Terrorvision (1986) – skräckrockare tämjer rymdmonster

USA 1986, manus och regi: Ted Nicolaou, producenter: Albert och Charles Band

Barnen i familjen adopterar det människoätande monstret i Terrorvision

Handlingen.

Skräckkomedi av allra vansinnigaste åttiotalssnitt. Den alienerade familjen Putterman står i centrum. De älskar TV över allt annat på Jorden och köper en ny parabolantenn för att pappa ska kunna titta på porr, dottern på W.A.S.P på MTV, sonen på skräckfilmer och morfar på sina krigsfilmer. Men då blixten slår ned i antennen får deras TV in signaler från yttre rymden och ett fasansfullt slemmigt rymdmonster dyker upp. Det börjar med att käka upp deltagarna i det swingersparty som föräldrarna Putterman försöker få till i gillestugan. Sen tar det morfar. Då försöker barnen tämja monstret. Det går så där.

Pretentionerna?

Någonstans finns här en klumpig satir över TV-fixeringen, samtidsalienationen och lite smått och gott av vad var populärt 1986. ”MTV” nämns minst tio gånger, oklart varför. Det finns ögonblick av något större, som om Tim Burton kanske råkade gå förbi filmstudion en förmiddag och gav ett gott råd om en enstaka scen.

Världsbygget och rymdskeppen!

Världsbygge är nog lite för stora ord för att beskriva en vanlig TV, en parabolantenn, en enorm fjärrkontroll som även den har en liten snurrande parabol, och ett rapande och fisande monster.

Monstret i Terrorvision

Design och specialeffekter;

Åh, dessa åttiotalsmonster av gummi, skumplast och hinkar med slem. Mer bisarra än skrämmande. Allt i grälla färger. Plus i kanten för ljuddesignen: monstret slafsar och smaskar på ett äckligt sätt.

Mest minnesvärda scen*

Kanaliserar lite av body horrorn från The Thing då pojken blir instängd av mamma tillsammans med morfar för att föräldrarna vill kunna ha swingersparty ostört. Men morfars huvud som sticker fram runt hörnet är avhugget och det är monstret som pratar, inte morfar.

Domen:

Ett sammelsurium av parodi, satir och monsterfilm som tyvärr inte lyckas riktigt i någon av de genrer den tar sig an. Skräcken är inte skrämmande, satiren inte bitande och de ungdomliga inslagen med W.A.S.P-fans och MTV smått desperata. Terrorvision skulle förmodligen göra sig bättre nedklippt till 3:30 min, som musikvideo till något av skräckrockbanden från 1986. Att det till sist går åt skogen för alla huvudpersoner är dock en liten tröst.

Familjen Putterman

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Wow, trailern för Jupiter Ascending är ju supermaffig

Channing Tatum som Caine i Jupiter Ascending

Egentligen borde man väl inte bli överraskad av att skaparna av några av 00-talets mest framgångsrika science fictionfilmer kan komma med något nytt som får pulsen att stegras. Jag tänker på Matrixfilmerna. Men det var länge sedan The Wachowksis hade en klockren actionhit, och därför måste jag erkänna att jag kände tvivel då jag nåddes av nyheten att de jobbade på sin egen rymdopera – vid sidan av Hollywoods studiosystem, dessutom. Men nu närmar sig premiärdatumet, Warner Bros har bestämt sig för att backa upp filmen, och den första riktiga trailern landade idag. Känslan jag har idag sammanfattas bäst med ordet ”wow”.

Jupiter Ascending är en klassisk saga om den bortbytta prinsessan (Mila Kunis) som den falske kungen (Eddie Redmayne) vill döda för att själv behålla kontrollen över imperiet. Medan hon finner sin rätta plats i världsordningen får hon hjälp av en ung rättrådig krigare (Channing Tatum) och dennes laglöse, äldre kompanjon (Sean Bean). Låter det som Star Wars är det inte så konstigt, för de filmerna bygger ju i sin tur på tusen sinom tusen äventyrsberättelse från Gilgamesh till Bröderna Grimm. Det fina med The Wachowskis nya rymdversion är att den har en helt fabulös look som matchar sagotonen. Åtminstone om man får tro trailern. Jag skymtar armador av rymdskepp, planeter som stiger över horisonten, robotskelett med stora kanoner, aliens med släpande svansar och vassa klor, glittrande palats, rymdskotrar och mäktiga masscener med bugande underåtar i motljus. Allt vi kan begära av en rymdopera, eller?

Filmen har amerikansk biopremiär i juli 2014.

Trailer Jupiter Ascending

Ailens med vingar och långa svansar, i trailern för Jupiter Ascending

Mila Kunis i Jupiter Ascending

Ender’s Game (2013) – våldsförhärligande tonårsäventyr

USA 2013, manus och regi: Gavin Hood, producent: Roberto Orci, Alex Kurtzman, baserat på romanen av Orson Scott Card

ASA BUTTERFIELD och HARRISON FORD i Ender’s Game

Handlingen.

Genom sin blotta existens är detta en kontroversiell film, men mer om det senare. Jag vill beskriva Ender’s Game som en film om ungdomar för ungdomar. Handlingen kretsar kring tonårige Ender Wiggin (Asa Butterfield), som växer upp i en framtid där Jorden utsatts för förödande attacker från den utomjordiska civilisationen som går under namnet Formics. Som en följd av kriget har samhället militariserats, och alla barn som föds bedöms utifrån sina utsikter att göra karriär i rymdflottan. Ender lever för chansen att få komma till rymdstationen Battle School, en krigsakademi för blivande befälhavare. Ender är en mager, utsatt kille som får stryk av sin sadistiske storebror men har förmågan att ge igen med blodigt övervåld mot mobbarna i skolan. Och överste Graff (Harrison Ford) ser hans beslutsamhet, och bestämmer sig för att Ender är en blivande stjärnkadett. Men livet ombord på rymdstationen är nästan omänskligt tufft, och översten har inga skrupler inför att helt bryta ned sina unga adepter för att se vilka som är överlevare. Översten vet nämligen att Formics är på väg att attackera igen, och militärledningen letar desperat efter att en stark, ung ledartyp att skicka mot hotet. Långsamt men säkert växer Ender med uppgiften. Han måste inte bara komma underfund med hur han ska kunna skapa lojalitet och laganda hos sina kamrater, utan även hur han kan leda rymdflottan i en framgångsrik motattack mot fiendens övermäktiga armada.

Pretentionerna?

En klassisk utvecklingsberättelse, där övergången från barn till vuxen medför många svåra val. De flesta karaktärer är moraliskt tvetydiga, och inte minst vuxenvärlden framställs som manipulativ och cynisk.

Formics moderskepp

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi märker fördelen av att ha en litterär förlaga till en science fictionfilm – Enders värld är en genomarbetad dystopisk framtidsvision som är rik på detaljer. Det är ett världsbygge som hänger ihop, och ger gott om antydningar om ett myllrande liv bortom kamerans omedelbara blickfång. Det är ett dystert och kallt samhälle som Ender har oturen att bo i, och det hänger ett allvar över varje huvudpersons karaktär. Den nordamerikanska småstadsmiljö där filmen har sin början har Kalla krigets kalla hand kring hjärtat. Allt barnen drömmer om är att få åka med i raketen, bort från Jorden och ut i rymden för att få lära sig att skjuta rymdvarelser. De få ljusglimtarna i storyn hittar vi i kamratskapen mellan kadetterna, som efter inledande konflikter lär sig att samarbeta som ett team.

Battle School i Ender’s Game

Filmens centrala skådeplats är rymdstationen Battle School, där barnen drillas i tyngdlösheten i den med panoramafönster försedda sfäriska träningssalen Battle Room. Här lär sig Ender att leda sina kamrater i räder mot motståndarlagen. I klassrummet ser de arkivfilmer från det stora slaget då Formics moderskepp och dess svärmar av jagare ödelade Jorden, många år tidigare. Stunden som spelas upp gång på gång är då allas hjälte, piloten Mazer Rackham (Ben Kingsley), lyckades få in en träff som slog ut fiendens moderskepp. Ska Ender lyckas upprepa Rackhams bedrift?

Design och specialeffekter;

Med producenter som Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Star Trek Into Darkness) och eldsjälen Gavin Hood som både manusförfattare och regissör, hade det varit konstigt om Ender’s Game hade sett något annat än supertjusig ut. Det gör den också, med utsökt foto, bra kostymer och tydlig rymdskeppsdesign där människornas industriella militärlook kontrasteras mot Formics’ mer organiska, insektslika rymdskepp. Med beröm godkänt på den visuella sidan, men lite för långsamt klippt.

Ender’s Game

Mest minnesvärda scen*

Bland science fictionelementen i filmen är ungdomarnas introduktion till tyngdlösheten i Battle Room svårslagen. Originellt för att vara en Hollywoodfilm och enligt läsare av romanförlagan ganska nära bokens version. Men det som tyvärr fastnar mest på min näthinna är då Ender misshandlar en rival i duschen, så att denne nästan dör. Lite för brutalt för en ungdomsfilm, om ni frågar mig.

Asa Butterfield som Ender

Domen:

Ett klassiskt pojkboksäventyr som lever mer på sin glittrande, högteknologiska yta mer än på sin förmenta djupsinnighet. Teman som att bli vuxen och att lära sig tolerans är förstås eviga, men allvaret förblir kvar på en sur tonårings grubbelnivå snarare än de existentiella höjder som den storslagna rymdfonden kräver. Enders stora etiska dilemma stjäls ifrån honom, och kvar av det svåra moraliska valet blir en smått apart twist på slutet.

Jag känner mig ständigt ambivalent inför den här filmen på grund av att Orson Scott Card, författare till böckerna om Ender, tillika filmens medproducent, är ett sådant praktarsel. Stundtals har jag svårt att veta om jag tolkar filmens våldsförhärligande hjältesaga som ett utslag av kryptofascism för att jag letar efter bevis på Orson Scott Cards motbjudande livsåskådning i verkliga livet. Hur ska man tolka alla huvudpersoners cynism? Förmodligen är jag överkänslig.  Jag antar att Ender’s Game egentligen är en hyfsad äventyrsfilm för unga. Men fler än jag har tvekat inför filmen, som floppade hårt ekonomiskt. Någon uppföljare lär det inte bli. Alltid något.

Se istället-

Hungerspelen är också en dystopisk framtidsvision med mycket våld, men med ett varmare hjärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Knowing (2009) – allt är förutbestämt, troligen av Gud

USA/Storbritannien 2009, regi: Alex Proyas, producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Steve Tisch, manus: Ryne Douglas Pearson m fl

Spoilervarning: i den här recensionen avslöjas twisten på slutet av Knowing.

Nicolas Cage i Knowing

Handlingen.

En udda film, som om Närkontakt av tredje graden hade regisserats av M Night Shyamalan. Men här är det Alex Froyas, skapare av bl a Dark City, som suttit i regissörsstolen. En universitetsprofessor vid MIT (Nicolas Cage) kommer något olycksbådande på spåren då en tidskapsel från 1950-talet öppnas på hans sons skola. Nedklottrat på ett papper står en massa datum och platser för katastrofer med dödlig utgång under de senaste femtio åren. Medan professor Koestler försöker förstå vilken bisarr konspiration som kan ligga bakom så många olyckor och terrorattacker, tornar än värre bekymmer upp sig vid horisonten. Vilka är de mystiska män som förföljer hans son? Kommer Jorden alls att överleva ett hotande utbrott av solenergi? Pressen på professorn stiger, och han börjar uppsöka platser på listan vars katastrofdatum ännu inte har inträffat. Kommer det gå att stoppa händelsekedjan?

Pretentionerna?

Höga. High concept-premissen ”Tänk om allt som händer är förutbestämt” introduceras smygande. Knowing börjar som ett pusselmysterium som gradvis övergår i ett allt mer olycksbådande katastrofscenario, för att till sist bli fullfjädrad apokalypsporr.

Moderskeppet i Knowing

Världsbygget och rymdskeppen! Spoilervarning på hela detta stycke!

Aliens i Knowing

Spielbergs ande svävar stundtals tung över Knowing, och speciellt den sista halvtimmen då täckelset faller från konspirationen och vi får veta att de mystiska männen som viskar till barnen från mörkret, är utomjordingar som övervakar vår värld. Koestler kör ut sin son och en annan flicka till de koordinater som står angivna för den sista katastrofen på papperet, och där möter de ett rymdskepp som i majestät och skala är väl på samma nivå som moderskeppet från Närkontakt. Pappan och barnen som med hänförda blickar skådar det blinkande rymdskeppet till pampig musik är klassisk Spielberg, och kan för den rymdfilmsintresserade vara en anledning i sig att se filmen. Men i Knowing har mötet med utomjordingarna en mörkare underton. Då de kastar sina jordiska förklädnader och framträder i sin bevingade, kosmiska form visar sig rymdskeppets besättning vara en sorts apolalypsens ryttare som kommit för att rädda de värdiga människorna undan den förestående undergången. De väljer en pojke och en flicka med varsin kanin under armen, och stiger så med barnen änglalikt upp i himlen för att rädda dem undan solutbrottets brännande eld som redan syns vid horisonten. Pappa Koestler blir kvar och bränns ihjäl. Allt på Jorden förtärs av eld, medan en armada av änglaskepp bildar formation och går upp i överljusfart. Som de Adam och Eva sätts barnen ned på en jungfrulig planet där de syns springa vitklädda över ett sädesfält mot Livets träd som väntar dem i lustgården. I kid you not – sista femton minuterna av Knowing övergår den från att vara science fiction till ohejdad kristen allegori.

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Design och specialeffekter;

En allt igenom utstuderat estetiskt tilltalande upplevelse, och det inkluderar tyvärr också de många dödsolyckorna och katastrofer som visas i närbild. Nicolas Cage irrar mycket omkring i rök, aska och eld, medan brinnande människor kastar sig mot honom i slow motion och skriker ”Pleeeeease..”.  Vi får också se en bisarr drömsekvens där skogens djur flyr brinnande från solstormen. En brinnande älg i dödsångest är inget jag egentligen önskat mig att få se skildrat i sådan detaljskärpa. Filmens avslutande, kosmiska epilog är hisnande vacker, och jag är speciellt förtjust i rymdskeppens många rörliga delar som snurrar kring varandra. Högt betyg för produktionsdesign.

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Luckor i manus,

Problemet med en film om determinism är att det inte spelar någon riktig roll vad huvudpersonen gör, för allt är ju ändå förutbestämt. Det händer alltså en massa i Knowing, men så gott som ingenting händer som en följd av vad huvudpersonen Nicolas Cage gör. Han reduceras till publikens ögon och öron på plats, och får mest hasa omkring med förskräckt uppspärrade ögon och se lidande perplex ut. Cage får visserligen några mer intima scener då han pratar om känslorna för sin familj, men dessa förblir paranteser i en story som inte har något behov av sin stora stjärna. Hade Cages rollfigur helt klippts bort ur filmen, hade det inte påverkat handlingen det minsta. Jag förstår inte heller varför Koestler måste vara professor i astrofysik på MIT – om det inte är för att göra en poäng av att han som skeptisk och kanske till och med ateistisk vetenskapsman råkar ut för den kristna apokalypsen.

Jag har mycket svårt att få alla pusselbitarna att bilda en helhet på slutet, då utomjordingarna till sist avslöjar sin existens. Pojken Caleb förklarar för sin pappa att ”de” skickade listan med katastrofer för femtio år sedan ”för att förbereda vägen”. Innebär det att det är utomjordingarna som orsakat alla dessa dödsolyckor, eller har de bara vetat om dem utan att göra något åt dem? Och hur kan listan bereda vägen då den placerats i ett låst utrymme i femtio år, och sedan hamnar i händerna på Koestler när det ändå är för sent att agera eller reagera på listans existens? I själva verket så är Koestler den som löser gåtan och den ende som faktiskt läser listan, men han bedöms ändå som ovärdig att bli räddad. Vad är listan till för, i så fall?

Två vita barn är de enda som får överleva

Mest minnesvärda scen*

Förutom den maffiga rymdskeppsscenen, så gillar jag prologen från 1950-talet då barnen får rita teckningar om framtiden. Självklart ritar de rymdskepp och robotar.

Adam och Eva, i Knowing

Domen:

Utifrån den fascinerande premissen med en flicka på 50-talet som förutsäger framtiden lyckas Alex Froyas tyvärr  sjabbla bort den här filmen. Det finns några höjdpunkter, speciellt då Koestler börjar nysta i det kusliga mysteriet med synska Lucina. Men gradvis växer en våldsammare undergångspornografisk berättelse fram, som till slut helt tar över.  Det är en glädjelös och humorbefriad historia, där vi förstår att allt är på väg mot undergång och att inget huvudpersonerna gör spelar någon roll. Till slut blir den överväldigande känslan i Knowing en av hopplöshet. Den kristna twisten på slutet, då änglar hämtar de oskyldiga, gör inte saken bättre för en gudlös människa som jag. Tvärtom får jag en dålig smak i munnen av hur de vita, muskulösa rymdmännen väljer ett par vita, vackra barn som de enda som är värdiga att få leva vidare. Detta slut nullifierar också de science fiction-teman som filmen dittills byggt upp. Allt var en illusion, och egentligen låg Gud bakom. En bokstavlig deus ex machina som också är oärlig storytelling, och gör filmen nästan omöjlig att kategorisera. Knowing vet inte åt vilket håll den ska styra, och går till slut på grund och strandar på kobben dit överlastade filmkoncept kommer för att dö.

Se istället-

Samma år som Knowing kom Roland Emmerichs överlastade 2012, som är tusen gånger mer underhållande och dessutom ärlig med sitt uppsåt. Vill man ha stränga aliens som kanske vill få Jorden att gå under, kan man kolla på James Camerons The Abyss från 1989.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Så gjordes Gravity – fem hemligheter från blu-ray-utgåvan av astronautthrillern

Ingen kan ha missat att Alfonso Cuaróns astronautthriller Gravity vann sju Oscarstatyetter och därmed slog Stjärnornas krigs mer än trettio år gamla rekord för flest Oscars till en science fictionfilm. Främst bland priserna är Curaóns eget för bästa regi. Nu har Gravity äntligen kommit på blu-ray och Rymdfilm har närstuderat såväl själva filmen som det medföljande, generösa extramaterialet.

Den centrala scenen handlar om återfödelse

Sandra sitter med ena benet låst i position för återfödelsescenen. Det andra fick datoranimeras

I recensionen från i höstas kallade jag Gravity för Årtiondets viktigaste rymdfilm ur ett tekniskt perspektiv och hyllade dess thrillerkvaliteter. Jag står fast vid mina omdömen, men nu när jag ser om filmen i lugn och ro hemma framträder delvis en annan berättelse. Visst är den en överlevnadsthriller, men även en perfekt koreograferad rymdbalett. Varje rörelse är planerad, varje scen minutiöst komponerad. Sandra Bullock blir till en tyngdlös prima ballerina vars rollfigur Stone ursinnigt kämpar för att ta sig ur sin isolering och ur sin klumpiga rymddräkt och återfå sin plats som människa bland andra människor. När jag ser filmen för tredje gången lägger jag dessutom märke till musiken, vars elektroniska, femkanaliga, mångskiftande och amorfa ljudbild speglar varje visuell rörelse och växlar mellan dödstystnaden i rymdens vakuum då kameran är utanför Stones hjälm, till hjärtslagen och andetagen och dunsandet då kameran kryper innanför visiret och alldeles tätt inpå Bullocks uppspärrade ögon. Gravity är en kort film, tight klippt till 93 minuter. Men den hör till de exklusiva kategori filmer som tjänar på att ses om många gånger. Bildkvaliteten på blu-ray-skivan är utsökt, men jag har tyvärr ingen 3D-TV så den versionen av filmen ligger kvar i förpackningen.

Alfonso Cuaron, Sandra Bullock, George Clooney

Vissa gillar inte att höra regissörens kommentarer till sin egen film, precis som man kanske inte vill få sin favoritroman sönderanalyserad av författaren. Jag är vanligtvis kluven – somliga filmer förtjänar att få behålla en del av sin mystik. Men med Gravity är det annorlunda, för det är en så grymt annorlunda film. Det är egentligen först då jag börjar titta igenom alla minidokumentärer och intervjuer med filmteamet som jag inser exakt hur speciellt det är att filmstudion gick med på ett sådant här vansinnesprojekt som tog över fyra år att genomföra och var tvungna att utveckla egna filmtekniker som ligger tio, kanske tjugo år före övriga i filmbranschen. Jag blir helt enkelt hooked på extramaterialet, och trots att Curaón har en förkärlek för att överförklara precis vad varje scen betyder, kan jag stå ut med det eftersom det skänker en ny dimension åt det färdiga resultatet. Här är fem saker vi får veta om vi kollar på extramaterialet som förklarar det mesta om hur filmskaparna gjorde:

The Box där animationer projicerades på insidan

1. Hela handlingen i Gravity är en metafor för astronaut Stones inre utveckling. 

Allt som händer, precis allt,  har en symbolisk betydelse.  Detta berättar filmens regissör och manusförfattare för oss, helt öppet. Stones rymddräkt och jobb i omloppsbana är metaforer för hennes känslomässigt avstängda tillstånd som kommer av hennes dotters död. Hon är rätt för att anknyta till andra människor, och gömmer sig bakom hjälmvisirets hårda glas och 370 kilometer ned till Jordens yta. Då allt börjar gå snett och tvingar Stone att handla, börjar också hennes emotionella resa tillbaka från exilen till att bli en fullödig mänsklig varelse igen. Sina första aktiva beslut tar hon efter att filmens andrakaraktär, Kowalski, som symboliserar Den okuvliga viljan att leva, retar henne att hon måste kämpa på. Stone lyckas ta sig in i ISS och kryper ur sin rymddräkt och svävar i ett ögonblicks stillhet, befriad från det hårda skal som nyss omslöt henne. Detta, berättar regissören, är hennes återfödelse. Här startar Stones väg tillbaka, som kulminerar i att hon bestämmer sig för att överleva och ger blanka fasen i alla tvivel.

2. Det är en animerad film.

Förutom några få helkroppsbilder med Stone som svävar i fosterställning, så är alla miljöer vi får se, inklusive rymddräkterna, datoranimerade. När vi kan se Stones ansikte, är det så klart skådespelerskan vi ser, men resten är skapat i datorn, långt i förväg. Där animerades det in i minsta detalj, så alla kameravinklar och rörelser fanns inprogrammerade. När George Clooney och Sandra Bullock kom in, var det deras uppgift att utföra uppgifterna enligt den förutbestämda koreografin. Vi förstår att detta projekt, med år av planering ned till mikrosekundnnivå, vara möjliggörs av en oerhörd detaljkunskap och ett på gränsen till maniskt kontrollbehov från regissörens sida.

Gravity

3. Ny, revolutionerande teknik uppfanns för att skildra tyngdlöshet.

Först testade man med vajrar som skådespelarna skulle hänga från, och sedan i de tyngdlöshetssimulatorer som faller från hög höjd. Men till sist fastnade man för ett inspelningsrum som kallades Lådan. På denna kubs inre väggar projiceras det som ska finnas omkring Stone, i animerad form. Dels kan hon se Jorden rotera då hon ska spela sin scen, dels reflekteras ljuset från Jorden på hennes ansikte på ett alldeles trovärdigt vis. Jordens rotation förprogrammeras för att överensstämma med om Stone snurrar handlöst i rymden, och robotkameror snurrar omkring Sandra Bullock för att simulera hennes frifall. Vi kan alla se att resultatet är briljant. Sandra Bullock har sagt att vanligaste frågan hon får om filmen är om den verkligen är inspelad i rymden.

4. Återfödseln är det viktigaste temat.

Stone lyckas ta sig ombord på ISS och får en stunds frid innan hon måste fly vidare. Från och med denna stund är hon en aktiv rollfigur, inte ett passivt objekt som kastas omkring av ödets nycker. För varje scen blir hon säkrare på sig sjäv, med en dip i sjävförtroendet då hon lyckats ta sig fram till den kinesiska räddningskapseln.  Här ger hon nästan upp, men räddas av hur hennes eget undermedvetna i form av metaforisk Clooney kommer och ger henne ett peptalk. Klimax på Stones resa är då den kinesiska rymdkapseln brinner upp under återinträdet i atmosfären och landar i havet.  Stone stiger upp på stranden som den första amfibien i evolutionens början, och kan kräla sig upp ur gyttjan som först en fyrbent och sedan tvåbent varelse. Heavy stuff!

Gravity

5. Symboliken kom först.

Bröderna Cuarón fick först idén om en berättelse där den yttre handlingen symboliskt skulle kunna spegla det inre skeendet. De fastnade för rymden, med dess starka känsla av avstånd, överblick, närhet och isolering. Där föddes Gravity. Filmskaparprocessen tog över fyra år och Cuarón säger ”aldrig igen” om att spela in filmer om rymden. Jag förstår honom: att inte kunna improvisera alls på fyra måste ta ut sin rätt. Men för oss i publiken var det värt det i slutänden.

Syfy går tillbaka till rötterna och blandar Downton med Galactica i ny rymdopera

Luca Oleastri

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av Killjoys, Ascension, Dark Matter

Allt sedan namnbytet från The Sci-Fi Channel 2009 har tv-kanalen Syfy haft problem med timing och kvalitet. Det som skulle bredda publiken från ”bara” rymdnördar som jag, suddade ut kanalens identitet. Men de nyare Syfyproduktionerna, som Mega Shark vs Giant Octopus eller Sharknado, har liksom inte samma lyster som deras rymdklassiker Battlestar Galactica eller Steven Spielbergs Taken. Så här i efterhand framstår Syfys nya image som ett massivt misstag. Just då de lämnade sci-fi- och fantasygenrerna exploderade intresset för dem på bio och på övriga tv-kanaler. Rymdfilmer ligger etta på biotoppen och tv-serier som The Walking Dead och Game of Thrones är de mest sedda dramaserierna på amerikansk tv. Såväl vi i publiken som Syfys egen ledning har haft en gnagande känsla av att kanalen helt enkelt har missat genretåget. Det är därför något av en omvändelse under galgen då kanalens chef i en intervju i Hollywood Reporter annonserar att de byter tillbaka till sin gamla strategi.  Howe berättar hur de resonerar om genrer och avslöjar att de börjar med en episk rymdopera i miniserieformat.

– Vi vill vara den bästa science fiction-kanalen vi någonsin kan vara och på ett sätt innebär det att vi måste gå tillbaka till den mer traditionella sci-fi/fantasy som fans brukar anklaga oss för att ha lämnat. Vi är fast beslutna att skapa episk ”event-tv”. Vi har en rik historia på det området, med Steven Spielbergs Taken till den prisbelönta miniserien som blev startskottet för Battlestar Galactica. [..] I enlighet med de här storslagna föregångarna är vi mycket nöjda med att kunna skapa en spännande, provokativ och intelligent miniserie till våra fans senare i år.

Chris Cold

Miniserien som Howe pratar om heter Ascension, och visades på svenska HBO i januari. Det är en sex timmar lång miniserie om ett arkrymdskepp. Kanalen själva beskriver Ascension som en blandning av Downton Abbey och Galactica. Så här skriver de:

Part Battlestar and part Downton Abbey, Ascensiontakes place on a century-long space shuttle journey, where hundreds of men, women and children left Earth behind at the start of the Cold War. Nearly 50 years after their covert 1963 mission launched with the intention of colonizing a new world, a young woman is mysteriously murdered, prompting the population to question the nature of the mission as they near the point of no return.

Det låter i varje vall trevligt som koncept, med långa tidsperspektiv och ett rymdskepp från 1963.

Nu i sommar är det mer rymdserier på Syfy: Tredje säsongen av Defiance. Första säsongen av Dark Matter och Killjoys.

Conceptships

Syfy lovar alltså bättring framöver, men tänker inte lägga superhajarna helt på hyllan. Det kommer en uppföljare till Sharknado, men kanalen lovar att inte producera fullt så många såsiga monsterfilmer framöver. Den nya ansvarige för egenproducerat innehåll, Bill McGoldrick, sticker ut hakan och lovar att Syfy ska återta yttre rymden som sin hemmarena:

– Då skickar vi ett meddelande [till publiken] om att vi är tillbaka, och vi bryr oss om science fiction. Vi har stor press på oss att ta tillbaka sci-fi, för vi brukade äga den genren. Och vi kommer att äga den igen.

Målningar av rymdskepp från Conceptships. Konstnärer Luca Oleastri, Chris Cold, Manchu m fl.

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av Killjoys, Ascension, Dark Matter

Luca Oleastri

Detta krävs för att de nya Star Wars-filmerna ska bli bra

Kejsaren anländer till Dödsstjärnan

Nu när Gravity bevisat att det gick att slå sci-fi-rekordet i antal Oscars (sju mot de sex som Stjärnornas krig skrapade ihop 1977) är det dags för den här lite trötta bloggaren att skaka av mig vinterdvalan och känna energin av den spirande våren. Vilket bättre sätt att göra det än att besvara ett kul e-mail som kom till min brevlåda häromdagen? Det är författat av Linus i Skövde, som liksom jag är ett fan av Star Wars. Linus funderar på framtidsutsikterna för denna älskade rymdfilmsserie,. Så här skriver han:

Star Wars är enligt mig det bästa som någonsin gjorts, i sin helhet. Som du kanske förstår ser jag väldigt mycket fram emot episod 7, 8 och 9 och undrar vad du känner inför dessa. Räcker det med sex filmer eller är det helt rätt att göra tre nya? Och vad tror du är viktigt för att de ska bli bra, eller ännu hellre fantastiska?

Linus, jag kan glädja dig med att jag är mer positiv inför Star Wars’ framtid idag än jag har varit på femton år. För mig och många andra var Det mörka hotet (1999) en riktigt stor besvikelse, och även om Klonerna anfaller (2002) och Mörkrets hämnd (2005)  var bättre så var de tyvärr inte i närheten av  kvaliteten från de tre första filmerna. Jag tror att George Lucas hade svårare att förnya sig än han själv hade räknat med, och att ingen riktigt hade det inflytande som krävdes för att förmå honom att verkligen utveckla hans egenhändigt skapade värld. Men som tur är har ju Lucas nu sålt Star Wars till Disney (här skriver jag om varför det är bra) som ju i och med de tidigare förvärven av Marvel och Pixar upplever en modern guldålder. Så förutsättningarna finns för att det ska kunna bli riktigt bra då JJ Abrams regisserar Star Wars VII som ska ha premiär nästa år.

Men vad krävs då för att de nya Star Wars-filmerna ska bli bra? Här är några viktiga punkter:

Rymdkrig

Det måste vara den mäktigaste rymdkrigsfilm du nånsin sett

De tre klassiska originalfilmernas kännetecken var att de fick rymdkrig att se coolare ut är det nånsin hade gått att föreställa sig. Skeppen var enorma, hastigheten blixtrande och det var hundratals skepp i strid med varandra samtidigt. Det var en exponentiell utveckling där Rymdimperiet slår tillbaka hade mycket mäktigare och större stridsscener än Stjärnornas krig, och Jedins återkomst överträffade dem båda med råge. Men sen var det som om George Lucas inte fattade att utvecklingen hade gått framåt mellan 1983 och 1999, och levererade något som var.. hyfsat, men inte mer. I Star Wars VII är det viktigt att JJ Abrams och de andra i det nya teamet återtar initiativet och visar vad de går för. Fläska på med de största Star Destroyers världen skådat. Hundratusentals skepp, och en Dödsstjärna som förvandlar solar till supernovor. Överraska oss. Få oss att hisna!

Luke, Leia och Han

Återerövra charmen: humor och smågnabbande, tack

Även om jag bävar lite inför att se Luke, Leia och Han som halvplufsiga pensionärer så går det inte att bortse från att samspelet mellan dem var en stor del av behållningen med Star Wars och att det är klokt att låta dem komma tillbaka i kommande filmer. Vi vet ju att det också ska göras ursprungsberättelser i separata filmer, så att vi får se den unge Han Solos äventyr, spelad av en ny förmåga med förhoppningsvis en liknande utstrålning som den unge Harrison Ford. Det tror jag också kan funka utmärkt – vi vet ju att vi älskar Han Solo. Det är självklart viktigt att inte bara ha de gamla figurerna stapplandes omkring i en sorts Sista-natten-med-gänget-nostalgi. Storyn måste gå vidare. Men genom att blanda gammalt och nytt och låta humorn vara i centrum igen, finns en chans att skapa något som inte bara ser tufft ut, utan som också har charm.

Inga diplomater på Coruscant

Håll storyn till Imperiets ytterkant, bland småskurkar, bovbossar och skumma nattklubbar. Inga handelsavtal med vicekungar. Inga rådsmöten. Tack.

Luke Skywalker

Manus: Modernisera berättandet

Redan på 70-talet var Stjärnornas krig en nostalgisk tillbakablick till svunna filmeror, som samuraifilmer, vilda västern och rymdoperor som Flash Gordon. Matinékänslan var total, och det funkade utmärkt då. Men nu lever vi i en postmodern, postfeministisk, postdigtial superuppkopplad hypersnabb hyperverklighet, och det går exempelvis inte att komma med samma gamla mossiga syn på kvinnor en gång till. Ingen mer Leia i slavbikini, med andra ord. Och skulle kännas såå trött om de fortsatte använda rymdvarelser som ursäkt för att sprida en gamla rasstereotyper. Morgondagens Star Wars måste ta hänsyn till att publiken inte bara gillar Star Wars, utan även Firefly och Battlestar Galactica. Som tur är har Disney den gode Fireflyskaparen Josh Whedon anställd som chef för Marvelfilmerna, och finns det någon som skulle kunna varsamt föra in en större mångfald i berättandet av denna klassiska rymdsaga, är det förmodligen han. Hoppas det inte är för långt mellan Lucasfilms och Marvels kontor i Disney Studios..

Djupare och mörkare: ingen Jar Jar, inga ewoker

Jo, vi vet att barn älskar Star Wars. Men filmerna får inte vara gjorda enbart för barn. En tolv- eller trettonåring vill faktiskt också se personer han bryr sig om göra svåra moraliska val och tvingas utvecklas som individer genom mötet med överväldigande ondska. Han vill definitivt inte se Jar Jar Binks prata babyspråk på hittepå-jamaicanska. Star Wars operaaktiga teman där Ljuset står mot Mörkret har potentiall att framkalla ståpäls hos publiken, då hjältens själva själ står på spel och den avgrundsdjupa illviljan hos The Dark Side slutligen framträder tydligt. Denna saga om gott mot ont måste gestaltas med den svärta den förtjänar, för att inte bara bli trivial. Vem som är huvudskurken blir därför oerhört viktigt. Och vem som spelar skurk. Vilket för oss in på den kanske viktigaste punkten:

Joseph Gordon_levitt

Anställ. Riktiga. Skådisar.

Så här skriver Linus:

Och något jag ser fram emot som ligger i en närmare framtid är offentliggörandet av vilka skådisar som ska figurera i först och främst episod 7. Hur hade du tänkt där? Är det fel att ge tex Daniel Craig en roll? Craig är grym men tror du det kan bli ”James Bond i Star Wars”? Eller att ha med gigantiska stjärnor som Morgan Freeman, Leonardo DiCaprio eller Meryl Streep?

I huvudet har jag en topp fem-lista på skådisar jag vill ha med i minst en av de nya filmerna.
Benedict Cumberbatch – superskurken i de nya filmerna om jag fick bestämma, Sith eller ej.
Christoph Waltz – en imperieofficer kanske, lite som Tarkin i episod fyra.
Garret Hedlund – en cowboy i rymden, kanske. En kaxig typ.
Noomi Rapace – antingen en ond häxa, något i stil med Ventress i The Clone Wars om du har sett det, eller möjligen en tuff tjej, fast snäll.
Damian Lewis – en outsider, känd från TV-serien Homeland. Kan nog spela vad som helst, ond eller god, men en hård karaktär är nog att föredra.
Har du någon egen önskelista? Eller några som absolut inte får finnas med i ditt tycke?

Linus, ja Daniel Craig kan verkligen bära en tuff hjälteroll men är så skicklig skådespelare att han kan ge hårdingen en dubbelhet. Bond i hans version är både tuff och svag. Craig som Jediriddare skulle vara intressantare än de något skenheliga och självgoda riddare vi sett i tidigare filmer. Leonardo DiCaprio har jag däremot svårt att se framför mig i Star Wars. Jag vill nog helst se lite mer nya och moderna skådisar, om de ändå ska göra något nytt. Men Meryl Streep – ja, varför inte som ärkeskurk? Det är hög tid för en kvinnlig skurk i Star Wars. Meryl som Sith Lord och Noomi som hennes sithlärling, kanske? Eller kanske en yngre kvinna som lärling till Sithlorden, någon som Jennifer Lawrence eller Saoirse Ronan? Jag tycker det vore intressant om inte de onda skulle behöva vara så fysiskt motbjudande och kacklande utan kunna utöva en lockelse också.

Jennifer Lawrence

Har du hört ryktet om att Adam Driver, ”Adam” från TV-serien Girls, ska ha en framträdande skurkroll i Star Wars VII? Jag tycker att det skulle vara klockrent. Han har en bra intensitet och mörker, och är bra på att spela psycho.

Christoph Waltz förtjänar en stor roll i alla sina filmer. Kanske som en som har lojaliteter på många håll, som Lando Calrissian? Benedict Cumberbatch är också fantastisk, men i Star Trek Into Darkness tyckte jag nog att det blev lite för mycket av det goda då han fick släppa lös helt som den genomonde ”John Harrison”.  Jag hoppas på många miljöer där folk fått ta lagen i egna händer och skapa sitt eget liv på någon avlägsen rymdutpost med exotiska invånare. Där kunde Benedict funka utmärkt som någon halvgalen småkung, med Christoph som hans närmaste man.

Men hjältar då? Det är nog inte helt otroligt att vi får se några yngre skådisar i rollen som halvvuxna eller vuxna barn till Han, Leia eller Luke, även om de senaste ryktena påstår att det ska vara en helt ny ung hjälte som inte är släkt med de andra. Ditt förslag Garrett Hedlund vore i och för sig ett bra val som son till Han. Men jag kan också tänka mig att rollen som Jedi skulle axlas fint av killar som Anton Yelchin (samma lite buttra energi som en ung Mark Hamill),  Ryan Gosling (svårmodig men macho) eller den lite mjukare Ben Whishaw (mycket modern till sin framtoning, kanske för brittisk) eller min personliga favorit Joseph Gordon-Levitt, som tycks kunna göra de flesta olika roller med bibehållen karisma. Somliga hoppades ju att Joseph G-L skulle bli nye Batman, men jag skulle hellre se honom i Star Wars. Castingrykten pratar nu också om Ed Speelers från Downton Abbey och John Boyega från Attack The block.

Och jag vill se Idris Elba. Alltid mera Idris Elba!

Gemensamt för de skådisar som man vill se i de nya filmerna är att de måste kunna sitt jobb. Hayden Christensen var tyvärr en belastning för sina båda filmer som Anakin, och det redan något grunda manuset blev helt platt då han desperat försökte förmedla intensiva känslor genom att rynka pannan och spotta medan han pratade. Nej, i en rymdopera måste stora känslor kunna få blomma ut och det ska vara riktiga skådespelare som förmedlar dem.

Så, för att runda av: I don’t have a bad feeling about this. Jag tror att JJ Abrams version kommer att bli snygg, och förmodligen rolig. Kanske kommer den att ha en något krystad story för att få in de gamla hjältarna lagom mycket, men jag tror att den kommer att bli en ekonomisk framgång och lägga grunden för många, spännande Star Wars att se fram emot under de kommande åren. Vi hörs här och diskuterar vidare hur det blev..

/Henrik

Buckaroo Banzai (1984) – anarkister vs rastafaris från åttonde dimensionen

USA 2013, regi & producent: WD Richter, manus: Earl Mac Rauch

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

Handlingen.

Det är nästan omöjligt att beskriva vad som egentligen pågår i denna kultklassiker med Peter Weller (RoboCop, Star Trek Into Darkness, Screamers) i titelrollen som testpiloten, neurokirurgen, rockstjärnan, fysikern, upptäcktsresande och alfahannen Buckaroo. I andra roller ser vi en överspelande John Lithgow (Tredje klotet från Solen, Apornas Planet) som spritt språngande tokig vetenskapsman vars sinne tagits över rymdvarelserna Red Lectroids. Buckaroo omger sig med Hong Kong Cavaliers, ett posse med bandmedlemmar som också är en anarkistisk aktionsgrupp med transdimensonellla hotrods som specialitet. Fler rymdvarelser från olika dimensioner blandar sig i berättelsen, som likt en Bröderna Marx-film blir mer och mer kaotisk. Exakt vad det går ut på är svårt att avgöra, men vi får njuta av unge Jeff Goldblum (Indepdence Day) i röd cowboyoutfit, ett musikalnummer med Buckaroos band, Ellen Barkin som det utförs extradimensionella experiment på, Christopher Lloyd (Star Trek III, Tillbaka till framtiden) som rymdskurken John Bigbooté och så Black Lectroids som förklätt sig till jamaicanska rastafaris.

Pretentionerna?

Saturday Night Live möter Star Wars och Bröderna Marx och samplar från science fictionhistoriens mer sensationssökande undre regioner. Originellt, men hippare än vad det är bra.

På flykt undan Red Lectroids skepp

Världsbygget och rymdskeppen!

red-lectroids-s-spaceship

Wow, vilken myllrande och absurd värld som filmskaparteamet Richter och Rauch öser över oss med stor entusiasm. Man låter oss förstå att det här bara är ett i raden av många äventyr för Buckaroo, och så gott som varenda liten bifigur har en rik bakgrundshistoria och tycks känna resten av ensemblen väl. Mer än halva nöjet med filmen är att strunta i själva huvudhandlingen och koncentrera sig på detaljerna: repliker som tyder på massor av sidotrådar och äventyr vi aldrig får se. Det är omöjligt att hålla reda på vilka folk är i det stora persongalleriet, eller vad de egentligen pratar om. På sätt och vis ger det åtminstone en liten känsla av autenticitet åt en story för utflippad för att ta på allvar. Rollfigurerna själva verkar åtminstone tro på sin egen värld.

Rymdskeppen är också originella. Taggiga som sjöborrar eller enorma virus svävar de omkring Jorden i väntan på rätta tillfället att slå till.

Design och specialeffekter;

Manicker så det står härliga till. En upphottad racerbil som kan åka genom dimensionsgränserna. Glosögda aliens i kroppstrumpor. Sensorer och experimentmaskiner där huvudpersonerna binds fast och får elektroder i hjärnan. Rymddräkter av silverlamé. Hela Buckaroo Banzai är ett enda corny kaos av blinkande ljusdioder och 80-talsteknik.

Mest minnesvärda scen*

Allt med John Lithgow. Han personifierar ”actor chewing the scenery”. Skogstokig.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

Domen:

Låt mig vara tydlig: jag kan inte rekommendera dig som är sugen på en underhållande äventyrskomedi att se Buckaroo Banzai. Det är inte mycket till äventyr, och inga av skämten är roliga. Det är så mycket B-film att det gränsar till nästa bokstav i alfabetet. Som konventionell långfilm gör Buckaroo ett präktigt magplask. Det är en dålig film, OK?

Samtidigt har den betyget 71% fresh på Rotten Tomatoes, och kända filmkritiker sjunger dess lov. Bisarrt nog är den en dålig film som på något konstigt hippt sätt lyckas vända det till sin fördel. För det som BB saknar i dramatik och logik, tar den igen på stil, creddiga blinkningar bakåt i filmhistorien, självironi och anarki. Så om du har dina vintage TV-piraterna-glasögon från 1980-talet på och gillar att fånga popkulturreferenser, så kan Buckaroo Banzai vara riktigt kul. Och John Lithgows maniska blick är bara den värd biljettpriset.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter