Spaceballs (1987) – det våras för rymden

Handlingen.

Rymdcowboyen Lone Starr (Bill Pullman) och hans trogne kompis Barf (John Candy) är de enda som kan rädda den fredliga planeten Druidia från det onda  Spaceballsimperiet, med Dark Helmet (Rick Moranis) och president Skroob (Mel Brooks) i spetsen.

Spaceballs One

Rymdskeppet!

Mycket att välja på i den här filmen. Lone Starr har en flygande van och Dark Helmet skickar ut den fasansfulla Megamaid i form av en jättelik städerska som ska suga all luft från Druidia. Men klart minnesvärdast är den gigantiska Spaceballs 1 som i filmens med rätta berömda inledningsscen aldrig någonsin tycks ta slut.

Pretentionerna?

Medan vi letar efter lite pretentioner så visar vi här några klipp från filmen:

Specialeffekterna;

Habilt gjort, men det här är inte en film som lever på sina effekter utan på slapstick. Framför allt kostymerna är enormt larviga, vilket gör det till en bättre film. Chestburstern (det lilla Alienmonstret) från filmens början är designad av George Lucas’ Industrial Light and Magic.

Visste du?

”Tuvok” (Tim Russ) från Star Trek Voyager spelar stormtrooper i Spaceballs. Han är den som nere i öknen har den bevingade repliken ”We ain’t found shit”.
Joan Rivers gör rösten för roboten Dot Matrix.

Domen:

Himla avväpnande, på ett ytligt sätt. Det är ju en parodi på Star Wars och andra rymdfilmer, så man får inte förvänta sig dramatiskt djup, psykologisk trovärdighet eller ens en sammanhängande story. Istället tittar man bäst på Spaceballs som en rad sketcher med rymdtema, och man måste kanalisera sin inre 12-åring för att stå ut med alla rumpor, bröst, pungsparkar. Skådisarna spelar genomgående över på ett skrikande sätt. Mel Brooks gör den sexgalne president Skroob och den småskojige och uppenbart judiske Yogurt. Men framför allt är det Rick Moranis som den debile Dark Helmet som är riktigt kul. Ja, så kul som Rick Moranis nu kan vara. Samspelet mellan honom och George Wyners’ överspände Colonel Sandurz gör i alla fall den långa öppningsscenen ombord på Spaceball One rätt underhållande. Men om Bill Pullman och John Candy helt klippts bort hade filmen vunnit mycket.

Det jag skrattar mest åt idag är alla gags och ordlekar. I stort sett allt i dialogen har en dubbelmening eller är bara en studie i  nonsens. Prinsessan Vespa är en druish princess, och Colonel Sandurz är en chicken (fegis). Istället för the force är det the schwarz. Så där håller det på i absurt hög kulsprutetakt. Nivån är för det mesta medvetet låg, vilket är bra, men långa stunder går det helt över gränsen till buskis och det är långt under den kvalitetsnivå vi vant oss vid i Mel Brooks klassiska 1970-talsfilmer som Blazing Saddles eller Young Frankenstein. Det märks att rymden inte riktigt är Brooks hemmaarena, och han kör mest på rutin. Som vanligt leker han med att bryta den fjärde väggen (mot publiken) och första gången som kameran åker in i Dark Helmets hjälm är det förstås väldigt kul. Fjärde gången är det kanske inte lika skoj. Efter den här filmen så dröjde det mycket länge innan Brooks gjorde något som nån brydde sig särskilt mycket om. Det var först då han gjorde musikal av sin första film The Producers som hans geni började lysa igen.

Se även+
Galaxy Quest, för en mer sofistikerad Star Trekparodi

Annonser

15 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s