi, vi vet att ödet är grymt och vi anar tidigt att Qohen har blivit totalt bedragen av sin omvärld. När det väl bekräftas, har spänningen för länge sedan försvunnit. Jag blir personligen snabbt trött på Qohens introverta gnäll. Övriga personer är groteska karikatyrer: den slemmiga mellanchefen, den känslokalla psykologen, den unge hackern.. Och när filmens kvinnliga huvudperson, det unga bombnedslaget Bainsley (Melanie Thierry), gör entré i sexig sjuksköterskeuniform av gummi och börjar städa och laga mat hemma hos den sure gamle träbocken Qohen, så blir det faktiskt helt omöjligt att fortsatt engagera sig i Zero Theorem. Gilliams styrka har väl aldrig varit hans kvinnoporträtt, men här halkade han över gränsen till gubbslem. Samtidssatiren känns märkligt uddlös och parodisk. Det finns några fyndiga ögonblick, som festen där alla dansar med varsin iPad, men de blåser snabbt förbi och lämnar inga bestående spår efter sig. Att Zero Theorem skulle vara den sista filmen i en satirtrilogi där Brazil och 12 Monkeys är de båda föregående, låter tyvärr som en efterhandskonstruktion av en regissör som hoppas upprepa sina gamla succéer i brist på nya idéer.

The Zero Theorem

Fler filmer som den här+

Gilliam har gjort en rad mycket bättre filmer som förmodligen kommer att stå sig i många år till: Time Bandits, Brazil, Fisher King, 12 monkeys.. och varför inte Fear and loathing in Las Vegas? Och han har en plats i popkulturhistorien genom sina animationer för Monty Python.

10 sätt som Guardians of the Galaxy återupplivar space opera

Jepp, Rymdfilm älskar Guardians of the Galaxy. I recensionen skrev jag ”Så bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara.”  Det som är extra kul är att filmen tar element (klichéer) från den gamla hederliga rymdoperagenren, och gör dem coola och/eller roliga för en ny generation. För om vi ska vara ärliga, så går det fem töntiga rymdpirater på varje häftig i filmhistorien.

Varning för stora spoilers för filmen nedanför den här bilden på Groot som ger en blomma till en flicka. Scrolla inte vidare om du inte vill få massor av detaljer om Guardians of the Galaxy avslöjade för dig.

10 Njutningsfullt ond mörkrets härskare

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

I filmen: Ronan the Accuser är ättling till en urgammal kungafamilj, omger sig med ett hov av sykofanter och slavar som tar hand om varje litet infall han kan få. Ronan talar alltid som om han har en hänförd publik, och endast i pompösa utbrott som beskriver sin egen överhöghet – åtföljt av ett kacklande skratt. Han ska självklart krossa sina fiender under sin stövels klack som de kryp de är. Och i bakgrunden finns ytterligare en Mörkerhärskare av ännu större kaliber: Thanos. Han skrattar ännu mer kacklande.

Klassiska exempel från genren: Det är förstås nästan onödigt att nämna Darth Vader, som vi såg i Stjärnornas Krig första gången, eller Kejsaren som gjorde sin oförglömligt wagnerianska entré i Jedins Återkomst. Den mörka sidan av kraften lämpar sig mycket väl för filmskurkar, för att de blir så skamlöst njutningsfulla i sin ondska. Och det finns något i härskar/tjänarrelationen mellan Kejsaren och Vader som är lite likt hur nedlåtande Thanos behandlar Ronan. Efter Star Wars såg vi en lång rad Mörkerhärskare i space operafilmer, och inte sällan som duos: Den diaboliske Kejsar Ming i Flash Gordon med sin trogne General Klytus, greve Zath Arn i Starcrash, Lord Marshal med sin olydige Lord Vaako i Chronicles of Riddick,  Ra i Stargate, Loki i Thor, Malekith i Thor Dark World eller Skeletor i Masters of the universe. Vi har Shinzon i Star Trek Nemesis, som både är klon till kapten Picard och Bland de mer töntiga hittar vi den pilske kungen av Zodanga i John Carter och führer Kortzfleisch i Iron Sky. Bland de ickekungliga återfinner vi Khans två inkarnationer i Star Trek II eller Into Darkness. But to name a few..

9 En galaktisk neutral ledare/makt utan någon reell makt

I filmen: Nova Prime, spelad av Glenn Close, lyckas bara uppbåda en arg blick då Ronan hotar att ödelägga hela Xandar på en förmiddag. Hon lägger även huvudet på sned.

Klassiska exempel från genren: Kejsaren från Starcrash, elementalen Aereon i Chronicles of Riddick, kejsaren (och även hertig Leto) i Dune, Leias kungliga familj i Star Wars, den goda häxan i Masters of the universe, amiral Ackbar i Star Wars, Kryptons högsta råd i Superman och Man of Steel, överste Graff och Mazer Rackham i Ender’s Game, som trots att de manipulerat och tränat Ender inte kan göra ett dugg då slutstriden väl kommer. Gröna Lyktan-kåren och väktarna från Oa har också en liknande oförmåga när det gäller, i Green Lantern.

8 En undre värld befolkad av massor av skumma aliens

I filmen: Först är det den vansinnigt ohygieniska och våldsamma fängelseplaneten Kyln, där djungelns lag råder och där artikeromen är lika imponerande som i Amazonas djungler. Den Knowhere, rymdstationen inrymd i ett kranium från en avliden rymdgud, där talande gnagare kan spela om små, gulliga rymdvarelserns liv med en lönnmördare utan att någon lyfter på ett, två eller tre ögonbryn.

Klassiska exempel från genren: Baren i Mos Eisley, i Star Wars, är  det första och kanske mest kända exemplet på ruffigt vattenhål för lokala fifflare och våldsverkare, många med två huvuden.I Jedins återkomst är det Jabba the Huts palats som är skådeplatsen för både en brutal fängelsearena, och platsen där den lokale tyrannen till slut får vad han förtjänar då hjältarna bryter sig ut och sparkar rumpa med den lokala kriminella eliten. Vi har också den sömniga ”paradisplaneten” i Star Trek V, och klingonfängelset Rura Pente i Star Trek VI. Eller varför inte mutanternas horhus på Mars i Total Recall,  den svarta marknaden i den koloniala flottan, i Battlestar Galactica, eller den skumma skrotasteroid där Cale jobbar i Titan AE och piraternas stad i Treasure Planet  –  båda liknar GotG:s Knowhere på sitt eget vis. Till och med de allra mest motbjudande gangstermiljöerna från skräpfilmer som Pluto Nash och Space Truckers kan man ana har influerat vår älskade Guardiansfilm.

7 Föräldralös pojke blir galaktisk hjälte

I filmen: Den unge Peter lever med sin cancersjuka mamma på Jorden, och då hon dör kidnappas han av pirater, och undgår precis att bli uppäten. Istället får han av den brutale Yondu lära sig att leva utanför lagen.

Klassiska exempel från genren: Luke Skywalker, Flash Gordon, Shad i Battle beyond the stars, Cale i Titan AE, Jim i Treasure Planet, Kirk i Star Trek, Max i Elysium, Alex från The Last Starfighter (som blir rekryterad till en interplanetär polisstyrka genom att han är så bra på dataspel), David i Flight of the Navigator.

The Ravagers

6 Rymdpirater/rymdwestern

I filmen: Hälften av huvudpersonerna lever på att stjäla, råna och smuggla i rymden. Ingen har rent mjöl i påsen. Piraterna har egna städer, och egna flottor med rymdskepp.

Klassiska exempel från genren: Ah, pirater var standardfigurer i alla rymdoperor från 80-talet. Ice Pirates är den bästa av dessa piratfilmer från storhetstiden – helt skogstokiga pirater med bl a Anjelica Huston och Ron Perlman, en viljestark prinsessa, och en massa gulliga robotar. Vi har också den roliga Stella i Starcrash. Cowboyen Cowboy från Battle Beyond the Stars Vi har ju även självaste Han Solo, som lever på smuggling i vad som är en tydlig blandning mellan en western och en rymdopera. Och i samma andra på senare år har vi sett Captain Mal och de andra piraterna ombord på rymdskeppet Serenity i filmen Serenity och TV-serien Firefly.

5 En ondskans högborg, stor som en katedral

I filmen: Ronans flygande tempel/palats har rum som är luftiga som i gotiska, franska katedraler. De fyller till synes inga andra syften än att imponera på de krälande maskar som råkar komma förbi. Mer snyggt än praktiskt, måste man nog erkänna.

Klassiska exempel från genren: Dödsstjärnan i exempelvis Jedins återkomst, med Kejsarens tronrum som också har ett praktiskt schackt rakt ned i kärnreaktorn, 40 våningar längre ned. The Flying Fortress från Krull eller Mörkrets pyramid i Stargate. Necromongerflottan i Chronicles of Riddick ser ut som en flygande version av Konungarnas dal i det forntida Egypten, komplett med enorma statyer av härskaren själv. Sadors skepp i Battle Beyond the stars har en infernalisk dödsståle som kan spränga planeter. I Star Trek har Neros skepp den största interiör vi sett på senare år – 100 våningar öppna mot ett centralschackt utan några räcken att hålla sig i. Folk flyger handlöst över stupet så fort skeppet måste gira. I Iron Sky har nazisterna gjort en bas av hela Månen. USS Cygnus i The black hole är katedrallikt i sin skörhet – och man förstår inte hur de flortunna väggarna någonsin skulle kunnat förväntas motstå gravitationen från ett svart hål. Det gör de inte heller.. Specialomnämnande för de utomjordiska jättesalarna där professorn möter sitt eget öde i sina egna dunkla drifter i klassikern The Forbidden Planet.

 

4 Icke humanoida huvudpersoner

I filmen: Rocket är en ovanligt stor men i övrigt anatomiskt korrekt, talande tvättbjörn. Han bär kläder och vore riktigt söt om det inte var för hans ovana att väsa grova svordomar och skjuta först och fråga sen. Han ledsagas av ett två meter högt, gående och talande träd, vars enorma styrka bara matchas av det godmodiga glittret i hans stora hundlika ögon. Båda figurer är så klart helt animerade, men inte i så stort utsträckning med motion capture som senare års apor i Apornas planet eller Gollum i Tolkienfilmerna. Istället animeras Rocket och Groot som seriefigurer, och vi köper dem som karaktärer och tar dem till vårt hjärta. Det är något mycket viktigt som återvunnits till rymdfilmen nu. Vi har kommit över Jar Jar Binks, den mest hatade figuren i sci-fi-historien.

Klassiska exempel från genren: Jag vägrar ta Jar Jar i min mun, och pekar på de många goda exempel som en gång var en självklarhet: De många robotarna i Star Wars, och även i andra filmer som Liftarens guide, The Black Hole, Spaceballs, Järnjätten. De fina ickehumanoida huvupersonerna i Hensoninspirerade Farscape, eller allas vår oförglömlige E.T. Den andra soldaten i Enemy Mine, eller krigaren i Predator. Monstret i Alien. Självklart har också en lång rad ”aliens”  (dvs humanoider som ser ut som människor med makeup i pannan) passerat i revy i ett oräkneligt antal säsonger av Star Trek, men det kändes futtigt till slut. Jag tror vi är redo som publik att relatera till talande djur och växter, och låta dem ha en personlighet som tilåts utvecklas. Isen är förhoppningsvis bruten.

3 En sliten rymdcivilisation

I filmen: Äntligen en rymdfilm där saker från civilisationer från olika stjärnsystem skilda åt av millennier inte ser ut som om de tillverkats i samma rekvisitaverkstad inom loppet av ett par timmar. Stor möda har lagts på att få skepp, rymdstationer och kostymer att se användna, slitna och rostiga ut.

Klassiska exempel: Battlestar Galactica, där både själva skeppet och dess befälhavare är museiföremål som borde tas ur bruk för länge sedan. Millennium Falcon som knappt kan starta då det gäller. Ett skrotupplag för gamla droider i Star Wars. JF Sebastian som samlar på sina egna artificiella intelligenser i form av dockor i sin lägenhet, i Blade Runner. Många av de klassiska filmerna har i sin tur inspirerats av franska serietecknare som Moebius och Jean-Claude Mézières.

2 Dogfights med rymdskepp

I filmen: Horrah! Nova Corps och The Ravagers mot Ronans necrocraft. Rymdstrider med småplan FTW!

Klassiska exempel: Battlestar Galactica var utmärkta på dessa spännande scener, där Apollo och Starbuck sköts ut i sina små plan för att med krut och kulor möta en övermäktig flotta av cylon raiders. Samma i den med original-Galactica samtida (tidigt 80-tal) Buck Rogers. En liknande underlägessits möts vi av i Ender’s Game, samt i After Earth och Battleship Yamato. De jordiska styrkorna gör också sitt bästa i Independence Day, men förlorar.

 1. Rymddrottningar!

I filmen: Både Gamora och Nebula är prinsessor, döttrar av galaxens mörke härskare Thanos. Men de är plågade, i motsättningar, och försöker göra uppror. Därför hålls de tillbaka lite från den allra mest fantastiska av alla ingredienser i en space opera: den ohämmade, klart lysnade rymddrottningen. Jag har stora förhoppningar på dem inför kommande uppföljare.

Klassiska exempel: V-ödlornas drottning Diana, prinsessan Leia i sina bästa (flesta) ögonblick, prinsessan Aura i Flash Gordon, hertiginnan Jessica i Dune, prinsessan Karina i Ice Pirates, prinsessan av Helium i John Carter, (jag hittar inte på namnen) och sist men inte minst prinsessan Vespa från Spaceballs.

Guardians of the Galaxy (2014) – en ny standard för rymdäventyr

USA 2014, regi: James Gunn, manus: James Gunn och Nicole Perlman, producent: Kevin Feige, musik: Tyler Bates.

Guardians Of The Galaxy

Handlingen.

Det är kul att kunna kickstarta efter sommaren med en riktig smällkaramell, och för den händelse du har levt helt bortkopplad under semestern kan jag berätta att Marvels Guardians of the Galaxy (”GotG”) är sommarens överraskande biohit, geekvärldens flavour of the year och allmänt en femetta till rymdopera. Dessutom är det en komedi, och det är en viktig anledning till varför den funkar så bra. Mer om det längre ned. Handlingen blixtrar fram i kosmos alla färger, då vi tas med på en hisnande färd ut i en tätbefolkad galax, fylld av uråldriga imperier, prisjägare, pirater, utomjordingar av alla de slag och fler rymdskepp än du sett på samma gång utanför en Star Wars-film. I galaxen pågår också en kosmisk maktkamp mellan gudalikt mäktiga varelser som slåss om inflytande över de kraftfulla artefakter som kallas Infinity Stones. Den som besitter en sådan kan utplåna hela planeter med en handviftning, och det är precis detta som filmens huvudskurk Ronan, en mordgalen kreeprins, planerar att göra mot den utopiska planeten Xandar. Dessbättre behöver du inte kunna något om Marvels komplexa, kosmiska bakgrundshistoria för att kunna hänga med hyfsat i alla intriger. Och snart fokuserar filmen på ett udda gäng av förbrytare, överlöpare och lönnmördare som av slumpen eller ödet förs samman i högsäkerhetsfängelset Kyln.

Rocket Racoon

Det är den kaxige tjuven Peter Quill (Chris Pratt), den cyniske Rocket (en genetiskt modifierad tvättbjörn, med röst av Bradley Cooper), lönnmördaren Gamora (Zoe Saldana) som bytt sida, den av sorg och ilska drivne Drax the Destroyer (Dave Bautista) och slutligen Rocket medhjälpare Groot, ett talande träd vars återkommande replik ”I am Groot” yttras på många pregnanta vis av självaste Vin Diesel. Detta gäng är en vinddriven och av tillvaron stukad liten skara, som trots att de inte kommer särskilt bra överens bestämmer sig för att jobba tillsammans ett tag. Först måste de rymma från fängelset, och sedan ska de ge sig på att sälja ett mystiskt klot på svarta marknaden i den laglösa rymdstationen Knowhere. Men klotet visar sig vara just den Infinity Stone som halva galaxen redan slåss om, så det dröjer inte länge innan den disparata gruppen jagas, skjuts på, kidnappas och nästan sprängs i småbitar. Ska de ta till sjappen, som Rocket föreslår, eller bejaka sin nyfunna vänskap och försöka bekämpa Ronan och dennes övermäktiga armada?

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Pretentionerna?

Början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. Och här kastar sig regissören (och manusförfattaren) James Gunn ut i det okända på flera vis: istället för att börja reducera och gallra i Marvels oerhört komplexa mytologi och sedan välja en lightversion av den till sin film, slänger han in hela myllret av platser, civilisationer och figurer från serietidningarna, och bryr sig inte om att förklara vad fanken det är som pågår. Det fungerar utmärkt: de i publiken som har pluggat Marvelmytologin kan njuta av den, medan vi andra får en rolig actionhistoria med ovanligt mycket karaktär.

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

Rymdskepp och världsbygge!

Ett rikt, varierat och mångfacetterat universum tecknat i mättade färger och med en detaljrikedom som lockar till omedelbar omtittning. Vi får inte en utan många världar, var och en med sin egen distinkta stil: Kreeprinsens egyptiskinspirerade tempelritualer, Nova Corps ljusa och fräscha kontorslandskap, fängelsemånen Kylns blodstänkta celler, och den bisarra neonvärld som byggts upp inne i skallen av en forntida himmelsk jätte. Dessutom är GotG en veritabel rymdskeppsfest. Här är två av de viktigaste skeppen:

The Dark Aster (ovan) är Ronan the Accusers högborg och hangarfartyg, en fågelliknande struktur vars svarta vingar är vridna i spiraler. Den är lika mycket ett flygande tempel till Ronans ära, som ett vapen i traditionen shock and awe. Då The Dark Aster dyker upp på himlen ovanför Xandar och börjar spy ut jagarskepp, så vet Nova Corps att deras minuter är räknade. Då har de tur som får tillfälligt skydd av piraterna Ravagers, en kriminell organisation under ledning av Peters blåhyade fosterpappa Yondu.

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano är Peters skepp och filmens viktigaste (dess Millennium Falcon, om du så vill). Det kommer ursprungligen från Ravagersflottan, har en vass nos och är målat i orange och blått. Peter har sedan kärleksfullt inrett Milano som en ungkarlslya i amerikansk retrostil, komplett med träpaneler, en kassettbandspelare och klistermärken med lastbilar och amerikanska flaggan. Det är också, som alla pojkrum, smutsigt av divserse kroppsvätskor. I dess stereo pumpas bräkig 70-talsmusik ut – Blue Swedes Hooked on a feeling, inte minst. Denna träpanelsnostalgi bidrar starkt till GotG:s charm, och som element i berättelsen blir det begripligt i ljuset av att Peter blev föräldralös som på 1980-talet som 10-åring, kidnappades till rymden av de brutala Ravagers och uppfostrades till ett liv som yrkeskriminell av den hänsynslöse Yondu. Peters enda koppling till sina jordiska rötter är blandbandet med mammans favoritlåtar – och vi förstår att han trots att han växt upp till en stor, stark karl på många vis fortfarande är den lille pojken som inte vågade ta sin döende mammas hand.

Interiör från rymdskeppet Milano

Produktionsdesign och effekter;

En av de mest livsbejakande och härliga visuella upplevelser jag haft på bio. Snarare än att försöka vara superoriginell eller – Gud förbjude – edgy, så bejakar GotG arvet från 60-talets serietidningar och mixar in så många popkulturreferenser som bara får plats. James Gunn har gjort en närmast psykedeliskt färgsprakande hyllning till science fiction-genren, som fräckt lånar det bästa från dåtiden och adderar nutidens imponerande tekniska förfining. Resultatet är en helt perfekt blandning av analogt och digitalt, där allt hänger samman och bildar en kristallklart visualiserad och fullödig fantasivärld. Att tala om var filmen slutar och specialeffekterna börjar är meningslöst. Detta är ett allkonstverk. Och det är de många fina detaljerna som gör’t. Så smart, så smart av James Gunn att låta kopplingen mellan Jorden och galaxen vara en liten pojke från just den tidsepok då Star Wars var som allra populärast, ett faktum som gör att all jordisk teknologi i GotG ligger på Walkmannivå. Det slår an en sträng hos 40-åringar som tycker rymden var snyggast 1983, utan att för den skull dränka filmen i nostalgi för en ny generation. Men influenserna sträcker sig långt bortom George Lucas klassiska trilogi. GotG har lika mycket gemensamt med den visuella rikedomen hos Jim Henson eller varför inte Hayao Miyazaki. Inom ramen för detta rymdepos ryms både exploderande månar och ögonblick av absolut stillhet då ett magiskt träd ger en tusensköna till en liten flicka.

Luckor i manus,

Det irriterar mig lite grann att Peter Quill vid flera tillfällen tar på sig sin Star-Lord-hjälm och sedan till synes obekymrat flyger genom rymdens vacuum, klädd i helt vanliga kläder och utan handskar.

The Ravagers

Domen:

Att göra en rymdopera som alla kan gilla är förmodligen det svåraste man kan ge sig på. Genren kräver absolut gehör hos sin regissör för när det pompösa övergår i det patetiska, och vi kan säga att många regissörer känt sig manade genom åren, men få har verkligen varit kallade. Här lyckas James Gunn med det omöjliga och revitaliserar inte bara rymdoperagenren utan också Marvels filmuniversum. Om de kan lyckas med det här, så kan de lyckas med nästan vad som helst. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Utan denna påtagliga och mycket geekiga humor hade GotG haft betydligt svårare att engagera, och hade rentav kanske blivit förfärligt träig. Den som inte tror mig vad gäller humorns betydelse för storslagen rymdopera, kan ju betänka hur svårt George Lucas’ nyare Star Wars-filmer led av att de saknade gnabbet mellan prinsessan Leia och Han Solo.

Och jag tänker på den i all hast uppskjutna rymdfilmen Jupiter Ascending, som ju egentligen skulle haft premiär ett par månader innan GotG, med en snarlik story och liknande visuellt upplägg.  Hux flux flyttade filmbolaget premiären till sommaren 2015, troligen för att helt klippa om en ganska tråkig film som de förstod inte höll för konkurrensen. För så bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara. Det var väl på tiden att en ny film tog upp den fallna manteln från Rymdimperiet slår tillbaka.

Filmen klarar bechdeltestet, genom att Gomora och Nebula har flera scener mot varandra.

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel’s Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Fler filmer som den här+

En film som förmodligen haft stort inflytande är JJ Abrams Star Trek från 2009, en annan milstolpe i rymdoperagenren, vad man än tycker om Abrams i övrigt. Annars kan man se referenser till i stort sett varje sci-fi- eller äventyrsfilm från senaste 35 åren i GotG, inklusive Indiana Jones, E.T och Stjärnornas krig.

Främmande världar: tredje trailern för Interstellar

Interstellar Trailer 3

Det är bråda dagar för mig, men jag hinner lägga upp den nya trailern för Christopher Nolans Interstellar, som har biopremiär i november.

Matthew McCoaughey och Anne Hathaway är astronauter som möter främmande världar 2001 stylee, och verkar också komma fram genom sitt maskhål och kan lämna skeppet. Michael Caines röst läser Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night. Ståpäls?