Total Recall (2012) – Dick utan finess

Total Recall 2012

Handlingen.

Vi gör ett litet undantag från regeln att varje film måste ha en direkt koppling till rymden, och recenserar nyinspelningen av Paul Verhoevens Total Recall (1990), som ju var en tvättäkta rymdfilm. I Len Wisemans remake stannar vi dock på ett framtida Jorden. Douglas Quaids (Colin Farrell) liv slås i spillror då han besöker Rekall, en klinik för minnesimplantat. Han vill få lite spännande minnen från en uppdiktad agenthistoria, men snart verkar det som om han egentligen är en riktig hemlig agent som konspirerar för att störta deb hänsynslöse kansler Cohaagen (Bryan Cranston från Breaking Bad). Men håller han på att få tillbaka undertryckta minnen, eller är alltsammans bara en hallucination?

Pretentionerna?

Bygger ju på samma novell, Philip K Dicks We can remember it for you wholesale, som originalfilmen. Därmed finns det en del intressant stoff i botten, om verklighet kontra fiktion, och om en bekväm livslögn är bättre än ett våldsamt men ärligt slut? Mycket av Verhoevens fenomenala tvetydighet har dock tvättats bort och ersatts av mer konventionellt pang-pang.

Specialeffekter och look;

De tredimensionella stadslandskapen och de magnetiska motorvägarna är bäst, och bjuder på en del hisnande jaktscener till fots och med flygande bilar. Men precis som storyn är mer konvetionell i 2012 års version, så är också looken det. Här finns inget av det färgstarka, trippade gyckelspelet från 1990 års film. Bara horan med de tre brösten är kvar, men hon blir samtidigt smått apart eftersom det inte är några andra mutanter med i den nya filmen.

Luckor i manus,

Minispoiler-alert! Att Quaid förmodligen var galen, och allt som hände troligen var en psykos, var något av det mest fascinerande med originalfilmen. Vilka galna händelsekedjor som helst blir ju rimliga i en paranoid hjärnas fantasi, och därmed kunde Paul Verhoeven ta ut svängarna rejält. Men i den nya Total Recall så framställs det som mycket troligt att Quaid/Hauser verkligen är en frihetskämpe, och därmed behöver allt som händer honom vara sant. Det är inte alls lika kul att titta på, och känns faktiskt mer svårköpt.

I den nya versionen har de också skippat Mars och all koppling till rymdresor. Istället så reser folk på daglig basis genom Jordens medelpunkt för att jobba på de sämst betalda jobben. Att världsekonomin skulle komma att fungera så i framtiden, är förstås helt osannolikt, och man får känslan av att idén med underjordshissen kom först, och så var någon stackars manusförfattare tvungen att försöka skriva in den idén i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Då Quaid kommer hem från Rekall och hans elaka fru försöker döda honom.

Domen:

Verhoevens version vinner över den här på alla punkter utom en: huvudrollen. Även om Colin Farrell är ganska okarismatisk så är han i varje fall inte helt utan skådespelartalang, som Arnold Schwarzenegger. Men trots Arnie i huvudrollen lyckades Verhoeven få till en riktig klassiker, som blandade ultravåld och komedi på ett underhållande vis. Total Recall 2012 är däremot bara en blek och gravallvarlig kopia, utan något annat existensberättigande än att låta animatörer och designers briljera med snygga backdrops och scenografi. Här finns en del snygga referenser till andra filmer (främst Blade Runner och Minority Report)  – men ingen själ, ingen finess, inget hjärta, ingen humor. Och musiken ger mig huvudvärk.

Se istället-

Tre andra filmer baserade på Philip K Dick: Total Recall (1990), Minority Report och Blade Runner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter