Superhjältar

Deadpool (2016) – häcklar superhjältar, sparkar rumpa, räddar genren

USA 2016, regi: Tim Miller, manus: Rhett Reese, Paul Wernick, producent: Ryan Reynolds, Simon Kinberg, Lauren Shuler Donner

Deadpool (2016)

Handlingen.

Ryan Reynolds i sitt livs roll som den före dette legosoldaten Wade Wilson som får en kort glimt av kärlek innan ödet bestämmer sig för att spela honom ett grymt spratt. Vi gillar Wade: en underdog med ett hjärta av guld som använder barnsliga skämt och kvicka repliker som skydd i en tuff och orättvis värld. Samtidigt som Wade förlovar sig med sin älskade Vanessa, drabbas han av dödlig cancer och känner sig tvungen att göra slut för att hon ska minnas honom som den han var. Som en desperat man med många skumma kontakter fattar så Wade ett beslut som visar sig bli ödesdigert: Ajax, en rekryterare för en hemlig organisation, påstår att de kan bota cancern, bara Wade låter sig genomgå vissa medicinska experiment. Sedan börjar mardrömmen, och efter att till slut lyckats fly är Wade visserligen fortfarande vid liv, men med psykologiska och fysiska ärr som bokstavligen förändrat honom för evigt. Det är nu han antar sin maskerade hämnarpersona Deadpool, och ger sig ut på jakt efter Ajax, mannen som gjorde honom till ett monster. Han är beväpnad med två svärd och Marveluniversums mest brutala sinne för humor. Och han sparkar väldigt mycket rumpa.

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Pretentionerna?

Ett passionsprojekt för många inblandade, inte minst Ryan Reynolds själv, som varit inblandad i projektet i tolv år innan filmen till slut såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Deadpool är en antihjälte med en dedikerad fanbas bland serieläsare, men har aldrig porträtterats på film på ett sätt som gör karaktären rättvisa. Reynolds fick visserligen spela en variant av Deadpool i 2009 års Wolverine, men det var en Deadpool utan mun, som alltså inte kunde låta sin patenterade humor släppas fri. Efter detta misslyckade försök blev kampen för att få en ”riktig” Deadpoolfilm till stånd också en kamp för att återupprätta figurens heder. Projektet var fast i det som brukar kallas ”development hell” ända tills några testtagningar med en delvis animerad Reynolds läckte ut på nätet 2014 och fick ett enormt varmt mottagande från fansen. Vid det här laget hade superhjältefilmer blivit big business, och behövde samtidigt förnyas för att inte den luttrade publiken som redan sett allt skulle tappa intresset. (En överhängande risk även framöver.) En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var med ens det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Resten är historia. Den barnförbjudna Deadpool spelade in 783 miljoner dollar på en i sammanhanget modest bugdet om 58 miljoner. Det är 13,5 gånger pengarna tillbaka för filmbolaget. Jämför det med den barntillåtna och jämförelsevis konventionella X-men Apocalypse som kom från samma filmbolag, samma år. Den hade självaste Bryan Singer som regissör och ett otal filmstjärnor i huvudrollerna, och den kostade mer än tre gånger så mycket (158 miljoner) som Deadpool att spela in. Men X-men spelade ”bara” in 543 miljoner dollar, eller 3,4 gånger pengarna. Var det Deadpools många runkskämt som var skillnaden? Ultravåldet? Delvis, kanske. Men framför allt förväntar sig publiken med rätta att få se och höra något nytt, och det var vad Deadpool gav dem.

Deadpool

Deadpool

Världsbygge och produktionsdesign;

Formellt ingår filmen i X-mens filmuniversum, vilket innebär att vi snabbt åker förbi Charles Xaviers skola för begåvade ungdomar. Men eftersom budgeten var så låg hade de bara råd med två ordinarie X-men: Colossus och Negasonic Teenage Warhead. Det mesta fokuset ligger dock på Wade/Deadpool själv, och hans rätt sunkiga liv i utkanten av en stor amerikansk stad. Det är en film vars värde ligger mer i kul detaljer och många knasiga bifigurer, än i explosioner och superkrafter. Och förstås i Ryan Reynolds huvudperson, på vars ärrade axlar hela filmen vilar. Deadpool är en lyckad filmfigur, med ett uttrycksfullt kroppspråk och komiskt minspel trots att han bär en heltäckande mask. Dräkten är smutsig och trasig, av rött och svart läder. Man riktigt kan känna att det inte luktar så fräscht inne i den där huvan. Reynolds äger rollen fullständigt: trots att vi får se hans ansikte mindre än halva tiden så har vi känslan av att ingen annan skådespelare i hela världen skulle kunna vara mannen bakom Deadpools mask.

När vi pratar om världsbygge måste jag också nämna ett annat av Deadpools karaktärsdrag: att han pratar direkt med publiken. Han bryter den fjärde väggen mest hela tiden, och vänder sig direkt till sina unga, manliga geekfans med det ena sexskämtet om Hugh Jackman (Wolverine) efter det andra. Det är en del av filmens charm, eftersom Deadpool har en tendens att häckla hela superhjältegenren och peka ut hur nära gränsen till löjligt alltsammans är. Som en Mel Brooks-parodi. Men personligen tyckte jag inte att det var riktigt lika kul som grabbgänget i biobänken bredvid mig tyckte. En smaksak, säkert.

Deadpool (figurin)

Deadpool (figurin)

Domen:

Att superhjältar på film ska vara kommersiellt framgångsrika är inte en naturlag. Ingen storsatsning under 10-talet har ännu bombat fullständigt, men såväl Marvel som DC har fått se luften långsamt pysa ur sina franchiseballonger under senaste året. Vare sig Superman, Spider-Man eller Avengers lyckas riktigt behålla greppet om publiken på vita duken. Det är inte mycket som skiljer The Avengers Age of Ultron från Batman & Robin, när allt kommer omkring. Därför är det extra kul att se en film som Deadpool som verkligen lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för ytterligare en i raden av många maskerade hjältar som mest betyder något för de mest dedikerade fansen. Reynolds och de andra lyckas att ta en figur från den tecknade seriesidan och bli levande på film och med ens relevant för en masspublik. Det  är en liknande bedrift som James Gunn gjorde med Guardians of the galaxy (2014). Och det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Flit flyttar verkligen berg. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Kanske räddar den sin genre?

Ett litet frågetecken i kanten låter jag finnas kvar: Deadpool är ohejdat grabbig. Det stör inte mig, men jag undrar om det kanske verkar frånstötande på delar av publiken. Vad tycker du?

Topp 10 filmer om superkrafter utan tights av lycra

Never Let Me Go

Never Let Me Go

Med tanke på att amerikanska seriejättarna Marvel och DC producerar så framgångsrika filmer just nu, och dussintals fler filmer är på gång, är det lätt att förledas att alla älskar en superhjälte i lycratights, maskeradmask och en tjusig cape. Men det är förstås inte karnevalskostymerna som egentligen lockar oss. Det är tanken på superkrafter vi gillar. Vilken unge har inte drömt om att kunna flyga, manipulera fasta föremål med enbart tankekraft, eller skjuta dödliga kraftstrålar med sin i verkligheten veka händer? Det är bara det att Marvels och DC:s hjältar är de mest kända, och det är därför vi gång på gång får se reboots av Fantastiska Fyran eller Spindelmannen. Men det görs ofta filmer om kids med superkrafter som inte passar in i den klassiska, maskerade hjältemallen. Här har Rymdfilm samlat en topplista med tio riktigt bra filmer som är 100% lycrafria, men där ungdomar (eller ibland vuxna) plötsligt inser att de själva har något inte alla andra har. Olycksbådande, mystiska eller underbara krafter. Och någon annan är nästan alltid fast inställd på att dra nytta av detta faktum.

Sense8

Sense8

10 Sense8 (Netflix 2015)

En mycket skruvad fantasy/science fictionserie av The Wachowskis som just publicerats i sin första säsong på Netflix och som återkommer med minst en säsong till. Åtta ungdomar på helt olika platser i världen kopplas en dag samman telepatiskt till en känslomässig helhet. De har ingen aning om vilka de andra är, men kan plötsligt besöka varandra i tanken och hjälpa de andra då faror hotar. Och det är ingen brist på faror: gangsters, svekfull familj, homfobiska lobotomidoktorer, terroristgrupper, knarklangare och en hemlig organisation specialiserad på att söka upp och döda ”senseates”. Serien är färgstark, komplicerad, kaotisk och full av homoerotik. Nåt för dig?

Femte elementet

Femte elementet

9 Femte Elementet (1997)

Luc Bessons rymdepos med Milla Jovovich som Leelo, en supervarelse som är lika kraftfull som oskuldsfull. Hon har tillkommit för att rädda universum, och endast Corben Dallas (Bruce Willis) kan rädda henne. Men det finns många hinder på vägen: de brutala mangalores, den ondskefulla affärsmannen Zorg (Gary Oldman i toppform) och sist men inte minst: den spritt språngande galne videobloggaren Ruby Rhod (Chris Tucker i legendarisk form. Legendarisk!). En visuell fest med rymdskepp av bl a Moebius, och en väldigt hysterisk form av humor.

Looper

Looper

8 Looper (2013)

Ett dystopiskt och våldsamt framtidsdrama om smågangstern Joe (Jospeh Gordon-Levitt) som lever på att mörda folk för pengar. Bisarrt nog skickas hans äldre jag tillbaka från framtiden, och den yngre och den äldre Joe blir varandras fiender. Joe senior är nämligen ute efter att döda en liten pojke som bor ensam med sin mamma. Pojken har starka telepatiska krafter, vilket både kan vara en tillgång och ett hot.  Regi Rian Johnson, som ska regissera minst en kommande Star Wars.

7 The Matrix (1999)

Andra punkten på listan från The Wachowskis, som ju slog igenom med dunder och brak med denna cyberthriller. Neo är en messiasgestalt, komplett med profeter och orakel som förutspått hans ankomst som ska frälsa människorna. Då Neo inser sin egen potential, får han makt över såväl tid som rum. Inget kan stoppa honom. Eller?

6 Never Let Me Go (2010)

En brittisk dystopisk pärla till film, baserad på romanen av Kazuo Ishiguro och med manus av Alex Garland. Tre ungdomar växer upp på en till synes flott internatskola, men kommer sakta men säkert till insikt om att de är kontrollerade och inte skulle kunna ge sig av om de ville. Det är nämligen något speciellt med deras kroppar, och hemligheten är lika chockerande som hjärtskärande. Med Keira Knightley, Andrew Garfield (Spider-Man) och Carey Mulligan.

Push

Push

5 Push (2009)

Även här är det en grupp ungdomar, som ser sig själva som outsiders och freaks, som står i centrum. De är på flykt och lever i isolering, och döljer sina superkrafter för omvärlden. Men både en hemlig myndighet och en mordisk gangsterorganisation är dem på spåren. Till slut bestämmer de sig för att slå tillbaka. Med Dakota Fanning (Taken), Chris Evans (Captain America, Snowpiercer) m fl.

Chronicle

4 Chronicle (2012)

Känd som filmen som gav regissören Josh Trank jobbet att reboota Fantastic Four. Vad skulle du göra om du helt oväntat fick superkrafter? Dra på dig tights och rädda gamla tanter? Nej, var ärlig. Om du fick superkrafter skulle du förmodligen reagera som de tre tonåringarna Andrew, Matt och Steve. Du skulle med barnslig förtjusning spela spratt med dina hatobjekt från skolan, slå dina fiender och lära dig att flyga så farligt som möjligt. Och om du var som Andrew, med trasig bakgrund, mindervärdeskomplex och en predisposition för storhetsvansinne – ja då skulle det förmodligen gå käpprätt åt helvete.

Akira

Akira

3 Akira (1988)

Regi: Katsuhiro Otomo. En japansk futuristisk klassiker, ett av de allra främsta exemplen på cyberpunk som överhuvudtaget filmats. Utspelas i 2018 års dystopiska Tokyo, där den med psykiska krafter försedda tonåriga bikern Tetsuo Shima kämpar mot mörka krafter för att få den synske Arika fri från fångenskap. Poetiskt, våldsamt och mörkt. Oerhört inflytelserik för all sci-fi som kommer efter den, inklusive The Matrix.

Carrie 1976

Carrie 1976

2 Carrie (1978)

Brian de Palmas klassiskt grisblodiga filmatisering av Stephen Kings lika klassiska moralskräckis om den unga, hårt tuktade och mobbade tjejen Carrie (Sissy Spacek) som på sin egen skolbal knuffas över gränsen av sina sadistiska skolkamrater. Carrie är dock ingen vanlig flicka, och tar i filmens oförglömliga klimax en gruvlig hämnd.

Hanna

Hanna

1 Hanna (2011)

En av mina absoluta favoritfilmer och en blandning av science fiction, fantasy, roadmovie, komedi och surrealistisk saga. Temat är frigörelse. Regi: Joe Wright (Atonement mm). Den unga flickan Hanna (Saoirse Ronan) är född supersoldat, genetiskt framtagen för att vara intelligentare, starkare och listigare än varje tänkbar fiende. Hennes pappa lever med henne i skogen, för att skydda henne från sin tidigare arbetsgivare CIA, som också är ansvariga för Hannas supergener. Då CIA till slut finner dem och dödar pappan, vidtar en sällsam jakt och maktkamp mellan superflicka och mördare. Hanna flyr genom Marocko och får lift genom Europa med en excentrisk brittisk familj mot Berlin. Såväl CIA-chefen (Cate Blanchett) som ett gäng fåfänga skinnskallar, är henne hack i häl. En film som är ömsom kärleksfull, ömsom brutal, med en subversiv glimt i ögat och ett starkt feministiskt och antiauktoritärt budskap. Musik av Chemical Brothers.

Hanna

Hanna

Fantastic Four (2015) – superhjältefilm där allt går snett

USA 2015, regi: Josh Trank, manus: Jeremy Slater, Simon Kinberg, Josh Trank, producent: Simon Kinberg, musik: Marco Beltrami och Philip Glass

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Handlingen.

Ett prestigeprojekt för Fox, då Fantastiska Fyran är Marvels äldsta superhjältar och hör till de mest älskade. Det är dessutom en reboot efter de fesljumma filmer som släpptes precis innan superhjälteboomen 2005 och 2007. Historien tas därför om från början, i en uppdaterad version. Det är mycket som kläms in på drygt 1 timme och 40 minuter. Vi får först möta Reed Richards och Ben Grimm som småpojkar, outsiders i en amerikansk småstad som förenas i besatthet över Reeds prototyp till en teleporteringsmaskin. Därefter ett hopp i tiden till en tekniktävling där vi möter killarna som tonåringar (gestaltade av Miles Teller och Jamie Bell). De jobbar fortfarande på samma maskin, och försöker övertyga tävlingsdomarna om att de faktiskt teleporterat ett leksaksplan fram och tillbaka till en avlägsen plats. Där blir de upptäckta av Dr Storm (Reg Cathey) och hans dotter Susan Storm (Kate Mara), representanter för den högteknologiska Baxter Foundation, som har en liknande apparat under utveckling. På stående fot får Reed ett stipendium så att han kan avsluta sitt projekt, men måste lära sig att samarbeta med en annan briljant ung man som Baxter Foundation har anställd: den svartsynte miljöpessimisten Victor von Doom.

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Tillsammans bygger Reed och Victor klart maskinen, som visar sig kunna öppna ett maskhål till en helt främmande planet. I ett utbrott av ungdomligt övermod beslutar de sig för att personligen bli de första att besöka denna nya dimension, och placerar i skydd av natten sig själva i maskinen. Med på färden tar de Ben Grimm och Susans bror Johnny Storm (Michael B Jordan). Men något går fel, och Victor uppslukas av ett vulkanutbrott på planeten, och de övriga tre samt Susan utsätts för mystisk energi då maskinen transporterar tillbaka de överlevande. Då de vaknar upp i ett underjordiskt myndighetslabb står det klart att de fått betala ett högt pris för sin ungdomliga upptäckarlust. Reeds kropp har blivit långsträckt, som av gummi. Johnnys kropp brinner bokstavligen som i en evig skärseld. Susan är osynlig. Och Bens kropp har förvandlats till sten. Vems är skulden? Ska myndigheterna hjälpa dem eller bara utnyttja deras åkomma för egen vinning? Ska de någonsin kunna bli friska igen?

Pretentionerna?

Jag kan tänka mig att Fox var ganska tydliga med vad som behövde göras: ingen gillade riktigt den nu tio år gamla Fantastic Four, som framstår som töntig, medelålders och hopplöst omodern i förhållande till Marvel/Disneys framgångsrika fillmuniversum.  Filmdirektörerna vred sin händer och sa till varandra: – Vi behöver något modernt, och gärna lite edgy! Ergo: de anlitar genast den unge och hete regissören Josh Trank (född 1984) som precis gjort en modern och edgy film om ungdomar som får superkrafter: Chronicle. Trank tänder på alla cylindrar och säger att han vill göra en realistisk, gritty och framför allt ungdomlig nytolkning av gamla FF. Fox klappar i händerna, och skickar till och med producenten från X-men First Class som stöd. Vad kan gå fel?

Teleportören i Fantastic Four 2015

Teleportören i Fantastic Four 2015

Rymdskepp och världsbygge!

Ska man vara petig så är skeppet som används för att resa till ”Planet Zero” nästan lite hisslikt. Man kliver in, stänger dörren, trycker på knappen, och går ut igen. Det finns ingen synlig framdrivning, ingen acceleration och ingen omloppsbana kring den främmande planeten. Maskinen öppnar en dimensionsport, och besättningskapseln försvinner helt enkelt från Baxter Foundation och dyker ögonblickligen upp på planetens yta. En lustig detalj är att det går att sända data i realtid över dimensionsgränserna. Johnny lägger till och med upp en bild på Instagram från planeten. Maskinen omgärdas av mycket technobabbel i filmen, och många filmminuter ägnas åt att etablera den som både farlig (”den kan öppna ett svart hål som slukar Jorden!”) och mycket svår att konstruera. Så svår att Baxter Foundation och NASA inte kan återskapa den förstörda maskinen efter olyckan, på ett helt år. De måste ha haft väldig otur med backupen om inga ritningar sparades efter så mycket resurser satsats på att bygga den första maskinen. Enda lösningen är att hitta Reed, som rymt från myndigheternas grymma experiment.

Produktionsdesign;

Lever inte alls upp till de förväntningar som publiken har på en superhjältefilm 2015. Med rätta kan man beskriva modern sci-fi från Hollywood som andefattig men snygg, men här får vi inte ens det snygga. Produktionsdesignen är murrig och generisk. Looken på de fyra hjältarna är mycket basal, på gränsen till helt idélös. Och Doctor Doom, då han väl gör entré, ser ut som en actionfigur av plast i naturlig storlek. Den främmande planeten begränsas till en papier machékuliss med animerad lava. Till och med då Jorden nästan uppslukas av ett svart hål ser det föga upphetsande ut. Boring!

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Domen:

Illavarslande järtecken har omgärdat denna film under senaste året. Skvallersajter påstår att Josh Trank uppträtt oprofessionellt och förvirrat under inspelningen. Nya scener har fått spelas in i efterhand (till stor kostnad) för att försöka rädda en story som inte håller måttet. Och till och med trailern var starkt försenad. I maj förstod vi att en del av ryktena troligen stämmer, då Josh Trank helt sensationellt hoppade av sitt nästa regiuppdrag: Star Wars-spinofffilm nummer två. Ryktet säger att Fantastic Fours producent Simon Kinberg (som också producerar Star Wars) till slut fått kalla fötter av Tranks brist på erfarenhet, och att Lucasfilm helt enkelt gav honom sparken. Trank har själv hållit tyst under nästan hela sommaren, men skrev i samband med premiären en tweet som han senare raderade, att filmbolaget har skulden för att hans vision av Fantastiska Fyran inte nådde den färdiga filmen. Han har alltså i princip tagit avstånd från sin egen film. Simon Kinberg har visserligen tagit Trank i försvar i intervjuer, men säger samtidigt att det färdiga resultatet är mycket likt regisssörens originalvision. Indicierna tyder nog tyvärr på att den 30-årige rookieregissören kommit ut på djupare vatten än han riktigt klarade av.

Men vad tycker jag om själva filmen då, om vi bortser från intriger och bråk? Jag tycker att det finns fina element i storyn, och många idéer som är originella och som kunde ha utvecklats mer och bildat grunden för en bra nytolkning av idén om FF. Exempelvis de inledande scenerna från Reeds och Bens barndom, som påminner med sin nostalgi om stämningen i Upptäckarna eller Super 8. Eller de mörka och ganska läskiga partier i mitten av filmen som skildrar skräcken och förvirringen hos de fyra unga blivande hjältarna då de vaknar upp i ett laboratorium efter olyckan, fastspända på britsar med elektroder i hjärnan. Jag gillar fokus på upptäckandet av en ny planet. Här finns fröet till storhet. Storyn är egentligen solid.

Men allt sjabblas bort å det grövsta. Relationerna mellan huvudpersonerna tillåts aldrig ta form eller utvecklas, och en hel massa tid spills på oviktiga detaljer och berättelsetrådar som bara lämnas hängade i tomma luften. Stora ögonblick i ungdomarnas utveckling stressas förbi på några sekunder, medan tomma poser och pompösa monologer tillåts breda ut sig över plågsamt många minuter. Det saknas såväl personkemi som gruppdynamik. Handlingen avbryts vid två tillfällen av hopp på flera år, vilket gör berättelsen till mer en serie tablåer än en sammanhållen historia. Victor von Doom tappar allt som gör honom intressant i samma ögonblick han blir superskurk. För att inte tala om stackars Jamie Bell som Ben Grimm – det enda han får göra är att rynka på ögonbrynen i tio minuter, innan han ersätts av ett CGI-monster.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på något enskilt som gör Fantastic Four till ett sådant praktfiasko. Allt har egentligen gått snett. Det är många, många felval som regissören, producenten och klipparen gjort, och som tillsammans ger intryck av en skriande oskicklighet. Vi kommer möjligen aldrig att riktigt få veta vem som bär skulden för detta debacle, men det vore mycket spännande att få ta del av den version från förra året som Josh Trank själv hävdar var Den Riktiga Filmen. Beroende på hur man bedömer Tranks verklighetsuppfattning så kan den ha varit bättre än det spektakel som till slut nådde biobesökarna. Eller, hemska tanke, så var den ännu sämre.

Fler filmer som den här+

Tranks förra film, Chronicle, är mycket bättre, och har allt det som FF saknar: nerv, karaktärsutveckling och trovärdiga relationer mellan huvudpersonerna. Den är dessutom snarlik FF i storyn. Rekommenderas!

En annan liknande men oerhört mycket bättre film är den rätt okända The Signal från 2014. Bodyhorror, superkrafter, onda myndigheter och aliens i skön blandning – sök gärna upp den.

Första titten på Fantastic Four i Josh Tranks version

Ben Grimm i Fantastic Four 2015

Ben Grimm i Fantastic Four 2015

Idag släpptes till sist den allra första trailern för den rebootade Fantastic Four, som kommer på bio i sommar. Det finns en utbredd misstro mot projektet bland F4-fans, inte minst för att de tidigare båda filmerna om Fantastiska Fyran (Fantastic Four (2005) och Rise of the silver surfer (2007) var så utan barnsliga och utan oomph. Misstron har yttrat sig i rykten om inspelningar som måste tas om, och arga reaktioner på läckta bilder av Dr Doom i en konstig mask. Till och med nya loggan retar folk: ”Fant stic what…?”

Men det finns också goda tecken. Regissören Josh Trank debuterade härom året med Chronicle, en riktigt bra film med indiekänsla om några ungdomar som får superkrafter. Dess framgångar gav honom uppdraget att reboota Fantastic Four, som ju är en berättelse med snarlikt tema. Och nu har han dessutom fått en helt egen Star Wars-film att regissera.

Så hur är då första trailern med Tranks version av Marvels Första Familj? Well, inga trikåer så långt ögat kan nå, utan mer en ödesmättad pionjärsanda som förmedlas av bilder på astronauter som kliver in i sin kapsel till dramatisk speakerröst. Inte helt olikt Interstellar, faktiskt.

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Guardians of the Galaxy (2014) – en ny standard för rymdäventyr

USA 2014, regi: James Gunn, manus: James Gunn och Nicole Perlman, producent: Kevin Feige, musik: Tyler Bates.

Guardians Of The Galaxy

Guardians Of The Galaxy

Handlingen.

Det är kul att kunna kickstarta efter sommaren med en riktig smällkaramell, och för den händelse du har levt helt bortkopplad under semestern kan jag berätta att Marvels Guardians of the Galaxy (”GotG”) är sommarens överraskande biohit, geekvärldens flavour of the year och allmänt en femetta till rymdopera. Dessutom är det en komedi, och det är en viktig anledning till varför den funkar så bra. Mer om det längre ned. Handlingen blixtrar fram i kosmos alla färger, då vi tas med på en hisnande färd ut i en tätbefolkad galax, fylld av uråldriga imperier, prisjägare, pirater, utomjordingar av alla de slag och fler rymdskepp än du sett på samma gång utanför en Star Wars-film. I galaxen pågår också en kosmisk maktkamp mellan gudalikt mäktiga varelser som slåss om inflytande över de kraftfulla artefakter som kallas Infinity Stones. Den som besitter en sådan kan utplåna hela planeter med en handviftning, och det är precis detta som filmens huvudskurk Ronan, en mordgalen kreeprins, planerar att göra mot den utopiska planeten Xandar. Dessbättre behöver du inte kunna något om Marvels komplexa, kosmiska bakgrundshistoria för att kunna hänga med hyfsat i alla intriger. Och snart fokuserar filmen på ett udda gäng av förbrytare, överlöpare och lönnmördare som av slumpen eller ödet förs samman i högsäkerhetsfängelset Kyln.

Rocket Racoon

Rocket Racoon

Det är den kaxige tjuven Peter Quill (Chris Pratt), den cyniske Rocket (en genetiskt modifierad tvättbjörn, med röst av Bradley Cooper), lönnmördaren Gamora (Zoe Saldana) som bytt sida, den av sorg och ilska drivne Drax the Destroyer (Dave Bautista) och slutligen Rocket medhjälpare Groot, ett talande träd vars återkommande replik ”I am Groot” yttras på många pregnanta vis av självaste Vin Diesel. Detta gäng är en vinddriven och av tillvaron stukad liten skara, som trots att de inte kommer särskilt bra överens bestämmer sig för att jobba tillsammans ett tag. Först måste de rymma från fängelset, och sedan ska de ge sig på att sälja ett mystiskt klot på svarta marknaden i den laglösa rymdstationen Knowhere. Men klotet visar sig vara just den Infinity Stone som halva galaxen redan slåss om, så det dröjer inte länge innan den disparata gruppen jagas, skjuts på, kidnappas och nästan sprängs i småbitar. Ska de ta till sjappen, som Rocket föreslår, eller bejaka sin nyfunna vänskap och försöka bekämpa Ronan och dennes övermäktiga armada?

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Pretentionerna?

Början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. Och här kastar sig regissören (och manusförfattaren) James Gunn ut i det okända på flera vis: istället för att börja reducera och gallra i Marvels oerhört komplexa mytologi och sedan välja en lightversion av den till sin film, slänger han in hela myllret av platser, civilisationer och figurer från serietidningarna, och bryr sig inte om att förklara vad fanken det är som pågår. Det fungerar utmärkt: de i publiken som har pluggat Marvelmytologin kan njuta av den, medan vi andra får en rolig actionhistoria med ovanligt mycket karaktär.

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

Rymdskepp och världsbygge!

Ett rikt, varierat och mångfacetterat universum tecknat i mättade färger och med en detaljrikedom som lockar till omedelbar omtittning. Vi får inte en utan många världar, var och en med sin egen distinkta stil: Kreeprinsens egyptiskinspirerade tempelritualer, Nova Corps ljusa och fräscha kontorslandskap, fängelsemånen Kylns blodstänkta celler, och den bisarra neonvärld som byggts upp inne i skallen av en forntida himmelsk jätte. Dessutom är GotG en veritabel rymdskeppsfest. Här är två av de viktigaste skeppen:

The Dark Aster (ovan) är Ronan the Accusers högborg och hangarfartyg, en fågelliknande struktur vars svarta vingar är vridna i spiraler. Den är lika mycket ett flygande tempel till Ronans ära, som ett vapen i traditionen shock and awe. Då The Dark Aster dyker upp på himlen ovanför Xandar och börjar spy ut jagarskepp, så vet Nova Corps att deras minuter är räknade. Då har de tur som får tillfälligt skydd av piraterna Ravagers, en kriminell organisation under ledning av Peters blåhyade fosterpappa Yondu.

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano är Peters skepp och filmens viktigaste (dess Millennium Falcon, om du så vill). Det kommer ursprungligen från Ravagersflottan, har en vass nos och är målat i orange och blått. Peter har sedan kärleksfullt inrett Milano som en ungkarlslya i amerikansk retrostil, komplett med träpaneler, en kassettbandspelare och klistermärken med lastbilar och amerikanska flaggan. Det är också, som alla pojkrum, smutsigt av divserse kroppsvätskor. I dess stereo pumpas bräkig 70-talsmusik ut – Blue Swedes Hooked on a feeling, inte minst. Denna träpanelsnostalgi bidrar starkt till GotG:s charm, och som element i berättelsen blir det begripligt i ljuset av att Peter blev föräldralös som på 1980-talet som 10-åring, kidnappades till rymden av de brutala Ravagers och uppfostrades till ett liv som yrkeskriminell av den hänsynslöse Yondu. Peters enda koppling till sina jordiska rötter är blandbandet med mammans favoritlåtar – och vi förstår att han trots att han växt upp till en stor, stark karl på många vis fortfarande är den lille pojken som inte vågade ta sin döende mammas hand.

Interiör från rymdskeppet Milano

Interiör från rymdskeppet Milano

Produktionsdesign och effekter;

En av de mest livsbejakande och härliga visuella upplevelser jag haft på bio. Snarare än att försöka vara superoriginell eller – Gud förbjude – edgy, så bejakar GotG arvet från 60-talets serietidningar och mixar in så många popkulturreferenser som bara får plats. James Gunn har gjort en närmast psykedeliskt färgsprakande hyllning till science fiction-genren, som fräckt lånar det bästa från dåtiden och adderar nutidens imponerande tekniska förfining. Resultatet är en helt perfekt blandning av analogt och digitalt, där allt hänger samman och bildar en kristallklart visualiserad och fullödig fantasivärld. Att tala om var filmen slutar och specialeffekterna börjar är meningslöst. Detta är ett allkonstverk. Och det är de många fina detaljerna som gör’t. Så smart, så smart av James Gunn att låta kopplingen mellan Jorden och galaxen vara en liten pojke från just den tidsepok då Star Wars var som allra populärast, ett faktum som gör att all jordisk teknologi i GotG ligger på Walkmannivå. Det slår an en sträng hos 40-åringar som tycker rymden var snyggast 1983, utan att för den skull dränka filmen i nostalgi för en ny generation. Men influenserna sträcker sig långt bortom George Lucas klassiska trilogi. GotG har lika mycket gemensamt med den visuella rikedomen hos Jim Henson eller varför inte Hayao Miyazaki. Inom ramen för detta rymdepos ryms både exploderande månar och ögonblick av absolut stillhet då ett magiskt träd ger en tusensköna till en liten flicka.

Luckor i manus,

Det irriterar mig lite grann att Peter Quill vid flera tillfällen tar på sig sin Star-Lord-hjälm och sedan till synes obekymrat flyger genom rymdens vacuum, klädd i helt vanliga kläder och utan handskar.

The Ravagers

The Ravagers

Domen:

Att göra en rymdopera som alla kan gilla är förmodligen det svåraste man kan ge sig på. Genren kräver absolut gehör hos sin regissör för när det pompösa övergår i det patetiska, och vi kan säga att många regissörer känt sig manade genom åren, men få har verkligen varit kallade. Här lyckas James Gunn med det omöjliga och revitaliserar inte bara rymdoperagenren utan också Marvels filmuniversum. Om de kan lyckas med det här, så kan de lyckas med nästan vad som helst. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Utan denna påtagliga och mycket geekiga humor hade GotG haft betydligt svårare att engagera, och hade rentav kanske blivit förfärligt träig. Den som inte tror mig vad gäller humorns betydelse för storslagen rymdopera, kan ju betänka hur svårt George Lucas’ nyare Star Wars-filmer led av att de saknade gnabbet mellan prinsessan Leia och Han Solo.

Och jag tänker på den i all hast uppskjutna rymdfilmen Jupiter Ascending, som ju egentligen skulle haft premiär ett par månader innan GotG, med en snarlik story och liknande visuellt upplägg.  Hux flux flyttade filmbolaget premiären till sommaren 2015, troligen för att helt klippa om en ganska tråkig film som de förstod inte höll för konkurrensen. För så bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara. Det var väl på tiden att en ny film tog upp den fallna manteln från Rymdimperiet slår tillbaka.

Filmen klarar bechdeltestet, genom att Gomora och Nebula har flera scener mot varandra.

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel's Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel’s Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Fler filmer som den här+

En film som förmodligen haft stort inflytande är JJ Abrams Star Trek från 2009, en annan milstolpe i rymdoperagenren, vad man än tycker om Abrams i övrigt. Annars kan man se referenser till i stort sett varje sci-fi- eller äventyrsfilm från senaste 35 åren i GotG, inklusive Indiana Jones, E.T och Stjärnornas krig.

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes - med röd brandpost i bakgrunden

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

  • Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
  • Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
  • Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
  • Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
  • Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?
Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Marvels problem med S.H.I.E.L.D, och hur Captain America löste det åt dem

Spoilers för alla Marvels filmer i inlägget!

Chris Evans i Captain America: The Winter Soldier

Chris Evans i Captain America: The Winter Soldier

I veckan hade Captain America: The winter soldier premiär, den senaste filmen i succéserien Marvel’s Cinematic Universe. Det är en tight actionfilm med politiskt tema, och det är högst anmärkningsvärt vilka konspirationer superhjälten Captain America (Chris Evans) råkar på i denna sin andra egna film. Och lösningen är lika spektakulär. När eftertexterna börjar rulla ligger nämligen kaptenens arbetsgivare, spionorganisationen S.H.I.E.L.D, i spillror. Hela den hemliga verksamheten har exponerats i medierna, en stor del av agenterna har visat sig arbeta för fienden. S.H.I.E.L.D:s legendariske ledare Nick Fury (Samuel L Jackson) befinner sig på flykt. Allt som byggts upp i med omsorg i tidigare långfilmer har raserats. Och Captain America är en av dem som mest bidragit till S.H.I.E.L.D:s fall. Det fascinerande är att detta är ett genidrag av Marvel, som därmed löser ett stort trovärdighetsproblem i en västvärld som lever i ett samhälle som är post Edward Snowden och post Wikileaks.  Genom att exponera S.H.I.E.L.D som korrupt och låta allt rasa samman, ger Marvel också sin kanske mest anakronistiske superhjälte, den gammalmodige Captain America, sin största stund.

Samuel L Jackson som Nick Fury

Samuel L Jackson som Nick Fury

För att förstå varför S.H.I.E.L.D måste bort behöver man känna till lite om Marvel’s Cinematic Universe. Framgångarna kom då Marvel 2008 började binda ihop sina enskilda superhjältars filmer till en större helhet där bl a Iron Man 1, 2 och 3 samt filmen om The Avengers ingår. Allt hänger ihop i ett sammanhållet universum, där det som händer i en film påverkar övriga filmer – en del av samma kontinuitet. Om detta stora filmuniversum verkligen var planerat i förväg får vi nog aldrig veta, men det går inte att förneka att Marvel varit duktiga på att fånga ögonblicket och bygga vidare på det som fansen ger mest positiv respons på. Och allt började då S.H.I.E.L.D:s chef Nick Fury svassade in i slutet av Iron Man (2008) och uttryckligen förklarade för Tony Stark (Robert Downey Jr) att han nu var en del av ett mycket större universum, och att han ville berätta mer om ett projekt som heter The Avengers Initiative. I det ögonblicket lades grunden till världens mest framgångsrika filmfranschise. Nick Furys spionorganisation har hela tiden varit navet kring vilket allt har kretsat.

I film efter film har S.H.I.E.L.D och dess agenter återkommit. Både Agent Coulson (Clark Gregg) och Black Widow (Scarlett Johansson) spelar en stor roll i Iron Man 2 (2010) och den filmen slutar med att organisationen finner Thors hammare. I Thor (2011) tävlar de med Dr Foster om att ta reda på alla hemligheterna med Asgård och dess magiska invånare. Samma år är det S.H.I.E.L.D som väcker upp den nedfrusne Steve Rogers och därmed återskapar den förste superhjälten i Captain America (2011). Någon gång runt 2010-2011 måste Marvel ha förstått att de satt på en veritabel guldgruva, och la in högsta växeln. Det skulle vara mer och större av allt. De rekryterade nördarnas älskling Joss Whedon som manusförfattare, producent och regissör för sin viktigaste film hittills – 2012 års The Avengers. Det var filmen då allt till slut skulle falla på plats, som en och samma arena för Thor, Captain America, Black Widow, Hawkeye, Hulk, Iron Man – och inte minst Nick Fury med sitt S.H.I.E.L.D.  I The Avengers står S.H.I.E.L.D på höjden av sin makt och goodwill, och framställs som mänsklighetens enda hopp då övermänskliga och utomjordiska krafter attackerar Jorden. De är tydligt en kraft för den goda sidan, som möjligen håller lite för mycket hemligheter för sig själva men som ändå inte går att ifrågasätta i grunden eftersom de består av så uppenbart sjyssta personer som Nick Fury och Agent Coulson. Det diskuteras visserligen i filmen om faran med att Nick Fury får för mycket makt, men det är argument som undermineras av att det antyds att det är skurken Lokis onda inflytande som orsakar dessa inbördes gräl. S.H.I.E.L.D är ändå the good guys.

Det är dock inte utan att håret reser sig i nacken då man är lite uppmärksam på hur S.H.I.E.L.D skildras. Här har vi en hemlig spionorganisation, som står utanför politisk kontroll och formellt styrs av ett hemligt råd men egentligen styrs av den ännu hemligare Nick Fury. Fury ser ned på lagar och paragrafer, och anser att han själv och organisationen står över sådana petitesser. Ändåmålet helgar medlet. S.H.I.E.L.D bedriver massövervakning av samtliga telefoner, datorer och annan elektronisk utrustning över hela världen. ”Varje satellit är våra ögon och öron” myser Agent Coulson. S.H.I.E.L.D har undercoveragenter inom varje del av det amerikanska samhället, och de skickar utan att tveka ut lönnmördare som utan rättegång avrättar var och en som går dem emot. Nick Fury har snart sagt ett finger med i varje spel, och då han hittar utomjordisk teknik börjar han omedelbart leta efter sätt att skapa massförstörelsevapen av det. Och han ljuger för alla. Låter det som the good guys? Det här är förstås inget som går regissören Joss Whedon förbi, och han låter filmens skurk Loki bli den som säger som det är till Black Widow:

You lie and kill in the service of liars and killers. You pretend to be separate, to have your own code, something that makes up for the horrors. But they are a part of you, and they will never go away!

Scarlett Johansson som Black Widow

Scarlett Johansson som Black Widow

Jag tycker att Black Widow är den intressantaste av Avengers, eftersom hon är den av dem som är djupast insyltad i spionträsket, och därmed den som själv har störst behov av att rationalisera och urskulda sina egna handlingar. Hon har mördat många i rättvisans namn, men någonstans måste väl också hon ha en gräns? Vad som sedan händer i The Avengers är att den disparata gruppen ”hjältar” lägger sina tvivel åt sidan inför ett mycket större utomjordiskt hot och bestämmer sig för att utföra Nick Furys vilja för att avvärja det. De triumferar, men på slutet av filmen samlas inte hjältegruppen Avengers under S.H.I.E.L.D:s fana utan splittras för vinden. Kvar finns endast Nick Fury och hans spioner. Det är nu 2012, och The Avengers blir en av de största filmsuccéerna någonsin. Joss Whedon utses till kung och får fria händer att utveckla Marvels filmer som han själv finner gott. Arbetet på uppföljare fortsätter hos Marvel/Disney. Och så blir det 2013, och vår och en NSA-anställd datorutvecklare flyger från Hawaii till Hong Kong. Med sig har han en massa dokument som kommer att förändra världen.

Edward Snowden är inte superhjältetypen. Han är blek och ser klen ut, har glasögon och är en datanörd. Mot en sådan som Captain America skulle han inte klara sig i två sekunder under ett knytnävsslagsmål. Men Edward Snowden är däremot en ganska god representant för den typ av män som är Marvels allra mest hängivna fans. Snowden är en geek, som det är mycket lätt att tänka sig gillar Joss Whedons Buffy the vampire slayer eller Robert Downey Jr:s cyniska tolkning av Iron Man. Snowden har dessutom talets gåva och hans patosfyllda försvarstal för det öppna samhället och emot hemlig övervakning slog sommaren 2013 an en sträng hos en stor del av världens uppkopplade befolkning. Nästan över natten gick myndigheternas maktmissbruk och övervakningslusta från att vara något man läste om i serier till en högst verklig och oroande realitet. Allteftersom vidden av USA:s hemliga övervakning av våra telefoner och datorer gick upp för oss, framstod filmvärldens S.H.I.E.L.D i en delvis annan dager. Det vi tidigare kunde acceptera som ett påhitt och avfärda som science fiction blev plötsligt en verklighetstrogen serieversion av NSA. Nick Furys retorik om att stå utanför politikernas kontroll skorrade i öronen, och det kändes som om S.H.I.E.L.D lika gärna skulle kunna intressera sig för dig och mig, som för superskurkar från en annan galax. Och därmed hade Marvel ett problem på halsen. Superhjältarnas roll har alltid varit att ta den svages parti mot den starke, och att vara den enskilde nördens alter ego i en fantasi om styrka, smidighet och makt. Men om superhjältarna jobbar för en organisation som förknippas med maktmissbruk och övergrepp, blir deras enorma krafter mer skrämmande än häftiga. Och de blir svåra att identifiera sig med.

Robert Redford i Captain America: The Winter Soldier

Robert Redford i Captain America: The Winter Soldier

Att S.H.I.E.L.D är ett potentiellt problem tror jag Whedon och kompani på Marvel har varit smärtsamt medvetna om, även innan Edward Snowdens avslöjanden slutligen förändrade folkopinionen mot hemliga spionorganisationer. Under 2013 hade tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D premiär, en pratig actiondramaserie med Agent Coulson i centrum. Serien skildrar ett gäng ganska mjuka och känsliga agenter, som är mer intresserade av att kramas och prata om känslor än att mörda och spionera. Deras jobb är att hjälpa människor med superkrafter. AoS har fått kritik för att det händer för lite, men så här i efterhand tror jag mer att serien är avsedd för att ge S.H.I.E.L.D ett sympatiskt ansikte. Något mindre obehagligt. Serien har kämpat för att hitta en linje, och nu får vi väl se om den alls har någon framtid.

– Stopp och belägg! invänder kanske nu vän av ordning och fortsätter i sur ton: – Denna rymdfilmsblogg är uppenbart partisk till förmån för Edward Snowden. Hur kan vi rimligen veta vad Marvel anser att Snowdenaffären har för inverkan på deras helt fiktiva spionorganisation?

Mitt svar till vän av ordning är att vi våren 2014 vet ganska mycket om vad Marvel själva tycker. Det är inte jag som vill rasera deras spionorganisation, det är de själva. För i Captain America: The Winter Soldier visar sig S.H.I.E.L.D vara korrupt. Nynazister som kallar sig Hydra har infiltrerat organisationen ända från början, så till den grad att dess grundare Alexander Pierce (Robert Redford) hävdar att organisationen skapades som en täckmantel för Hydra. S.H.I.E.L.D har aldrig inte varit korrupt. Pierce har manipulerat den ovetande Nick Fury att skapa en allt starkare och allt hemligare myndighet, med allt mer inflytande över det amerikanska samhället. Vad de Hydraaffilierade agenterna egentligen är ute efter är att ta makten över världen med våld. De väntar bara på rätt tillfälle. Massövervakningen har nu nått sådana nivåer att organisationen vet allt om alla, och bara de får upp sina flygande hangarfartyg i luften kommer de att börja regera Jorden med övervakning och terror som maktmedel. Det visar sig med andra ord att precis varje obehagskänsla vi fick inför S.H.I.E.L.D i The Avengers var berättigade. Marvels genidrag står klart då Captain America och Black Widow tvingas välja sida, och väljer att gå under jorden och börja arbeta mot sin arbetsgivare för att exponera S.H.I.E.L.D:s skumraskaffärer och maktambitioner. Superhjältar representerar ju ideal, och Captain America tvekar inte att välja det uramerikanska ”liberty” framför övervakningens falska ”security”. Kanske krävdes det en helyllekille från 1940-talet för att komma ihåg något så grundläggande? Kaptenen och Black Widow flyr undan de agenter som skickas ut för att mörda dem, och går till medierna och publicerar alla Nick Furys hemligheter. De riskerar allt för att rasera den organisation de själva varit med om att bygga upp. De hängs ut som landsförrädare, precis som Edward Snowden. Nick Fury själv inkapaciteras och blir av med kontrollen, och även om han aldrig förlorar sin sköna stajl så kommer han inte att bli sig riktigt lik igen. Black Widow och Captain America lyckas till sist med sin föresats att krossa S.H.I.E.L.D. De har räddat världen, och där skulle kanske de flesta filmmakare ha återställt status quo. Hur många sci-fi-filmer slutar inte med att någon trycker på stora resetknappen i slutet?  Men det är det som skiljer Marvels filmer från övriga – här finns inga resetknappar. När våra hjältar återser den skadade Nick Fury ger de inte tillbaka tyglarna till sin gamle chef, utan sätter hårt mot hårt: S.H.I.E.L.D kan inte tillåtas växa sig starkt igen. Faran är för stor. Det är nya tider nu, och allmänheten förtjänar en ny sorts öppenhet. Nick Fury accepterar förändringen, och går under jorden. I och med att Marvel håller hårt på kontinuiteten, så kommer S.H.I.E.L.D att vara krossat även i kommande filmer.

Captain America: The Winter Soldier är en högklassig actionfilm, men som politisk thriller är den klumpig, med en ofta övertydlig koppling till den verkliga världens övervakningsskandaler. Hotet som ska avvärjas, de tre flygande hangarfartygen, ser käckt ut på bild men har förstås inget med det samhällskritiska temat att göra. Trots att de hyrt in Robert Redford är det ingen ny Three Days of Condor, direkt. Men som superhjältefilm är det en imponerande uppvisning i konsten att förnya sig för att hålla gamla, lätt daterade hjältar relevanta i en föränderlig värld. Och genom att göra sig av med sin allmäktiga övervakningsorganisation, visar Marvel på fortsatt fingertoppskänsla för vad som funkar i tiotalets populärkultur. Genom att krossa S.H.I.E.L.D förstår vi att Captain America trots allt har hjärtat på rätta stället. Och kanske Marvel också.

Woop! Trailer för Guardians of the galaxy ser bra ut, har Björn Skifs

Uppdaterad juli 2014: Här är sista trailern inför premiären 1 augusti, samt fler bilder

guardians of the galaxy

guardians of the galaxy

– They call themselves The Guardians of the galaxy…  – What a bunch of assholes!

Marvel köttar på med wisecrackinghumorn och oneliners och låter sitt nya superhjältegäng vara ett riktigt gäng med tuffingar. Eller vad sägs om ett vandrande träd (rymdlavskägge), en talande tvättbjörn, och tre mycket cyniska intergalaktiska krigare? GotG har ansetts som en risk för Marvel, eftersom det är en relativt okänd superhjältegrupp, vars story nästan helt och hållet utspelas på en kosmisk scen. Av döma av dessa två minuter i första trailern har de i alla fall fått till en underhållande ton, snygga rymdskepp, en mycket sur tvättbjörn. Och inte minst: vi får höra Björn Skifs sjunga oooga chaka! Biopremiär i sommar.

Rymdskepp i Guardians of the galaxy

Rymdskepp i Guardians of the galaxy

Watchmen (2009) – vem bevakar Väktarna?

USA 2009, regi: Zack Snyder, producent: Lawrence Gordon, Lloyd Levin, Deborah Snyder, manus: David Hayter, Alex Tse, baserat på serieromanen av Alan Moore och Dave Gibbons

Smileyn med blodfläcken blev ikonisk

Smileyn med blodfläcken blev ikonisk

Handlingen.

Året är 1985. Någon börjar mörda pensionerade superhjältar. Den kryptofascistiske Comedian är den förste att stryka med, och hans gamla vapendragare från superhjältegruppen The Watchmen tvingas motvilligt att återförenas. Det blir den maskerade kvinnohataren Rorschach (Jackie Earle) och den idealistiske men uppgivne Night Owl (Patrick Wilson) som börjar nysta i mordmysteriet. Night Owl inleder en tafatt romans med deras gemensamma exkollega Silk Spectre (Malin Åkerman). Samtidigt trappas Kalla kriget upp då världens enda person med riktiga superkrafter, Dr Manhattan (Billy Crudup), tvingas i exil på Mars. Medan de trötta föredettingarna till hjältar kommer allt närmare gåtans lösning står världen plötsligt på randen till kärnvapenkrig.

Pretentionerna?

En nästan exakt återberättad filmversion av Alan Moores klassiska serieroman från 80-talet. Bildruta för bildruta.

Dr Manhattan visar sig för en astronaut på månen

Dr Manhattan visar sig för en astronaut på månen

Världsbygget och rymdskeppen!

En parallell verklighet till vår egen, där maskerade ”hjältar” inte har övermänskliga krafter (med ett undantag) utan är mer som en sorts cirkusfreaks. De av dem som har gott om pengar, satsar dessa på teknologiska prylar som hjälper dem att bekämpa brott. Ozymandias (Matthew Goode) har ett eget palats på Nordpolen, och Night Owl färdas i ett uggleformat luftskepp. Det är en både färgsprakande och dyster tablå som målas upp, samtidigt hyperrealistisk och serietidningsgräll. Den ende riktige superhjälten är den blått lysande, spritt nakne Dr Manhattan, som förvandlats till en gudalik, allvetande, kosmisk varelse i ett radioaktivt experiment. Dr Manhattan flyr Jorden och bosätter sig på Mars, där han skapar ett enormt urverk av glas som han smälter av den marsianska sanden. Här begrundar han om han ids stoppa det hotande kriget.

Design och specialeffekter;

Serieromanen Watchmen ansågs länge som ofilmbar, och vi var många som undrade hur fasiken filmskaparna tänkte sig att tolka de ikoniska serierutorna av Dave Gibbons. Man valde att överföra serien ruta för ruta till vita duken, och även om man kan ifrågasätta detta val så måste man erkänna att resultatet är imponerande. Filmens look är resultatet av ett heroiskt arbete av producenten Lawrene Gordon, regissören Zack Snyder och produktionsdesigners som Adam Hughes, John Cassaday och Alex McDowell, och kostymdesignern Michael Wilkinson. Det enda som irriterar mig är Zack Snyders överdrivna användande av slow motion i actionscener. Det blir tröttsamt i längden.

Night Owl, Silk Spectre, Rorschach

Night Owl, Silk Spectre, Rorschach

Mest minnesvärda scen*

Filmen lägger sig nära förlagan och svämmar följaktligen över av minnesvärda scener, som dessutom matchas mot de viktigaste serierutorna: Comedian som åker ut genom fönstret. Smileyfacet med blodsdroppen på den regnvåta asfalten. Night Owls och Silk Spectres älskog i uggleskeppet över storstaden. Rorschachs ojämna kamp mot skurkbossen i fängelset. Dr Manhattan som återskapas efter sin död som ett skrikande skelett. Den magiska lokatten Bubastis’ öde i Ozymandias’ palats. Dr Manhattan och Silk Spectre på Mars… I Ultimate Cut som är över tre timmar lång, återser du alla viktiga scener från de tolv seriealbumen.

Ozymandias

Ozymandias

Domen:

Det finns två serieromaner som mer än några andra påverkat min syn på seriekonsten, ja förmodligen på hela populärkulturen. Det är Alan Moores Watchmen och Frank Millers Batman The Dark Knight Returns. Jag skulle kunna skriva hela blogginlägg om dem, men nöjer mig med att konstatera att det hör minst lika mycket till allmänbildningen att ha läst dem, som att ha läst 1984 eller ha sett The Wire. Av dem båda är Millers Batman den coolare, medan Moores Watchmen har ett mer hjärta. Båda säger massor om samtiden.

Jag känner mig  kluven inför faktumet att regissören Zack Snyder nu tycks få lägga vantarna på båda dessa serieklassiker, i och med att han ansvarar för att ta Batman vidare på vita duken. Han är tveklöst ett tvättäkta seriefan, och han har tekniskt know-how. Men tillför han någonting konstnärligt?

I filmatiseringen av Watchmen tar Snyder och de övriga filmskaparna fasta på originalets filmiska kvaliteter och skapar en rörlig version. Det är inte en tolkning så mycket som en transkribering. Men det blir något mekaniskt över scenerna som gång på gång jagar samma kameravinkel som i stillbilderna. De duktiga skådespelarna tvingas posera ansträngt för att uppnå en viss ställning i exakt rätt ögonblick. Om man inte har läst serieboken är det förmodligen svårt att förstå varför dramaturgin är så tillkämpad. Serieromanens drömska berättarrytm gör dessutom filmen till en stundtals segdragen historia, speciellt i den på tok för långa Ultimate Cut. I händerna på en större filmskapare hade vi inte fått nöjet att beskåda en exakt replica av tidernas främsta superhjältehistoria, men förmodligen hade vi fått en intressantare film.  Inte desto mindre är Watchmen en sjukt bra story, vilket Snyders poserande inte kan ta ifrån den.

Night Owl

Night Owl

Saker du måste veta om serien Watchmen

  1. Smiley-ansiktet som symbol för acid house-kulturen kommer från singeln Beat Dis av Bomb the bass (1988) som använde den blodfläckade smileyn från just Watchmen på omslaget. (Själv tillverkade jag en blodfläckad smiley med hjälp av nagellack från mamma och hade på kavajslaget som 17-åring.)
  2. Utgångspunkten för seriens superhjältar är att de alla är gravt dysfunktionella: neurotiker, fascister, sadomasochister och narcissister. De lever i en pseudovärld som de skapat åt sig själva, där de endast interagerar med varandra och sina motståndare i form av kriminella.
  3. Vanligt folk existerar knappt i ”hjältarnas” värld. Därför är allmänheten också misstänksam mot dem. Vem bevakar Väktarna? är frågan som återkommer i graffiti genom hela serien.
  4. Alan Moore ville ursprungligen använda figurer som redan fanns i DC-universum, men förlaget tyckte det verkade som kapitalförstöring att döda så många karaktärer som folk redan kände till. Moore fick hitta på nya figurer.
  5. Moore anger William S Burroughs som en av sina största influenser för storyn, speciellt upprepandet av symboler och figurer, som rorschachtestets fläckar och cirkeln som bl a återkommer i smileyansiktet.

Se även+

Snyders och Christopher Nolans Man of Steel (2013)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Item 47 (2012) – Bonnie & Clyde & en rymdpistol

USA 2012, regi: Louis D’Esposito, manus: Eric Pearson

Lizzy Caplan i Item 47 från Marvel

Lizzy Caplan i Item 47 från Marvel

Handlingen.

En kortfilm på 14 minuter från Marvel som medföljde på Avengers-DVDn och som utspelas i Marvels universum. Vi följer ett par som lever utanför lagen som ett par moderna Bonnie & Clyde. De rånar banker och lever rövare på ett romantiskt vis, och de gör det med hjälp av en riktigt fet rymdpistol som blivit över efter striden mellan Avengers och Chitauri i New York City. En sådan duo lockar snart till sig uppmärksamheten från S.H.I.E.L.D

Pretentionerna?

14 minuter är 14 minuter, men det är en snygg och trevlig liten film  som både underhåller för stunden och väcker nyfikenheten på övriga Marvelfilmer.

Specialeffekter och look;

Pistolen ser förstås ut att vara gjord av plast (vem vet – Chitaurierna kanske gör vapen av Hammarplast?) men den skjuter i vart fall snygga blå strålar, och det är några fina praktiska (icke-digitala) effekter då skrivbord och väggar exploderar.

Luckor i manus,

Det tar ca 30 sekunder för S.H.I.E.L.D att ändra sig från ”Döda paret” till ”Rekrytera paret”. Jaja, det är ju en kortfilm, så det måste väl gå snabbt.

Våra moderna antihjältar

Våra moderna antihjältar

Domen:

Både den här och de andra kortfilmerna i serien Marvel One-shots (The Consultant, A Funny Thing Happened on the way to Thors Hammer, m fl) är bagateller. Korta kul scener som är en bonus för de som köper filmen. Men att släppa välgjorda kortfilmer i samband med långfilmssläpp är också en fin gammal tradition som moderbolaget Disney ägnat sig åt under sina glansdagar, och som även koncernkollegan Pixar är bra på. Det är ett rikedomsbevis för Marvels moderna, filmiska universum att det går att berätta små sidohistorier fokuserade på människor. Det ger en rikedom till Marvel på film som DC skulle kunna lära ett och annat av. Nu ser vi fram emot Joss Whedons kommande TV-serie om S.H.I.E.L.D.

Se även+

Avengers, filmen som föregår denna med bara några minuter.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter