Bodysnatchers

The Host (2013) – att prata entonigt med sig själv i femton minuter

USA 2013, manus och regi: Andrew Niccol, producenter: Stephenie Meyer, Nick Wechsler, Steve Schwartz, Paula Mae Schwartz

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Handlingen.

I en nära framtid har Jorden invaderats av en utomjordisk och okroppslig sorts varelser kallade Själarna (The Souls).  Nästan varje människa kontrolleras totalt av en Själ. I utbyte har utomjordingarna sett till att få slut på alla krig. Alla är nyduschade och artiga. Med andra ord är det här en klassisk bodysnatching-historia i samma  tradition som Invasion of the body snatchers (1978) eller The Faculty (1998). Eftersom det är Stephanie Meyer (Twilight) som skrivit den är det dock mest fokus på ung, trånande kärlek mellan en flicka och två pojkar. I centrum står Melanie (Saoirse Ronan) som får den utomjordiska själen Wanderer inplanterad i sin hjärna. Men Melanie har en stark motståndskraft och kämpar med Wanderer om kontrollen över Melanies kropp. Den lätt schizade unga kvinnan, som spenderar mycket tid med att prata med sig själv, tar sig i alla fall tveksamt ut i öknen för att finna motståndsrörelsen, där även hennes familj och pojkvän bor. Men mottagandet blir inte så varmt, eftersom hennes gamla kompisar omedelbart ser på hennes ögon att hon är besatt av en aliensjäl. Melanie/Wanderer måste kämpa både för att övertyga sina närmaste, och sin inneboende dualistiska delade personlighet, att hon valt mänsklighetens sida. Men hur ska några få ökenbor kunna rå på en utomjordisk herreras?

Rymdskeppet!

Vi är på Jorden nästan hela tiden, men vi får i alla fall se en liten rymdsond som skickas iväg mot en annan planet. Alltid något..

The Host

Pretentionerna?

Jättehöga, på sitt sätt. Kärleken. Tillit. Den fria viljan. Att prata långsamt och entonigt om sig själv och med sig själv i femton minuter utan avbrott. Sådana tunga saker.

Specialeffekter och look;

Förutsägbart men ganska nedtonat. Själarna avslöjar sig med en ljus ring i ögonen, och deras kultur är en modernistisk dröm med silverporschar, danska designmöbler och åsittande Armanikostymer. Man får också skymta ett par själar i deras utomkroppsliga form, och de ser ut som små lysande garnnystan. Motståndsrörelsen är en sorts pseudovästernkultur, där människor går i jordfärger och odlar grönsaker tillsammans (i öknen!).

Luckor i manus,

Många små problem som tillsammans bildar ett större. I alla bodysnatchingfilmer kommer mycket av spänningen från konflikten mellan utomjordingarnas förespeglade Utopia och de sista människornas skräck inför att bli av med sin individualitet. Det behöver inte, eller ens bör inte, vara hot om våld som är det skrämmande med ett bodysnatchingsamhälle. Tankekontroll är hotet. Den storyn lämpar sig utmärkt för ungdomslitteratur, eftersom det är så nära besläktat med hur man känner inför samhället som tonåring.

I  The Host desarmerar Stephanie Meyer så fort hon bara kan dessa spännande konflikter genom att låta Melanie vara så stark att hon inte kan tankekontrolleras, och själen Wanderer är förresten också en ganska sjysst typ.  Och på samma sätt är Själsamhället inte heller särskilt läskigt, eftersom de flesta som vi stöter på iär verkar vara ungefär likadana som  människor. Bara med lite bättre kroppshygien. The Host lyckas inte visa vad det är Melanie och hennes vänner riskerar om de blir tillfångatagna.

Sedan retar det mig också att utomjordingarna så lätt känns igen på sina ögon, när de lätt skulle kunna infiltrera motståndsrörelsen genom att använda kontaktlinser.

Saoirse Ronan i The Host

Saoirse Ronan i The Host

Domen:

Eftersom många vanliga spänningsmoment från genren är bortrensade hänger allt på hur intressant vi tycker att Melanies öde är. Bryr vi oss om hennes inre konflikt, förhållande till motståndsrörelsen eller vem av de två långa, smärta grabbarna hon väljer? För mig är svaret tyvärr nej.  Saoirse Ronan har alltsedan sina roller i Försoning (2007) och framför allt den underbara Hanna (2011) varit en av mina favoriter, men tyvärr ger inte Melanie denna unga karaktärssskådespelare särskilt mycket att jobba med. Tvärtom: jag tror tyvärr att det var ett hopplöst uppdrag att kunna gestalta den inre konflikten då Melanie och Wanderer grälar med varandra i form av spökröster medan Melanies kropp stirrar stint framför sig. Ronan gör förstås rösten till båda, och dubbar liksom sig själv. Resultatet ligger farligt nära parodin. Men med detta sagt, så är självklart Ronan en mycket mer karismatisk hjältinna än Kristen Stewart någonsin kan bli. Tyvärr kan man inte säga det samma om hennes två pojkvänskandidater, som genom sin stela tråkighet inte lär ge upphov till någon ny Team Jacob/Edward-debatt.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta för att se The Host med ett öppet sinne, och inte ha förutfattade meningar om att det var ytterligare en film i Twilightfacket. Jag misslyckades.

Se istället-

Jag vill rekommendera alla att se den speciella Hanna (2011) med Saorise Ronan i huvudrollen som en genetiskt modifierad supersoldat, som också är en 14-årig flicka. Hanna flyr genom Europa tillsammans med en brittisk hippiefamilj, på flykt undan CIA-chefen Cate Blanchett och ett gäng tyska nynazister i Sergio Tacchinishorts. Musik The Chemical Brothers. Regi:  Joe Wright.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Faculty (1998) – kämpa för din individualism!

Unga stjärnor som Josh Hartnett, Elijah Wood, Salma Hayek och Jordana Brewster i The Faculty

Handlingen.

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den. Lärare och elever i deras omgivning omvänds en efter en, och förvandlas till själsligt döda marionetter. Våra unga hjältar är de redan utstötta och de är mer än less på livet och på varandra. Men nu tvingas de till samarbete för att undanröja hotet.

Pretentionerna?

Det klassiska (och lagom övertydliga) bodysnatchertemat med individualisten mot det ansiktslösa kollektivet. High school är förstås den perfekta skådeplatsen för en berättelse om unga människor som känner främlingskap inför vad skolan och samhället håller på att förvandla dem till.

Sån här vill man ju inte bli

Specialeffekter och look;

Det ser ut exakt som vilken high schoolfilm från 1990-talet som helst, och det är det som är det bästa med The Faculty. De många datoranimerade effekterna har dock åldrats dåligt och drar ned intrycket rejält i en modern omtittning. Det fanns en övertro på det datoranimerade i slutet av förra millenniet, men tekniken var helt uppenbart inte riktigt mogen än.

Luckor i manus,

The Faculty vill vara för science fiction vad Scream (1996) var för slasherskräckisen, och det är inte så konstigt eftersom de har samma manusförfattare. Kevin Williamson har onekligen en stor kärlek till sina genrer och precis som han gjorde i Scream låter han huvudpersonerna vara genremedvetna. Genom att de känner till science fiction kan de också förutse fiendens nästa drag. Det var smart i Scream och det är smart här också. Det som gör The Faculty mindre spännande än föregångaren hänger ihop med att grundpremissen – bodysnatchers – inte alls är så direkt hotande som en kille med kniv och mask. I början tror vi att våra hjältar riskerar livet, men eftersom ingen verkar dö eller ens bli skadad allvarligt förloras en del av skärpan. Vartefter som berättelsen fortskrider minskar känslan av hot konstant, och man slutar att vara rädd långt innan de större monstren dyker upp mot slutet.

Det faktum att hela gänget av utstötta ”freaks” är dundersnygga får man kanske mest skratta åt.

Mest minnesvärda scen*

Gruppens egen jock står i duschen, då en av skolans äldsta lärarinnor kommer in naken. Men hon är inte i särskilt gott skick..

Drogerna är giftiga för rymdisar, så därför sniffar människorna dem. Hmm..

Domen:

Det finns något djupt tillfredställande i att se skolans geeks och freaks genomskåda sammansvärjningen och besluta sig för att kämpa mot sina plågoandar, trots de dåliga oddsen. Deras skola skildras med omsorg som helvetet på Jorden, redan innan rymdvarelser tar över. Vi känner verkligen för lille Elijah Wood, som får stryk av fotbollslaget varje morgon. Samtidigt kan man inte komma ifrån känslan av att manusförfattaren ville fånga blixten två gånger och upprepa sin dundersuccé med Scream genom att kopiera allt som var bra med den idén. Det ger en mindre originell och inte alls lika rolig kopia. Personligen har jag också lite svårt för hjältarnas kollektiva cynism och misantropi. För att inte tala om deras sätt att hålla ihop inom gruppen genom att tillsammans sniffa hemmagjorda droger var tionde minut genom hela filmen – där börjar allegorin om individualismens frihetskamp mot samhället att halta. Men som hyllning till genren funkar den, och dialogen är genomgående bra.

Se istället-

Scream 1, Scream 2, och Scream 4, som skrevs av samma manusförfattare

Regi: Robert Rodriguez (From dusk till dawn, Sin City)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek III (1984) – sökandet efter Spock

Kirk slåss mot klingonerna i Star Trek III

Handlingen.

I en direkt fortsättning från föregående film så inleds den här berättelsen med slutminuterna från den fantastiska  Star Trek II (1982). Mr Spock (Leonard Nimoy) offrar livet för sina kolleger och hans kropp skjuts iväg genom rymden och landar på den artificiellt skapade planeten Genesis – där liv skapas från intet. Vi förstår att kapten Kirk (William Shatner) och de andra är djupt deprimerade av Spocks död, och Dr McCoy (deForest Kelley) beter sig extra obalanserat och verkar tro att han själv ÄR Mr Spock. Utan att spoila för mycket kan jag nog avslöja att McCoy har rätt: innan Mr Spock dog överförde han alla sina minnen till doktorn, och lever alltså sida vid sida inne i McCoys hjärna. Ta daa – där fortsätter vi alltså temat bodysnatchers, om än av ett vänligare slag än i The Thing.

Det finns alltså en chans att återuppväcka Spock om bara hans kropp och doktorn kan sammanföras i ett mystiskt tempel på Vulcan. Problemet är bara att kroppen ligger på den förbjudna planeten Genesis, där en Klingonkapten (spelad med den rätta galna intensiteten av Christopher Lloyd) hotar Federationens forskarteam, där Kirks son ingår. Till råga på allt beslutar sig Stjärnflottan för att skrota den 20 år gamla USS Enterprise och pensionera besättningen. Ska Kirk kunna rädda Spocks kropp och sin son från klingonerna, innan Genesis förintas?

Enterprise flyr undan Excelsior i Star Trek III

Rymdskeppet!

Tre fina skepp spelar en stor roll. Vi har förstås original-Enterprise, i hennes sista resa i ordinarie tjänst. Det är samma look och interiör som i föregående film (samma kulisser och modeller användes förstås). Men vi möter också Federationens nya flaggskepp, USS Excelsior, med turbomotorer och världens mest arrogante kapten (James B Sikking från Hill Street Blues). I en av de mest underhållande scenerna stjäl kapten Kirk sin gamla Enterprise och jagas av Excelsior utanför rymdstationen som ligger i omloppsbana ovanför Jorden.

Dessutom får vi stifta bekantskap med den grymma klingonska Bird of Prey som vår besättning använder sig av i nästa film, 1986 års Star Trek IV.

Galna kostymer på Vulcan

Pretentionerna?

Det är mycket vulcansk mysticism i den här filmen, och långa ceremonier där folk med spetsiga öron och absurda rymdkostymer slår på gong-gongar i motljus. Men det är inte så mycket att det stör, utan ger den rätta kitschiga känslan. Värre är det med de mer mellanmänskliga dramatiska partierna, som inte alls behandlas med samma finess som i föregående film, trots att ambitionen finns. Tyvärr är Leonard Nimoy bättre som skådespelare än som regissör.

Bryggan på USS Excelsior med James B Sikking (HIll Street) som kapten

Specialeffekter och look;

Trots att samma scenografi används som tvåan så är Star Trek III mycket plattare. Interiörerna är dåligt belysta och liknar de spånskivekulisser de egentligen är. Exteriörerna på Genesis är så tydligt inspelade i studio (med klippor av skumplast och rök från rökmaskiner)  att man tror att man är tillbaka på 1960-talet och TV-serien. Men rymdscenerna och rymdskeppen är väldigt fina.

Luckor i manus (spoiler!)

Spocks kropp åldras i takt med planeten. Vilket enormt sammanträffande att processen avbryts i just den ålder som Leonard Nimoy är..

Christopher Lloyd som Klingon i Star Trek III

Domen:

Man brukar säga att Star Trekfilmer med ojämna nummer är de dåliga, men trean är betydligt bättre än sitt rykte. De första 45 minuterna är en ren fröjd. En lagom mix mellan drama och komedi, en njutningsfullt utdragen scen där Enterprises besättning visar sina yngre kolleger att gammal är äldst, och så den roliga stölden av Enterprise. Men därefter tappar storyn farten. Den potential till poetisk kraft som ändå finns i scenerna från Genesis slarvas bort av valhänt personregi och klippning. Handlingen blir också märkligt lam då det mesta verkar ske slumpmässigt och ingen av huvudpersonerna riktigt vet vad de håller på med. Kirks Stora Känslomässiga Scen berör inte, utan hastas igenom. Alldeles mot slutet tar det sig lite igen, då flyttas fokus till Vulcan. Med fördel ser man Star Trek III alldeles efter man ser Star Trek II, och som en lång berättelse fungerar filmerna alldeles utmärkt.

Se även-
Föregående och efterkommande Trekfilmer: åren 1982-1986 var de gyllene åren för Star Trek på bioduken.

Dreamcatcher (2003) – akta dig för Mr Gray

Jonesy blir besatt i Dreamcatcher

Jonesy blir besatt i Dreamcatcher

Handlingen.

Vi fortsätter temat bodysnatchers med en historia av Stephen King. Elementen känner vi igen från andra Kingromaner: ett gäng pojkar blir beskyddare åt den utsatte och utvecklingsstörde Duddits. Genom att släppa in honom i gemenskapen räddar de honom från mobbing, men han ger dem en märklig gåva tillbaka: telepatiska krafter. Telepatin blir bandet som håller gänget samman. De håller kontakten i vuxen ålder genom att träffas varje år i jaktstugan i Maine. Där dricker de öl och återupplivar gamla minnen. Men det är uppenbart att livet inte varit så snällt mot de fyra gamla kompisarna. Jonesy (Damian Lewis) är fortfarande skadad efter en livshotande bilolycka. Pete (Timothy Olyphant) är en loser som förgäves försöker locka brudar med hjälp av sina tankeläsartricks. Och så vidare.

Ute i skogen träffar två av vännerna på en förvirrad man, som de räddar undan snön och tar in till stugan. Han visar sig dock vara infekterad av en utomjordisk mask som tar sig ut den naturliga vägen genom toaletten, och samtidigt dödar sin värd. Sen ger den sig på våra huvudpersoner. Samtidigt attackeras de båda andra av liknande varelser under en jakttur. Och medan Jonesy förlorar kampen mot rymdmasken i stugan och får sin kropp ”besatt” av en utomjordisk överintelligens, så slår USA:s armé en järnring kring skogen för att jaga rätt på och döda alla aliens. Problemet är bara att vem som helst av lokalbefolkningen kan vara smittad. Det hindrar dock inte den galne överste Curtis (Morgan Freeman), som mer än gärna gör processen kort med civila. Henry (Thomas Jane) blir tillfångatagen av soldaterna, och tar sin chans att ställa allt till rätta..

Rymdskeppet!

En kraschad jättefarkost förekommer under en scen, men filmen utspelas helt och hållet på Jorden.

Pretentionerna?

King varierar här det vänskaps- och barndomstema som är något av hans specialitet. Men killarnas vänskap med Duddits är inte lika minnesvärd som pojkarnas i Stand By Me eller Det. Ambitionsnivån är också märkbart lägre i Dreamcatcher. Men en kul idé lyckas King få till: Jonesys minnesrum, där han med sina telepatiska krafters hjälp visualiserat alla sina minnen i form av ett dammigt bibliotek. Då utomjordingen Mr Gray invaderar Jonesys kropp tar han sin tillflykt till minnesarkivets allra hemligaste rum. En originell idé som tilltalar mig mycket.

Kompisgänget med Duddits i mitten

Specialeffekter och look;

Större delen av filmen utspelas i en stuga i en snöig skog, och kunde vara vilket drama som helst. När väl de slemmiga rymdmaskarna gör entré visar de tyvärr sig vara dussinprodukter i monstergenren, med tydligt animationsryck i rörelserna. Betänker man att filmen gjordes flera år efter The Lord of the Rings så kunde man ha förväntat sig en smula mer autenticitet hos dessa rymdbestar. En visuellt underväldigande film.

Luckor i manus (spoilervarning!)

Lawrence Kasdans insats som regissör, men filmen lider svårt av att Kings berättelse saknar driv framåt. Idén att (spoilervarning!) Duddits kommit till enkom för att bekämpa Mr Gray i vuxen ålder är i och för sig en solid och klassisk King-idé. Men alltför mycket i den här storyn verkar bero på slumpen: varför kommer Mr Gray just till Duddits kompisars stuga? Varför är Duddits inte med i tre fjärdedelar av filmen?  Och varför, om han nu egentligen är ett mäktigt rymdlejon, har Duddits gömt sig som en leukemisjuk kille med Downs syndrom?

Domen:

Med rätta räknas Dreamcatcher till Stephen Kings svagare romaner, och visst har filmen stora problem med trovärdigheten och balansen mellan drama och blodiga monstereffekter. Berättelsen innehåller alltför mycket att hålla reda på, med för liten belöning på slutet. (Hmm, ett vanligt problem hos Stephen King.)

Men jag har trots det alltid gillat den här filmen. Förmodligen för att man lätt tycker om barnskådisarna i skildringen av pojkåren. Och den vuxne Jonesy är en intressant karaktär, vars kluvna personlighet (då han blir besatt) gestaltas med härlig energi av Damian Lewis. Dessutom bjuder Dreamcatcher på ett par riktiga nagelbitarscener, då männen ställs mot masken i jaktstugan. Det räcker mer än väl som underhållning en regnig kväll.

Se istället-

Stand by me, ni vet den med River Phoenix och Corey Feldman
Dimman för mer av Henry (Thomas Jane)
The Thing för alieninfektion i snö
Mer bodysnatchers på Rymdfilm

The Thing (1982) – splatter och skägg

Kurt Russell som MacReady i The Thing

Handlingen.

Ett nytt tema idag, bodysnatchers. Vi beger oss till Antarktis i en av de riktiga klassikerna i genren: John Carpenters otroligt läskiga The Thing från 1982. Här lever ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen. Coolast bland dem är filmens hjälte, piloten MacReady  (en magnifikt skäggig Kurt Russell). De fördriver dagarna med att dricka sprit, spela schack och vänta på avlösningen som ska komma framåt våren. Tristessen bryts tvärt då en till synes galen man från det närbelägna norska lägret jagar en hund – med hjälp av helikopter och handgranater – rakt in i det amerikanska lägret. Norrmannen råkar spränga ihjäl sig själv, men hunden överlever. Då MacReady och de andra tar en tur till det norska lägret finner de anläggningen övergiven och ett monstruöst kadaver till hälften sönderbränt på gården. De tar med sig fyndet tillbaka, och en obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat.

Snart bryter helvetet löst. Hunden som kom från det norska lägret visar sig vara bärare av en utomjordisk livsform som får värden att genomgå en makaber och smärtsam metamorfos till ett förvridet och mordiskt vidunder. Livsformen kan dessutom gömma sig i sin värd i väntan på att gå till attack. Forskarteamet förstår snart att flera av deras kolleger måste vara smittade, och paranoia griper tag i lägret medan monsterförvandlingen drabbar den ene efter den andre. Kommer någon människa att kunna överleva den här attacken?

Rymdskeppet!

Ett kraschat, stort tefat ligger begravet i den antarktiska isen. En av männen som smittats av utomjordingen försöker dessutom bygga ett mindre tefat av gamla helikopterdelar – förmodligen för att ta sig hem. Vi får bara se skeppet flyga alldeles i början av filmen.

Specialeffekter och look;

Monsterscenerna är oförglömgliga och faktiskt än idag så skrämmande att en luttrad skräck- och thrillertittare som jag känner kårarna gå längs ryggen. Det är något verkligt vämjeligt  med en varelse som liksom sliter sönder sitt offer inifrån och skapar en ondskefull skrattspegelversion av människokroppen. John Carpenter sätter bild till vad jag förmodar är en nedärvd skräck för det främmande men nästanmänskliga. I The Thing blir den ökända Uncanny Valley en tillgång. Dessutom så öser Carpenter på med massor av blod och inälvor, som grädden på moset, så att säga. Denna rödfärgade och bisarra splatterfest konstrasteras snyggt mot den vita antarktiska snön och den smutsgrå och mycket torftiga miljön i lägerbarackernas korridorer av korrugerad plåt.

Luckor i manus,

Det är en hel del hittepå-vetenskap i The Thing, för av någon anledning så kände Carpenter att han behövde förklara allt som hände i detalj. Det tar därför inte så lång stund för de smarta forskarna att exakt komma på vad för sorts livsform det är de stött på. Detta illustreras sen med datorskärmar som visar upp grafik som idag mest ser ut som Pacman, men som 1982 måste ha framstått som höjden av hi tech. Att hela storyn skrivs oss på näsan är en av filmens få svagheter. Man kan jämföra med den uppenbara förebilden, Alien, där det mesta förblir outsagt och tittaren själv får fylla i luckorna.

Sen tycker jag att det är lite lustigt att de är på Sydpolen mitt i vintern, i snöstorm, men att Kurt Russell springer omkring utomhus i tunn läderjacka och boots som om det var en kylig oktobereftermiddag i New York City. Vet amerikaner inget om vintern?

The Thing

Domen:

Genren bodysnatchers, alltså rymdvarelser som tar över människokroppen, blir inte bättre än så här. John Carpenter gjorde många bra filmer under åren 1978-1985 men här är han sällsynt inspirerad – och dessutom håller den än idag. De klaustrofobiska och mörkt hotfulla miljöerna, den spända gruppdynamiken mellan de rädda männen, chockeffekten då monsterförvandligarna börjar – allt ger en febrigt effektiv och mycket mardrömslik thriller. The Thing är kanske inte lika elegant och intellektuellt högstående som Alien, som den har stora likheter med. Men det den saknar i sofistikering tar den igen med rå energi.

Visste du att?

The Thing var en flopp då den kom. Samma år släpptes nämligen både E.T och Blade Runner, och The Thing hamnade i dessa bådas skugga.
Filmen baseras på en novell från 1930-talet  (Who Goes there?) och har filmatiserats en gång tidigare, 1951.
Musiken är gjord av maestro Ennio Morricone.

Se även+
Som tidigare nämnts: Alien eller Prometheus.
Rymdfilms tag om bodysnatchers.
Men även moderna zombiefilmer som 28 dagar senare har mycket gemensamt med detta splattermästerverk.
Du kan också läsa At the mountains of madness, av HP Lovecraft, för mer arktisk terror.