The Avengers (2012) – Whedons triumf

Iron Man (Robert Downey JR) är riktigt badass i The Avengers

Handlingen.

Jorden hotas av den onde nordiska guden Loke (Tom Hiddleston)  i spetsen för en intergalaktisk armé från en annan dimension. Nick Fury (Samuel L Jackson) från den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D försöker desperat samla ihop en styrka som kan göra motstånd. Problemet är bara att de han valt ut visserligen kan slåss och har superkrafter, men de är också ett gäng med ”freaks” med stora personliga issues och attitydproblem. Ska dessa disparata individer lyckas samarbeta och bilda superhjältegruppen The Avengers, innan Loke tar kontrollen över världen?

Chitaurierna skickar Leviathan mot New York

Rymdskeppen!

Lokes allierade kallas för the chitauri, och är en monsterlik ras som sänder en armé av soldater på flygande maskiner ner till New York. Ovanför staden öppnas en portal till chitauriernas dimension, och där hänger deras moderskepp som en uppsvälld måne över Manhattan, och spyr ut fler och fler invasionsskepp. De mest fruktansvärda av chitauriernas vapen är de bepansrade leviathans som bland andra Hulk (Mark Ruffalo) och Iron Man (Robert Downey JR) tvingas slåss mot. Leviathan (döpt efter ett bibliskt monster) är en sorts groteskt stor flygande mask, som kan krossa skyskrapor. De är helt absurda skapelser, och med andra ord värdiga motståndare till våra hjältar.

Dessutom har S.H.I.E.L.D också en liten kärra som de pyser omkring med, nämligen ett flygande hangarfartyg som kallas The Helicarrier. Den är så totalt överdriven att man baxnar, och därmed är den förstås en perfekt skådeplats för ett par rejäla superhjälteslagsmål.

Pretentionerna?

Inga andra än att berätta en god actionhistoria.

Specialeffekter och look;

The Avengers är något av antitesen till 2012 års andra stora science fictionäventyr, Prometheus. Där Ridley Scott mödosamt lät sitt team bygga varenda specialeffekt i verkliga världen (”praktiska effekter” har jag lärt mig att det kallas numera) så har Avengers producent Kevin Feige och regissör/författare Joss Whedon gått all in vad gäller datoranimationerna. Man kan mer än bara ana att många scener endast innehåller animerade element, och serietidningskänslan blir därför intensiv. Men effekterna görs på ett så skickligt sätt (och kombineras med rapp klippning) så att man nästan omedelbart kapitulerar inför det som känns ”overkligt”. Seriekänslan blir därför en av filmens stora tillgångar, och man måste ta hatten av för Marvel Comics,som bättre än de flesta mediahus har lyckats med klivet från papper till den digitala världen.

Hulk (Mark Ruffalo) i The Avengers

Mest minnesvärda scen*

Hulk som visar Loke vad han anser om fornnordiska gudar med storhetsvansinne. Snacka om att ta ner någon på jorden. Jag vill verkligen inte förstöra den scenen om du inte sett filmen än, men den Hulk  vi möter i The Avengers 2012 är samme Hulk som jag älskade i serietidningarna som liten  – han är brutalt rolig.

Black Widow (Scarlett Johansson) på bryggan i The Helicarrier

Domen:

Jag vet precis när den här filmen vann mitt hjärta. Det är då hjältarna första gången samlas ombord på Nick Furys hangarfartyg och turbinerna börjar snurra och det enorma fartyget lyfter om en helikopter, och skeppets brygga är som en skruvad version av Enterprise, med bara supersnygga ungdomar som technobabblar hejvilt. Fram till den stunden tyckte jag att hela spektaklet var lite väl ostigt, Lokes vansinnesleende lite för brett och alla biceps lite för inoljade. Men när The Helicarriers motorer mullrar igång samtidigt som Iron Man grälar med Captain America kunde jag inte stå emot längre. Visst är The Avengers massor av ost. Det är ost med ost ovanpå, och med ost som sidotillbehör. Men det är fantastiskt intelligent ost! Filmen är en triumf för den av många uträknade gamle geekkungen Joss Whedon (skapare av Buffy Vampyrdödaren och rymdserien Firefly). Whedon inte bara regisserar en story i ursinnigt rappt tempo (utan så mycket som en enda död minut trots en speltid på över 2 timmar och20 minuter). Han står också för manus, och i det skiner hans verkliga geni igenom. Till att börja med är grundkravet för varje seriöst drama uppfylly, då varje huvudpersons motivation är tydlig: Iron Man vågar inte vara hjälte, Captain America känner sig otidsenlig, Hulk vill bli lämnad i fred, Black Widow vill gottgöra för sina brott – och så vidare. De inbördes relationerna mellan de motvilliga är i ständig flux och utvecklas genom gräl, våld och humoristiskt gnabb som aldrig, aldrig tar slut. Whedons rappkäftade och ironiska dialog är en fullständig fröjd att lyssna på. The Avengers har fler minnesvärda oneliners än en Arnold Schwarzeneggerrulle från 80-talet, men sensationellt nog sitter de ihop logiskt och bildar en rappkäftad och ironisk dialog som är en fröjd att lyssna på. Här finns så många kul detaljer man upptäcker då man ser om filmen. Iron Man som kallar Lokes livsfarliga spira för ”the glow stick of destiny”. ”We need a plan of attack!” ”I HAVE a plan: attack”. Eller alla ordlösa som scener som adderar ett geekigt popkulturlager till berättelsen. Att Iron Man ska göra det gamla Star Trektricket ”reverse the polarity” genom att dra i en stor röd spak, exempelvis. Genius! Märks det att jag gillar den här filmen?

Joss Whedon, jag älskar dig och vill föda dina barn! Vänta, avbryt den planen. Det vore faktiskt lite motbjudande. Jag får moderera mig som fanboy och nöja mig med att säga så här: Joss, jag tycker hemskt mycket om din film!

Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Iron Man (Robert Downey JR)

Se även-

Iron Man 1 och Iron Man 2 är de Marvelfilmer som kommer närmast i tonen. Men kolla gärna på första och enda säsongen av science fictionserien Firefly.

Visste du att?

Mannen som spelar Captain America, Chris Evans, är kanske inte någon stor skådespelare. Men han har i alla fall lyckats vara med i fler rymdfilmer än många andra. Förutom The Avengers (2012) och filmen Captain America (2011) så hade han också en av huvudrollerna i Danny Boyles Sunshine (2007) och så var han The Human Torch i Fantastic Four (2005) och Rise of the Silver Surfer (2007). En annan halvhyfsad sci-fi-film utan rymdtema med Chris är Push (2009) där han spelar mot Dakota Fanning.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

19 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s