Månad: oktober 2012

Star Wars Klonerna anfaller (2002) – valpig kärlekshistoria

Anakin Skywalker (Hayden Christensen) i Attack of the clones

Handlingen.

Med tanke på hur hett Star Wars har blivit senaste dygnen är det naturligt att jag fortsätter med  Star Wars Episod II Klonerna anfaller. Anakin Skywalker (Hayden Christensen) har varit tio år som lärling hos jedin Obi Wan (Ewan McGregor) och har växt upp till en arrogant ung man med ambitioner med starka känslor av att känna sig missförstådd. Då han återser Padmé, exdrottning/senator/demokratikämpe/frisyrfantast, blossar dock helt andra känslor upp och han börjar uppvakta henne med emopatos värdigt den unge Werther. De pratar allvarligt om politik, och sedan pussas de. Samtidigt pågår någon sorts konspiration i Republiken, som leder till krig mellan Jediriddarnas klonarmé och den onde greve Dookus (Christopher Lee) robotarmé.

Slave är Jango Fetts skepp, som här jagar Obi Wan

Rymdskeppen!

Det mest minnesvärda skeppet från de tre prequelfilmerna är Slave 1, som tillhör prisjägaren Jango Fett (Bobas pappa). I en riktigt snygg jakt leker Obi Wan och Jango katt och råtta med varandra i ett asteroidbälte. Slave har en snygg strykjärnsform då det står på marken, och piloterna får klättra in i liggande position. När skeppet väl lyft så reser det sig till stående flykt – praktiskt eftersom luftmotstånd förstås saknas i rymden. (Trots det har skeppen som vanligt ett ganska högt motorljud.)

Vi får också se en mängd andra skepp som alla är tidigare varianter på skepp som dyker upp i de efterföljande filmerna. Mot slutet, då klonarmén mobiliserar, så får vi bland annat se de första Star Destroyers lyfta i solnedgången från Coruscant. Det är en mäktig syn.

Pretentionerna?

Jämfört med sin föregångare, barnfilmen Det mörka hotet,  så finns här ändå någon sorts kärna: det är ett litet lyckokast att filmen gör paralleller till USA:s inrikespolitik vid tiden för filmens release (2002, ett år efter 9/11). Budskapet är att demokratin är skör, och att ett yttre hot kan få oss att slänga de ideal vi säger oss försvara över bord. Kanske inte den mest eleganta gestaltningen av det problemet, men de försöker åtminstone säga någonting.

Taun We är nästkusin med ET

Specialeffekter och look;

Det som är bra är att konceptkonstnärer och designers har fått ta ut svängarna mera den här gången. Jag tänker på visuellt anslående miljöer som vattenvärlden Kamino, där ET-liknande aliens föder upp kloner i kliniskt vita salar. Eller huvudstaden Coruscant om natten, en hisnande och glittrande framtidsstad som lånat mycket från Blade Runner och Femte elementet. Eller varför inte gladiatorarenan där Padmé erkänner sin kärlek till Anakin, alldeles innan de blir attackerade av tre riktigt storkäftade monster? Dessa miljöer, och flera andra i filmen, har kvaliteter i sin fantasirikedom.

Problemet är utförandet. På tok för många scener består av blue screen och studiogolv, och animationerna är inte tillräckligt vassa för att klara den massiva exponering de får.  De få scener som faktiskt är inspelade i verkliga, påtagliga miljöer blir som ett andrum av verklighetstrogenhet.

Luckor i manus,

Om man inte visste att Jediriddarna var the good guys skulle man mycket väl kunna tolka dem som rätt hänsynslösa personer som mest är intresserade av att bevaka sina egna privilegier. Men det är kanske något man får svälja i en saga om gott och ont. Anakins färd mot Den mörka sidan antyds flera gånger i filmen, men han framstår ändå som en ganska oskyldig snorvalp. Det riktigt tunga dramat vill inte infinna sig, den här gången heller.

Den här krabaten vill man inte träffa i en mörk gränd

Mest minnesvärda scen*

Trots att jag är småallergisk mot underjordiska ökenstäder inom fantasy/sci-fi så tycker jag ändå att gladiatorscenen med de tre monstren är ganska kul action. Det är något arketypiskt heroiskt med ett kärlekspar som trotsar döden tillsammans. I sådana maffiga actionsekvenser funkar Star Wars som bäst.

Domen:

Okej, klart bättre än Episod I, men är det en bra film? Sådär, tyvärr. Man kan riktigt se framför sig hur George Lucas satt med fokusgrupper som klagade på första filmen, kliade sig i skägget och sen rättade till bristerna inför uppföljaren. Mer action – check! Mer romantik – check!  Fler stridsscener, större monster och mer humor – check! Som actionberättelse funkar Klonerna anfaller också hyfsat. Som storslaget ödesdrama om Darth Vaders ungdom – inte lika bra. Jag tycker i och för sig Anakins stela valpighet då han uppvaktar Padmé funkar, på något underligt vis. Hayden Christensen verkar obekväm med sina repliker, men vilken 19-åring som uppvaktar sitt hjärtas dam känner sig inte obekväm? Melodramen med de unga tus valpiga kärlek funkar därför fint för mig. Trots allt. Inte minst för att Natalie Portman kliver fram och blir filmens stora stjärna i kraft av sin utstrålning. Episod II får genom Portmans försorg och för de fina sceneriernas skull betyget godkänt.

Se också+

Övriga filmer i serien. Eller varför inte V för Vendetta, om du vill ha mer av Portman?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

The Avengers (2012) – Whedons triumf

Iron Man (Robert Downey JR) är riktigt badass i The Avengers

Handlingen.

Jorden hotas av den onde nordiska guden Loke (Tom Hiddleston)  i spetsen för en intergalaktisk armé från en annan dimension. Nick Fury (Samuel L Jackson) från den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D försöker desperat samla ihop en styrka som kan göra motstånd. Problemet är bara att de han valt ut visserligen kan slåss och har superkrafter, men de är också ett gäng med ”freaks” med stora personliga issues och attitydproblem. Ska dessa disparata individer lyckas samarbeta och bilda superhjältegruppen The Avengers, innan Loke tar kontrollen över världen?

Chitaurierna skickar Leviathan mot New York

Rymdskeppen!

Lokes allierade kallas för the chitauri, och är en monsterlik ras som sänder en armé av soldater på flygande maskiner ner till New York. Ovanför staden öppnas en portal till chitauriernas dimension, och där hänger deras moderskepp som en uppsvälld måne över Manhattan, och spyr ut fler och fler invasionsskepp. De mest fruktansvärda av chitauriernas vapen är de bepansrade leviathans som bland andra Hulk (Mark Ruffalo) och Iron Man (Robert Downey JR) tvingas slåss mot. Leviathan (döpt efter ett bibliskt monster) är en sorts groteskt stor flygande mask, som kan krossa skyskrapor. De är helt absurda skapelser, och med andra ord värdiga motståndare till våra hjältar.

Dessutom har S.H.I.E.L.D också en liten kärra som de pyser omkring med, nämligen ett flygande hangarfartyg som kallas The Helicarrier. Den är så totalt överdriven att man baxnar, och därmed är den förstås en perfekt skådeplats för ett par rejäla superhjälteslagsmål.

Pretentionerna?

Inga andra än att berätta en god actionhistoria.

Specialeffekter och look;

The Avengers är något av antitesen till 2012 års andra stora science fictionäventyr, Prometheus. Där Ridley Scott mödosamt lät sitt team bygga varenda specialeffekt i verkliga världen (”praktiska effekter” har jag lärt mig att det kallas numera) så har Avengers producent Kevin Feige och regissör/författare Joss Whedon gått all in vad gäller datoranimationerna. Man kan mer än bara ana att många scener endast innehåller animerade element, och serietidningskänslan blir därför intensiv. Men effekterna görs på ett så skickligt sätt (och kombineras med rapp klippning) så att man nästan omedelbart kapitulerar inför det som känns ”overkligt”. Seriekänslan blir därför en av filmens stora tillgångar, och man måste ta hatten av för Marvel Comics,som bättre än de flesta mediahus har lyckats med klivet från papper till den digitala världen.

Hulk (Mark Ruffalo) i The Avengers

Mest minnesvärda scen*

Hulk som visar Loke vad han anser om fornnordiska gudar med storhetsvansinne. Snacka om att ta ner någon på jorden. Jag vill verkligen inte förstöra den scenen om du inte sett filmen än, men den Hulk  vi möter i The Avengers 2012 är samme Hulk som jag älskade i serietidningarna som liten  – han är brutalt rolig.

Black Widow (Scarlett Johansson) på bryggan i The Helicarrier

Domen:

Jag vet precis när den här filmen vann mitt hjärta. Det är då hjältarna första gången samlas ombord på Nick Furys hangarfartyg och turbinerna börjar snurra och det enorma fartyget lyfter om en helikopter, och skeppets brygga är som en skruvad version av Enterprise, med bara supersnygga ungdomar som technobabblar hejvilt. Fram till den stunden tyckte jag att hela spektaklet var lite väl ostigt, Lokes vansinnesleende lite för brett och alla biceps lite för inoljade. Men när The Helicarriers motorer mullrar igång samtidigt som Iron Man grälar med Captain America kunde jag inte stå emot längre. Visst är The Avengers massor av ost. Det är ost med ost ovanpå, och med ost som sidotillbehör. Men det är fantastiskt intelligent ost! Filmen är en triumf för den av många uträknade gamle geekkungen Joss Whedon (skapare av Buffy Vampyrdödaren och rymdserien Firefly). Whedon inte bara regisserar en story i ursinnigt rappt tempo (utan så mycket som en enda död minut trots en speltid på över 2 timmar och20 minuter). Han står också för manus, och i det skiner hans verkliga geni igenom. Till att börja med är grundkravet för varje seriöst drama uppfylly, då varje huvudpersons motivation är tydlig: Iron Man vågar inte vara hjälte, Captain America känner sig otidsenlig, Hulk vill bli lämnad i fred, Black Widow vill gottgöra för sina brott – och så vidare. De inbördes relationerna mellan de motvilliga är i ständig flux och utvecklas genom gräl, våld och humoristiskt gnabb som aldrig, aldrig tar slut. Whedons rappkäftade och ironiska dialog är en fullständig fröjd att lyssna på. The Avengers har fler minnesvärda oneliners än en Arnold Schwarzeneggerrulle från 80-talet, men sensationellt nog sitter de ihop logiskt och bildar en rappkäftad och ironisk dialog som är en fröjd att lyssna på. Här finns så många kul detaljer man upptäcker då man ser om filmen. Iron Man som kallar Lokes livsfarliga spira för ”the glow stick of destiny”. ”We need a plan of attack!” ”I HAVE a plan: attack”. Eller alla ordlösa som scener som adderar ett geekigt popkulturlager till berättelsen. Att Iron Man ska göra det gamla Star Trektricket ”reverse the polarity” genom att dra i en stor röd spak, exempelvis. Genius! Märks det att jag gillar den här filmen?

Joss Whedon, jag älskar dig och vill föda dina barn! Vänta, avbryt den planen. Det vore faktiskt lite motbjudande. Jag får moderera mig som fanboy och nöja mig med att säga så här: Joss, jag tycker hemskt mycket om din film!

Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Iron Man (Robert Downey JR)

Se även-

Iron Man 1 och Iron Man 2 är de Marvelfilmer som kommer närmast i tonen. Men kolla gärna på första och enda säsongen av science fictionserien Firefly.

Visste du att?

Mannen som spelar Captain America, Chris Evans, är kanske inte någon stor skådespelare. Men han har i alla fall lyckats vara med i fler rymdfilmer än många andra. Förutom The Avengers (2012) och filmen Captain America (2011) så hade han också en av huvudrollerna i Danny Boyles Sunshine (2007) och så var han The Human Torch i Fantastic Four (2005) och Rise of the Silver Surfer (2007). En annan halvhyfsad sci-fi-film utan rymdtema med Chris är Push (2009) där han spelar mot Dakota Fanning.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Det mörka hotet (1999) – De 5 största problemen med Star Wars episod I

Jar Jar i Det mörka hotet

Handlingen.

Jediriddarna Qui-Gon (Liam Neeson) och Obi Wan Kenobi (Ewan McGregor) skickas av den galaktiska republiken som förhandlare till planeten Naboo, vars fredliga invånare försatts i blockad av en skrupelfri handelsfederation. I sista stund innan federationen invaderar hjälper de drottningen Amidala (Natalie Portman) att fly. Tillsammans med bland andra varelsen Jar Jar Binks hamnar de på månen Tatooine, där de befriar pojken Anakin Skywalker från slaveri och tar med honom tillbaka till galaxens huvudstad Coruscant. Ska Anakin accepteras som jedilärling av Yoda? Kommer drottningen att kunna återerövra sin planet? Och vem är den mystiske gamle mannen i kåpa som manipulerar handelsfederationen i hemlighet?

Federationens station

Rymdskeppen!

Det vore inte Star Wars om det inte bjöds på ett ymnighetshorn av olika fantasifulla rymdskepp. Den här delen av eposet ska ju utspelas under den gamla goda tiden, så skeppen är eleganta och förfinade. Drottningens jakt är speciellt vacker med sin spegelblanka yta. Handelsfederationens stora rymdstation i omloppsbana kring Naboo blir fokus för ett stort maffigt slag mot slutet av filmen, och har den rätta järngrå Star Wars-färgen på utsidan, och på insidan är det gott om stora hangarer och djupa neonupplysta schakt lämpliga för ljussabelfighter.

Men även om alltsammans ser fint ut, så tänker jag ändå att vi borde ha bjudits på något mer då George Lucas återupplivade sitt livsverk efter sjutton år. Det hände enormt mycket med science fictiongenren och specialeffekterna mellan Jedins återkomst och Det mörka hotet. Vi borde ha fått se något vi aldrig hade sett förut. Skepp och svindlande rymdscener som tog andan ur oss. Det var min förväntan då filmen kom 1999, och den infriades inte.

Anakin ställs inför Jedirådet

Pretentionerna?

Förvånansvärt få, med tanke på att det här är början på berättelsen om Anakin/Darth Vader. I Star Wars’ universum blir det inte mer historiskt eller betydelsefullt än dessa händelser. Men vi bjuds inte på några ödesmättade övertoner utan på ett barnvänligt äventyr där en god portion av berättelsen tramsas bort. Man får verkligen inte känslan av att det är början på ett stort öde, då den unge Anakin åker racerskoter eller av misstag råkar spränga hela fiendestationen i luften (Det kan ju ha att göra med att barnskådisen Jake Lloyd spelar träaktigare än de värsta Astrid Lindgrenbarn du kan tänka dig.)

Specialeffekter och look;

På ett sätt gör Lucas helt rätt som behåller den lite gammeldags matinékänslan från originalfilmerna. Det hade inte varit Star Wars utan technocolorfärger och övergångar mellan scenerna som sveper in från sidan. Genom att vara konservativ skapar Lucas en sammanhållen filmupplevelse, trots att det gått 21 år sedan Stjärnornas krig. Vi känner oss omedelbart hemma, men det är på bekostnad av wowkänslan. Det blir kanske lite väl välbekant, alltsammans.

Det mörka hotet har ju tyvärr också gått till filmhistorien som det avskräckande exemplet på hur datoranimering kan överanvändas. Den odräglige Jar Jar är förstås skräckexemplet. ”Han” är verkligen ett störande inslag, helt uppenbart en seriefigur mitt bland levande skådespelare, som i sin tur helt uppenbart inte kan se honom, relatera till honom eller agera mot honom. Filmen kom 1999, men världen fick vänta tre år ytterligare på en trovärdig animerad figur – Gollum (Sagan om de två tornen). Det är oceaner i kvalitetsskillnad mellan Jar Jar och Gollum, och det illustrerar hur de en gång så dominerande Industrial Light and magic i slutet av 1990-talet tappade specialeffekternas förstaplats till nyazeeländska Weta.

Det mörka hotet har fler animationsproblem än Jar Jar. Speciellt Naboo känns plastigt och överdrivet naivistiskt gestaltat, med knallgröna gräsmattor och klarblå himmel. Och lite för ofta märker man att skådisarna springer omkring framför en green screen och inte har en aning om vilken miljö det är meningen att de ska befinna sig i. Det resulterar i en mycket artificiell film.

Amidala tar hjälp av senator Palpatine inför senaten

Domen:

Även om George Lucas förstås aldrig hade kunnat leva upp till sina fanboys förväntningar så måste man betrakta Star Wars Episod I som en missad chans. Här är de fem största problemen, enligt mig:

  1. Anakin – med en annan barnskådis eller bättre barnregi hade man kanske kunnat engagera sig lite mer, men å andra sidan ger inte manus något direkt utrymme för karaktären Anakin att bli intresseväckande. Istället blir det en generisk kavat pojke i äventyrsfilm, utan personlighet och utan något som helst djup. Att göra en så ung Anakin till huvudfokus i en hel film var ett klart misstag. Det stjälper nästan hela filmen då manusförfattarna förtvivlat kämpar för att på ett trovärdigt sätt motivera varför de vuxna karaktärerna skulle vilja släpa på ett litet barn medan de genomför en militär operation.
  2. Padmé – hon blir i de kommande två filmerna något av hela prequeltrilogins hjärta, men här lider hon av den minst sagt krystade storyn med att hon är förklädd till sin egen hovdam, och att ingen märker att hon ibland framträder som drottningen och ibland som någon annan. Det enda sättet som vi som publik låts förstå det här komplicerade förhållandet är genom att ”drottningen” har de mest fantasifulla kreationer på sig. Men vi i publiken ser ju hela tiden vem som är Natalie Portman, och fattar inte varför hon bara ibland  är drottning. Följden av denna maskerad blir att vi inte kan engagera oss i Padmé, för berättelsen skildras aldrig från hennes synvinkel. Hon blir en kuf i lustiga dräkter.
  3. Darth Maul – han ser cool ut, men vad tillför han egentligen berättelsen? Han lanserades som den nya skurken och en motsvarighet till Vader, men är väldigt menlös.
  4. Jar Jar och andra dockor – Jar Jar är inte bara odräglig, han skulle också kunna klippas bort från nästan alla sina scener, och det skulle inte märkas någon skillnad för storyn. Tidernas största distraktion, till ingen nytta. Dessutom känns figuren rasistiskt stereotyp. Vicekungen från handelsfederationen  är också problematisk. Varje filmskapare som låter ickemänskliga varelser interagera med varandra tar en risk, för det blir lätt som ett avsnitt av Mupparna. Det mörka hotet lider svårt av muppsyndromet, men utan salig Jim Hensons magiska handlag. Ett bra exempel är de av filmens skurkar som har flest scener, nämligen de skrupelfria handelsmännen med fiskmun som invaderar Naboo. Det blir smått komiskt då de smider onda ränker, men ser ut som en dockteater.
  5. Dialogen – borta är den cyniska humorn från originalfilmerna, och istället får vi långa uppstyltade dialoger på fejkbrittiska mellan officiösa diplomater, ohörbar rotvälska från gunganerna och värsta sortens barnreplikklichéer

Alla dessa problem har förstås sitt ursprung i manus. Och man kan ju inte komma förbi tanken att anledningen till att George Lucas misslyckades så med den här filmen berodde på att han egentligen inte hade så mycket nytt att berätta. Som tur är ryckte han upp sig, började om och åstadkom två betydligt bättre (och vuxnare/mörkare) uppföljare. Det mörka hotet är och förblir den klart sämsta av de sex filmerna. Men du bör självklart  se den åtminstone en gång, och du kommer garanterat att bli lite lagom underhållen för stunden.

Liam och Ewan gör sitt bästa då det irrar omkring bland green screens

Se istället-

Övriga fem filmer, speciellt Rymdimperiet slår tillbaka som är den bästa.

Replik som borde varit med:

”Let Qui-Gons be Qui-Gons”

Manus och regi: George Lucas.
Musik: John Williams.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman (1978) – Charmig messias från Krypton

Christopher Reeve som Superman (1978)

Handlingen.

I den här klassikern får vi se hur ett barn från planeten Krypton sänds iväg i ett rymdskepp av sin vördade fader (Marlon Brando) och hamnar på Jorden. Där uppfostras han i en pastoral idyll på Mellanvästerns prärier. Han utvecklar övermänskliga krafter och stiger till sist upp som en modern Messiasgestalt för det tjugonde århundradet.  Den vuxne Clark Kent/Superman spelas med tonsäkerhet av Christopher Reeve. På vägen möter vår hjälte såväl sin stora kärlek Lois Lane (Margot Kidder) och hamnar i närkamp med den pompösa superskurken Lex Luthor (Gene Hackman), vars onda plan går ut på att framkalla en jordbävning som utplånar Kalifornien.

Planeten Krypton med Marlon Brando

Rymdskepp, specialeffekter och look

Jag måste säga att jag älskar filmens första del, som utspelas på Krypton och i rymden. Allt är vitt, vitt, vitt och gjort av glas och kristaller. Till och med folks hår är vitt. Och lille superpojkens rymdskepp är en enorm bergskristall. Bovar spärras in i en stor spegel som snurrar iväg i universum. Far out, man! Den vision av rymden/framtiden som vi får i Superman har tydligt sina rötter i 1960-talets utopiska och campa science fiction – läs Star Trek – bara med enormt mycket högre budget och mer episka anspråk. Resultatet är läckert, än idag!

Efter de inledande kosmiska panoramabilderna landar pojkens rymdskepp på Jorden, men berättelsen blir inte mindre visuellt storslagen för det. Anslaget är som sagt episkt, och landskapen (precis som huvudpersonen) antar mytiskt väldiga proportioner, med det ena imponerande sceneriet efter det andra. Vi ser Clark Kent växa upp på en böljande ändlös slätt under en stor himmel. Vi följer honom som ung oerfaren man till Metropolis/New York, där perspektiven blir lika svindlande som världsrymdens då Clark börjar flyga mellan skyskraporna. På Nordpolens vidder skapar han så småningom, som den mogne Superman, ett eget gudapalats med kryptonsk teknik, och talar där med sin himmelske fader. I filmens final får Superman bokstavligen flyga Jorden runt för att rädda det han älskar.

När jag var liten var det allmän vetskap att specialeffekterna i Superman var de allra bästa som någonsin gjorts. Jag tror att det man tänkte på var att det inte ser ut som om Superman är inklippt i bilden då han flyger (de använde linor istället för blue screen). Idag är det inte riktigt lika imponerande, förstås, men det mesta håller riktigt bra.

Pretentionerna?

Någon har liknat det vid att regissören Richard Donner med Superman försöker göra en superhjältefilm som om den gjorts av David Lean (Lawrence of Arabia, Doctor Zhivago). Det ligger något i det, för här har vi verkligen en film med gammaldags Hollywoodpretentioner. Det vilar ett visst gravallvar över långa partier, då Supermans frälsarroll betonas. Temat med fadern som sänder sin ende son för att rädda Jorden kunde knappast vara mer övertydligt, men Donner lyckas hålla balansen utan att slå över i det alltför högstämda eller patetiska. Det som framför allt balanserar filmen och gör att den fungerar så bra är Christopher Reeves charmiga tolkning av den tafatte Clark Kent som också är den ädle gudasonen. Dessutom lättas stämningen välbehövligt upp med lite komedi då Gene Hackman (som den grandiose Lex Luthor) smider sina vansinnigt onda planer, ständigt i gräl med sin godhjärtade flickvän Miss Teschmacher.

Mest minnesvärda scener*

Lois Lane är med i alla tre scener jag tänker på: Då Superman räddar henne från en helikopter som störtar från ett tak.  Kvällen då Superman tar med Lois på en flygtur över Metropolis skyskrapor. Och den faktiskt lite chockerande scenen då Lois’ bil hamnar i ett jordskred som begraver henne levande.

Vilken enormt ond man, som vill spränga Kalifornien

Domen:

En monumental framgång ekonomiskt, och början på den moderna superhjälteeran på film. Fortfarande den kanske bästa superhjältefilm som gjorts. Åtminstone står Stålmannen skuldra vid skuldra med The Dark Knight. En härlig blandning av mytologi och trams, där Christopher Reeve lyckas med konststycket att vara attraktiv i babyblå lycra med tangakalsonger. Richard Donner och hans team visar stor känsla för de små underhållande detaljerna, samtidigt som anslaget är lagom pompöst.

Se även+

Superman II, som spelades in samtidigt som Superman, men som sedan klipptes om av en lättviktigare regissör och först på senare år har restaurerats i sitt originalskick. Superman II, The Richard Donner Cut, är den version du ska leta efter. Där får vi möta den fruktansvärt onde General Zod (Terrence Stamp) från Krypton, som skymtar förbi precis i början av Superman.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cowboys and aliens (2011) – filmen som Universal bad om ursäkt för

Daniel Craig i Cowboys and aliens

Handlingen.

Det är den gamla vilda västern. En fredlös man med minnesförlust (Daniel Craig) måste motvilligt samarbeta med både den lokale pampen (Harrison Ford – Oh, how the mighty fall) och en massa Hollywoodindianer för att rädda den lilla stadens befolkning från en utomjordisk invasion. Vi ser fina skådisar i rollerna: Sam Rockwell (Moon,  Galaxy Quest) spelar saloonägaren och Olivia Wilde är en mystisk kvinna som blir Daniel Craigs kärlek. Den annars utmärkte Jon Favreau (Iron Man, Iron Man 2) regisserar.

Rymdskeppen!

Små, snabba och med dålig avgasrening. Påminner en del om skotrarna från Jedins återkomst, och lite grann om nutida stridsflygplan. Hur som helst gör sig dessa små elakingar ganska bra i en amerikansk ökensol.

Pretentionerna?

Äkta kärlek övervinner allt. Den förlorade sonens återupprättelse. Skjut på allt som rör sig.

Specialeffekter och look;

Det börjar bra. Cowboys and aliens är allra bäst då den håller sig nära västerntemat, som är fint och kärleksfullt gestaltat. Till att börja med är det kul kontraster mellan genrerna: Daniel Craig vaknar med förtryckta minnen och en rymdpistol fastspänd på armen. Den skitiga mänskliga västernkulturen möter rymdvarelsernas hi-tech. Det funkar i ungefär en halv film, men när finalen nalkas och vi får se rymdmonstren i fullt dagsljus så dör magin. Filmen slutar i en orgie av taffligt animerade klichémonster, slemmiga Alien-korridorer och kolsyrerök.

Luckor i manus,

Det är så sorgligt, egentligen. Idén är så larvig att den är genial, ungefär som Snakes on a plane. Att sätta ihop genrer är dessutom högaktuellt – tänk bara på Sense and sensibility and sea monsters. Men ändå lyckas inte ett stort gäng av Hollywoods mest erfarna manusförfattare inom sci-fi få till en story med trovärdighet eller driv. Hela manus är i själva verket en enda stor lucka, en serie klichéer, där förvirrade yrkesmänniskor (skådisarna) springer omkring i en öken och verkar längta hem. De skyldiga är: Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Mission Impossible III, Transformers, Watchmen, The Island), Damon Lindelof (Lost, Prometheus), Mark Fergus och Hawk Ostby (Children of men).

Mest minnesvärda scen*

Berättelsens emotionella höjdpunkt är då Craig förgäves försöker rädda sin älskade genom att bära henne genom den stekande ökensolen. Men hon dör. Där hade de mig för ett ögonblick. Men (spoiler!) hon återuppstår som new age-ande alldeles efteråt. Så inte ens den dramatiska höjdpunkten var värd något.

Stackars Harrison var värd ett bättre öde än detta

Domen:

Universal Studios högste chef Ron Meyer har officiellt bett om ursäkt för den här filmen. Han säger att många duktiga människor var inblandade, men att resultatet blev under all kritik. Jag håller med honom. Hur det är möjligt att duktige Jon Favreau, stödd av producenter som Ron Howard och Steven Spielberg, kan släppa ifrån sig en sådann här fadd blandning är obegripligt. Jag tittade verkligen med ett öppet sinne och välvillighet. Men då cowboysen och indianerna attackerar monstrens fort, kunde jag inte lura mig själv längre. Att se en gammal hjälte som Harrison Ford håglöst rida omkring och på måfå skjuta med knallpulverpistol mot saker han helt uppenbart inte kan se (för de lades ju in efteråt) är en plåga. När denna slutscen börjar  är det 40 minuter kvar av filmen, och de känns väldigt långa.

Se istället-

Varför inte Stargate, om du vill se primitiva människor slåss mot en utomjordisk övermakt? Eller kanske Firefly och Serenity för vilda västern i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Faculty (1998) – kämpa för din individualism!

Unga stjärnor som Josh Hartnett, Elijah Wood, Salma Hayek och Jordana Brewster i The Faculty

Handlingen.

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den. Lärare och elever i deras omgivning omvänds en efter en, och förvandlas till själsligt döda marionetter. Våra unga hjältar är de redan utstötta och de är mer än less på livet och på varandra. Men nu tvingas de till samarbete för att undanröja hotet.

Pretentionerna?

Det klassiska (och lagom övertydliga) bodysnatchertemat med individualisten mot det ansiktslösa kollektivet. High school är förstås den perfekta skådeplatsen för en berättelse om unga människor som känner främlingskap inför vad skolan och samhället håller på att förvandla dem till.

Sån här vill man ju inte bli

Specialeffekter och look;

Det ser ut exakt som vilken high schoolfilm från 1990-talet som helst, och det är det som är det bästa med The Faculty. De många datoranimerade effekterna har dock åldrats dåligt och drar ned intrycket rejält i en modern omtittning. Det fanns en övertro på det datoranimerade i slutet av förra millenniet, men tekniken var helt uppenbart inte riktigt mogen än.

Luckor i manus,

The Faculty vill vara för science fiction vad Scream (1996) var för slasherskräckisen, och det är inte så konstigt eftersom de har samma manusförfattare. Kevin Williamson har onekligen en stor kärlek till sina genrer och precis som han gjorde i Scream låter han huvudpersonerna vara genremedvetna. Genom att de känner till science fiction kan de också förutse fiendens nästa drag. Det var smart i Scream och det är smart här också. Det som gör The Faculty mindre spännande än föregångaren hänger ihop med att grundpremissen – bodysnatchers – inte alls är så direkt hotande som en kille med kniv och mask. I början tror vi att våra hjältar riskerar livet, men eftersom ingen verkar dö eller ens bli skadad allvarligt förloras en del av skärpan. Vartefter som berättelsen fortskrider minskar känslan av hot konstant, och man slutar att vara rädd långt innan de större monstren dyker upp mot slutet.

Det faktum att hela gänget av utstötta ”freaks” är dundersnygga får man kanske mest skratta åt.

Mest minnesvärda scen*

Gruppens egen jock står i duschen, då en av skolans äldsta lärarinnor kommer in naken. Men hon är inte i särskilt gott skick..

Drogerna är giftiga för rymdisar, så därför sniffar människorna dem. Hmm..

Domen:

Det finns något djupt tillfredställande i att se skolans geeks och freaks genomskåda sammansvärjningen och besluta sig för att kämpa mot sina plågoandar, trots de dåliga oddsen. Deras skola skildras med omsorg som helvetet på Jorden, redan innan rymdvarelser tar över. Vi känner verkligen för lille Elijah Wood, som får stryk av fotbollslaget varje morgon. Samtidigt kan man inte komma ifrån känslan av att manusförfattaren ville fånga blixten två gånger och upprepa sin dundersuccé med Scream genom att kopiera allt som var bra med den idén. Det ger en mindre originell och inte alls lika rolig kopia. Personligen har jag också lite svårt för hjältarnas kollektiva cynism och misantropi. För att inte tala om deras sätt att hålla ihop inom gruppen genom att tillsammans sniffa hemmagjorda droger var tionde minut genom hela filmen – där börjar allegorin om individualismens frihetskamp mot samhället att halta. Men som hyllning till genren funkar den, och dialogen är genomgående bra.

Se istället-

Scream 1, Scream 2, och Scream 4, som skrevs av samma manusförfattare

Regi: Robert Rodriguez (From dusk till dawn, Sin City)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Dark City (1998) – snygg fattigmans-Matrix

De är en döende ras, utan stilkänsla

Handlingen.

I en felande länk mellan LA Confidential, Blade Runner och The Matrix möter vi John Murdoch (Rufus Sewell) som i en mörk, 1930-talsaktig storstad flyr undan mystiska män på jakt efter sina egna minnen. Genom doktor Schreber (Kiefer Sutherland) får han veta att han är den ende som kan rädda mänskligheten från den avancerade tankekontroll som i hemlighet styr allas liv. Hela staden kontrolleras av den utomjordiska rasen Främlingarna, som leds av Mr Book (Ian Richardson).

Rufus Sewell i Dark City

Rymdskeppet!

Vill inte spoila för mycket, men visst är det ett rymdskepp med.

Pretentionerna?

Ganska stora, och väldigt likt The Matrix. Människans fria vilja och hennes själ, och om vi är mer än summan av våra egna minnen.

Specialeffekter och look;

Dark Citys starkaste kort. Mörka gränder, knarriga trapphus, neon och 30-talsbilar – och så rymdvarelserna som skalliga män i långa rockar som dyrkar ett enormt huvud. Film noir möter The Crow (som ju var regissören Alex Proyas’ genombrottsfilm). Ett av filmens huvudnummer är att staden ändras varje natt: hus växer upp och broar ändrar sina spann. Detta kunde ha varit hisnande, men blir tyvärr lite platt.

Luckor i manus,

Dark Citys svagaste kort. Premissen för filmen är cool, men Främlingarnas tankekontroll och ständiga ändrande av folks minnen, liv och grannskap blir enormt svårköpt. Ingen människa skulle kunna leva i en sådan värld, men allt våra huvudpersoner märker är att de har lite suddiga barndomsminnen. Och köper man inte den storyn, så är det förstås bara de mänskliga ödena som skulle kunna rädda en sådan här berättelse. Tyvärr blir Murdoch, hans fru, doktorn och kommissarien aldrig mer än tvådimensionella klichéer – som talande skyltdockor som gör sig snyggt mot scenografin. Konstigt, då en av manusförfattarna är David S Goyer, som gjort massor av habil sci-fi tidigare.

Mest minnesvärda scen*

Då slutet kommer och John Murdoch till sist hittar fram till havet och sin barndoms Shell Beach.

Doktorn styr folks tankar med hjälp av stora sprutor

Domen:

Vissa tycker att Dark City är oförtjänt bortglömd, men det är trots allt ingen slump att den är dömd att alltid huka i skuggan av The Matrix, som den liknar så mycket. Matrix var så väldigt oerhört mycket bättre på att fånga det sena 1990-talets tidsanda, och den kändes totalt modern och fräsch då den kom. Dark Citys vackra retro-noirkulisser glittrar visserligen effektfullt, men filmen blir aldrig mer än en serie stämningsfulla tablåer varvade med enormt pratiga partier med skamlös exposition. Actionscenerna är inte särskilt actionladdade, kärlekshistorien är blodlös och hjälten mest förvånat nollställd. De intressantaste tankarna, om minnen som inte är ens egna, är plankade rakt av från Blade Runner, men utan något av den filmens finess. Kiefer Sutherland gör som lök på laxen sin karriärs mest irriterande roll.

Det finns visserligen ett par visuellt magiska ögonblick, som de ganska hisnande rymdscenerna. Här finns också goda intentioner. Men det räddar tyvärr inte Dark City från det mediokras träskmarker.

Se istället-

The Matrix, Blade Runner

Regi: Alex Proyas (The Crow, I Robot, Knowing)
Manus: Alex Proyas och David S Goyer (Batman I-III, Blade I-III, Flashforward m fl)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter