The Fourth Kind (2009) – vad lurar vid din sängs fotände?

Den här bilden ser stadens invånare

Den här bilden ser stadens invånare

Handlingen.

Filmmaterialet i den här rysaren påstås var autentiskt, ”upphittat” material från en liten stad i Alaska. Milla Jovovich och hennes skådespelarkolleger dramatiserar sedan ett antal av dessa äkta scener, och de både versionerna visas omväxlande. Vi får se filmmaterial som psykologen Abigail Tyler har spelat in på sin mottagning i en liten stad, under 2002. Många försvinnanden har ägt rum i stan, och invånarna lider av fruktansvärda mardrömmar där spöklika ugglor figurerar. Dr Tyler är en skeptiker som gradvis fylls av fasa då patienternas historier övertygar henne om att det pågår utomjordiska bortföranden. Det dröjer inte länge förrän hon själv är hotad. (Hoot, sa ugglan.)

Pretentionerna?

Man ska inte veta om det är sant eller inte, att de gryniga hemvideofilmerna faktiskt är äkta. Det är ett bra försök!

Vackra men spöklika ugglor

Vackra men spöklika ugglor

Specialeffekter och look;

Det är förvånansvärt effektivt att blanda snyggt filmade skådespelare med till synes autentiska amatörbilder. Precis som i Paranormal activity är det något fruktansvärt läskigt med det halvt sedda som lurar i mörkret. De blandar också gryniga bilder på den skrämmande ugglelika utomjordingen med knivskarpa sekvenser föreställande riktiga, mycket vackra men spöklika fåglar. Resultatet är mycket suggestivt.

Luckor i manus,

Man undrar ju varför Dr Tyler bor kvar i sitt helt uppenbart osäkra, av aliens invaderade hus. Hade jag varit hon hade jag bums stuckit så långt från Alaska jag kunde. Men då hade ju filmen blivit ganska kort.

The fourth kind

The fourth kind

Domen:

Jag tycker att The fourth kind är rätt så bra, men då ska man vara medveten om att jag dels är ett fan av genren found footage, och älskar filmer som Rec, Paranormal Activity och Cloverfield. Dels att jag verkligen, verkligen finner tanken på aliens som tränger in i huset för att föra bort sovande människor skrämmande. Det är nån sorts barnslig fobi som hänger kvar, och jag blir en smula mörkrädd bara att skriva om det. (Really.)  Jag kan helt enkelt inte tänka mig något läskigare än att se ett par stirrande ugglelika ögon vid fotänden på sängen. Har förmodligen lite för livlig fantasi. Är du lika larvig som jag, kommer du att tycka att den här filmen är skönt läskig, trots att den tappar rejält i trovärdighet efter en stund. Men du måste bejaka ditt inre, mörkrädda barn.

Se även+

Närkontakt av tredje graden, Steven Spielbergs storögda mästerverk i genren (med ett positivt budskap). The forgotten, med Julianne Moore, om barn som försvinner. Eller varför inte Exorcisten?

Regi: Olatunde Osunsanmi

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s