I samband med Star Wars 40-årsjubileum i går släpptes den första trailern för nästa film i sagan, The Last Jedi, som kommer på bio i december. Inom någon timme hade länken spridits över hela internet, och nu finns det redan dussintals, om inte hundratals, artiklar som anlyserar varje sekund av trailern, bit för bit. Jag länkar till några bra analyser längre ned i inlägget. Men först själva trailern:
Det första som slår en är att trailern ger intryck av att regissören Rian Johnson (Looper m fl) slår an en mörk ton i The Last Jedi. Av matinébubblet i JJ Abrams’ The Force Awakens ser vi intet. De korta scener som flimrar förbi är mer allvar än äventyr, och det undertryks av långsam, nästan tvekande musik av John Williams, där filmsvitens välkända musikaliska teman liksom får kämpa sig upp till ytan för att ens komma igång. Om JJ Abrams film parafraserade den naiva och lättsamma tonen från A New Hope, verkar The Last Jedi lägga sig närmare Empire Strikes Back, eller kanske till och med Revenge of the Sith.
The Last Jedi trailer 1
Fokus för trailern är Luke Skywalker (Mark Hamill) och Rey (Daisy Ridley), som tycks vara i färd med att utveckla ett mästare/lärling-förhållande som liknar det som Yoda tidigare hade med Luke. Vi får se Rey träna med ljussabeln på den ö dit hon tog sig för att finna Luke i slutet av The Force Awakens. Medan Lukes röst allvarligt mässar att tiden har kommit för Jediorden att upphöra klipps närbilder in på vad som verkar vara ett Jeditempel med för Star Wars betydelsefulla och legendariska böcker. Vad menar Luke egentligen? Har han konverterat till Den mörka sidan, eller är det helt enkelt dags för jediriddarnas kunskaper att spridas utanför den krossade orden? Vi får också se vad som förmodas vara en flashback till förstörelsen av Lukes tidigare Jediskola, där eleverna mördas av den unge Ben Solo som senare tar sig namnet Kylo Ren (Adam Driver). I korta klipp får vi också glimta prinsessan Leia (Carrie Fisher), piloten Poe Dameron (Oscar Isaac) med dennes trogne robot BB8, samt en nedsövd Finn (John Boyega). Det hela avslutas med några riktigt maffiga rymdskeppsscener, inklusive en skravdron A-wings i attackformation.
Jag kan tycka att det blir smått absurt att dra för stora växlar på en tvåminuters trailer som så uppenbart bara kommit till för att bygga hajpen genom att bjuda på fler mysterier att analysera sönder i bloggar som den här. Det är som om de vanliga reglerna som säger att en trailer inte ska avslöja för mycket är satta ur spel, eftersom alla ändå hinner prata ihjäl mystiken långt innan biopremiären. Vi vet sedan tidigare att en bra trailer inte säger så särskilt mycket om kvaliteten eller ens tonen på den färdiga filmen (Lex Prometheus) så egentligen har vi ingen aning om vad för slags film som Rian Johnson håller på att klippa färdigt.
Men om vi ska utgå från det vi faktiskt får se, så verkar det rätt allvarstyngt, och oroväckande också inriktat på Star Wars egen patenterade pseudofilosofiska Jedimystiscism. Vi har sett förut att underhållningsvärdet har en tendens att gå ner i samma takt som dialogen om den mörka och ljusa sidan får ta mer plats. Det som gjorde Empire strikes back så bra var inte de långa diskussionerna om den mörka sidans lockelse, utan att de direkt var kopplade till Lukes uppfuckade förhållande till sin pappa. Klassisk karaktärsutveckling som vägde upp det kvasireligiösa, med andra ord. Låt oss hoppas att The Last Jedi uppnår samma balans mellan krafterna. Och ska jag vara fullständigt ärlig, så orsakar den här trailern inte alls samma ståpäls som när Han Solo och Chewbacca dök upp igen sommaren 2015.
Nu har den första trailern för Ridley Scotts uppföljare till Prometheus kommit, och nu har denna film genomgått full metamorfos från rymd-new age till kosmisk splatterskräck och heter något så tydligt som Alien Covenant. En degenerering på ett sätt, men samtidigt kanske exakt vad som krävdes för att återuppväcka intresset för filmen.
Spoilervarning: Om du vill bli totalt överraskad av filmen, titta inte på trailern och läs inte vidare i detta inlägg under videon. I inlägget diskuteras vad som syns i trailern och det som står i filmens pressrelease.
Först en utvikning: Den som följt den här bloggen genom åren vet att den kom till för snart fem år sedan i upphetsningen över att Ridley Scott skulle återvända till Alien-universum med filmen Prometheus (2012). Jag är en Alien-fanboy av stora mått. Där i januari 2012 visste vi ju ingenting om Prometheus, annat än att Scott retades med oss och hävdade att den endast delade visst DNA med hans klassiska Alien (1979). Jag geekade därför ur totalt då den första trailern för Prometheus kom i mars 2012 och fullkomligen dröp av referenser till originalfilmen. Det är fortfarande en helt outstanding trailer (du kan kolla på den i mitt inlägg från 18 mars 2012) – troligen är den bättre än filmen.
Det finns verkligen en hel del i Prometheus som jag fortfarande gillar. Det är en snygg film i varje detalj: från de perfekt formgivna rymdskeppsinteriörerna till Dariusz Wolskis pampiga naturfoto som samspelar med Marc Streitenfelds musik. Michael Fassbender äger sin roll som androiden David. Och Ridley Scott lyckas åtminstone i filmens första del att bygga upp en känsla av existentiell fasa – förmodligen mest i kraft av att vi som sett andra filmer i Alien-universum vet vad som brukar komma.
Men Prometheus levererar aldrig riktigt utifrån sina förväntningar och lider av ett antal större brister. Inte minst är själva handlingen ologisk, något som jag gått in i detalj på i bl a inlägget 9 misstag som Prometheus besättning gör. Det finns så stora luckor i manus att det skulle gå att köra in och vända med ett av de där terrängfordonen som de kuskar omkring med nere på LV-223. Ridley Scotts största problem är dock avsaknaden av den xenomorph-alien som gett hans skapelse nära nog på evigt liv. I sin strävan att förnya sig förlade han sin prequel till en sidohistoria där det välkända och för biopubliken så älskade monstret helt enkelt inte fanns än. Ett misstag, då de inte lyckas ersätta det med något tillnärmelsevis lika intressant. Några minuters slagsmål med en jättebläckfisk under filmens sista minuter förmår inte väga upp bristen på en värdig motståndare till Noomi Rapace. När Prometheus tar slut finns bara Rapace kvar med Michael Fassbenders avslitna, talande robothuvud i en väska. Det kändes tomt och snöpligt. Och vi i publiken var kanske inte så jätteintresserade av att ta reda på vart de skulle resa härnäst. Samtidigt så tjänade filmen in drygt fyra gånger sin budget, vilket kanske var mindre än vi hade hoppats på men tillräckligt för att Ridley Scott skulle få göra den uppföljare han hela tiden hävdat var planerad och skulle utspelas på hemplaneten för utomjordiska rasen The Engineers, ironiskt kallad Paradise. Det här var snart fem år sedan, och utan att bli för långrandig kan vi konstatera att det hunnit bli många turer med denna film under åren som gått och att Scott har fått gå med på att ändra i sina planer på ett genomgripande sätt. Om det var med eller mot sin vilja framgår inte av den strida ström av artiklar som skrivits i ämnet, men någon gång under tiden beslutade sig filmbolaget för att sätta ned foten. Publiken saknade sin Alien, och en Alien-prequel av Alien-regissören utan en äkta alien i skulle inte acccepteras en andra gång. Avgörande verkar det ha varit när den sydafrikanske regissören Neil Blomkamp fick enorm respons från fansen då han publicerade några stillbilder från en pitch han en gång gjort för en Alien-uppföljare som aldrig blev av. Med xenomorpher, Sigourney Weaver och allt. Någon gång efter det började Ridley Scotts projekt ändra form och bytte först namn till Alien: Paradise Lost. Titeln antydde att storyn vid det laget fortfarande utspelades på Engineerplaneten, eftersom den hela tiden refererats till som just Paradise. Men sedan malde väl studiodirektörernas vilja ned motståndet, och för ungefär ett år sedan byttes namnet igen och nu till den aktuella titeln Alien Covenant. Och vi fick veta att det inte var framför allt Noomi Rapaces äventyr vi skulle få följa, utan en helt annan rymdskeppsbesättnings. Okej, är alla med på alla turer? Snabbspola fram till nutid, julen 2016, och första trailen.
Alien Covenant trailer 1
Det här vet vi om filmen nu – spoilervarning!
Den utspelas efter Prometheus, och Noomi Rapace, Guy Pearce och Michael Fassbender återupprepar sina roller, men de utgör inte fokus för Covenant.
I nya roller ser vi Katherine Waterston som kvinnlig huvudrollsinnehavare, samt Billy Crudup, Danny McBride, James Franco m fl.
Handlingen (enligt pressreleasen) handlar om en hur besättningen på rymdskeppet Covenant upptäcker en outforskad, paradislik värld som visar sig vara mycket mer hotfull än de först anar. När vi tittar på trailern förstår vi att det är en lätt underdrift: inom ett par sekunder ser vi hur blodet sprutar då en variant på chestbuster tuggar sig ut genom ryggraden på en av besättningsmedlemmarna. Det här uppdraget verkar ha gått käpprätt åt helvete från första början. Övriga besättningsmedlemmar skriker och springer längs mörka gångar. Klassisk Alien.
Sedan följer ett något lugnare men fortfarande spooky parti där vi får se Android-David i en lyxmiljö, troligen med sin chef Peter Weyland.
En mäktig inflygning av Covenant över den paradislika planeten.
Terraformeraren Daniels (Waterston) är till sin stil och uttryck en tydligare arvtagare till den tuffa Ripley (Weaver) än den mjukare Rapace var. I en av trailerns få scener med dialog argumenterar hon med kaptenen att de inte vet vad som finns där ute på planeten: samma upplägg som i orginalfilmen från 1979.
Trots Daniels varning ger sig besättningen ut på hajk och innan man vet ordet av tornar ett sådant där hästskoformat rymdskepp upp över dem, och sedan lutar sig en av dem ner över vad som ser ut som ett stort ägg – och vips hoppar det en facehugger upp och sedan exploderar allt i eldsflammor och rök.
Och som en bisarr twist på slutet av trailern: klipp tillbaka till en lugnare kväll på skeppet, med två besättningsmedlemmar i het omfamning i duschen, medan vad som tydligt är en klassisk ALIEN sticker fram sin svans och sliter dem i stycken.
Alien Covenant trailer 1
Yikes! Det där var ju onekligen rejält annorlunda än Prometheus. Om man vill vara lite elak kan man väl säga att den här trailern hade så många likheter med 1979 års original att det nästan inte går att se en enda ny idé manifesterad i dessa korta klipp: de enda scener vi får se har allesammans sin exakta motsvarighet i den första filmen. Detta väcker frågor hos mig. Om dessa korta scener är signifikanta för hur Alien Covenantär som helhet, så är det en riktigt bloddrypande historia vi har att se fram emot på bio i maj. Body horror och gore non stop. Det vore kanske logiskt ur någon sorts tillbaka-till-rötterna-strategi, men det vore samtidigt märkligt som hyllning till 1979 års film som bygger mer på mystik och långsamt stegrad stämning än på utdraget eller närgånget skildrat ultravåld. Men trailern är inte filmen, och det är med stor sannolikhet marknadsavdelningen som klippt ihop detta alster, snarare än Ridley Scott själv. Och någonstans tänker jag att inte ens ett profithungrigt filmbolag kan göra ett sådant misstag och tro att allt den tålmodiga och ytterst trogna Alienpubliken vill ha är kroppsdelar som slits i stycken? (Vi vill ha det i motljus åtminstone!) Jag väljer the benefit of the doubt och tänker att denna trailers främsta syfte är att påminna publiken om allt det som gjorde Alien känd, genom att visa upp motsvarande scener från den nya filmen. Medan själva filmen kommer att utveckla konceptet, och visa oss sådant som vi aldrig sett förut. Jag håller tummarna. Svik oss inte nu, Ridley!
Trots en enorm science fiction-filmvåg på senare har filmer om astronauter inte boomat på samma sätt som låt oss säga filmer om rymdmonster eller vuxna män i spandex och cape. Kanske är det inte så konstigt att stora Hollywoodstudior beroende av blockbusterserier har varit lite återhållsamma med det som brukar kallas ”hard sci-fi” – alltså vetenskapligt korrekt science fiction. För det kan ju kräva att publiken måste tänka efter lite. Men de senaste två åren har något hänt. Rymden inte bara som metafor utan som verklig skådeplats för långfilmer har gjort comeback. I kölvattnet av framgångarna för Gravity och Interstellar är det dessutom troligt att fler filmskapare ska våga sig på att förlägga sina långfilmer till yttre rymden och våga sig på att sätta astronauthjälm på sina hjältar. Först ut 2015 är ingen mindre än gamle Ridley Scott, som med hjälp av den utmärkte manusförfattaren Drew Goddard (Cloverfield, The Cabin in the Woods) har anpassat romanen The Martian av Andy Weir för vita duken. Den publicerades så sent som 2011 och blev en indiebästsäljare. Den kom ut som e-bok först och blev så sent som förra året utgiven på papper. Det är en intelligent och spännande bok. Och just att filmatisera science fictionlitteratur vill jag gärna se som nästa stora rymdfilmstrend. Alltför länge har sci-fi-filmer sett fantastiska ut men lidit av bristande manus. I litteraturen finns en enorm skattkista att plocka juveler ur.
Här är första trailern för filmen:
The Martian är berättelsen om hur den ensamme astronauten Mark Watney (Matt Damon) använder sig av sin mänskliga självbevarelsedrift och stora vetenskapliga kunnande för att överleva på Mars efter det att hans uppdrag gått åt helsike. I fyra år måste han försöka klara sig, för det är den tid det tar för NASA att skicka undsättning. ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark till sin videodagbok, väl medveten om att det är möjligt att ingen någonsin kommer att se det han spelar in.
Jessica Chastain i The Martian
Filmen ser självklart mycket snygg och gedigen ut i trailern, med en hel rad detaljer som jag tolkar som nickningar tillbaka till rymdfilmshistorien. Allt från de snyggt upplysta astronauthjälmarna som vi sett bland annat i Scotts tidigare rymdfilmer Alien och Prometheus, till centralperspektivet och de runda formerna som jag alltid associerar med 2001. Det är självklart medvetet – ett kommersiellt val. Scott har också anlitat en rad välkända skådespelare, varav hela två (Jessica Chastain och Matt Damon) ju hade stora roller så sent som förra året i Christopher Nolans Interstellar. Det vore nästan kul om Jessica Chastain skulle börja bli typecastad till seriösa astronautfilmer resten av karriären. Andra roller innehas av Jeff Daniels, Kristen Wiig, Kate Mara och Sean Bean.
Jag är optimistisk inför den här filmen. Med en så bra förlaga och manusförfattare borde Ridley Scott kunna ro hem det här. Biopremiär i Sverige 27 november 2015
På amerikansk bio just nu går dokumentären Journey to space, med berättarröst av skådespelaren Sir Patrick Stewart (Star Trek).
Filmen skildrar NASAs tidigare och kommande uppdrag, med fokus på möjligheten att sända en bemannad rymdfärd till Mars.
”Jag kanske aldrig kommer att sätta min fot på Mars” säger en astronaut i trailern. ”Men jag känner förmodligen människor som kommer att göra det.” Filmen beskriver resan till Mars som vår generations ”giant leap” – en parafras på de första orden som yttrades av en astronaut på Månen.
Håll utkik efter filmen på svenska biografer eller via streamingtjänster.
Idag släpptes till sist den allra första trailern för den rebootade Fantastic Four, som kommer på bio i sommar. Det finns en utbredd misstro mot projektet bland F4-fans, inte minst för att de tidigare båda filmerna om Fantastiska Fyran (Fantastic Four (2005) och Rise of the silver surfer(2007) var så utan barnsliga och utan oomph. Misstron har yttrat sig i rykten om inspelningar som måste tas om, och arga reaktioner på läckta bilder av Dr Doom i en konstig mask. Till och med nya loggan retar folk: ”Fant stic what…?”
Men det finns också goda tecken. Regissören Josh Trank debuterade härom året med Chronicle, en riktigt bra film med indiekänsla om några ungdomar som får superkrafter. Dess framgångar gav honom uppdraget att reboota Fantastic Four, som ju är en berättelse med snarlikt tema. Och nu har han dessutom fått en helt egen Star Wars-film att regissera.
Så hur är då första trailern med Tranks version av Marvels Första Familj? Well, inga trikåer så långt ögat kan nå, utan mer en ödesmättad pionjärsanda som förmedlas av bilder på astronauter som kliver in i sin kapsel till dramatisk speakerröst. Inte helt olikt Interstellar, faktiskt.
Jag kan nästan garantera att du kommer att bli intresserad av den här filmen.
Ett Turingtest är simpelt uttryckt ett prov om en artificiell intelligens kan lura en mänsklig observatör att den är en människa, inte en dator. Testets namn kommer från den moderna datorvetenskapens fader, Alan Turing. I thrillern Ex_machina, som vi visar en trailer från här i dag, får den unge mannen Caleb i uppdrag att resa till en avlägset belägen forskningsanläggning som är utformad som ett högteknologiskt, modernistiskt hem. Där möts han av uppfinnaren Nick, en karismatisk genityp, som påstår att de ska få vara med om det första vetenskapliga språnget i historien. Caleb ska vara den mänskliga parten i ett Turingtest. Och snart möter han sin motpart: en robot med många drag av en vacker, ung kvinna. ”Tricket”, säger Nick, ”är att visa dig att hon är en robot, och sedan se om du fortfarande anser att hon har ett självmedvetande.” Det bara antyds i trailern, men vi förstår att det är en hel del som Nick inte berättar, och att Caleb förmodligen befinner sig i mycket stor fara.
Den brittiska filmen Ex_machinahar premiär 2015. Huvurolllen spelas av Domhnall Gleeson. Filmen är både skriven och regisserad av en sci-fi-veteran: Alex Garland, också känd som Danny Boyles parhäst. Garland har tidigare skrivit manus till såväl Boyles Sunshine och 28 dagar senare, som till nyfilmatiseringen av Dredd. Ja, och just ja, han är också författare till romanen The Beach, som Danny Boyle också filmatiserat. Vad var det jag sa? Nu blev du ju intresserad ändå. Detta blir Alex Garlands första regijobb.
Direkt från Tokyos internationella filmfestival 2014 (dvs: vi lyssnade på Kino i P1 och hörde Roger Wilson berätta om filmen) kommer denna trailer för den japanska steampunk-fantasy-rymdfilmen The Last Druid. Snygga små rymdskepp, Lance Henriksen, enorma robotar, och Gud i form av en gosig bassethund: alla ingredienser för en bra film är där. Vad kan gå snett?
Regi: Mamoru Oshii som ju gjorde Ghost in the shell 1995. Svensk biopremiär: förmodligen inte.
Till sist börjar det dra ihop sig för en av science fictiongenrens bäst bevarade hemligheter: regissören Brad Birds nya film för Disney, kallad Tomorrowland. Den har varit i produktion i ett antal år, och i stort sett ingenting har läckt ut om storyn. Det enda vi vet är att platsen Tomorrowland i filmen är en utopisk framtidsstad med drag av Disneyland. Eller är det så att Disney planerar att på riktigt bygga Tomorrowland i en av sina nöjesparker då väl filmen kommit ut? Eller är filmens retrofuturism en hyllning till det amerikanska 1950-talets framtidsanda?
Inget av detta vore särskilt intressant att spekulera i om det inte vore för att Brad Bird är en sjujäkla regissör och manusförfattare. Han gjorde bland annat den fina Järnjätten (The Iron Giant)1999 innan han började på Pixar, och bland annat regisserade Ratatouille. Och han har här den trippla auteurrollen av manusförfattare, regissör och producent. Jag har fullt förtroende för Bird.
Nu är alltså den första teasertrailern här, och den sätter en känsla snarare än avslöjar några detaljer. Huvudpersonen, en ung tjej, snubblar över en väg in i en parallell verklighet där en lysande stad tornar upp sig mot horisonten. George Clooney håller ett tal framför en massa TV-skärmar som visar apokalypsen. I den glänsande staden flyger bilar i strålande retrofuturism.
Känslan jag får är dels av ett framtids-Narnia, dit flickan kan komma genom att röra vid ett speciellt föremål. Det har förstås också drag av landet Oz, denna allra mest amerikanska av fantasyvärldar. George Clooney tycks spela en mentorstyp som på något vis vaktar vägen in i fantasilandet. Lite som Willy Wonka, eller varför inte gamle Walt Disney själv? En sista referens som dyker upp är den lysande staden som visar sig i visioner för unga människor i romanen Otherland av Tad Williams. Då handlar det om en datorsimulering. Ju mer jag spekulerar, desto mer förvirrad blir jag. I love it – what is it?
Filmen har premiär 2015 och har manus av Brad Bird, Jeff Jensen och Damon Lindelof. Regi Brad Bird. Producent: Brad Bird m fl.
Nu är det inte långt kvar till premiären av Christopher Nolans hett emotsedda rymdfilm Interstellar med Matthew McConaughey, Anne Hathaway och Michael Caine. ”The end of earth will not be the end of us” lyder dess tagline. Den 5 november kan vi gå på bio och se hur den första interstellära rymdresan går till, genom ett maskhål till en annan del av galaxen. Eller kanske till och med till en annan galax? Nu har den sista trailern inför biopremiären kommit, och den är magnifik. Den innehåller också spoilers för filmen – så titta inte på trailern och läs inte vidare om du vill se filmen helt ”fräsch”.
Spoilervarning här nedanför
I trailern ser vi hur Matthew McC är en kämpande småbarnspappa och pilot, i en värld som härjas svårt av miljöförstöring. Michael Caine varnar för att Matthews dotters generation blir den sista som kan överleva på Jorden. Och därför måste vi resa ut i rymden för att finna oss en utväg. Klipp till rymdresan, där Matthew och Anne flyger in i ett maskhål och landar på en planet. Det går bara att spekulera i vad som sker där, men jag skymtar många märkliga saker: en vägg av vatten ute på havet à la den eviga vågen i filmatiseringen av Kung Caspian och Skeppet Gryningen, en kolsvart robot som tycks förfölja astronauterna, och något som skulle kunna vara flera rymdskepp, alltså inte våra astronauters. Är det religiösa övertoner vi ser som i Carl Sagans Kontakt, eller en modern version av Kubricks 2001? Frågetecknen hopar sig och för första gången börjar jag känna mig riktigt, riktigt exalterad av den här filmen.
Det är bråda dagar för mig, men jag hinner lägga upp den nya trailern för Christopher Nolans Interstellar, som har biopremiär i november.
Matthew McCoaughey och Anne Hathaway är astronauter som möter främmande världar 2001 stylee, och verkar också komma fram genom sitt maskhål och kan lämna skeppet. Michael Caines röst läser Dylan Thomas dikt Do not go gentle into that good night. Ståpäls?
Rymdfilm 