Onde Anakin står i centrum för filmen. Se så ond han är.
Handlingen.
Nu hettar Darth Vaders bakgrundshistoria äntligen till och börjar glöda. Alla spelpjäser är utplacerade inför prequeltrilogins stora katastrof, som också utgör deras enda existensberättigande. Nu ska vi få bevittna Anakin Skywalkers fall. Den mörka sidan av Kraften manipulerar och intrigerar för att locka Anakin (Hayden Christensen) närmare och förgiftar hans sinne. Kansler Palpatine (Ian McDiarmid, som får chansen att göra sitt ondaste kacklande skratt om och om igen) att spela på hans oro för Padmés (Natalie Portman) säkerhet. Anakin slits mellan sin lojalitet mot Obi wan Kenobi (Ewan McGregor) och känslan av att han skulle kunna få obegränsad makt om bara Jedirådet slutade hålla honom tillbaka. Skywalkers själsliga strid märks främst på att Hayden Christensen rynkar ögonbrynen mer och mer, (Arga ögonbryn är ju, som alla vet, ett tecken på ondska.) men snart har Palpatine/kejsaren lockat den unge Jedin till att begå fruktansvärda illdåd. Detta mänskliga drama utspelas mot en storslagen bakgrund av myllrande krig, episka slag och landskap med mättade färger.
Öppningen är storslagen, strid ovanför Coruscant för att frita kansler Palpatine
Rymdskeppen!
Invisible Hand är General Grievous flaggskepp
Baby! Nu börjar vi ju närma oss tiden för Stjärnornas Krig, och rymdskeppen börjar därför också se ut som de gjorde i de klassiska filmerna. Det är kära återseenden då vi får syn på tidiga protoversioner av Star Destroyers (med rundare nos och orange linje på taket) och X-wings. Filmen inleds med ett stort rymdslag ovanför Coruscant, där Obi wan och Anakin tillsammans med R4 och R2 kämpar sig fram mot General Grievous’ flaggskepp som håller kansler Palpatine fången. Det är en tempofylld början, med ett myller av skepp och många kul detaljer (som de elaka buzzdroids som landar på skeppsvingarna och börjar plocka isär skeppet). De båda Jediriddarna tar sig ändå ombord på Invisible Hand, och kämpar sig fram mot salen där fången hålls. Efter en många strider slutar denna första del av Mörkrets hämnd med att Anakin själv styr Invisible Hand och kraschlandar den i Coruscants rymdhamn.
Pretentionerna?
Kanske insåg George Lucas att det här var hans sista chans att rädda äran, efter de båda mycket svagare Star Wars I Det mörka hotet och Star Wars II Klonerna anfaller. Kanske var det egentligen bara den här historien han hade att berätta redan från början, och när han väl kom fram till den föll bitarna på plats av sig själv? Hur det än förhåller sig är det ett faktum att Mörkrets hämnd har en helt annan tyngd än de båda tidigare filmerna. Här finns en story värd att berätta och inte bara en serie äventyr i högteknologisk miljö. Hur den arrogante Anakin korrumperas av maktens lockelse är filmens självklara huvudtema. Det vävs ihop med berättelsen om Palpatine som lyckas manipulera demokratin att avskaffa sig själv, och om Jediorden som drivs allt mer mot desperation och maktfullkomlighet. På det hela är det en fin klassisk rymdopera med alla känslor uppskruvade till max. Tyvärr överskrider George Lucas ambitioner hans förmåga till gestaltning. Dialog och regi är de svagaste länkarna. Mer om detta längre ned.
Coruscant har en rätt tjusig art deco-look nu, som kunde vara hämtad från Flash Gordon
Specialeffekter och look;
Även designers och effektmakare verkar ha varit mer inspirerade i arbetet med denna tredje film, för i Mörkrets hämnd lyckas de äntligen få till en look som håller, och som stannar kvar i minnet. Framför allt älskar jag hur de givit huvudstaden Coruscant en retrofuturistisk art deco-touch som ser ut som hämtad från 1920- eller 1930-talens klassiska science fiction, fast i HD-kvalitet. Plötsligt är allt på Coruscant supersnyggt: lampor, flygande bilar, möbler och skyskrapor. C3P0 passar perfekt in i denna Metropolisvärld. Produktionsdesignen håller genomgående hög klass, och förutom storstadens ljus är speciellt lavafloderna på Mustafar läckra och ger en värdig inramning till slutstriden mellan Anakin och Obi wan. Animationer och rendering är inte lika vasst utförda som designen. Fortfarande är det en påtaglig känsla av blue screen, och de har uppenbara problem att inkorporera de små imperfektioner som gör att animationer ser verkliga ut för ögat. I de animerade sekvenserna saknar man därför kameraskakningar, rörelseoskärpa, luftfuktighet, lens flares.. ja, allt det som sci-fi-skapare efter 2005 har blivit så duktiga på att lägga in som slutlig touch.
Coruscant har en snygg art deco-look i den tredje filmen, där C3p0 passar bra in. Foto, ljus och klippning är genomgående fina.
Luckor i manus,
Nöjer mig med en irriterande detalj: i rymdstriden ovanför Coruscant jagar R2D2 bort buzzdroids från Anakins skepp, som flyger i full hastighet genom rymdens vacuum. Men då de går sönder så åker de liksom bakåt på vingarna och försvinner i fjärran, ungefär som om fartvinden dragit med dem. Det finns ingen fartvind i rymden, och rimligtvis borde de ha följt med rymdskeppet i samma hastighet. Men visst, rymdskepp låter ingenting i lufttomhet heller, och det har aldrig bekymrat George Lucas tidigare.
Kenobi mot Grievous
Mest minnesvärda scen*
De sista minuterna av filmen, då Darth Vader fått sin hjälm på. Plötsligt ändras miljöerna, uniformerna och musiken, och man inser att scenen står uppställd för film fyra, fem och sex. Vi får bara några minuter då Kejsaren och Vader står och blickar ut över Dödsstjärnan som håller på att byggas, men det räcker för att höja min puls till det dubbla. Det var ju det här vi ville se hela tiden, men fick istället tre hela långfilmer med palatsintriger, animerade djur och irriterande snorvalpar. Jag kommer nog aldrig att förstå hur George Lucas tänkte.
Kejsaren och Darth Vader
Domen (spoliers!)
Mörkrets hämnd innebär en massa förlorade chanser, som George Lucas aldrig tog. Vi får därför aldrig se Padmés rollfigur utvecklas eller fördjupas bortom Vacker Orolig Fru som passivt vrider sina händer medan hennes man är ute och räddar världen. Padmé har en enda intressant scen, mot slutet av filmen. Vi får heller aldrig veta mer om Obi wan Kenobi, trots att han är med lika mycket som Anakin. Påverkas Obi wan av det som händer? Förändras han? Det får vi aldrig veta. Allt fokus ligger istället på Anakins resa, och han utvecklas förvisso. Men Lucas missar också chansen att nyansera ondskan. Trots att Jediriddarnas helighet får sig en rejäl törn, så är deras motsats, Sitherna, fortfarande lika endimensionellt kacklande onda som de alltid varit. De är så onda att man inte kan förstå hur någon, inklusive Anakin, kan låta sig luras av dem. Kejsaren är så over the top att han blir löjlig, inte skrämmande. I och med att George Lucas kräver av sina skurkar att de ska vara SÅ onda, så blir det väldigt abrupt då Anakin ska gå från att vara en ung man på glid till att bli den som stryper sin egen gravida fru. Hur kan Padmé inte märka något, förrän det är för sent? Kanske är det Hayden Christensens begränsade skådespelartalanger som gör att man inte tror riktigt på honom, eller så är det manuset och dialogen som inte riktigt motsvarar de krav på pregnans som en rymdopera av den här kalibern ställer. Det går i varje fall inte riktigt ihop
Trots en del brister så blev Mörkrets hämnd ändå en värdig avslutning på Darth Vaders bakgrundshistoria. Det filmen saknar i psykologiskt djup tar den igen på ren maffighet. Star Wars universum kommer verkligen till liv framför våra ögon på ett underhållande sätt, och allt hänger snyggt ihop med de efterföljande men mycket äldre delarna. Av de tre prequelfilmerna är det här förmodligen den enda som folk kommer att bry sig om i framtiden, och det är i sig ett gott betyg.
Se Star Wars-filmer+
Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst
Rymdfilm 
11 kommentarer