Månad: december 2015

Home (2015) – irriterande utomjording och flicka finner vänskapen

USA 2015, regi Tim Johnson, manus Tom J Astle och Matt Ember, producent Mireille Soria m fl

Home

Home

Handlingen.

Jorden invaderas av The Boov, en ras av inte särskilt sympatiska men i åtminstone i stort sett icke våldsamma utomjordingar. Deras främsta kännetecken är att de ser praktiskt taget identiska ut, har en rosalila färg och har riktiga mobbartendenser. Som smurfar utan Gargamel eller Minioner utan charmen. Inte nog med det: de deporterar alla människor och tar över våra städer och byar. En av utomjordingarna kallas för Oh (Tim Parsons), och eftersom han är så utstött och mobbad blir han kompis med Tip (Rihanna), en stark och tuff liten tjej, som stannat kvar i stan för att hitta sin mamma. Det värsta är att såväl Oh som andra av hans sort är verkligt irriterande, så det är inte helt obegripligt varför de har svårt för varandras sällskap. Tillsammans irrar de Jorden runt i sitt sökande efter Tips mamma, och måste fly undan både de andra Booverna samt en ännu mer osympatisk ras av utomjordingar som kallas för Gorg. Massor av helcrazy saker händer på vägen, det mesta att göra med att någon har sönder något eller kör en bil rakt in i det.

Pretentionerna?

Mer en sensmoral: man ska vara snäll mot varandra och låta var och en vara sig själv. Synd bara att 99% av alla figurer i filmen är riktiga skitstövlar. Men vad vet jag om modern barnkultur.

Gorg

Gorg

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En medelmåttig animerad look från DreamWorks, som mer är kompetent genomförd än inspirerat minnesvärd. Vi får se massor av aliens, deras hemvärld, moderskepp och bubbliga landare, maskiner och prylar. Det är färggrannt, gulligt och rundat och snällt. Liknar många andra animerade barnfilmer från 10-talet. De enda som ser lite tuffa och annorlunda ut är skurkarna The Gorg. I övrigt är allt så utslätat att budskapet om individualitet går förlorat i en skog av exakt likadana ansikten och röster.

Domen:

I stort sett snäll menlös, där ett antal lite finurliga actionscener och idéer inte räcker för att fylla ut hela filmens speltid. För att kompensera skruvar filmmakarna upp tempot, ljudvolymen, dratta-på-ändan-humorn, röststyrkan på huvudpersonerna. Alla Boover har en otroligt irriterande vana att drabbas av panik och rusa omkring och vråla. När de inte mobbar Oh, förstås. Och nej, vad vet jag om modern barnkultur. Men jag tycker nog ändå att barn förtjänar bättre filmer än så här. Det tror jag att barn själva också tycker. Testa Inside Out från Pixar istället.

Annonser

Tomorrowland (2015) – världsbygge som går snett

USA 2015, manus, regi och producent: Brad Bird, tillsammans med bl a Damon Lindelof och Jeffery Chemov

Tomorrowland

Tomorrowland

Handlingen.

Varför verkade framtiden så mycket ljusare på 1950- och 60-talen? Har vi slutat tro på framtiden för att vi slutade vara upptäckare, eller slutade vi vara upptäckare för att framtiden verkar så dyster? En något krystad fråga som är i centrum för denna mysterie- och konspirationsfilm som utspelas parallellt i rymdålderns mest optimistiska 1964 och i vår preapokaylyptiskt pessimistiska nutid. Filmens omaka radarpar är forskaren och enstöringen Frank (George Clooney) och den unga rebellen Casey (Britt Robertson) som föses samman av ödet och den till synes evigt unga lilla flickan Athena (Raffey Cassidy). Den gemensamma nämnaren är den skinande framtidsstaden Tomorrowland, som kommer till en i visioner om man rör vid ett speciellt rockmärke. Är det en verklig plats, trots allt? De mordiska robotar som börjar jaga Frank och Casey gör i alla fall allt de kan för att hindra att någon tar sig dit.

Tomorrowland

Tomorrowland

Pretentionerna?

Ja, det finns något ganska uppskruvat och lite tillkämpat storslaget över filmen Tomorrowland, för att inte tala om själva staden Tomorrowland – ett nästan outhärdligt futuristiskt solskensdränkt ställe där alla har stjärnor i ögonen och vattenkammat hår. Ständigt på väg till en ljus morgondag eller till Mars, med bombastisk musik som brölar på i bakgrunden. Det hela är rätt märkligt som berättelse, och svårt att ta till sig om man inte vet något om bakgrunden till filmen. ”Tomorrowland” är alltså namnet på en av de klassiska attraktionerna i de amerikanska Disneynöjesparkerna, ursprungligen invigt av den futuristiskt besatte Walt Disney själv 1955. I företaget Disneys självbild har dessa 50- och 60-talsvisioner om ”morgondagens värld” varit en del av DNA alltsedan dess. Men tiderna förändras, och inte minst vår syn på framtiden. Den blåögda optimismen från femtio år sedan har ersatts av andra sorters mörkare framtidsvisioner, samtidigt som den teknologiska utvecklingen knappast stannat av utan accelererat. Helt enkelt kan man säga att tiden sprungit ifrån Disneys Tomorrowland. Och här försöker Damon Lindelof, Brad Bird och Disney själva att både förklara och fixa problemet. Det är komplicerat att beskriva så här i en bloggtext. Tyvärr är det inte lättare att greppa då man ser filmen.

Athena i Tomorrowland

Athena i Tomorrowland

Rymdskepp och världsbygge!

Jag uppskattar oftast en metanivå, och här har vi en hel film om ett världsbygge, bokstavligen, som gått snett. Tomorrowland är nämligen både en verklig plats och en fantasi. Ett hemligt, högteknologiskt utopiaexperiment som skapades av sin tids främsta forskare men som sedan långsamt förlorat sin vision och hamnat på dekis. Lite oklart i det längsta exakt hur det gick snett eller varför det spelar någon egentlig roll för den vanliga världen.

Det finns onekligen något verkligt lockande i filmens premiss med en skinande framtidsstad som går att nå på en sekund, bara du får rätt knapp att trycka på. Allra bäst gör sig staden på avstånd, innan Casey har funnit vägen dit. Det finns något verkligt magiskt över Tomorrowlands skyline som tornar upp sig bortom ett vajande vetefält – mycket medvetet en framtidsversion av Askungens slott, som ju är Disneykoncernens symbol. På närmare håll verkar staden inte riktigt lika underbar, kanske framför allt för att dess invånare är så stela och klichéartade. Men det är ändå svårt att inte ryckas med då Frank (som pojke 1964) flyger över staden med sin hemgjorda jetpack. Eller senare då Casey följer efter en ung astronaut på väg till raketuppskjutningen. Utforskningen av rymden tillmäts en stor betydelse i storyn. Om vi är på väg ut i rymden eller inte tas som ett mått på hur mycket framtidstro vi har. Caseys pappa är arbetslös NASA-ingenjör, och hon själv inleder filmen med att försöka stoppa nedmonteringen av rymdfärjans uppskjutningsramp. Rymden blir alltså det samma som framtidstro i Tomorrowland. Tyvärr lyckas Brad Bird aldrig riktigt få oss att känna varför. Detta trots att vi till och med får se en steampunkraket skjutas upp från själva Eiffeltornet i Paris.

Produktionsdesign;

Oklanderligt vacker, som man förväntar sig av en film av Brad Bird som dessutom är ett prestigeprojekt för Disney. Det smått stela och robotiska över allt som har med framtiden att göra gör dock att det är svårt att verkligen känna något för Tomorrowland. Detta trots att till och med robotar har känslor i denna film. Det är dock mer inbyggt i filmens story, än ett fel på själva produktionsdesignen.

Tomorrowland

Tomorrowland

Domen:

En av filmårets stora besvikelser. Brad Bird är vanligtvis en underbar regissör av barnfilm, med The Iron Giant, Ratatouille, The Incredibles och till och med en Mission Impossiblefilm under bältet. Damon Lindelof är onekligen ojämn, men ändå ett geni. Men i den här filmen får de verkligen inte till det. De första 30-40 minuterna bygger upp en fin stämning av mystik och förväntan, då Casey börjar få visioner av Tomorrowland och ger sig ut på jakt efter den mystiske Frank. Men från det ögonblick hon når fram till honom i hans fästningsliknande hus, börjar en oändlig expositionsparad som aldrig riktigt tar slut. Allt ska förklaras in i minsta detalj, i en oändligt komplicerad story om framtidsvisioner från de senaste 100 åren och hur sannolikheten för Jordens undergång ökar ju mer pessimistiska vi blir. Filmen växlar vilt mellan ganska våldsam action, långa, pratiga partier och ren slapstick.  Och när vi till slut återvänder till Tomorrowland är jag bara förvirrad och utmattad av den osannolikt krystade handlingen med sina många osammanhängande detaljer. Att Hugh Lauries hajpade storskurk visar sig vara märkligt menlös hjälper inte direkt till. Den sista halvtimmen är fylld av action och explosioner, men då har jag zoomat ut för länge sedan.

Se istället-

Brad Birds andra filmer (se ovan)

Jag är med och pratar Star Wars i ny P1-serie om science fiction

BB8 från The Force Awakens

BB8 från The Force Awakens

Idag fredag 18 december kl 14.03 är jag, Rymdfilms Henrik Tornberg, med i Roger Wilsons nya radioserie om science fiction i P1. Avsnittet kommer som podd efteråt på den här länken. Bland frågorna som kommer upp i diskussionen är bland annat vad vi (utan att spoila) tycker om The Force Awakens, och varför rymden fascinerar oss så som spelplats för litteratur och film.

Spoilerfri recension: Star Wars VII The Force Awakens (2015)

Roger skriver själv så här om programmet:

Lagom till premiären av den nya Star Wars-filmen utforskar Roger Wilson och resten av Sveriges Radios kulturredaktion science fiction-genren i en ny programserie i P1.

I det första av tre program om science fiction försöker Roger Wilson hitta svaret på den science fiction-våg som vi befinner oss i just nu. ”Star Wars – The Force Awakens” är årets mest hajpade premiär, men har föregåtts av filmer som till exempel ”The Martian” och ”Mad Max” på biorepertoaren.

Vad ligger bakom högkonjunkturen för science fiction inom populärkulturen just nu? Varifrån kommer vår fascination för rymden? Och varför har science fiction-genren aldrig blivit riktigt rumsren i Sverige?

Medverkande: Jerry Määttä, forskare vid Uppsala universitet som skrivit avhandlingen ”Raketsommar”, Anna Davour, vetenskapsjournalist och nördbloggare, kulturredaktionens Maria Edström och Henrik Tornberg, SR-medarbetare som bloggar om science fiction på sajten Rymdfilm.

Avsnittet kommer som podd efteråt på den här länken

Programmet sänds i P1 fre 18 dec 14.03 med repris 20/12 16.03. Både del 2 och del 3 släpps som poddar tisdagen den 22 december klockan 8.

Spoilerfri recension av Star Wars The Force Awakens

Nu är den över oss, och om du inte redan sett den har du förmodligen biljetter som ligger närmast hjärtat i bröstfickan. För att inte förta din glädje av att se filmen på bio levererar jag för ovanlighetens skull en spoilerfri recension. Spoilerfri betyder att jag beskriver minimalt av handlingen (bara det som är filmens utgångspunkt) och inte avslöjar några av filmens hemligheter eller överraskningar. Det kommer en mer djupgående analys i ett senare inlägg. Här får du bara veta om jag tycker filmen är bra.

Star-Wars-Force-Awakens

Du har känt det. En stor störning i Kraften, som en miljon röster plötsligt drog en lättnadens suck när vi insåg att de har räddat Star Wars. Jag upprepar: Producenten Kathleen Kennedy och regissören JJ Abrams har faktiskt gått och gjort det: de har räddat fansens Star Wars. Gett oss upprättelse efter de många svåra år då George Lucas hemföll åt The Dark Side och torterade våra inre elvaåringar med dålig CGI och karaktärer av papp.

The Force Awakens är den bästa Star Warsfilmen sedan 1980, men den är också en Bra Äventyrskomedi – punkt. Och en bra Actionfilm. Punkt. Den är alltså inte bara bra för att vara Star Wars – vilken lättnad. Till filmens styrkor hör dess ensemble av bra unga skådisar som ger liv åt utmärkt skrivna rollkaraktärer med djup, inre motsättningar och ett kanonsamspel. Daisy Ridleys Rey och John Boyegas Finn bygger upp mer personkemi på tio minuter än samtliga inblandade karaktärer gjorde på alla tre prequelfilmer tillsammans. De är dessutom roliga. Det sprakar av återhållna känslor när Rey möter unge skurken och Vaderfetishisten Kylo Ren (Adam Driver). Och Adam Driver äger varje scen han är med i. Jag tror att det är centralt för den nya filmens möjligheter att stå på egna ben och återuppväcka Star Wars glöd att den ger oss ett nytt gäng karaktärer som vi faktiskt genuint tycker om och bryr oss om hur det går för. Återigen något som det var många, många år sedan denna ärevördiga franchise lyckades producera. Här visar sig JJ Abrams kvaliteter som manusförfattare, i samarbete med veteranen Lawrence Kasdan (Empire Strikes Back). De har investerat mycket i sina nya huvudpersoner, och resultatet är att vi omedelbart tar dem till vårt hjärta och vill se hur det går för dem.

Att få återstifta bekantskapen med kära gamla karaktärer som Han Solo, Chewbacca och Leia igen är också fint, eftersom de skapar en länk tillbaka till det förflutna som också skapar en konkret känsla av kontinuitet och historia. Och JJ Abrams är noga med att inte låta någon karaktär ta sig själv på alltför stort allvar. Han Solo är grövre i mun än han någonsin varit, och Ford tycks njuta av att få köra igång sin gamla paradroll och munhuggas med lite yngre förmågor. Visst, de är äldre och tilltufsade, och Millennium Falcon färdig för skroten. Men de är levande legender, det stoff som myter vävs av. Medan Rey och Finn gömmer sig i vrakdelar efter störtade imperiekryssare diskuterar de om Luke Skywalker verkligen existerat – eller var han bara en myt? De vågar inte tro på att några sagohjältar ska återkomma från skuggorna och skydda dem mot Imperiets arvtagare, den fascistiska The First Order.

På så vis liknar de oss fans av de tre gamla älskade och omhuldade filmerna. Att att dessa sagor från vår barndom skulle kunna komma till liv igen – vansinne! Prequelfilmerna förstörde allt. Vi vågade inte riktigt hoppas – så sent som igår kväll var jag misantrop – kanske var det här med bra Star Warsfilmer inte mer än en avlägsen myt. Något som hände i tidernas begynnelse, i en sagolik forntid då galaxen fortfarande var outforskad och rymdpirater visste hur man munhöggs med prisjägare. Kanske försvann familjen Skywalkers elektriska karisma för gott i dammolnen då Imperiets Star destroyers kraschlandade i öknen efter slaget om Endor?

Det är i den frågan som filmens handling tar sin början, och ungefär samtidigt ställer vi i publiken oss samma fråga på en metanivå. Kan magin återuppväckas? När filmen börjar är alla de gamla hjältarna skingrade, Luke Skywalker försvunnen och den galaktiska Republiken svagare än någonsin inför hotet från The First Order. Reys och Finns upptäcktsfärd med en droid leder dem till oväntade möten, och en gryende insikt om att den gamla magin inte gått förlorad. Den har bara sovit. ”It’s all true” intygar Han Solo, med erfarenhetens pondus. Vi får återupptäcka den där galaxen långt, långt borta tillsammans med Rey och Finn. Den fanns där hela tiden, och väntade på oss. Bisarra riddjur skrider fortfarande fram med ökenplaneternas smugglarkungars hemliga laster ombord. Robotar levererar fortfarande hemliga meddelanden. Och orkestrar på utomjordingbarer spelar fortfarande på väldigt corny flöjt. Men den här gången fungerar dessa färgstarka alieninslag som en nostalgisk fond till en berättelse som främst drivs framåt av dialog och action. De tar inte överhanden. Kors i taket: de har en helt animerad figur, Maz Kanata (Lupita Nyong’o) som både är sympatisk och spännande. Det mörka hotet från Jar Jar sjunker långsamt undan.

JJ Abrams har vid det här laget räddat två klassiska sci-fi-serier från utrotning, och bör få en tiometers staty av diamant i rymdfilmsregissörernas Hall of fame, om det nu finns någon sådan. Men han har varit mycket varsammare den här gången än då han rätt vanvördigt rebootade Star Trek med handkamera och sina ökända lensflares. Man kan säga att Abrams’ Star Trek var mer personlig och nyskapande än Abrams’ Star Wars, som är mer traditionell, ja nästan reaktionär i sin omisskännliga Star warsighet. Vi får mindre regissörs-JJ och mer av fanboy-JJ.  Och jag tror att det är helt rätt strategi. Efter de mörka åren ville fansen tillbaka till den varma, myllrande, någon luggslitna science fictionvärld vi lärde känna på 1970- och 1980-talen. Vi ville bli charmade igen. Vi behövde nya hjältar att heja på, samtidigt som vi längtade efter välkända ansikten. Vi önskade oss desperat den humor och fräckhet tillbaka som präglade Stjärnornas Krig, istället för de uppstyltade monologerna från prequelerna.

Och JJ Abrams levererar allt det vi ville ha och lite till, i perfekt blandning av nostalgi och framtid, i en film med ett varmt geekhjärta som bultar för fansen. Det blir till slut en film som faktiskt är klart bättre än Jedins Återkomst, och vars speltid tar slut alltför snabbt. Många mysterier flimrar förbi och förblir berättelsetrådar vi hoppas kommer att tas upp i de ytterligare filmer som kommer att nå oss varje år från och med nu och till tidens ände. Och jag lämnar biografen med en längtan efter mera.

Star-Wars-7-Captain-Phasma-Character-Name

Rymdhipsterns klagan under Star Wars uppesittarkväll

chewie

Ingen medveten varelse, mänsklig eller droid, kan ha missat att ikväll är uppesittarkvällen inför premiären av JJ Abrams uppföljare till Star Wars. Den lökiga titeln The Force Awakens förlät vi kollektivt i samma stund som en vitnad Harrison Ford rosslade ”Chewie, we’re home”. Och nu, med bara timmar kvar tills John Williams välkända fanfar spelar upp på vita duken, har hela befolkningen blivit Star Warsgalen på det mest dumdristiga vis.

Spoilerfri recension av The Force Awakens

Vi håller hårt om vårt sargade inre barn och intalar oss själva att Jar Jar och Anakin var undantagen som bekräftade regeln att Star Warsfilmer generellt är Bra underhållning. Bra i betydelsen att en vuxen man eller kvinna på fullt allvar har någon behållning av dem. Vi borde veta bättre. Sök i ditt inre, och försök minnas hur du kände på kvällen den 18 maj 1999, dagen innan The Phantom Menace (bra titel, förresten) hade premiär. Kom ihåg  dina hårt uppskruvade förväntningar innan premiären. Upphetsningen på väg till bion. Dra dig till minnes ståpälsen över hela din kropp då texten STAR WARS började svepa över bioduken. Och framför allt minns hur lite av din själ dog första gången Jar Jar Binks öppnade munnen. Jag kommer ihåg hur dum jag kände mig. Var det det här jag väntat på i sexton år?

Jag menar inte att vara neggig på något vis. Visserligen gillade jag ju rymdfilm då ingen annan gjorde det än/igen. Åtminstone flera år innan du kom på att det här med rymdskepp ju är rätt sköj ändå. När jag startade min blogg var rymdfilm stendött kommersiellt och kulturellt. Det var bara jag som höll fanan högt. Snabbspola fram fyra år och nu har till och med Studio Ett i P1 en intervju med en blippande R2D2. Plötsligt har hela världen blivit galen i lasersvärd. Men jag är inte bitter. Att likt en rymdens sura hipster hävda ensamrätt på just mitt nördintresse som jag upptäckte först, vore mig helt främmande.

Jag är helt enkelt bara orolig för ditt inre barns potentiella besvikelse. För vår kollektiva mentala hälsa. Kan vi hantera ett bakslag av samma magnitud som prequeltrilogin? Kom ihåg att det bara är tio år sedan vi slapp se mer av Hayden Christensens skådespeleri. Har vi verkligen hunnit bearbeta  det tillräckligt för att vara starka nog om JJ inte levererar imorgon? Och är vi riktigt ärliga med oss själva angående kvaliteten på de första tre filmerna? Ja, Rymdimperiet slår tillbaka är troligen världshistoriens bästa äventyrsfilm, men vi glömmer (eller låtsas glömma) att Jedins återkomst är som ett enda långt avsnitt av Mupparna, fast utan Miss Piggy. Tänker man så, har det inte gjorts en hyfsad Star Wars sedan 1980. Då var jag åtta år gammal, och för liten för att gå på bio.

Jag säger inte att jag misstror det nya produktionsteamet eller JJ Abrams. Tvärtom så tyder mycket på att de är på väg att lyckas att återingjuta magi och underverk i den fantasivärld vi alla växt upp med och vid något tillfälle längtat efter att få komma tillbaka till. Vi vet att JJ har förmågan att varsamt förnya en kär gammal sci-fi-serie (Star Trek) och att Disney kan göra magiska rymdfilmer (Guardians of the galaxy, Wall-E). Vi vet att George Lucas har pensionerat sig, och att vi kommer till slut kommer att få se Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford återförenade på vita duken. I have a good feeling about this, för att travestera en berömd filmreplik.

Men ändå: Jar Jar. Barn-Anakin. Vuxen-Anakin. Datoranimerade Yoda. Ewokerna. Den där antisemitiska stereotypen till slavägare i The Phantom Menace. Alla muppar i Yabbas palats. Padmés öde. Hayden Christensens ”arga blick”. Darth Maul. Hela Attack of the clones. Så många övertramp, som vi är så snabba att förlåta i vår stora längtan efter att bara för en liten stund få känna den där totala förundran inför en värld så mycket större, färgsprakande och mystisk än vår egen. Den längtan är något ganska fint, och kanske också något ömtåligt.

Så om du går på bio imorgon, och blir besviken, låt det för evigt vara noterat i krönikorna att det inte var jag som trissade upp dina förväntningar. Det är tisdagen den 15 december anno 2015, och imorgon har nya Star Wars premiär. Detta är min brasklapp: kom inte och säg att jag inte varnade dig. Och jag kommer att sitta där bredvid dig i salongen, med ståpäls.

Spoilerfri recension av The Force Awakens