Månad: augusti 2012

Dreamcatcher (2003) – akta dig för Mr Gray

Jonesy blir besatt i Dreamcatcher

Jonesy blir besatt i Dreamcatcher

Handlingen.

Vi fortsätter temat bodysnatchers med en historia av Stephen King. Elementen känner vi igen från andra Kingromaner: ett gäng pojkar blir beskyddare åt den utsatte och utvecklingsstörde Duddits. Genom att släppa in honom i gemenskapen räddar de honom från mobbing, men han ger dem en märklig gåva tillbaka: telepatiska krafter. Telepatin blir bandet som håller gänget samman. De håller kontakten i vuxen ålder genom att träffas varje år i jaktstugan i Maine. Där dricker de öl och återupplivar gamla minnen. Men det är uppenbart att livet inte varit så snällt mot de fyra gamla kompisarna. Jonesy (Damian Lewis) är fortfarande skadad efter en livshotande bilolycka. Pete (Timothy Olyphant) är en loser som förgäves försöker locka brudar med hjälp av sina tankeläsartricks. Och så vidare.

Ute i skogen träffar två av vännerna på en förvirrad man, som de räddar undan snön och tar in till stugan. Han visar sig dock vara infekterad av en utomjordisk mask som tar sig ut den naturliga vägen genom toaletten, och samtidigt dödar sin värd. Sen ger den sig på våra huvudpersoner. Samtidigt attackeras de båda andra av liknande varelser under en jakttur. Och medan Jonesy förlorar kampen mot rymdmasken i stugan och får sin kropp ”besatt” av en utomjordisk överintelligens, så slår USA:s armé en järnring kring skogen för att jaga rätt på och döda alla aliens. Problemet är bara att vem som helst av lokalbefolkningen kan vara smittad. Det hindrar dock inte den galne överste Curtis (Morgan Freeman), som mer än gärna gör processen kort med civila. Henry (Thomas Jane) blir tillfångatagen av soldaterna, och tar sin chans att ställa allt till rätta..

Rymdskeppet!

En kraschad jättefarkost förekommer under en scen, men filmen utspelas helt och hållet på Jorden.

Pretentionerna?

King varierar här det vänskaps- och barndomstema som är något av hans specialitet. Men killarnas vänskap med Duddits är inte lika minnesvärd som pojkarnas i Stand By Me eller Det. Ambitionsnivån är också märkbart lägre i Dreamcatcher. Men en kul idé lyckas King få till: Jonesys minnesrum, där han med sina telepatiska krafters hjälp visualiserat alla sina minnen i form av ett dammigt bibliotek. Då utomjordingen Mr Gray invaderar Jonesys kropp tar han sin tillflykt till minnesarkivets allra hemligaste rum. En originell idé som tilltalar mig mycket.

Kompisgänget med Duddits i mitten

Specialeffekter och look;

Större delen av filmen utspelas i en stuga i en snöig skog, och kunde vara vilket drama som helst. När väl de slemmiga rymdmaskarna gör entré visar de tyvärr sig vara dussinprodukter i monstergenren, med tydligt animationsryck i rörelserna. Betänker man att filmen gjordes flera år efter The Lord of the Rings så kunde man ha förväntat sig en smula mer autenticitet hos dessa rymdbestar. En visuellt underväldigande film.

Luckor i manus (spoilervarning!)

Lawrence Kasdans insats som regissör, men filmen lider svårt av att Kings berättelse saknar driv framåt. Idén att (spoilervarning!) Duddits kommit till enkom för att bekämpa Mr Gray i vuxen ålder är i och för sig en solid och klassisk King-idé. Men alltför mycket i den här storyn verkar bero på slumpen: varför kommer Mr Gray just till Duddits kompisars stuga? Varför är Duddits inte med i tre fjärdedelar av filmen?  Och varför, om han nu egentligen är ett mäktigt rymdlejon, har Duddits gömt sig som en leukemisjuk kille med Downs syndrom?

Domen:

Med rätta räknas Dreamcatcher till Stephen Kings svagare romaner, och visst har filmen stora problem med trovärdigheten och balansen mellan drama och blodiga monstereffekter. Berättelsen innehåller alltför mycket att hålla reda på, med för liten belöning på slutet. (Hmm, ett vanligt problem hos Stephen King.)

Men jag har trots det alltid gillat den här filmen. Förmodligen för att man lätt tycker om barnskådisarna i skildringen av pojkåren. Och den vuxne Jonesy är en intressant karaktär, vars kluvna personlighet (då han blir besatt) gestaltas med härlig energi av Damian Lewis. Dessutom bjuder Dreamcatcher på ett par riktiga nagelbitarscener, då männen ställs mot masken i jaktstugan. Det räcker mer än väl som underhållning en regnig kväll.

Se istället-

Stand by me, ni vet den med River Phoenix och Corey Feldman
Dimman för mer av Henry (Thomas Jane)
The Thing för alieninfektion i snö
Mer bodysnatchers på Rymdfilm

Annonser

The Thing (1982) – splatter och skägg

Kurt Russell som MacReady i The Thing

Handlingen.

Ett nytt tema idag, bodysnatchers. Vi beger oss till Antarktis i en av de riktiga klassikerna i genren: John Carpenters otroligt läskiga The Thing från 1982. Här lever ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen. Coolast bland dem är filmens hjälte, piloten MacReady  (en magnifikt skäggig Kurt Russell). De fördriver dagarna med att dricka sprit, spela schack och vänta på avlösningen som ska komma framåt våren. Tristessen bryts tvärt då en till synes galen man från det närbelägna norska lägret jagar en hund – med hjälp av helikopter och handgranater – rakt in i det amerikanska lägret. Norrmannen råkar spränga ihjäl sig själv, men hunden överlever. Då MacReady och de andra tar en tur till det norska lägret finner de anläggningen övergiven och ett monstruöst kadaver till hälften sönderbränt på gården. De tar med sig fyndet tillbaka, och en obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat.

Snart bryter helvetet löst. Hunden som kom från det norska lägret visar sig vara bärare av en utomjordisk livsform som får värden att genomgå en makaber och smärtsam metamorfos till ett förvridet och mordiskt vidunder. Livsformen kan dessutom gömma sig i sin värd i väntan på att gå till attack. Forskarteamet förstår snart att flera av deras kolleger måste vara smittade, och paranoia griper tag i lägret medan monsterförvandlingen drabbar den ene efter den andre. Kommer någon människa att kunna överleva den här attacken?

Rymdskeppet!

Ett kraschat, stort tefat ligger begravet i den antarktiska isen. En av männen som smittats av utomjordingen försöker dessutom bygga ett mindre tefat av gamla helikopterdelar – förmodligen för att ta sig hem. Vi får bara se skeppet flyga alldeles i början av filmen.

Specialeffekter och look;

Monsterscenerna är oförglömgliga och faktiskt än idag så skrämmande att en luttrad skräck- och thrillertittare som jag känner kårarna gå längs ryggen. Det är något verkligt vämjeligt  med en varelse som liksom sliter sönder sitt offer inifrån och skapar en ondskefull skrattspegelversion av människokroppen. John Carpenter sätter bild till vad jag förmodar är en nedärvd skräck för det främmande men nästanmänskliga. I The Thing blir den ökända Uncanny Valley en tillgång. Dessutom så öser Carpenter på med massor av blod och inälvor, som grädden på moset, så att säga. Denna rödfärgade och bisarra splatterfest konstrasteras snyggt mot den vita antarktiska snön och den smutsgrå och mycket torftiga miljön i lägerbarackernas korridorer av korrugerad plåt.

Luckor i manus,

Det är en hel del hittepå-vetenskap i The Thing, för av någon anledning så kände Carpenter att han behövde förklara allt som hände i detalj. Det tar därför inte så lång stund för de smarta forskarna att exakt komma på vad för sorts livsform det är de stött på. Detta illustreras sen med datorskärmar som visar upp grafik som idag mest ser ut som Pacman, men som 1982 måste ha framstått som höjden av hi tech. Att hela storyn skrivs oss på näsan är en av filmens få svagheter. Man kan jämföra med den uppenbara förebilden, Alien, där det mesta förblir outsagt och tittaren själv får fylla i luckorna.

Sen tycker jag att det är lite lustigt att de är på Sydpolen mitt i vintern, i snöstorm, men att Kurt Russell springer omkring utomhus i tunn läderjacka och boots som om det var en kylig oktobereftermiddag i New York City. Vet amerikaner inget om vintern?

The Thing

Domen:

Genren bodysnatchers, alltså rymdvarelser som tar över människokroppen, blir inte bättre än så här. John Carpenter gjorde många bra filmer under åren 1978-1985 men här är han sällsynt inspirerad – och dessutom håller den än idag. De klaustrofobiska och mörkt hotfulla miljöerna, den spända gruppdynamiken mellan de rädda männen, chockeffekten då monsterförvandligarna börjar – allt ger en febrigt effektiv och mycket mardrömslik thriller. The Thing är kanske inte lika elegant och intellektuellt högstående som Alien, som den har stora likheter med. Men det den saknar i sofistikering tar den igen med rå energi.

Visste du att?

The Thing var en flopp då den kom. Samma år släpptes nämligen både E.T och Blade Runner, och The Thing hamnade i dessa bådas skugga.
Filmen baseras på en novell från 1930-talet  (Who Goes there?) och har filmatiserats en gång tidigare, 1951.
Musiken är gjord av maestro Ennio Morricone.

Se även+
Som tidigare nämnts: Alien eller Prometheus.
Rymdfilms tag om bodysnatchers.
Men även moderna zombiefilmer som 28 dagar senare har mycket gemensamt med detta splattermästerverk.
Du kan också läsa At the mountains of madness, av HP Lovecraft, för mer arktisk terror.

Space Stallions (2012) – galaktiskt galagnägg

Om du bara ska klicka på en video om rymdhästar den här veckan så är det utan tvekan den alldeles fantastiska Space Stallions-trailern nedan. Vad kan vara mer upppiggande en måndag än rymdhingstar, regnbågar, den stora Mother Mustang, ett hästskoformat rymdskepp, en gyllene hästbajsskyffel och en hel massa 80-talsdisco? Absolut ingenting!

Det du ser i klippet är alltså allt som finns från Space Stallions. Det är nämligen inte en barnserie från 1980-talet utan ett alldeles färskt (januari 2012) examensarbete från en amineringsskola. Men visst vill man se mer? Om projektet får tillräckligt många gillor på Facebook kanske de gör ett helt avsnitt?

Mera gnägg
Om du efter Space Stallions känner för ännu fler rymdhästar finns ju alltid Planet Unicorn och den alldeles äkta 80-talsserien Sabre Riders and the Star Sheriffs. Eller varför inte bli en brony (enligt Facebook är åttio procent av mina besökare män)?

Battleship (2012) – Kitsch utan charm

Handlingen.

Under en marinövning utanför Pearl Harbor kommer några amerikanska krigsfartyg (och ett japanskt) ifrån de andra och isoleras av en mystisk energisköld. Det visar sig att det är en rymdinvasion på gång. Fem skalbaggeliknande rymdskepp har landat på Jorden och försöker använda en av NASA:s sändare på Hawaii för att kontakta sin planet och hämta fler rymdskepp. De båda machobröderna Alex (Taylor Kitsch) och Stone (Alexander Skarsgård) Hopper leder varsitt fartyg i marinövningen. Nu blir det upp till dem att stoppa de elaka rymdisarna. Det skjuts och skriks en massa.

Utomjordingarnas skepp i Battleship

Rymdskeppen!

Insektslika och jättelika. Påminner inte så lite om Transformers. Förvånansvärt dålig sjövärdighet: skeppen tar sig fram på vattnet med enorma skutt som resulterar i magplask varje gång. Man kan bara föreställa sig hur sjösjuka dessa aliens måste vara i slutet av filmen.

Pretentionerna?

Inga. Nada. De rien. Zero. Zilch.

Rihanna i Battleship

Specialeffekter och look;

En väldigt hård, kantig, skränig och metallisk film. En massa arga män skjuter i stora kanoner och ramlar och slår sig. Rymdvarelserna ser ut som orcher som snott Iron Mans rustning. Den utomjordiska teknologin låter illa, ser ondskefull ut och skär, spränger och sliter sönder allt det som är vackert och mjukt. Människorna svarar genom att spränga och förstöra så mycket de kan tillbaka. I drygt två timmar. En lätt migrän infinner sig efter en stunds tittande.

Luckor i manus,

Varför är rymdisarna här och varför är vi så rädda för dem? De sparar konsekvent alla ickefientliga och civila mål – men ändå spränger vi dem åt helvete. Om fem skepp hittade hit, varför är Jorden ”räddad” bara för att de förhindras att skicka en signal efter fler? Berättade de inte vart de skulle, innan de åkte till Jorden?

Domen:

Det här bådar inte så gott för Taylor Kitschs karriär – två gigantiska floppar (John Carter och Battleship) på mindre än ett halvår. Men så har han verkligen ingen charm och väldigt lite av skådespelartalang, denne unge man. Jag hade svårt att hitta något jag alls kunde relatera till eller tycka var sympatiskt med hans rollfigur, och eftersom han konsekvent spelar över både de ”roliga” och de ”allvarliga” scenerna så blir man till sist lite illamående, som efter att ha ätit för mycket av en vägkrogslunch.

I Battleship finns inget för en tänkande människa över 12 års ålder. Ingen story. Inga öden som engagerar. En hel massa propaganda för amerikanska flottan. Knappt något att dra på smilbanden åt, trots att ett antal karaktärer helt uppenbart ska funka som comic relief. De enda saker som är lite kul med filmen är att Rihanna spelar tuff marinsoldat och att hela rasket baseras på spelet Sänka fartyg.

Se istället-

Transformers, som är ett under av skojsighet och finess jämfört med denna långtråkiga soppa. Battlestar Galactica för marin science fiction.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Blade Runner (1982) – bisarrt, våldsamt, magiskt

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Handlingen.

Vi sparkar igång efter semestern med en rymdfilm som utspelas på Jorden. I ett framtida och mycket mörkt (men vackert Los Angeles) gör en grupp replikanter uppror. De är artificiella människor (robotar) med överlägsen styrka och intelligens. De söker ett sätt att förlänga sin egen livslängd, som av tillverkaren Tyrell Corporation satts till endast fyra år. Ledaren är den totalt hänsynslöse Roy Batty (Rutger Hauer) och han har fått idén att robotuppfinnaren själv, den rike och mäktige Tyrell, kan omprogrammera dem för att ge replikanterna mera liv. Roy och hans kumpaner går bokstavligen över lik för att ta sig fram till Tyrell. Samtidigt får robotjägarpolisen Deckard (Harrison Ford) i uppdrag att stoppa replikanterna. Hans undersökning tar honom in i det färgstarka myllret i LA:s undre värld och han faller också för Tyrells assistent, Rachael.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Rymdskeppet!

Strikt talat är detta ingen film som utspelas i rymden. Vi får se flygande polisbilar och en hel del andra farkoster, men vi stannar på jorden. Ändå är rymden högst närvarande i Blade Runner. På stora billboards görs reklam för att söka sig till ett bättre liv på andra planeter. Vårt gäng med replikanter har haft sina uppdrag i rymden, men leder ett våldsamt uppror och dödar en hel besättning, alldeles innan filmen börjar. Och Roys kanske mest berömda replik är ren rymdpoesi:

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark near Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. [pause] Time to die.

Dockmakaren JF Sebastian i Blade Runner, råkar ut för replikanterna

Pretentionerna?

Klockren blandning mellan melodramatisk film noir och hård sci-fi. Blade Runner utforskar på ett helt briljant vis gränsen mellan det mänskliga och ickemänskliga. Ridley Scott skildrar en dystopisk framtid där gränsen mellan den som utnyttjar och den som blir utnyttjad är knivskarp – på en och samma gång en totalt exotisk värld men också oroande välbekant. Av alla Ridley Scotts filmer är detta den mest mångbottnade. Alla karaktärer är moraliskt ambivalenta. Hjälten och skurken har lika nära till våldet, och man anar att JF Sebastian (William Sanderson) föredrar den korta stunds fatala uppmärksamhet han får från Pris (Daryl Hannah), framför att vänta på döden i ensamhet bland sina dockor. Blade Runner är både brutal och fluffig, storslagen och intim, spännande och poetisk.

Rachael i Blade Runner

Specialeffekter look och musik;

Tillsammans med 2001 är det här historiens snyggaste science fictionfilm, och man bör absolut se den i ett högupplöst format – speciellt som många faktiskt bara har sett Blade Runner på grynig VHS. Filmen formligen flödar över av visuellt starka idéer, förpackade i glittrande cellofan. Varje ny scen är som ett allkonstverk där Vangelis’ musik, Douglas Trumbulls specialeffekter, ljussättningen, scenografin, kostymerna och sminket bildar en sublim syntes. Resultatet är ofta bländande vackert – som i inledningens flygpanorama över Los Angeles, där enorma eldsflammor slickar natthimlen med en enorm pyramid som fond. Ibland är det drömlikt bisarrt, som i dockmakaren Sebastians hem där alla varelser utom han själv är artificiella. Eller motbjudande, som strippklubben där den olycksaliga ormkvinnan är huvudattraktionen. Hela tiden är det förglömligt.

Harrison Ford som Deckard i Blade Runner

Luckor i manus,

Filmen finns i många klippningar, och den man idag ska se är Ultimate Cut. Det finns också ett par Director’s cut man kan kolla på. I själva verket har Ridley Scott fortsatt att jobba på Blade Runner under många år efter den ursprungliga releasen 1982. Filmen mottogs inte väl av vare sig kritiker eller publik, och idag är det ingen vettig människa som kollar på den dåligt klippta bioversionen. Med varje ny version har Scott arbetat bort de skavanker som fanns där från början, tills vi har en film där berättandet håller samma höga nivå som det visuella. En av de största förbättringarna är att den berättarröst (Ford själv) som förklarade allt som hände på ett övertydligt vis helt sonika tagits bort. De oklarheter i historien som idag finns kvar är alltså högst medvetna, och bidrar bara till filmens appeal. Att Ridley Scott tar lång tid på sig för att fixa till en bra editering av sina filmer bådar förstås gott inför releasen av Prometheus på bluray.

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Domen:

En magisk filmupplevelse, som med rätta betraktas som en av de allra mest inflytelserika science fictionfilmerna, någonsin. Den hade också det goda med sig att den hjälpte till att göra författaren Philip K Dick känd för en bredare publik. Det är också en film med utmärkt ensemble, ett härligt skruvat persongalleri och världens kanske mest atmosfärfyllda soundtrack. Om det var länge sen du såg den, se om den på en modern hemmabio. Du kommer att bli förvånad över hur fräsch denna framtidsvision är, trettio år efter sin release.

Se även+

Steven Spielbergs Minority Report och A.I för två framtidsvisioner som är klart inspirerade av Blade Runner. Till och med ögondesignern är med (i Minority Report) Battlestar Galactica för mycket mer av den utmärkte Edward James Olmos, som vi ser i en liten men cool roll i den här filmen.