Interstellar (2014) – Do not go gentle into that good night

USA 2014, regi: Christopher Nolan, manus: Jonathan och Christopher Nolan, producent: Christopher Nolan, Emma Thomas och Lynda Obst. Musik: Hans Zimmer.

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Handlingen.

Hård science fiction möter familjemelodram i detta ganska gravallvarliga, intergalaktiska epos på tre timmar, signerat Christopher (regi) och Jonathan (manus) Nolan. På papperet är Interstellar en rättfram äventyrshistoria, om en sista rymdexpedition som kan bli räddningen för mänskligheten då Jorden hotar bli obeboelig. Vi följer ett team av astronauter som reser genom ett maskhål, under ledning av Cooper (Matthew McConaughey i högform) och Amelia (Anne Hathaway). Deras livsfarliga uppdrag på ogästvänliga planeter i en fjärran galax skildras i effektfull växelverkan mot det allt mer hopplösa ickelivet på vår egen klimatförändrade planet. Coopers förhållande till sin dotter på Jorden är filmens bultande, såriga hjärta. I ett traditionellt manligt dilemma slits han mellan upptäckardriftens längtan bort och kärleken till sin familj.

Svart hål i Interstellar

Svart hål i Interstellar

Pretentionerna?

Handlingen är visserligen en linjär berättelse i grunden, men enkelheten är skenbar. Liksom i sina tidigare filmer Inception och Memento bygger nämligen Christopher Nolan upp sin film i lager efter lager av mysterier, och som så ofta förr står den obevekliga Tiden i centrum. I Nolans värld är tidens gång det samma som personlig förlust, och sorgen över detta överskuggar allt annat. Astronauternas uppdrag för dem nämligen till randen av det svarta hålet Gargantua, där relativitetsteorins tidsförskjutning gör att varje minut motsvarar månader på Jorden. Astronauterna vet att varje timme som går motsvarar år av deras anhörigas liv, men de kan inget göra för att stoppa processen. Coopers lilla dotter Murphy hinner växa upp och själv börja arbeta för NASA, alltmedan hon med tilltagande förtvivlan väntar på ett livstecken från sin pappa. Timglasets sand rinner alltför snabbt, och astronauterna börjar tvivla på sitt uppdrag och på människans framtid. De fylls av självömkan och ånger, och vänder sig mot varandra.

Posters för Interstellar

Posters för Interstellar

Men det finns fler teman i Interstellar än den personliga tragedien. Mänsklighetens bristande dådkraft och upptäckarglädje är något som Nolan låter flera av sina huvudpersoner orera om i långa monologer. Sensmoralen är att ingen annan än vi själva kommer att rädda oss ur klistret vi fastnat i. Här upphör text och subtext att vara åtskilda, då handling och symbolik smälter ihop och blir samma sak. Den åldrande doktor Brand (Michael Caine) läser stycken ur poeten Dylan Thomas fantastiska dikt om döden, Do not go gentle into that good night. Mer tydligt än så kan inte budskapet skrivas oss på näsan.  Är det smart eller ytligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Landaren i Interstellar

Landaren i Interstellar

Rymdskepp och världsbygge!

Mer än de flesta andra filmer på senare år gör Interstellar verkligen skäl för epitetet ”rymdfilm”, endast slagen i klassen av förra årets Gravity. Inte nog med att handlingen faktiskt utspelas till stora delar ombord på olika rymdskepp – rymden får också symbolisera ett antal poänger om mänskligt liv som regissören vill göra. På så vis ansluter Interstellar till en fin tradition som den delar med science fiction-genrens klassiker, som jag tidigare skrivit om i Därför behöver vi berättelser om rymden. Utforskandet av rymden står här för människans vetenskap och vilja att ständigt förbättra sig. I det dystopiska USA där Cooper lever har historierevisionister suddat ut Apollo-expeditionerna till Månen, för att befolkningen inte ska få för sig att vetenskapen kan ge dem en utväg. Myndigheter och medborgare har istället ingått en tyst överenskommelse om att utan motstånd långsamt dö kvävingsdöden medan de vaktar över sina pestsmittade majsfält. Men Dr Brands NASA står för trotset inför det oundvikliga slutet, som får ord då Michael Caine väser fram den dikt som Dylan Thomas skrev till sin egen döende fader:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Solklart va? Genom att Michael Caine läser dikter om döden, ska vi ta oss samman och skicka folk till ett maskhål som mycket tyder på de inte kan komma tillbaka från.

Endurance i Interstellar - ser ut som en klocka

Endurance i Interstellar – ser ut som en klocka

Robot i InterstellarFilmens rymdskepp och teknologi är verkligen coola och kan delas upp i rymdskepp och robotar. Bland skeppen är den stora, snurrande rymdstationen Endurance huvudnumret, och dess ringformade struktur där arificiell graviation kan åstadkommas med en snurrande huvuddel av skeppet. Nån påpekade för mig när vi var på bio att de tolv boxliknande strukturerna längs perimetern på Endurance liknar timmarna på en klocka, med den snurrande raketen som visaren på ett ur. Tiden tickar på, bokstavligen och symboliskt. Endurance är skeppet på vilka flera mindre dockar och tillsammans styr de genom ett artificiellt skapat maskhål vid Saturnus. Bland annat finns de aerodynamiska Lander 1 och 2, och även de bostadsmoduler som innehåller labb och sovplatser kan lyfta och ta sig upp i omloppsbana.

Robotarna CASE och TARS vars kantiga former får dem att likna vandrande bokstäver från något interstellärt typsnitt då de tultar genom snön efter de förvirrade astronauter de är satta att följa i döden. Du har antagligen aldrig sett något liknande tidigare. Roliga är de också: eller vad sägs om en robot som skojar om att den håller på att räkna ned till självförstörelse?

Landaren i Interstellar

Landaren i Interstellar

Produktionsdesign;

Oavsett om du tänder på de stora känslorna i storyn, så ka ingen förneka att Interstellar är ett fotografiskt och designmässigt storverk. Filmat på ”riktig” film av fotograf Hoyte van Hoytema, med nästan endast praktiska rymdskeppseffekter (dvs filmade modeller och byggda interiörer istället för heldigitala miljöer – allt är utsökt designat, koreograferat och fångat på film. Ljudmixningen av Gregg Landaker och Gary Rizzo håller Oscarsklass. Jag är också förtjust i musiken av Hans Zimmer, som inte har den ständiga bam-bang-blam-takten från Batman utan även har mer elektroniska partier för det inte så bombastiska. Jag tar hatten av för en lång rad scener av sådant vi aldrig sett gestaltat på detta vis förut: bilden av ett rymdskepp som surfar i utkanten av ett svart hål, bilden av en tsunami på flera hundra meter och rymdskeppet som flyr undan den för att inte krossas av vattenmassorna. Och mot slutet en flygning genom ”den femte dimensionen” som är en värdig homage till den klassiska trippade flygscenen i slutet av Stanley Kubricks 2001.

Jessica Chastain spelar Murph

Jessica Chastain spelar Murph

Domen:

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum.

Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Som rymdskeppskamraten som hälsar de återvändande Brand och Cooper med grått skägg och klagar ”Ni var borta 23 år, började tro att ni inte skulle dyka upp…” Som Michael Caine med världens längsta dödsscen i extrem närbild. Matthew McConaughey balanserar för det mest på rätta sida det patetiska, men även han trillar ned i avgrunden ett par gånger, med snoret rinnande och ögonen uppspärrat fuktiga. ”Chewing the scenery” som man säger på engelska.

Interstellar är helt enkelt inte ett fläckfritt mästerverk, och det är inte Nolans starkaste film. Gravallvaret kombineras dessutom med en speltid på 2 timmar 45 minuter, och jag måste säga som det här: ibland är den lite långtråkig. Det är många utdragna akter som hade tjänat på att klippas ned tio minuter vardera. Då jag såg filmen på bio var det många i publiken som verkade få träsmak efter 2/3, och jag är helt enkelt lite orolig för att rymdfilmsgenren som helhet kommer att ta skada av så här superlånga superallvarliga filmer av det här slaget. Tre timmar med hobbyfilosoferande astronauter som talar om Kärleken som en fysisk kraft är helt enkelt inte för alla.

Jag som faktiskt är specialintresserad finner mig dock både underhållen och till slut förtrollad av Interstellar. Brister i psykologisk trovärdighet och de ytligt skildrade mellanmänskliga relationerna vägs med råge upp av den kraftfulla konstnärliga visionen, de smarta twistarna i berättelsen och det utflippade slutet med förklaringen till spökhistorien. Jag tycker att Matthew McConaugheys galna utstrålning är en av filmen stora tillgångar, som lirar fint tillsammans med den sarkastiska humorn från hans båda robotvänner CASE och TARS. Jag uppskattar de högt ställda ambitionerna, trots att de inte uppnås till varje del.

Så trots att Interstellar bitvis kan vara irriterande, kan jag inte komma med någon annan rekommendation till dig som har det minsta intresse för sci-fi: sälvklart ska du gå och se det här filmen.

Cooper och Murphy i Interstellar

Cooper och Murphy i Interstellar

Fler filmer som den här+

Mest lik i anden, men anspråkslösare i budget och framtoning är den fina, och hjärtskärande Voices of a distant star, som jag recenserade häromveckan. Även här gör tidförskjutningen att det är svårt att hålla kärleken ihop, speciellt som det blir många år mellan SMS:en. Jag drar också självklart paralleller till 2001, som handlar om nästa språng i evolutionen med hjälp av mycket högre stående varelsers hjälp. Och med Carl Sagan’s Contact från 1997 med än Jodie Foster och en viss Matthew McConaughey i huvudrollerna.

Annonser

19 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s