The Expanse, säsong 1 (2016) – bästa TV-serien i rymden sedan Galactica

TV-serie USA 2016, Syfy. TV-adaption efter romanerna av pseudonymen James S.A Corey. Producenter är romanförfattarna själva, alltså de båda vännerna Ty Franck och Daniel Abraham, som tillsammans skriver böcker under namnet Corey.

Typisk scen…

Jim Holden och hans besättning tas till fånga på det marsianska krigsskeppet Donnager och anklagas bland annat för terrorism. Strax attackeras skeppet av okända, och deras fångvaktare beordrar evakuering. I sista sekund lyckas de fly ombord på ett litet men snabbt rymdskepp, och finner sig än en gång vara de enda överlevarna från en våldsam rymdstrid.

Handlingen.

En episk space opera med inslag av kosmisk skräck och politisk thriller, baserad på Leviathan Wakes och Caliban’s War, de första böckerna i pseudonymen James S.A Coreys romansvit The Expanse. Det mesta utspelas i asteroidbältet, som människorna för länge sedan har koloniserat och exploaterat till vinning för eliten på från de rivaliserande militära stormakterna Jorden och Mars. Vad som är bäst för den hårt arbetande och fattiga befolkningen på asteroider som Ceres eller Eros är det sällan någon som frågar. Därför jäser det också av missnöje och politisk radikalism bland the belters (”folk från asteroidbältet”). De har utvecklat en egen, hårdför kultur och till och med en unik fysik i de låga gravitationskrafterna. Och många bland dem konspirerar i hemlighet för självständighet för de Yttre planeternas förtryckta massor.

Vi följer framför allt den rebelliske rymdskeppskaptenen Jim Holden och hans lilla, trogna besättning på rymdskeppet Rocinante. Skeppet är stulet, och de är på flykt från många som vill åt dem efter att ha råkat snubbla på en mycket olycksbådande komplott där biologiska, troligen utomjordiska, stridsmedel smugglas genom ett av asteroidbältets kusligare hörn. Många människor dör på de gruvligaste vis som en följd av detta vapen, och att civila belters hör till offren bekymrar inte de mörka krafter som strävar efter herravälde i Solsystemet. Idealisten Holden anklagar offentligt Mars för att ligga bakom attacken på deras skepp, och nu tvingas Rocinante både fly från Mars och från de som planerar en biologisk attack som kan innebära massmord på hela planeters befolkningar.

Första säsongen av TV-serien motsvarar inte exakt första boken, utan kommer ungefär halvvägs och lånar samtidigt element från senare händelser i romanerna. Säsong två är på gång i början av 2017.

The Expanse säsong 1

Pretentionerna?

Det här är ett prestigeprojekt, och det märks. Syfy har sedan flera år kämpat för att återupprätta sin heder post-Sharknado och säger själva att de åter vill göra bra rymddrama i stil med sin gamla succé Battlestar Galactica. När de valde att adaptera Leviathan Wakes gjorde de det därför ordentligt. Serien skapades av den oscarsvinnande manusförfattarduon Mark Fergus och Hawk Ostby, som bland annat skrivit Children of Men och Iron Man. Och dessutom är de båda författarna bakom pseudonymen ”James SA Corey” (Ty Franck och Daniel Abraham) med som producenter av TV-serien. Varje adaption av en roman till TV innebär en mängd förenklingar och många svåra val – inte minst om budgeten är begränsad. Med proffs som Fergus/Ostby och Franck/Abraham bakom spakarna lyckas man att göra dessa svåra val och gestalta The Expanses komplexa och myllrande civilisation utan att förlora sig i detaljer eller förenkla det till en ren äventyrshistoria.

The Expanse säsong 1

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Den värld som böckerna beskriver är magisk, mörk och gigantisk. Det är helt enkelt en modern klassiker i science fictiongenren: en spännande thriller som samtidigt är en (hyfsat) realistisk framtidsvision om hur människan skulle kunna kolonisera Solsystemet, och vilka följder det skulle få på våra samhällen och kulturer. När man gör en tv-serie på en sådan fantastisk förlaga har man förstås fördelen i att det finns ett enormt världsbygge i grunden, med en rik bakgrundshistoria till varje utpost, asteroid och subkultur som beskrivs. Det är den sortens organiska myller som det tagit Star Trek eller Star Wars 40-50 år att bygga upp.

Det är en bedrift att Syfy lyckas gestalta denna komplexa värld på TV så att det både blir ett medryckande äventyr samtidigt som de politiska och filosofiska aspekterna av storyn inte tynger ned berättelsen. Det lyckas de med genom att förenkla och minska detaljrikedomen på strategiska ställen. I en del fall är förenklingarna nödvändiga för tydlighetens skull: det skulle vara svårt att förklara de finare aspekterna av hög gravitations inverkan på rymdskeppsbesättningar utan att tappa tempo. I andra fall sammanfaller behoven av effektivt berättande med nödvändigheten i att hålla sig till en begränsad budget. En Syfy-serie har ju inte världens största budget per avsnitt, och det avspeglas i de många visuella avgränsningarna. Vi får t ex mest se interiörer från rymdskepp och stationer, men färre exteriörer (som kräver digitala effekter). De rymdskepp vi får se in action är tight filmade, och självklart inte med den HD-kvalitet som vi vant oss vid. Det är också uppenbart att detaljgraden inte är så hög på de effekter och animeringar som skildrar det myllrande livet på asteroiden Ceres. Men det är inget fel på produktionsdesignen eller klippningen och varje resurs är smart använd så att fokus hela tiden ligger på skådespelarna och vad de säger och gör. Kvaliteten på de scener som utspelas i tyngdlöshet är alldeles utmärkt. Så i mina ögon gör det inte särskilt mycket att The Expanse utstrålar lite lågbudget. Det stämmer ju nämligen också väldigt väl med hur livet på Ceres är för dess invånare: det är ju inte den fräschaste delen av Solsystemet, direkt.

The Expanse säsong 1

Domen:

Första säsongen av The Expanse är en spännande space noir med en smått surrealistisk ton. Serien gör en självständig tolkning av romanförlagan och lånar berättargrepp från många olika tidsperioder och genrer, allt från spionhistorier och hårdkokta deckare till klassiker inom sci-fi. Allvar och pastisch blandas till en underhållande rymdskröna som eggar fantasin mer än de flesta genreserier ens kommer i närheten av. Att The Expanse blir så framgångsrik är naturligtvis tack vare att den bygger på en bra förlaga som hanterats varsamt av TV-seriens manusförfattare. Visst finns det viktiga aspekter i boken som går förlorade i översättningen. Huvudpersonen Holden är exempelvis intressantare i boken än vad TV-seriens prettyboy Steven Strait lyckas gestalta honom.

Men TV-serien står trots allt på egna ben som ett självständigt verk av hög klass. Med första säsongen av The Expanse lyckas äntligen Syfy med sin föresats att skapa den bästa TV-serien i rymden sedan storhetstiden för Battlestar Galactica. Det är nästan en fullträff, redan från start. Det ska bli spännande att se hur säsong två utvecklas.

The Expanse säsong 1

Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Dark Matter (TV-serie 2015) – ny rymdthrillerserie av skaparna till Stargate Atlantis och Universe

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av  Joseph Mallozzi och Paul Mullie

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Handlingen.

En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra.  I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.

Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Pretentionerna?

Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.

Dark Matter

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyager) och som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.

Produktionsdesign;

Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.

Domen:

Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..

Fler filmer som den här+

Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.

Ascension (2014) – har framtiden någon framtid?

TV-serie USA 2014, skapad av Philip Levens och Adrian A Cruz, regi: Stephen Williams

USS Ascension

Handlingen.

Så gjorde till sist TV-kanalen Syfy comeback i rymdgenren med denna brett upplagda, episka dramaserie om arkrymdskeppet Ascension och dess intrigerande invånare. Skeppets officiella namn är USS Ascension, och det sköts upp redan 1963, på order av John F Kennedy, med uppdraget att kolonisera Proxima Centauri. Resan beräknas ta 100 år, och därför är Ascension ett generationsskepp, där en befolkning på 600 personer upprätthålls med hjälp av strikt familjeplanering. Bara de mest patriotiska och välartade får föröka sig – men ryktet går att någon mixtrar med systemet. Det som på ytan verkar vara ett mönster av disciplin och hängivenhet mot Uppdraget, kokar i själva verket av undertryckta känslor. Hänsynslösa familjer spelar högt om makten ombord, och nere på de fattiga nedre däcken klottras slagordet No Future. 50 år in i interstellär rymd har människorna på Ascension – mänsklighetens framtid – slutat att tro på Uppdraget. Den unga, smarta Lorelei hör till dem som ifrågasätter de etablerade sanningarna, och en dag kommer hon en riktigt mörk konspiration på spåren. Då hon mördas, rinner bägaren över, och kaos hotar allas överlevnad. Har framtiden någon framtid?

USS Ascension

Pretentionerna?

Det var ungefär ett år sedan som Syfys chef proklamerade att kanalen skulle ta tillbaka sin position som leverantör av bra rymdopera, i samma stil som Battlestar Galactica. Nu skulle en rad TV-filmer och serier med rymdtema skapas, så att Syfy skulle kunna hänga på de senaste årens boom av rymddrama. Låt vara i sista sekunden. Ascension är det första försöket i denna nya drive och ska nog ses mest som att Syfy flexar sina muskler för visa se att de fortfarande har kapaciteten att skapa något annat än Sharknado 2. Därför är allt i Ascension en smula uppblåst och överlastat – ska det vara episkt så ska det vara Episkt med stort E. Vi presenteras för ett persongalleri som är enormt i förhållande till vad miniserier vanligtvis hinner med. Replikerna uttalas med darr på rösten och snart sagt varje scen inramas av dramatisk musik och allvarliga miner.

USS Ascension

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

USS Ascension är en präktig pjäs. Även för att vara avsedd för en besättning på 600 personer är det rejält tilltaget med utrymmet, och det liknar mer en lyxkryssare än något som NASA skulle ha kunnat tänkas bygga. Skeppet har en avlång raketform, med gravitationen nedåt, mot raketmotorn. Ju längre upp i skeppet, desto viktigare människor. På de allra lägsta nivåerna bor de kriminella och utstötta, och där tillverkas såväl droger som hemmagjorda bomber. I toppen av skeppet bor officerare med sina familjer, och lustigt nog har kaptenens hustru (spelad av seriens stjärna Tricia Helfer) också bordellverksamhet där uppe. Dessutom finns det väl tilltagna forskningslabb, där besättningen förbereder sig för kolonisationen av Proxima.

Seriens visuella twist är förstås att USS Ascension tillverkades i början av 1960-talet, och därför har teknologi och design utvecklats opåverkade av de senaste femtio årens händelser på Jorden. Det finns inga moderna datorer ombord, och inredningen bär lätta drag av något som skulle kunna likna någon sorts retrofuturism. Hela looken är sextiotalish, inklusive besättningens frisyrer och kläder, och en bisarrt plastig fejkad strandmiljö vid en illblå pool. Jag måste erkänna att hela serien är grann att titta på. Men i mitt tycke hade TV-seriens skapare kunnat göra mycket mer av det här retrokonceptet, som förblir märkligt outvecklat. Det hade varit kul om det varit lite mer camp, som i Star Treks originalserie.

Jacqueline Byers som Nora Bryce, i Ascension

Domen:

Alltså, det låter ju så bra: ”Ascension – mord ombord på ett arkrymdskepp från 60-talet!” Jag är verkligen en sucker för high concept-filmer, alltså koncept som går att förklara i en enda mening. ”Pacific Rim -jättestora robotar slåss mot jättestora skräcködlor!” Eller ”Gravity – astronaut strandas ensam i rymden!” Men tillskruvade koncept kräver förstås också ett riktigt skickligt filmhantverk för att inte ska bli platt fall. Och även om Ascension inte riktigt faller platt, så kommer detta mäktiga rymdskepp aldrig upp på de högre höjderna. Nudge, nudge. Det är glittrande vackert att titta på, men på tok för mycket ska hinnas med på tre timslånga avsnitt. Med alla komplicerade intrigtrådar, bifigurer och hemliga konspirationer finns det stoff för minst en hel säsong – och då har vi inte ens nämnt strålningshotet, bombattacken, syrebristen och kidnappningsdramat än. Eller Det stora mysteriet som jag inte kommer att nämna närmare här, för att inte spoila hela upplevelsen för dig som ännu inte sett serien. Men tyvärr är denna twist för klumpigt genomförd, och liksom hastas igenom. Den borde ge oss en känsla av Mind. Blown. Men den blir bara en i raden av de bisarra händelser som drabbar de stackars besättningsmedlemmarna på Ascension. Komplexa relationer presenteras på löpande band, men vi får så lite tid att lära känna huvudpersonerna att, när det är dags för en karaktär att få sin emotionella förlösning, sitter vi där i soffan och undrar vem tusan var nu det där och hur känner hon honom?

Kanske förväntade jag mig för mycket av denna TV-serie, som Syfy själva betraktade som en testballong för att sondera mottagandet för en ambitiöst upplagd och visualiserad sci-fi-drama. Kanske är den TV-chef som beställde rymdskepp, mord, konspirationer, kärlek, uppror, new age, spökhistoria, klasskamp och Tricia Helfer i samma serie jättenöjd idag, och det ger i sin tur nya projekt (som The Expanse under 2015). Men det är något med anslaget i Ascension – i glittret och svulstigheten – som signalerar att här kommer Krigets vindar i rymden. Och så får vi bara en himla röra.

(VARNING FÖR SPOILERS NEDANFÖR DENNA BILD)

Tricia Helfer i Ascension

Luckor i manus;

Om du läser vidare, avslöjar (eller antyder) jag stora hemligheter från Ascension. Om du inte sett serien än, bör du förmodligen inte läsa vidare. Jag har varnat dig.

En tanke gnager mig efter Det stora mysteriet har avslöjats: de stoppar ett rymdskepp fullt av vetenskapsmän och -kvinnor som är experter på astronomi, främmande världar och rymdfart. Ett sådant gäng lurar man inte så lätt. När väl den tanken slagit rot, finns ingen återvändo.

Trailer för The Expanse, baserad på Leviathan Wakes

The Expanse

I dagarna har Syfy släppt första trailern för sin kommande filmatisering av James S.A. Coreys science fiction-roman Leviathan Wakes från 2011. Jorden har koloniserat såväl Mars som asteroidbältet, och olika fraktioner av mänskligheten kämpar för herraväldet över ett utomjordiskt vapen. I trailern ser vi såväl en mordgåta som antydningar om en större konspiration och rymdkrig. Thomas Jane spelar rollen som polisen Josephus Miller på asteroiden Ceres, och Steven Strait spelar kapten Jim Holden. Syfy har på sistone uttryckt önskan att återvända till rymden i sina TV-serier och förhoppningsvis återupprepa succén från 2003 med Battlestar Galactica. Kanske är det The Expanse som till slut åstadkommer det? Om inte annat kommer vi att få se tyngdlöst sex – bara en sån sak.

The Expanse

The Expanse

 

Trailers för Ascension, Syfys nya rymdsåpa

Ascension

TV-kanalen Syfy har gjort en omvändelse under galgen och proklamerat att de ska återvända till sina science fictionrötter. Läs: de vill upprepa succén med Battlestar Galactica. Därför har kanalen nu beställt ett antal nya rymdfilmer och tv-serier med rymdtema. Den första av dessa är en påkostad miniserie kallad Ascension. Den handlar om ett arkskepp av Aniaratyp – en livbåt för den mänskliga rasen som skickas ut i yttre rymden på vinst och förlust. Men det finns förstås en twist: det här skeppet skickades iväg redan på 1963 från Jorden, och har hållit på sedan dess att åka. Förvänta dig därför snygga frisyrer, Kennedynostalgi och lätt retrofuturism. Plus en massa småcheesy såpoperaförvecklingar om man får tro de båda trailers som vi länkar till här nedanför. I en av rollerna ser vi Tricia Helfer, som vi alla känner som Number Six från Galactica. Premiär på amerikanska Syfy i december.

Tidslinje för Ascension (Syfy.com)

Taken (tv-serie 2002) – episk släktsaga med närkontakt

USA 2002 (miniserie på TV), skapad av Leslie Bohem, producent: Steven Spielberg

Dakota Fanning i Taken

Handlingen.

Den ambitiösa och påkostade Spielberg-producerade miniserien om tio avsnitt, som skapades för Sci-fi Channel och vann en Emmy för bästa miniserie. Totalt är det ungefär 15 timmars speltid. Vi får följa femtio år av modern amerikansk historia, men det är en alternativ version där det verkligen kraschade ett UFO i Roswell på 1940-talet, och där myndigheterna sedan dess döljer vetskapen om utomjordingar för allmänheten. En enda alien överlever kraschen och producerar ett barn tillsammans med en jordisk kvinna, och genom denna händelse binds tre amerikanska familjers öde för evigt samman. Det är familjerna Key, Clarke och Crawford som vi får följa i fyra generationer, från krigsåren genom Kalla kriget och fram till modern tid. Och det är som om det utomjordiska ödet är så starkt, att varje ny generation i familjerna är dömda att upprepa de föregående generationernas misstag. På ena sidan står seriens skurkar, familjen Crawford, som leder den amerikanska militärens UFO-avdelning och inte ryggar tillbaka inför några metoder för att lösa det utomjordiska mysteriet. Mot dem, men under många år helt ovetandes, står familjerna Key och Clarke, som inte bara skaffar hybridbarn med besökarna utan som därefter också plågas svårt av att bli bortförda om natten, tagna till rymdskepp och bli experimenterade på. Dessa helt vanliga amerikaners vanmakt inför två hemlighetsfulla och grymma makter – myndigheterna och utomjordingarna – är vad som gör Taken värd att titta på.  Till slut når dramat sin upplösning då Allie Keys (Dakota Fanning) föds – resultatet av utomjordingarnas avelsprogram i fyra generationer. Allie blir den första personen som kan slå tillbaka mot övermakten.

Pretentionerna?

Ett riktigt påkostat och myllrande tv-epos som aspirerar på att vara den utomjordiska versionen av Krigets vindar eller De fattiga och de rika.

Rymdskeppet har kraschat i Roswell

Rymdskepp och världsbygge!

För huvudpersonerna är det hela tiden ett mysterium vad som pågår, även då det med åren står klart för alla insatta att det är utomjordiska varelser det handlar om. Men Taken väljer att inte tillföra något nytt till tefatsmytologin, utan istället rör vi oss i välbekanta trakter för den som håller lite koll på hur alien abduction, små grå varelser och flygande tefat brukar skildras i amerikansk populärkultur. Rymdskeppen har en tydlig släktskap med dem från Spielbergs eget mästerverk Närkontakt av tredje graden, komplett med en snygg ljusorgel fäst på undersidan. Och utomjordingarna må vara främlingar på Jorden, men de ser med sina sneda stora ögon mycket välbekanta ut, lätt igenkännliga från tusen t-shirts och bokomslag från de senaste trettio åren. Igenkännandet är lite av själva poängen med Taken – i seriens alternativa verklighet stämmer de moderna vandringssägnerna och konspirationsteorierna till 100%. UFO-entusiasterna har rätt. Detta förtar tyvärr också lite av spänningen, då vi nästan vet på förhand hur huvudpersonernas trauman kommer att utvecklas. Den som blir bortförd får t ex ett implantat i huvudet, och har en benägenhet att stå och se förvirrad med näsblodet rinnande medan något mystiskt rör sig i sädesfälten. Vi har sett det förut. Samtidigt finns det också något djupt tillfredställande att slutligen se en av vår tids mest seglivade moderna mytologier kompetent iscensatt. Det är inte mysteriet som är poängen med Taken, utan människornas reaktioner på mysteriet.

Tefat av den spielbergska sorten

Produktionsdesign;

Inget regelrätt kostymdrama. Trots att femtio år förflyter under handlingens gång så väljer miniseriens skapare att tona ned skillnaden i teknologi, mode och arktiektur och betona likheterna i de tre familjerna, generation för generation. Mycket av serien utspelas på en landsbygd där tiden ändå alltid tycks stå stilla, och i dystra korridorer på olika militärförläggningar. Färgskalan är murrig, med undantag för de scener som utspelas i eller omkring rymdskeppen. Då flödar ljuset mot oss. Det är effektfullt.

Bortrövad av aliens i Taken

Domen:

Trots att den nu har några år på nacken står sig Taken väl som modern dramaserie och som ett måste för alla fascinerade av utomjordingars förehavanden på Jorden. Den utgört kulmen på många års populärkultur kring aliens, och ger en sorts slutgiltig och hyfsat seriös dramavinkel på den fantasieggande storyn om utomjordiska bortföranden – en mindre spekulativ variant än den samtida Arkiv X. Den är också en naturlig utbrodering av Spielbergs egen Närkontakt, gjord för en mörkare och mer cynisk tid av konspirationsteorier och maktmissbruk.

Takens svaga punkt är att den konsekvent tar den trygga och något slätstrukna vägen, med ett övermått av nostalgi och sentimentalitet. Trots att många händelser i serien är traumatiska och mörka, skulle Taken förmodligen ha tjänat på att bli ännu mörkare och intensivare, och framför allt lite mindre förutsägbar. På fyra generationer och femtio år skulle det kunna hända mycket omvälvande och spännande saker i en värld där utomjordingar och myndigheterna tävlar om herraväldet, men i Taken förblir samhället i stort sett opåverkat från första till sista avsnittet. Det är bara huvudpersonernas liv som slås i spillror. En annan brist finner vi i den psykologiska trovärdigheten hos vissa huvudpersoner, framför allt de onda Crawfords. Storyn kräver att rollerna inom släkten går i arv mellan generationerna, men inget vi får se i serien förklarar den enorma ondska som manifesterar sig i Crawfords, gång på gång. Är det arvssynden som slagit till? I en serie så fokuserad på det mänskliga dramat, blir den här tendensen till att jobba med karikartyrer något påfrestande i längden.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket bättre Taken hade kunnat bli om den varit lite mindre övertydlig med vad mysteriet är, och mer lik The Leftovers som går på tv nu. The Leftovers skulle mycket väl kunna mynna ut i något i stil med Taken, men bygger allt på karaktärsutvecklingen. Den sparar avslöjandet till senare. Taken vacklar mellan att vara en saga och ett drama.

Men det finns mycket positivt också, och inte minst ensemblen av skådespelare. Dakota Fanning visar här redan i späd ålder var skåpet ska stå. Genom hennes medverkan blir seriens sista avsnitt också de mest minnesvärda. Bland andra skådisar hittar vi Joel Gretsch, Ryan Hurst, en ung Anton Yelchin, m fl.

Fler filmer om närkontakt av tredje graden+

Närkontakt av tredje graden, E.T, Dark Skies, Fire in the sky, The Fourth Kind, The Forgotten, Falling Skies, Signs

Syfy går tillbaka till rötterna och blandar Downton med Galactica i ny rymdopera

Luca Oleastri

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av Killjoys, Ascension, Dark Matter

Allt sedan namnbytet från The Sci-Fi Channel 2009 har tv-kanalen Syfy haft problem med timing och kvalitet. Det som skulle bredda publiken från ”bara” rymdnördar som jag, suddade ut kanalens identitet. Men de nyare Syfyproduktionerna, som Mega Shark vs Giant Octopus eller Sharknado, har liksom inte samma lyster som deras rymdklassiker Battlestar Galactica eller Steven Spielbergs Taken. Så här i efterhand framstår Syfys nya image som ett massivt misstag. Just då de lämnade sci-fi- och fantasygenrerna exploderade intresset för dem på bio och på övriga tv-kanaler. Rymdfilmer ligger etta på biotoppen och tv-serier som The Walking Dead och Game of Thrones är de mest sedda dramaserierna på amerikansk tv. Såväl vi i publiken som Syfys egen ledning har haft en gnagande känsla av att kanalen helt enkelt har missat genretåget. Det är därför något av en omvändelse under galgen då kanalens chef i en intervju i Hollywood Reporter annonserar att de byter tillbaka till sin gamla strategi.  Howe berättar hur de resonerar om genrer och avslöjar att de börjar med en episk rymdopera i miniserieformat.

– Vi vill vara den bästa science fiction-kanalen vi någonsin kan vara och på ett sätt innebär det att vi måste gå tillbaka till den mer traditionella sci-fi/fantasy som fans brukar anklaga oss för att ha lämnat. Vi är fast beslutna att skapa episk ”event-tv”. Vi har en rik historia på det området, med Steven Spielbergs Taken till den prisbelönta miniserien som blev startskottet för Battlestar Galactica. [..] I enlighet med de här storslagna föregångarna är vi mycket nöjda med att kunna skapa en spännande, provokativ och intelligent miniserie till våra fans senare i år.

Chris Cold

Miniserien som Howe pratar om heter Ascension, och visades på svenska HBO i januari. Det är en sex timmar lång miniserie om ett arkrymdskepp. Kanalen själva beskriver Ascension som en blandning av Downton Abbey och Galactica. Så här skriver de:

Part Battlestar and part Downton Abbey, Ascensiontakes place on a century-long space shuttle journey, where hundreds of men, women and children left Earth behind at the start of the Cold War. Nearly 50 years after their covert 1963 mission launched with the intention of colonizing a new world, a young woman is mysteriously murdered, prompting the population to question the nature of the mission as they near the point of no return.

Det låter i varje vall trevligt som koncept, med långa tidsperspektiv och ett rymdskepp från 1963.

Nu i sommar är det mer rymdserier på Syfy: Tredje säsongen av Defiance. Första säsongen av Dark Matter och Killjoys.

Conceptships

Syfy lovar alltså bättring framöver, men tänker inte lägga superhajarna helt på hyllan. Det kommer en uppföljare till Sharknado, men kanalen lovar att inte producera fullt så många såsiga monsterfilmer framöver. Den nya ansvarige för egenproducerat innehåll, Bill McGoldrick, sticker ut hakan och lovar att Syfy ska återta yttre rymden som sin hemmarena:

– Då skickar vi ett meddelande [till publiken] om att vi är tillbaka, och vi bryr oss om science fiction. Vi har stor press på oss att ta tillbaka sci-fi, för vi brukade äga den genren. Och vi kommer att äga den igen.

Målningar av rymdskepp från Conceptships. Konstnärer Luca Oleastri, Chris Cold, Manchu m fl.

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av Killjoys, Ascension, Dark Matter

Luca Oleastri

Area 51 (2011) – monstermenageri slukar grävande journalister

USA 2011, regi: Jason Connery, producent: Courtney Solomon, manus: Kenny Yakkel

Rachel Miner vs alien

Handlingen.

I denna Syfy-pärla får ett gäng kända journalister med stora egon (bl a John Shea och Vanessa Branch) göra ett reportage inifrån den berömda militärbasen Area 51. Militären under ledning av Översten (Bruce Botleitner) vill helt enkelt få lite fin PR och samtidigt passa på att en gång för alla avliva myten om att amerikanska myndigheter förvarar resterna efter kraschade utomjordiska rymdskepp i Area 51. Det är bara ett problem: de nedersta våningarna av basen formligen kryllar av inlåsta aliens. Och samma kväll som journalisterna kommer, bestämmer sig de mest mordiska av dessa bestar att bryta sig ut och söka friheten. Area 51 förvandlas snart till ett skräckens hus och det är upp till några tappra soldater (bl a Rachel Miner och Jason London) att skjuta sig ut.

Pretentionerna?

Glimten i ögat finns med och de många genreklichéerna används med gott humör.

Världsbygget och rymdskeppen!

Area 51 är ett veritabelt zoo för rymdmonster. Somliga är mest märkliga humanoider, medan andra är stora köttätande monster som en kulsprutepistol knappast biter på.

Area 51

Design och specialeffekter;

Så där murrigt och halvmediokert som bara en tv-film från Syfy-kanalen kan vara. Militärbasen är ett antal gråa korridorer och anonyma rum. Som en lagerlokal eller fabrik. Monstren är dock av hyfsad tv-produktionsklass, och även om de är tydligt datoranimerade och därför inte så skrämmande så är det i alla fall någon med fantasi och en smula monsterfeeling som formgivit dem.

Luckor i manus,

Varför lämnas Sgt Hannah ensam att försvara marknivån medan alla andra soldater irrar omkring nere i militärbasens källare?

AREA 51 — Syfy Original Movie — Pictured: (l-r) John Shea, Bruce Boxleitner — Photo by: Syfy

Domen:

Inte alls så skräckinjagande usel som en del av sina kanalkolleger eller The Asylums mockbusters. Area 51 har i alla fall ett glatt humör och en del fantasifulla monster. Att sedan storyn är en enda lång kopia av hundra andra filmer och att varje rollfigur bara är en kliché, är säkert något man kan förlåta om man är på rätt humör. En bagatell som kan lämpa sig för att käka lite popcorn till en seg söndagkväll.

Se istället-

Independence Day som också utspelas på Area 51.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Defiance (tv-serie 2013) – välgjord men välbekant rymdserie

Säsong 1 av Defiance går på svenska TV6 med premiär fredag 13 september 2013

Från vänster: Tarak Darr (Tony Curran), Stahma (Jaime Murray), borgmästare Amanda Rosewater (Julie Benz), Kenya (Mia Kirshner), Joshua Nolan (Grant Bowler), Irisa Nyira (Stephanie Leonidas) och Rafe McCawley (Graham Greene)

Storyn.

De flesta science fictionfans har en hatkärlek till TV-kanalen Syfy. Å ena sidan är det kanalen som hade fabulösa Battlestar Galactica. Å andra sidan släpper de ifrån sig en strid ström av jönsiga C-filmer med värdelösa effekter, som Komodo vs Cobra, Lake Placid 3 och Area 51. På senare år har det varit lägre kvalitet och inte alls så mycket rymdfilm på Syfy, så jag kan inte säga att mina förväntningar var på topp då jag först hörde talas om deras nya storsatsning: TV-serien Defiance. Men eftersom dess skapare är Rockne S O’Bannon, som en gång i tiden skapade Farscape, så ville jag ge den en chans.  Defiance hade premiär i USA i våras och på TV6 nu i höst. Efter att ha sett halva första säsongen måste jag säga att jag är lite positivt överraskad.

Defiance utspelas i ett omsorgsfullt gestaltat världsbygge, rikt på bakgrundshistoria. Det är den framtida postapokalyptiska Jorden. Åtta olika alien-raser (kollektivt kända som The Votans) har kraschlandat i enorma arkrymdskepp på vår planet, på flykt undan undergången i sitt eget solsystem. Terraformerande maskiner har ödelagt den mänskliga civilisationen, och begravt våra gamla städer djupt under artificiellt producerad mark. Jordens djur har muterat och blivit till monster. Men de flesta aliens som kraschade här var ändå fredliga, egentligen bara på jakt efter ett nytt hem. Efter ett inledande krig lever nu människor sida vid sida med de åtta raserna i en värld som påminner mycket om Vilda Västern. TV-serien fokuserar på den lilla mångkulturella staden Defiance som växt upp i ruinerna efter St Louis. Den befolkas av ett färgstarkt persongalleri av människor och aliens, och hit anländer äventyraren Nolan (Grant Bowler) och hans adopterade aliendotter Irisa (Stephanie Leonidas) som i frisyr och kroppsspråk påminner mycket om Leeloo i Femte Elementet. Defiance visar sig vara fullt av intriger och i högt tempo presenteras vi för ett mordmysterium i första avsnittet. Dessutom en Romeo och Juliainspirerad kärlekshistoria mellan sonen en en aliengangsterboss med storhetsvansinne, Datak Starr, och dottern till den lokale gruvpampen McCawley. Och en konspiration för att förstöra Defiance.  Och en fullskalig attack på staden från de onda jätterobotarna The Volge. Varje avsnitt har flera sidohistorier, en hel del karaktärspresentationer och karaktärsbyggande. Några längre berättelsetrådar etableras och löper över hela säsongen: borgmästaren Amanda (Julie Benz) som kämpar för att bli accepterad av stans höjdare, hotet från den expansiva Republiken, och rasmotsättningarna mellan de olika aliens och människorna. Det är rikligt med rapp dialog, många detaljrika miljöer med drag av Western och Star Wars, och ett rätt hemtrevligt myller av bifigurer.

En välgjord värld verkar Defiance vara, med gott om bakgrundshistoria. Här ser vi terraformerare som sänker sig över St Louis

Rymdskeppen och teknologin!

I de avsnitt jag har sett är Defiance en i stort sett helt jordbunden berättelse, men vi får ändå se rikligt med rymdskepp. Premissen är att Votansystemet hade åtta olika sorters aliens som hade någon form av gemensam kultur, och då en stjärnkollision gjorde Votan obeboeligt gav sig alla iväg i stora arkskepp mot Jorden. I olika flashbacks får vi se deras ankomst till vår värld, som sker 2013. Resan sker med underljushastighet och tar enligt uppgift i serien 5000 år. Eftersom det är åtta olika sorters aliens, är det många olika varianter på skepp som skymtar förbi. Både skeppsdesign och animation håller hyfsad TV-kvalitet.

Jorden omges av arkbältet, en massa rymdskrot som består av resterna av arkskeppen

I framtiden, då Defiance alltså utspelas, har arkskeppen för länge sedan slutat fungera och börjat krascha ned på Jorden då deras omloppsbanor urartar. Detta kallas för ”arkfall” och pågår hela tiden. I allra första avsnittet undersöker Nolan och Irisa ett nyligen kraschat skepp, för att se om det finns värdefull teknologi ombord som går att sälja. Senare hittas vrakdelar som är värdefulla eller ruvar på hemligheter. I Defiance-världen lever alltså huvudpersonerna i spillrorna av en mer tekniskt avancerad tid, och måste lappa och laga den rymdtekologi de vill kunna fortsätta använda. Såväl aliens som människor har lyckats rädda viss teknik undan förstörelse, som stadens energisköld som håller monster, banditer och robotar ute. I övrigt lever de ett primitivt liv. De onda robotarna Volge verkar dock hålla en högre teknisk nivå än de övriga raserna, något som kanske får sin förklaring i kommande avsnitt.

The Volge är en av åtta alienraser, och seriens mörka hot. Ja, de är jätterobotar. (Defiance)

Specialeffekter och look;

Produktionsdesignen är helt okej för att vara en TV-serie på Syfy, om än inget att skriva hem om. De flesta scenerna är vanlig dialog i en lite ruff och ganska charmig efter-katastrofen-miljö. Då och då visas lite panoramavyer av rymden, rymdskeppen, bergen eller det slagfält som figurerar i slutet av pilotavsnittet, och dessa är förstås helt datoranimerade. Serien har fått en del kritik för att animeringarna är ryckiga, och visst, det är inte Avatar direkt. Men för den budget jag förmodar att Syfy har per avsnitt har de ändå lyckats få till scenografin ganska bra.

Jaime Murray spelar Stahma Tarr

Domen:

Skaparna av Defiance slösar verkligen inte med tittarnas tid, utan satsar allt på att suga in oss i sin värld så snabbt det bara går. Intrigtrådar och nya figurer introduceras med en rasande fart. Redan i slutet av första avsnittet har man hunnit få en bild av staden Defiance, vilka dess typiska invånare är och vilka problem som tornar upp sig vid horisonten. Ett så här effektivt berättande möjliggörs av två saker: Dels är det en riktigt omsorgsfullt välgjord sci-fi-värld som vi presenteras för. Någon har tänkt till med bakgrundsstoryn och alla konspirationstrådarna. Dels jobbar Defiance väldigt mycket med genreklichéer, vilket gör att denna omsorgsfullt gestaltade värld också är omedelbart välbekant för alla som är bekanta med genren. Vilda västernkänslan är som direkt hämtad från Joss Whedons Firefly, och Nolan är inte alls olik Fireflys Mal. Miljöerna i stan, med de många olika rymdvarelserna, påminner både om Mos Eisley i Stjärnornas Krig och om Quarks bar i Star Trek Deep Space Nine. Och eftersom det är Rockne S O’Bannon som står bakom Defiance är det inte så konstigt att alltsammans också har en distinkt känsla av Farscape. Personligen gillar jag den här typen av ganska traditionell rymdserie, och kan tycka att det är lite charmigt att de så ogenerat lånar från sina föregångare.

Men det finns också risker med att köra med så trygga spår, och det är att huvudpersonerna riskerar att bli oengagerande om de är alltför generiska. Det ringer lite varningsklockor hos mig då välbekanta stereotyper från genren paraderar förbi: Den burdusa doktor Yewll som alltid har en sarkastisk kommentar redo till sina patienter… Den godhjärtade bordellmamman som alltid finns där för att lyssna på (den manlige) Hjältens bekymmer… Romeo och Julia-ungdomarna.. Samma sak med alienraserna: vi har förmodligen sett dem alla förut. Det kommer att ställa stora krav på högt tempo och fantasifull intrig om inte huvudpersonerna och rymdinslagen är orginellare än så. Men än så länge är jag försiktigt optimistisk om Defiances framtid. Det må vara en pyttipanna på välkända ingredienser, men det är åtminstone en vällagad pyttipanna.

Serien klarar Bechdeltestet.

Trenna Keating spelar Doc Yewll, Defiances doktor, som är av rasen Indogene. Hon är rolig, men en kliché.

Defiance visas på fredagar på TV6. Serien kommer att få en till säsong, som spelas in hösten 2013 och visas i USA våren 2014.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter