Jorden

Superman III (1983) – dags för stora skämskudden

USA 1983, regi: Richard Lester, producent: Ilya Salkind

Richard Pryor får riktigt spela över i en fyllescen

Richard Pryor får riktigt spela över i en fyllescen

Handlingen.

Slutstriden: Superman vs super computer

Slutstriden: Superman vs super computer – Dödens nätverkssladd

Superman utsätts för kryptonit och blir ond i den här tredje filmen med Christopher Reeve. Det är den tokrolige småfifflaren Gus (Richard Pryor) som tillverkar kryptoniten, på uppdrag av den storhetsvansinnige Wall Streetskurken Webster (Robert Vaughn) som både vill styra vädret och kontrollera världens alla oljereserver. Varför en superrik superskurk som Webster helt förlitar sig på den förvirrade Gus framgår inte riktigt. Tillsammans lyckas i alla fall de båda bovarna bygga en laserskjutande superdator som förvandlar förbipasserande till levande robotar. Slutstriden mellan Superman och superdatorn är oförglömlig, men kanske inte riktigt av de skäl som filmens regissör Richard Lester tänkt sig.

Rymdskeppet!

I första delen av filmen spelar vädersatelliten Vulcan (sic) en  roll. Webster använder Gus för att programmera om den så att den ska styra vädret för att förstöra världens hela kaffeskörd. I övrigt är det tyvärr helt rymdskeppsfritt i Superman III. I och för sig är det filmens minsta problem.

Pretentionerna?

Jag ser inget principiellt fel på idén som regissören Richard Lester och producenten Ilya Salkind har: att betona de lättsammare sidorna av seriefiguren Superman och göra en renodlad komedi. Det finns ju komediinslag  i Superman och Superman II som de kunde bygga vidare på. Men de lyckas på kuppen beröva världens största superhjälte den värdighet och mystik som Richard Donners filmer gett honom. Och de omger honom med ett antal pajasar, med en riktig pajasplan. Istället för en övermänniska blir Superman bara en tönt i långkalsonger. Ouch!

Superdatorn robotiserar en kvinna

Superdatorn robotiserar en kvinna

Specialeffekter och look;

En alldaglig film jämfört med sina båda föregångare. Supermans flygscener är inte alls så väl utförda som i föregångarna, och känslan av bluescreen och kulisser är tyvärr påtaglig i de flesta effektscener. Finast är Websters crazypalats ovanpå en skyskrapa på Manhattan, med egen skidbacke.

Mest minnesvärda scen*

De små tablåer som riktigt ska visa hur ond Superman har blivit. Så vad gör han? Tar över världen som diktator? Stjäl och plundrar? Nej, han rätar upp det Lutande Tornet i Pisa. Och blåser ut den olympiska elden vid OS-invigningen. Bad Superman!

Onde Superman

Onde Superman

Domen:

En film helt utan styrfart, på tok för ofokuserad för att ens kvala in som kultfilm. Det finns förstås ett antal kultiga scener: speciellt det som har med datorer att göra är så corny att man inte kan låta bli att skratta lite. Gus som från en vanlig dator kan styra hela New York eller superdatorn som skjuter laser och förvandlar människor till cyborger genom att snärja dem med sladdar. Men det är sådant som tidens tand gjort oavsiktligt roligt (vad tycks om den mixade metaforen?)

Allt det som filmskaparna avsåg skulle vara kul, själva komedin om du så vill, är dock oförlåtligt trist och tillkämpat. Stackars Richard Pryor är helt ute i det blå, och snubblar och stammar sig igenom spektaklet med ett uttryck av ständig panik i ansiktet. En plågsamt utdragen fyllescen där han super med en säkerhetsvakt och sedan hickandes hackar hela världen ger anledning att hämta stora skämskudden.

Superman själv, Christopher Reeve, gör nog så gott han kan med ett svagt manus. Reeve lyckas, trots storyns inneboende fånighet,  att gestalta den Onde Superman på ett fint sätt. Men i övrigt saknas all känsla av att något egentligen står på spel eller att huvudpersonernas öde är något att bry sig om. Inget kan rädda Superman III från videobutikens kalkonhylla, där den hör hemma.

Se istället-

Kolla gärna på Superman och Richard Donner Cut av Superman II

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Quiet Earth (1985) – postapokalyptisk pärla

Nya Zeeland 1985, regi: Geoff Murphy, baserad på Craig Harrisons roman.

Bruno Lawrence spelar Hobson

Bruno Lawrence spelar Hobson

Handlingen.

Hur reagerar man om man är den siste mannen på Jorden? Känner man sig fri? Tror man att man är Gud? Blir man tokig? Detta får den halvt osympatiske forskaren Zac Hobson anledning att fundera på då han vaknar abrupt kl 6.12 på morgonen och finner att han är till synes helt ensam kvar. Gator och hus i nyazeeländska Hamilton är öde. TV och radio har tystnat. Inte en själ någonstans. Hobson går igenom många stadier av panik, ilska och förtvivlan innan han till slut träffar på en kvinna som han inleder ett sorts postapokayptiskt förhållande med. Så småningom ansluter sig en tredje man till den lilla gruppen. De har det gemensamt att de höll på att dö vid det ögonblick då resten av befolkningen försvann. Det är det hemliga projektet som Hobson arbetade för som orsakat katastrofen, som de döper till Effekten. De tre överlevarna kämpar med konflikter sinsemellan samtidigt som Hobson vill förstöra forskningsanläggningen innan Effekten får Jorden att gå under slutgiltigt och upplösas i elementarpartiklar.

Pretentionerna?

Inspirerad av klassiker som I Am Legend (1954 års version) och Day of the dead, fast utan några odöda. Filosofiska och pseudoreligiösa övertoner. Mycket flummigt slut.

The Quiet Earth

The Quiet Earth

Specialeffekter och look;

Omslaget till filmen är klassiskt och ikoniskt: en ensam man på en strand med en överjordisk himmel framför sig där en planet med ringar stiger upp bakom märkliga molnformationer. Den scenen är med i filmen, men bara helt kort. I övrigt är The Quiet Earth helt realistisk i sin framtoning, med den övergivna moderna staden som bakgrund till de tre skådespelarnas våndor. Filmen är 27 år gammal, men ser fortfarande ganska modern ut. Effektfullt, utan att förlita sig på specialeffekter.

Luckor i manus,

Som science fiction håller inte berättelsen ihop. Vilken sorts maskin som kan få alla människor och djur att simultant försvinna utan ett spår, men skona de som håller på att dö – ja, det är ju lite svårt att föreställa sig den maskinen. Eller varför den skulle vara placerad i Hamilton, Nya Zeeland. Eller hur Saturnus kan dyka upp på himlen och Solen börjar flimra. Det går inte ihop om man betraktar det rationellt.  The Quiet Earth förtjänar istället att uppskattas som en lång och ganska finurlig drömsekvens. Mer fantasy än sci-fi.

Mest minnesvärda scen*

Hobsons mentala sammanbrott, där han klär sig i kvinnokläder och ger sig ut på stan och krossar saker.

Domen:

En postapokalyptisk liten pärla! Berömvärt fokus på de tre människornas öde snarare än katastrofen i sig. På ett sätt väldigt skönt att det inte kommer några zombies och stör dramat. Huvudpersonernas övergivenhet kontrasteras mot den stora stadens övergivna gator och parker.  Vackert fotograferat av James Bartle.

Se även+

George A Romeros zombiefilmer och 28 dagar senare av Danny Boyle. Warm Bodies från 2013 för något lite liknande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Watch (2012) – Grannpatrullen stöter på patrull

Jonah Hill, Ben Stiller, Vince Vaughn och Richard Ayoade är The Watch (Seth Rogen utanför bild)

Jonah Hill, Ben Stiller, Vince Vaughn och Richard Ayoade är The Watch (Seth Rogen utanför bild)

Handlingen.

Evan är en präktig men smått uttråkad förortspappa som är chef för den lokala supermarknaden. Han retar sig på traktens buspojkar men biter ihop. Då en av hans nattvakter blir mördad får Evan dock nog och startar en grupp för grannsamverkan, The Watch. Förutom Stiller består grannpatrullen av Jonah Hill, Vince Vaughn och Richard Ayoade. Problem nr 1 uppstår då den typen av verksamhet bara lockar till sig grannskapets knasbollar och kufar. Problem nr 2 är att nattvakten egentligen dödades av en utomjording som förbereder en invasion. Innan de vet ordet av, måste killarna i The Watch försvara hela mänskligheten mot en fruktansvärd fara. Men vem är på utomjordingarnas sida? Den mystiske grannen med den genomträngande blicken – vad försiggår i hans källare?

Pretentionerna?

En ganska slapp film, där utomjordingarna blir en pikant bakgrundsdetalj till gänget med kända komiker, som gör sin vanliga grej. Sidohistorierna, om bl a Vince Vaughns relation till sin dotter, är så generiska att man tycker att man har sett dem många gånger förut

Så här ser alla utomjordingar ut, som vi vet

Så här ser alla utomjordingar ut, som vi vet

Specialeffekter och look;

Ordinär Hollywoodkomedi. Så småningom dyker det upp utomjordingar, som är ordinära utomjordingar.

Vilket bättre ställe att samla grannpatrullen på än i en Mancave?

Vilket bättre ställe att samla grannpatrullen på än i en Mancave?

Mest minnesvärda scen*

Då killarna poserar med en död utomjording. Det är ganska kul ändå.

Domen:

Den hade potential till att bli som en modern Ghostbusters: antihjältar från vardagen ställs mot paranormala fenomen och ljuv komik uppstår. Flera av huvudrollsinnehavarna (främst Jonah Hill) gör fina insatser och visst skrattar jag då och då. Men det är ändp något oengagerat över hela The Watch, som känns slarvigt skriven.  Det är som om regissören Akiva Shaffer (som tidigare mest gjort Saturday Night Live)  inte kan bestämma sig för om han vill vara kul, spännande eller underfundig. Till slut trillar han mellan alla stolar och lyckas inte bli något av dem. Trots (på grund av?) flera skämt tydligt placerade under bältet.

Se istället-

Irländska Grabbers, om en liknande invasion på en liten irländsk ö. Attack the Block om en liknande invasion i en förort till London. Super 8 för JJ Abrams/Steven Spielbergs version av samma händelser.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Predator 2 (1990) – cynisk soppa i Los Angeles

Danny Glover i Predator 2

Danny Glover i Predator 2

Handlingen.

Det är så märkligt hur lite jag mindes av den här uppföljaren till 1987 års Predator. Jag hade för mig att det var Danny Glover mot predatorn, under jorden, i ett rymdskepp. Men det är bara tio minuter av filmen. Att det först är ett mordmysterium i ett fasanfullt våldsamt Los Angeles, hade jag helt glömt. Likaså att Bill Paxton spelar knasig polisassistent eller att Gary Busey springer omkring i silveroverall och ska försöka föreställa FBI-agent.. allt detta var puts väck. Eller att predatorn är så malplacerad i Los Angeles att den blir som en klumpig gammal Hells Angels-hippie som stapplar omkring i gränderna och grymtar för sig själv.

Rymdskeppet!

Kanske är det ingen slump att det är just scenen ombord på skeppet som jag kom ihåg. Det ser ut som ett aztekiskt tempel, med golvet fullt av kolsyreis. Här ser predatorn plötsligt cool ut, och inte alls så larvig som den gjorde några minuter tidigare då den attackerades av en tant med en kvast på en toalett.

Pretentionerna?

Bara antydningar till vad som kunde ha varit: något om Los Angeles som en djungel, och om den hederlige men burduse polisens kamp mot de federala myndigheternas manipulationer. Men det stannar vid embryon till idéer, taffligt halvrealiserade.

Rovdjuret 2 spanar på LA:s gator

Rovdjuret 2 spanar på LA:s gator

Specialeffekter och look;

Tyvärr kommer predatorn i sitt camouflage inte alls till sin rätt på LA:s gator. Där originalfilmen skickligt spelade på djungelns skuggor och skräcken för vad som lurar i skuggorna, så blir samma monster till en kuriositet i stadsmiljö. Bäst funkar en scen nere i tunnelbanans mörker, där det knappt går att se någonting för allt stroboskopljus. Det säger väl en hel del om denna films kvalitet.

Bill Paxton är "comic relief"

Bill Paxton är ”comic relief”

Luckor i manus SPOILERS,

Manuset är fullt av otroliga sammanträffanden och osannolika händelsekedjor. En ensam predator landar i Los Angeles för att, som predatorer gör, slakta och döda. Den inriktar sig först på att mörda gangsters, och det är så Danny Glovers polis kommer in i berättelsen. Det kunde ha blivit en spännande mysteriehistoria. Av en slump (?) är predatorn på samma kyrkogård dit Glover går för att besöka en grav. Men då byter predatorn spår och börjar förfölja Glovers kolleger (spelade av Bill Paxton och María Conchita Alonso) som den aldrig har träffat, i vad som framstår som en märklig slump. Den dödar dem och en massa medborgare i tunnelbanan. Varför väljer den just den tunnelbanevagn där Glovers kolleger är? LA är en enorm stad, och det är alltför otroligt att den bara skulle råka komma förbi just då. Och sen är det som om Glover själv får en ingivelse från en högre makt och kommer till precis rätt ställe för att kunna förfölja den helt camouflerade predatorn i sin bil, då den flyr över hustaken.  Då råkar han köra rakt på FBI:s spaningsbil. Man får känslan av att Los Angeles i filmen bara är ett par kvarter stort, så att alla råkar springa på varandra mest hela tiden. Och sista halvtimmen är mycket dålig för predatorernas rykte som grymma jägare, för plötsligt kan det där rymdmonstret inte skada en fluga. Den får så mycket spö av Glover att det är patetiskt att se. Vad hände med badass-Rovdjuret från Arnolds film?

Den har kompisar också

Den har kompisar också

Mest minnesvärda scen*

Då predatorn börjar prata, och säger ”motherfucker” och ”shit happens” i bästa snutfilmsstil.

Domen:

Om Predator 2 bara hade varit en dålig snutfilm med ett rymdmonster hade jag inte haft något emot filmen. Ge mig en bra dålig snutfilm, vilken dag som helst. Men den är en sällsynt cynisk dålig snutfilm, med en hel del rasistiska stereotyper i. Speciellt gängmedlemmarna (latinos och asiater) i början av filmen skildras som inte stort bättre än rabiessmittade djur, och huvudpersonerna upprepar flera gånger att LA är en djungel, och att det är ”ett krig där ute”. Nu vet inte jag hur kriminaliteten i LA var i slutet på 1980-talet, men det kan knappast ha motsvarat det kaos som så spekulativt och med motbjudande njutning fläks ut  i Predator 2. Att filmen ska utspelas i ett framtida 1997 hjälper inte alls. Människorna visas upp som värre monster än monstret, och underhållningsvåldet slutar vara underhållande. Danny Glover försöker heroiskt bära filmen på sina axlar, men inte ens han kan rädda denna sura soppa från att slängas bort i sci-fihistoriens återvinningskärl.

Se istället-

Predator med Arnold Schwarzenegger. Blade Runner för en minst lika dystopisk men oerhört vacker skildring av ett framtida Los Angeles. Eller Dödligt vapen om du gillar Danny Glover.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Andromeda Strain (2008) (miniserie) – CSI möter Arkiv X

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

En satellit kraschar, täckt med ett mystiskt material som innehåller en dödlig smitta

Handlingen.

Ridley Scott och Tony Scott producerade den här påkostade miniserien baserad på Michael Crichtons roman från 1969. En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden. Det blir en desperat kamp mot klockan.  Ska militären lyckas hålla karantänen medan forskarna i Wildfiregruppen försöker hitta ett sätt att döda Andromeda, innan Andromeda sprider sig och dödar allt liv på Jorden?

Rymdskeppet!

Forskningsledaren Stone (Benjamin Bratt) och hans team förstår att den kraschade satelliten döljer många hemligheter. Den är amerikansk, men ändamålet är oklart. På dess yta sitter en behållare av ett svart material som är mycket futuristiskt, och i denna behållare finns Andromedasmittan som inte liknar något annat på Jorden. Har satelliten infekterats av utomjordingar? Talar militären sanning då de hävdar att satelliten färdats genom ett maskhål i rymden? Var har den varit – på andra sidan galaxen, eller rentav i framtiden?

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Pretentionerna?

En politisk thriller i lika hög grad som ett vetenskapsmysterium. Politikerna och militären går inte att lita på. Vetenskapsmännen är de enda som kan rädda oss, men mänskligheten får akta sig så den inte utplånar sig själv i sin utvecklingsiver. En tydlig sensmoral, som jag utan att ha läst Crichtons förlaga tycker andas 1960-tal. På ett bra sätt.

Specialeffekter och look;

Miniserien ser ut som en blandning mellan CSI och valfri amerikansk militärthriller. Kompetent utfört, men utan konstnärlig flair. Själva Andromeda är ju en mikroorganism, och därför inte så fotogenisk. Men regissören Mikael Salomon och de andra filmskaparna lyckas ändå lösa gestaltningen av hur smittan sprider sig, genom att den som blir infekterad blir galen och attackerar andra och sig själv. Andromeda gör dig alltså till en sorts zombie light, och det gör ju sig väldigt bra på film.

Luckor i manus,

Ambitionen har tydligt varit att skapa en vetenskapsthriller, med massor av exposition genom laboratoriebabbel, precis som i CSI. Allt förklaras in i minsta detalj av ett gäng snygga forskare som är stämningsfullt upplysta. Gillar man den genren så är det här helt OK underhållning. Men det ska förstås vara något annat än labbrockar i en dyr miniserie, och actionsekvenserna känns tyvärr lite krystade. Bland annat får vi följa den undersökande journalisten Jack (Eric McCormack)  som flyr från elaka militärer, och han tillför ingenting till storyn. Mot slutet måste det bli lite spännande med forskarna, så då får plötsligt en av dem ett epileptiskt anfall och ramlar rakt på den enda knappen som kan stoppa hela anläggningen från att sprängas. Nej, vänta, det fanns en annan knapp som man bara kan nå genom att klätta upp genom ett neonlyst schakt medan aroooga-tutor ljuder i bakgrunden. Ja, ni fattar.

Fler saker: Det retar mig lite att militären stänger av all kommunikation till forskningsanläggningen, men inte kollar om någon har en mobiltelefon på sig. Amatörer! Vidare så är det att sträcka trovärdigheten till det yttersta då forskarna tror sig komma på att Andromedasmittan har ett medvetande, och att varje liten smittohärd står i kommunikation med resten. Hur de kan stå där och påstå något så barockt och ändå hålla masken är imponerande. Till filmens försvar så bevisas aldrig den här teorin, och vi slipper se ett Andromedamonster på slutet.

Mest minnesvärda scen*

Då folk smittas, börjar de slå ihjäl dem omkring sig. Sådant är alltid läskigt, och spännande.

Domen:

Det finns en version i regi av självaste Robert Wise, från 1971. Den har jag inte sett, men den ska vara något av en bortglömd klassiker och den har dessutom specialeffekter signerade Douglas Trumbull. TV-versionen från 2008 som jag recenserar idag kommer säkert inte att hamna på några listor över 101 rymdfilmer du måste se. Men är du ett fan av vetenskapsfetischismen i CSI och konspirationsteorierna från Arkiv X kan du gott lägga tre timmar av din tid på The Andromeda Strain, för det är trots allt en ganska underhållande uppdatering till vår tid av en 40 år gammal historia om miljöhot och hänsynslösa maktmänniskor.

Se även+

Robert Wises original The Andromeda Strain, från 1971.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Total Recall (2012) – Dick utan finess

Total Recall 2012

Total Recall 2012

Handlingen.

Vi gör ett litet undantag från regeln att varje film måste ha en direkt koppling till rymden, och recenserar nyinspelningen av Paul Verhoevens Total Recall (1990), som ju var en tvättäkta rymdfilm. I Len Wisemans remake stannar vi dock på ett framtida Jorden. Douglas Quaids (Colin Farrell) liv slås i spillror då han besöker Rekall, en klinik för minnesimplantat. Han vill få lite spännande minnen från en uppdiktad agenthistoria, men snart verkar det som om han egentligen är en riktig hemlig agent som konspirerar för att störta deb hänsynslöse kansler Cohaagen (Bryan Cranston från Breaking Bad). Men håller han på att få tillbaka undertryckta minnen, eller är alltsammans bara en hallucination?

Pretentionerna?

Bygger ju på samma novell, Philip K Dicks We can remember it for you wholesale, som originalfilmen. Därmed finns det en del intressant stoff i botten, om verklighet kontra fiktion, och om en bekväm livslögn är bättre än ett våldsamt men ärligt slut? Mycket av Verhoevens fenomenala tvetydighet har dock tvättats bort och ersatts av mer konventionellt pang-pang.

Specialeffekter och look;

De tredimensionella stadslandskapen och de magnetiska motorvägarna är bäst, och bjuder på en del hisnande jaktscener till fots och med flygande bilar. Men precis som storyn är mer konvetionell i 2012 års version, så är också looken det. Här finns inget av det färgstarka, trippade gyckelspelet från 1990 års film. Bara horan med de tre brösten är kvar, men hon blir samtidigt smått apart eftersom det inte är några andra mutanter med i den nya filmen.

Luckor i manus,

Minispoiler-alert! Att Quaid förmodligen var galen, och allt som hände troligen var en psykos, var något av det mest fascinerande med originalfilmen. Vilka galna händelsekedjor som helst blir ju rimliga i en paranoid hjärnas fantasi, och därmed kunde Paul Verhoeven ta ut svängarna rejält. Men i den nya Total Recall så framställs det som mycket troligt att Quaid/Hauser verkligen är en frihetskämpe, och därmed behöver allt som händer honom vara sant. Det är inte alls lika kul att titta på, och känns faktiskt mer svårköpt.

I den nya versionen har de också skippat Mars och all koppling till rymdresor. Istället så reser folk på daglig basis genom Jordens medelpunkt för att jobba på de sämst betalda jobben. Att världsekonomin skulle komma att fungera så i framtiden, är förstås helt osannolikt, och man får känslan av att idén med underjordshissen kom först, och så var någon stackars manusförfattare tvungen att försöka skriva in den idén i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Då Quaid kommer hem från Rekall och hans elaka fru försöker döda honom.

Domen:

Verhoevens version vinner över den här på alla punkter utom en: huvudrollen. Även om Colin Farrell är ganska okarismatisk så är han i varje fall inte helt utan skådespelartalang, som Arnold Schwarzenegger. Men trots Arnie i huvudrollen lyckades Verhoeven få till en riktig klassiker, som blandade ultravåld och komedi på ett underhållande vis. Total Recall 2012 är däremot bara en blek och gravallvarlig kopia, utan något annat existensberättigande än att låta animatörer och designers briljera med snygga backdrops och scenografi. Här finns en del snygga referenser till andra filmer (främst Blade Runner och Minority Report)  – men ingen själ, ingen finess, inget hjärta, ingen humor. Och musiken ger mig huvudvärk.

Se istället-

Tre andra filmer baserade på Philip K Dick: Total Recall (1990), Minority Report och Blade Runner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

District 9 (2009) – universell rasism och förvandling

Sydafrika 2009, Regi: Neill Blomkamp, manus: Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Peter Jackson, Carolynne Cunningham, production designer: Philip Ivey

Wikus van de Merwe upptäcker att han börjat förvandlas till en alien. Och att hans kolleger på alienkontrollbyrån börjar behandla honom som en

Handlingen.

Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg.  Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning.

Till saken hör att Wikus jobbar för en säkerhetsfirma som har sydafrikanska statens uppdrag att upprätthålla apartheid mot de 1,9 miljoner räklika aliens som bor i kåkstaden District 9 utanför Jo’burg. Hans jobb är att trakassera ”räkorna” där de lever i djupaste degenererad misär. Människor av alla hudfärger föraktar och fruktar räkorna, och betraktar dem som samhällets bottenskrap. Förvirrade och svältande ger räkorna bort sina utomjordiska vapen till gangsters i utbyte mot kattmat. Men teknologin är obrukbara för människor, ända till den dagen då alltså Wikus råkar få alienbränsle sprutat över sig och börjar förvandlas till en räka. Då kan han plötsligt avfyra vapnen och blir högvilt både för sin paramilitära arbetsgivare och för de skrupelfria nigerianer som sköter den illegala vapenhandeln i District 9. Han måste fly för sitt liv.

Räkornas skepp hänger orörligt och trasigt över Johannesburg i Sydafrika

Rymdskeppet!

Filmen är delvis uppbyggd som en dokumentär som handlar om ”räkornas” ankomst till Johannesburg för tjugo år sedan, då deras moderskepps motor skar ihop över miljonstaden och sydafrikanska militären fick rädda en miljon räkor från en säker död i de pestdrabbade moderskeppet. Filmen igenom hänger skeppet tyst och stilla över staden, en till synes död och rostig klump av metallskrot. Skeppet släpper ifrån sig delar. De samlas ihop av de intelligentare räkorna, som gömmer dem i sina patetiska skjul och försöker snickra ihop en skyttel som kan ta dem tillbaka till skeppet och bort från helvetet i District 9.

Pretentionerna/manuset?

Människornas brutala rasism mot rymdräkorna får en extra dimension med tanke på det sydafrikanska samhällets historia. Vi har sett bilderna på brinnande townships i Jo’burg många gånger förut, och man accepterar därför blixtsnabbt räkorna som de goda/förtryckta och människorna som de onda/förtryckarna. Filmens kärna är dehumaniseringen av Den Andre – ett evigt mänskligt tema med en riktigt snygg science fictiontwist. Wikus personliga resa från översittarbyråkrat till avhumaniserad och fredlös gör mig härligt ambivalent: samtidigt som jag njuter av att få se det svinet smaka på sin egen medicin, så är de fasor han tvingas genomgå så fruktansvärda att jag ganska snart börjar tycka synd om honom. På samma tvetydiga sätt skildras räkorna: de är onekligen motbjudande, våldsamma, ointelligenta och patetiska. Och samtidigt offer för sina omständigheter. Bilden som ”dokumentären” i filmen visar av räkorna skiljer sig förmodligen inte särskilt mycket från hur den vita apartheidregimen skildrade svarta på 1980-talet.

Den kärleksfulla räkpappan som tillsammans med sin son kämpar för att fly blir en välkommen identifikationspunkt för mig, och jag inser att de båda rymdvarelserna är de enda verkligt sympatiska figurerna i hela filmen.

Wikus är ett svin, en översittare som med byråkratins hjälp trakasserar invånarna i District 9

Specialeffekter och look;

District 9:s look är en triumf av trovärdighet och skitig autenticitet, vilket säkert kommer sig av att debuterande regissören Neill Blomkamp tidigare jobbade med visuella effekter, att filmens producent heter Peter Jackson och att produktionsdesignern tidigare jobbat med The Lord of the rings.  Filmskaparna använder räkornas ryckiga insektsrörelser till sin fördel, och man köper dessa groteska figurers individualitet och autonomi. Räkorna talar ett för oss obgripligt språk och har ingen synlig mun, men deras ögon är stora och uttrycksfulla, och deras kroppsspråk universellt. I övrigt är District 9 en skön blandning av gräslig smuts, ruttet kött och hi-techleksaker – bland annat ett härligt exoskelett/robot med räkhuvud.

Alienräkorna har ett klickande språk, och ett uttrycksfullt ansikte. Men de är ganska gross!

Mest minnesvärda scen*

Det här är en stark film med både gripande och upprörande scener som stannar kvar. Men ska jag välja en, så är det Wikus’ insjuknande, som gör att hans tidigare inställsamma kolleger vänder sig mot honom, torterar honom och planerar att skörda organen från hans kropp för att kunna tillverka vapen. Den scenen säger allt om en människosyn som tyvärr inte är hämtad från science fiction, utan från vår egen verkliga värld.

En härlig jätterobot med räkansikte

Domen:

En av de bästa och mest intelligenta rymdfilmerna från de senaste tio åren. Dessutom en afrikansk film, av en debutregissör, som lyckas säga något allvarligt om det mänskliga tillståndet utan att för den skull lida brist på humor, action och ståpälsögonblick. Jag är helt enkelt hemskt förtjust i District 9, eftersom den visar på kraften hos tankeväckande science fiction. Det kommer att bli spännande att se regissören Neill Blomkamps nästa långfilm Elysium, som utspelas på en rymdstation.

Nigerianska gangsters kidnappar Wikus, för att få tag på hans arm, så att deras ledare kan få äta upp den och få magiska krafter

Se även+

Neill Blomkamps nya film Elysium (2013) med Matt Damon och Jodie Foster. TV-serien Battlestar Galactica, vars look och rappa klippning har inspirerat District 9. Dessutom finns ett liknande men ändå annorlunda rastema i BSG. Eller varför inte The Thing, för en mer traditionell förvandlingsskräckis.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter