Alien (1979) – är det där en chestbuster eller är du bara glad att se mig?

Läs också min recension av Prometheus

Handlingen.

En absolut klassiker med ingredienser som paranoia, social kritik mot samvetslösa storföretag, klaustrofobi, Lovecraft-övertoner och så science fictionhistoriens slemmaste monster. Besättningen på det skruttiga lastskeppet Nostromo, råkar ta sitt livs sämsta beslut genom att föra ombord en utomjording, alien, av riktigt elakt slag. De tvingas kämpa mot både monstret, sin arbetsgivare och varandra. I centrum står den helt unga Sigourney Weaver som för första gången syns i sin karriärs paradroll Ellen Ripley, och hon backas upp av en mycket välspelande liten ensemble där John Hurt och Ian Holm är de namnkunnigaste.

En facehugger är den första varianten av alienvarelsen vi får se

Rymdskeppen!

Mother är namnet på skeppsdatorn, som kaptenen interagerar med via ett speciellt rum

Vi möter två olika skepp i Alien. Viktigast är förstås Nostromo, människornas rostiga rymdpråm, vars skitiga, industriella och plastiga look på samma gång är snyggt 70-talsaktig och totalt tidlös. Om man gillar bra designad science fiction som känns helt igenom trovärdig så är Alien (tillsammans med 2001) förmodligen det bästa man kan se på film. Regissören Ridley Scott och designern Ron Cobb (som också gjorde interiören i Dark Star) får Nostromos interiör att kännas helt autentisk, ned till minsta panel i köket, dess grönsvarta dataskärmar och kondensen på väggarna. Dessutom jobbar Scott med hela sin arsenal av tricks för att öka ambiencen: skeppets motorer mullrar, det knäpper och knakar och väser om trasiga rör och reläer.. Stämningen byggs hela tiden på tills man som publik, precis som Ripley, inte vill något hellre än att ta sig därifrån helskinnad.

HR Gigers målning Nekronom V inspirerade både varelsen ”alien” och the space jockey

Filmens andra skepp är också minnesvärt. Det designades helt, liksom själva alienvarelsen, av den schweizska surrealisten HR Giger, vars målning Nekronom V fick utgöra inspiration för hela alienmytologin som den kom att utvecklas i ett antal uppföljare. Gigers värld är grotesk, en fusion av teknologi och biologi. Interiören i det kraschade utomjordiska skepp som Nostromo hittar liknar insidan av Jonas bibiliska valfisk – med revben och blodådror längs väggarna. I skeppets mitt, på vad som kan vara en tron eller ett offeraltare, sitter en monstruös pilot, The Space Jockey, som gått en våldsam död till mötes. Gigers bildkonst är skräckinjagande och samtidigt erotiskt laddad – en lämplig miljö att finna en så brutal varelse i.

Pretentionerna?

På ett uppenbart plan är detta en rättfram film:  Ripley (Sigourney Weaver) har att springa eller bli uppäten. Men för att vara en skräckis med ett monster så är det ändå en film med klass och integritet – mycket på grund av att regissören låter varje scen ta sin tid, inte är rädd för långa tystnader och dessutom har en ensemble som tar sitt uppdrag på djupaste allvar. Man kan säga att Alien är en genrefilm som aspirerar på att vara en så bra genrefilm den kan vara, och lyckas.

Sigourney Weaver i Alien (1979)

Men det finns fler bottnar. Skräcken vi känner med besättningen är inte bara den för att dö utan för det oss fullständigt främmande (alien på engelska). Varelsen är inte som den i Hajen, som bara var ute efter att käka upp dig med sina stora tänder. I Alien har monstret på sätt och vis gudomliga krafter eftersom den omvandlar sina byten till värdar för sina egna barn. Såväl Ridley Scott själv som queerikonen Camille Paglia har också påpekat temat med manlig våldtäkt. Facehuggern våldtar en manlig besättningsman oralt och omvandlar hans kropp till en kvinnas, som kan framföda ett nytt monster. Vagina dentata i dess mest formidabla inkarnation där varje kontakt riskerar hela existensen. Du blir inte bara uppäten av monstret, det ska först ha sitt lilla roliga med dig. I Sexual Personae resonerar också Paglia att skräckfilm i allmänhet men Alien i synnerhet  handlar om den västerländska manliga kulturens rädsla för det förmänskliga, naturliga, kvinnliga:

“evolutionary revulsion from slime, our site of biologic origin,” and it has done so more successfully than many other horror films on aliens, whose makers “[blunder] about, seeking, without realizing it, the chthonian swamp of generation, the female matrix”

De många och i berättelsen ofta subtilt införlivade alternativa tolkningarna kombinerat med härlig slasheraction bidrar till att Alien bibehåller sin lyskraft genom åren.

Rummet med ”spacejockeyn” är en av science fictions mest ikoniska platser

Specialeffekterna;

Filmen gjordes på en för tiden begränsad budget, innan det fanns några datoreffekter, och kanske är det därför den har hållit så bra ända fram till idag. Ser man Alien med bra bildkvalitet och ljud är det inte mycket som känns daterat eller töntigt idag, trots att det gått 34 år år sedan premiären. Okej – det är inte samma klass som i 2001, men det här är också en mycket mindre film, visuellt. Det mesta som är läskigt visar Scott så lite av som möjligt, i sann Hitchcockanda. Själva Alienvarelsen får vi bara glimtar av, och så får fantasin fylla i resten. Fler och dyrare effekter hade inte hjälpt den här filmen, och tack vare att allt vi ser byggdes i studion har alltsammans en härligt påtaglig känsla. Tydligen fick Scott kämpa för att få bugdet till att bygga upp salen där de finner spacejockeyn, något som förstås var tur. Det blev en ikonisk scen, som Scott kommer att återvända till i den kommande Prometheus. I den nya filmen så kommer vi också att få se flera andra miljöer som fanns med i Aliens originalmanus av Dan O’Bannon, men som ströks av budgetskäl den gången.

Luckor i manus,

Hur i helsike kan en alien växa från liten (om än mycket elak) bäbis till stort megamonster över natten?

Besättningen på Nostromo vaknar efter sin hypersömn

Domen:

En av de bästa – och mångsidigaste – science fictionfilmerna. Alien lyckas vara en mycket effektiv monsterskräckis, ett klaustrofobiskt kammarspel och rymdskeppsporr på samma gång. Gud bor i detta fall verkligen i detaljerna: John Hurts och Ian Holms suveräna och mjukröstade underspel i filmens första del gör den våldsamma utvecklingen så mycket mer chockerande när den väl kommer. Ljuddesignen är genomgående superb – med långa tagningar där tystnaden och atmosfärljuden samspelar perfekt med Jerry Goldsmiths eleganta filmmusik. Och Ridley Scott lyckas bygga upp en nästan outhärdig spänning mellan det prosaiska, välbekanta och det totalt främmande, ondskefulla. (Själv säger han att han ville göra en blandning av Motorsågsmassakern och 2001.) Mycket av det som idag är totala klichéer i genren såg vi här första gången, och även om Alien har kopierats många gånger har den aldrig överträffats i rymdthrillergenren. Och vi fick Ellen Ripley, alla actionhjältinnors allra coolaste moder. Ripley var den första actionhjältinnan som var helt ointresserad av att vara till lags för någon annan. De som påstår att hon dessutom var osexig har kanske inte sett filmerna, men sant är att hon definitivt inte försökte göra sig sexig. Som sådan förebild fick hon efterföljare, men tyvärr allt för få.

Se även +

Aliens, uppföljaren från 80-talet av James Cameron. Den har inte åldrats lika bra som sin föregångare, men har sina fina scener den med. Prometheus, som är regissören Scotts prequel från 2012. Dark Star, John Carpenters lågbudgetfilm från 1974, som var en övning i skeppsdesign för Ron Cobb.

Manus: Dan O’Bannon
Producenter: Gordon Carroll, David Giler, Walter Hill (de båda senare producerar även Prometheus)
Musik: Jerry Goldsmith