Green Lantern (2011) – gröna gubbar från Oa

Hal Jordan och de andra Gröna Lyktorna

2011 USA. Regi: Martin Campbell. Producent: Greg Berlanti.

Handlingen.

Den odräglige testpiloten Hal Jordan (Ryan Reynolds) lever ett ytligt liv för att slippa känna sorgen efter sin döda pappa. Då får han plötsligt ta över en grönlysande ring från den döende rymdvarelsen Amon Sur (Frasier) och är därmed en medlem i Green Lantern Corps, en kår av rymdpoliser som har sin hemvist på planeten Oa. Ringarna är deras vapen. På Oa lär sig Hal snart att det krävs mycket för att kunna kalla sig hjälte. Han måste först rädda sin kärlek Carol (Blake Lively) från deras onda geni till barndomsvän (Peter Sarsgaard) och dessutom besegra rymdmonstret Parallax, som hotar hela Green Lantern Corps och resten av galaxen.

Rymdresorna!

Amon Sur har ett skepp, som kraschar precis i början, men i övrigt så rör sig de flesta supervarelser fritt mellan stjärnsystemen i DC:s universum. Hals ring låter ju honom flyga i överljushastighet, och de stora striderna mellan Green Lantern Corps och Parallax utspelas helt och hållet i rymden. Storslaget, men inte så spännande.

Pretentionerna?

Det goda mot det onda, fast den gode är ett svin och man tycker synd om den onde som är så ensam och mobbad och ful. Sensmoral: det värsta du kan vara är rädd.

Specialeffekter och look;

Som många av DC Comics’ serier hör Green Lantern till den mer utflippade sorterns science fiction. Universum styrs t ex av små blå män med enorma hjärnor, som älskar färgen grönt men hatar gult. Monstret är en amorf rymddemon som suger själen ur sina offer. Inom Green Lantern Corps finns många tusen olika arter av varelser de mest trippade former.  Filmen fortsätter seriens tradition och bjuder verkligen på ett storslaget och färggrannt rymdspektakel, en riktig rymdopera. Med så mycket datoraninerade scener (hela Hals dräkt är t ex animerad) blir resultatet, på gott och ont, lite som en tecknad film. Färgerna grönt och magenta går igen genom hela filmen, och får mig att associera till de klassiska seriesidorna där magenta var en vanlig dekorfärg.

Hector förvandlas till galen vetenskapsman

Domen:

Vilken besvikelse. En av DCs mest ikoniska hjältar faller helt platt, trots en bra ensemble och 200 miljoner dollars specialeffekter. Manuset är problemet, eftersom de både försöker vara helt trogna mot serieoriginalet och samtidigt berätta nån sorts mänsklig historia som hysfat vuxna människor förväntas kunna relatera till. Men inget blir riktigt lyckat. Hal Jordan ska vara cool wiseguy men framstår som ett barnsligt praktarsel. Hjältinnan Carol ska vara en modern och stark kvinna, men framstår som en viljelös skyltdocka. Man förstår inte vad hon och Hal ser hos varandra. Deras gamle kompis Hector Hammond ska vara creepy evil genius men blir bara patetisk och jobbig (med en grymt överspelande Peter Sarsgaard i rollen).

Inte heller rymdhistorien med Green Lantern Corps funkar.  Parallax är ganska obegriplig som hot, och de gröna lyktornas kår står mest och grälar i motljus  Det tar väldigt lång tid för filmen att komma igång, och sen växlar den mellan galna rymdscener och B-såpopera på Jorden. När väl slutstriden kommer har man för länge sedan tappat intresset för hur det går.

Det tråkiga med att filmen blev så dålig är att Green Lantern på 1970-talet var DCs bästa superhjälte, då han löste socialrealistiska mysterier i den undre världen tillsammans med Green Arrow. Det var verkligt jordbundna äventyr, med själ, hjärta och puls. Hade de gjort en filmversion av 70-talets Gröna Lyktan, hade det kunnat bli hur bra som helst. Reboot, reboot, reboot!

Se istället andra superhjältefilmer-

Superman, från 1978 – den bästa DC-filmen hittills, tillsammans med The Dark Knight. Uppföljaren Superman II The Richard Donner Cut.

Avengers, från 2012, av ingen mindre än Joss Whedon.