Slither (2006) – rolig men verkligt grotesk bodyhorrorkomedi

USA 2006, manus och regi: James Gunn, producenter: Paul Brooks, Eric Newman, Thomas Bliss

Slither 2006

Handlingen.

Befolkningen i en bondhåla i South Carolina råkar verkligt illa ut i denna groteska och samtidigt roliga skräckkomedi av James Gunn. Telepatiska rymdsniglar infekterar den korkade och sexistiske bilhandlaren Grant (Michael Rooker) och börjar långsamt förvandla honom och alla han kommer i kontakt med till vämjeliga, tentakelförsedda hybrider mellan rymdmonster och människa. Den mest berömda men långt ifrån äckligaste scenen är med tjejen som ligger i badet och får besök av rymdsniglarna. Grants egen fru Starla (Elizabeth Banks) och hennes barndomskärlek tillika byns sheriff (Nathan Fillion från Firefly) kämpar desperat emot de allt talrikare infekterade. Mot slutet exploderar bokstavligen allt i en orgie av kött, förvridna lemmar och slem. Yummy!

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Pretentionerna?

James Gunn älskar verkligen sina genres, och här parodiserar han med  kärlek den gamla goda genren där en amerikansk småstad kämpar emot ett ständigt växande hot i form av utomjordiska monster. Som i The Blob från 1958 och dess utmärkta uppföljare The Blob från 1988. Med tanke på det myckna splattret anar man också influenser från The Thing (1982) och Peter Jacksons tidigare filmer. Lovecraftfans bör bli nöjda.

Slither 2006

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

För en film som lever mycket på sina eeeeeeew-det-där-hände-väl-inte-precis-ögonblick så får vi ändå en hyfsad bild av rymdsniglarnas motivationer, historia och drivkraft. Genom en läglig telepatisession med en tonårsflicka får vi veta att de har ett gemensamt medvetande (”hive mind”) och ändå behåller minnen från de offer som absorberas in i den pulserande köttmassa som gömmer sig i ladan. Deras mål är att infektera alla som finns på aktuell planet (Jorden) och sedan dra vidare i universum genom att gömma sig som sporer inne i närmaste kometsvans. De saknar alltså rymdskepp, och reser som fripassagarerare på andra sorters himlakroppar. Det här ger också våra helmänskliga hjältar en svaghet att utnyttja: Grant lyssnar fortfarande på sin fru, eftersom någon del av monster-Grant fortfarande älskar henne.

Produktionsdesignen är oerhört äcklig, på så många olika vis. De delar som är datoranimerade, som Grant magtentakler, ser lite B ut. Men de monstereffekter och missbildningar som görs i form av klassiska plastmasker ser helt magnifikt nasty ut.

Mest minnesvärda scen;

Grants första offer Brenda infekteras och isoleras i en lada, där hon blir gravid med hundratals rymdsniglar och sväller upp till gargantuiska proportioner, som en jättelik äggsäck på en spindel som ska spy ut sin förvridna och blodtörsta avkomma över världen. Det är också här någonstans som Grant till slut går sönder, och den verkliga slakten tar vid. Bör bara ses på tom mage!

Slither 2006

Domen:

Det är lätt att avfärda Slither som effektsökeri, en c-film som inte förtjänade mer framgång än den fick. Men dels är den faktiskt genuint obehaglig och rolig samtidigt – en svår konst att faktiskt få till på ett bra sätt. Dels är det för att detta är regissören James Gunns första försök i genren. Bara några år senare fick han total kreativ frihet att göra Guardians of the galaxy till en av alla tiders bästa, och roligaste, superhjältefilmer. Och James Gunn är en hyfsad regissör, som kan sina genrer. Om du kollat på Stranger Things i somras och saknar den, och kanske kan tänka dig lite mer explicit bodyhorror, ja, då ska du klart ge Slither en chans.

Fler tv-serier och filmer för dig som gillar småstadsskräck eller saknar Stranger Things+

• ET – har mycket skräckinfluenser, men ett mysigare monster
• Gremlins – den första filmen är verkligen åttiotalet när det är som bäst
• The Blob – essentielll tittning för älskare av kosmisk skräck
• John Dies At The End – trippad slackerkomedi med demoniska inslag
• Species – en flicka och en mordisk alien besitter samma kropp
• The Faculty – highschool monsters med 90-tals tonårskredd
• Super 8 – högbudgethyllning till Spielberg av JJ Abrams

War of the worlds (2005) – Spielberg tolkar klassisk sci-fi

USA 2005, regi: Steven Spielberg, manus: Josh Friedman och David Koepp baserat på HG Wells, producent: Kathleen Kennedy. Musik: John Williams.

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Handlingen.

Mystiska väderfenomen och bisarra olyckor som drabbar USA förebådar en större katastrof: en fullskalig invasion av grymma och tekniskt överlägsna utomjordingar. Den frånskilde hamnarbetaren Ray (Tom Cruise) är redan hårt prövad man, med ekonomiska bekymmer och en son och en dotter (Justin Chatwin och Dakota Fanning) som distanserar sig från honom. Då de hamnar mitt i invasionens väg måste Ray uppbåda alla sina krafter för att rädda sina barn. Men för att det ska lyckas, måste de börja lita på sin pappa.

Världarnas krig

Pretentionerna?

Steven Spielbergs tredje film om utomjordisk invasion, efter Närkontakt av tredje graden och E.T. Hans ambition här är att förnya sig, och han har själv sagt i intervjuer att han i Världarnas krig försöker skapa en inverterad Närkontakt, med tydligt ondsinta utomjordingar (istället för goda) och en pappa som försöker hålla ihop familjen snarare än att lämna den (som Richard Dreyfuss gjorde i Närkontakt). Men den klassiska goda-mot-onda-storyn gör Världarnas krig mer enkelspårig än föregångarna, och mer beroende av vårt engagemang i huvudpersonerna. Lyckligtvis är Spielberg alltid skicklig på att skapa detta engagemang.

Världarnas krig

Rymdskepp och världsbygge!

Manusförfattarna Josh Friedman och David Koepp förlägger sin tolkning av HG Wells klassiker till nutidens USA istället för det viktorianska England. Det är nog helt logiskt ur ett blockbusterperspektiv, även om jag gärna hade sett en högbudgettolkning av originalet. De är för övrigt i gott sällskap – självaste Orson Welles ansåg redan 1938 att berättelsen tjänade på att flyttas över Atlanten. I Spielbergs version står en frånskild pappa och hans barn i centrum. Det är ett klokt drag, då det ger berättelsen mer hjärta än i HG Wells kyligt betraktande original. Andra förändringar tycker jag är mindre motiverade, och då främst att rymdtemat tonas ned så mycket. Istället för i rymdskepp från Mars anländer filmens utomjordingar i ”blixtar” som slår ned i marken och aktiverar krigsmaskiner som har legat begravda där i miljoner år. Man anar att Spielberg inte ville göra Independence Day 2, men det är ändå lite trist att originalet bland rymdinvasioner inte visar en invasion från rymden. Men de utomjordiska krigsmaskinerna är spot on: vi känner tveklöst igen HG Wells berömda tripoder, inklusive en grym dödsstråle och rödaktiga, utomjordiska sporer som sprider sig som en pest över landskapet.

Produktionsdesign;

Utmärkt hantverk på den höga nivå som vi lärt oss att förvänta oss då Spielberg är involverad. Genomgående fotorealistiska effekter, och fullt av skuggor, rök och dimma. Filmfotot är utsökt, signerat Spielbergs mångårige samarbetspartner Janusz Kamiński, som filmat alla Spielbergs filmer sedan Schindler’s List. Produktionsdesign av Rick Carter, känd från Avatar, A.I och Jurassic Park. Effekter av Industrial Light and magic.

Världarnas krig

Domen:

En genomarbetad och bländande vacker nytolkning av en av alla tiders största science fictionklassiker, i regi av en regissör som verkligen vet hur man maxar spänningen i en story om en familj i fara. Dakota Fanning är toppen i rollen som det överspända skilsmässobarnet, och de partier i mitten av filmen som berör familjens flykt genom folkmassor i panik griper tag i mig på djupet. Trots de många goda förutsättningarna lyfter War of the worlds aldrig till de riktiga höjderna, och det är inte en av Spielbergs bättre filmer. Det sägs att Spielberg och Tom Cruise ville upprepa succén från Minority Report genom att skapa en till sci-fi-film tillsammans, och att Cruise valde War of the worlds. Därefter satte Spielberg sina medarbetare på att göra ett kommersiellt gångbart manus. Precis så känns filmen: som ett projekt av två Hollwoodmoguler som vill göra en film ihop. Inte för att de har något speciellt att berätta, utan för att de kan.

Men dödsstrålen är fin.

Luckor i manus OBS! Spoiler om du inte känner till historien,

Deus ex machina deluxe, helt i HG Wells anda. Men om marsianerna varit på Jorden förut och begravt krigsmaskiner, varför märkte de inte att de är allergiska mot jordiska bakterier?

Fler filmer och TV-serier om rymdinvasion+

Roligast: Independence Day. Bäst av Tom Cruise: Edge of tomorrow. Värst: Battlefield Earth. Tonårigast: Ender’s game och The host. Plastigast: Evolution. Mest socialistisk: They live! Spanskast: Extraterrestrial. Mer Spielberg och Dakota Fanning: Taken (TV-serie)

Space Cowboys (2000) – griniga gamla rymdgubbar

Space Cowboys

USA 2000, regi och producent: Clint Eastwood, manus: Ken Kaufman, Howard Klausner

Handlingen.

I den här filmen från millennieskiftet tvingas NASA anlita ett gäng gamla gubbar, då en rysk försvarssatellit håller på att störta mot Jorden. Vid den här tiden råder nämligen fortfarande post-glasnost-stämning mellan USA och Ryssland, och NASA:s karriärist till chef (James Cromwell) vill hålla sig väl med politikerna. Men satelliten är gammal, och endast den pensionerade Frank Corvin (Clint Eastwood) vet hur man programmerar om den. Men Frank visar sig vara svår att samarbeta med, då han inte bara kräver att själv få följa med rymdfärjan upp för att personligen fixa felet. Villkoret är också att NASA låter resten av hans gamla flygarteam från 1950-talet följa med upp. För att inte orsaka en diplomatisk kris med Ryssland går NASA med på utpressningen, men frågan är om dessa griniga gamla rymdgubbar ens kommer att överleva den fysiska anspänningen vid uppskjutningen? I rollerna som Franks polare ser vi inga mindre än Tommy Lee Jones, Donald Sutherland och James Garner.

Italien i Space Cowboys

Pretentionerna?

En äventyrsfilm för sextioplussare, som framför allt är en berättelse om gammal vänskap och riskerna med att låta bitterheten över en missad chans färga återstoden av livet.

Rymdskepp och världsbygge!

Här är det NASA som organisation som står helt i centrum, och filmens höga grad av realism kommer delvis av att den är inspelad på plats i Houston och vid Cape Caneveral i Florida. Rymdskeppet liknar mycket verklighetens rymdfärjor som togs i drift i början på 80-talet. Rymdfärjan i filmen är visserligen fiktiv (den lånar sitt namn från gubbarnas gamla teamnamn, Daedalus) men fungerar i allt väsentligt som de riktiga rymdfärjorna gjorde. Vi får också se realistiska flashbacks till 1950-talets testflygningar i Arizonas öknar – i samma anda likt 1983 års The Right Stuff. Filmens enda riktigt fantastiska element är den ryska militärsatelliten, som är enormt stor och hotfull – och bestyckad med rader av kärnvapen. En stor del av filmen utspelas i omloppsbana, i och omkring denna monstersatellit.

Produktionsdesign;

Snyggt och kompetent återgivet, med ett par riktigt stiliga rymdpromenader där man ser Clint Eastwood i rymddräkt med Jordens rundel bakom sig. Trots de ytliga likheterna är Space Cowboys dock inte en poetisk rymdskildring av Gravitys sort. Rymdscenerna är mest en bakgrund till de griniga gubbarnas story.

Den ryska satelliten i Space Cowboys

Luckor i manus,

Premissen känns något krystad med en rysk satellit som visserligen är utrustad med Franks styrsystem, men trots det är programmerad att anfalla allt som närmar sig. Vi fattar aldrig riktigt varför Frank måste åka upp (annat än att dramat kräver det), och därmed faller också en del av realismen.

Mest minnesvärda scen*

Första mötet mellan Frank (Eastwood) och Hawk (Tommy Lee Jones) som äldre. Här slår det gnistor.

Domen:

En western med raketmotor –  en varm hyllning till dem som inte ger upp, trots att de av sin omvärld avfärdas som föredettingar. Det är också en udda film – en astronautskildring från åren då rymdfilm på bio var helt ute. Tidsandan som skildras, med upptining i relationen mellan USA och Ryssland, känns idag avlägsen. Lika avlägsen är filmens idealiserande av de livsfarliga, dyra och vid tiden redan omoderna rymdfärjorna. De många olyckliga tidsmarkörerna gör att Space Cowboys inte står sig så bra som äldre rymdfilmer från 1970- och 80-talen.

Fler filmer som den här+

Vill man se de verkliga pionjärerna bakom de första rymdfärderna, rekommenderar jag  The Right Stuff från 1983. I Space Cowboys blinkar Eastwood också till denna serie, då han och de andra pensionärerna hånas som ”the ripe stuff”.

Not: Tidigare angavs felaktigt att The Right Stuff är en miniserie. Tack till Claes för påpekandet.

Voices of a distant star (2002) – instängd i en jätterobot i regnet under en främmande stjärna

Japan 2002, regi, manus, producent: Makoto Shinkai

Voices of a distant star

Handlingen.

Åh, vilken skillnad den konstnärliga gestaltningen gör för hur vi uppfattar en films handling. För till just handlingen liknar denna korta, poetiska anime Hollywoodproduktioner som Ender’s Game eller After Earth. Jorden hotas av en överlägsen utomjordisk ras, och vi kontrar med att rekrytera våra bästa, unga för att slå tillbaka mot utomjordingarna på deras hemmaplan. Men där slutar likheterna. Där Ender’s game fokuserar på maktspel och våld, är Voices of a distant star en poetisk kontemplation om förlorad ungdomskärlek och vad vi går miste om då vi oförväget kastar oss in i framtiden.

Pretentionerna?

En imponerande episk berättelse som rullas upp på under en halvtimme. Temat är nostalgi: längtan efter den oskuldsfulla kärlek som gått förlorad för evigt. Det gestaltas på ett mycket konkret vis genom en flicka och en pojke som skiljs åt då hon rekryteras som elitsoldat till rymdskeppet Lysithea. Hon reser längre och längre bort, och meddelandena kommer till slut med många års mellanrum. När de sista meddelandena når pojken, som nu är en man, är det ungdomens flickröst som talar till honom över ljusårs avstånd. Allt medan missilerna faller över hennes mecha-exoskelett, under en främmande sol.

Rymdskeppet Lysithea

Rymdskepp och världsbygge!

Gigantiska robotar som har små flickor i skoluniform som piloter måste vara något av det mest japanska som finns, och även om jag inte är så insatt i anime, så måste jag säga att det fungerar alldeles utmärkt här. Det är något befriande att slippa den amerikanska, Star Wars-inspirerade rymdfilmsestetiken, och se de mjuka konturerna på robotarna, som Suzukimotorcyklar i rymden. Flickan Makoto reser alltså iväg med det enorma rymdskeppet Lysithea, som ser ut som en anabolaconcorde. Hennes jobb är att styra en mecharobot och strida mot farliga rymdvarelser. Hon varvar stridsuppdragen med att skicka sms till sin pojkvän på Jorden. Det jordiska livet är högst ordinärt, utan några som helst framtidsvibbar. Pojkvännen tar emot Makotos rymdmeddelanden på en gammaldags mobiltelefon med enradig display. Det är en skicklig lek med det förflutna och framtiden.

Voices of a distant star

Produktionsdesign;

Upphovsmannen Makoto Shinkai animerade hela filmen själv, på sin G4-PowerMac. Han blandar klassisk anime-2D med 3D-aminationer för robotar och andra saker i rymden. Kontrasten mellan den klassiska, handritade stilen och det mer uppenbart datoranimerade bär berättelsens tema om nutid och dåtid framåt. Finast är alla himlar: med solstrålar genom molnen.

Voices of a distant star

Domen:

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt orkat komma igång med de stora, klassiska japanska sci-fi-serierna. Anime är till stor del något som jag gillar rent estetiskt, men har svårt att ta till mig berättarmässigt. Men det är något i Voices of a distant star som slår an en sträng djupt inne i mig. Makotos ensamhet där i sitt robotskelett, på en underskön planet i galaxens centrum, där rymdhjortar lyfter huvudet mot regnet, och Makoto längtar så efter att få komma ur sitt metallskal och få känna regndropparna mot huden en sista gång.. Det är magiskt. Och det händer på dryga tjugo minuter, animerat av en ensam entusiast. Filmer som denna, med nollbudget men en så klar vision, visar att science fiction som genre har mycket mer att ge än det Hollywood bestämt sig för att bjuda oss på.

Taken (tv-serie 2002) – episk släktsaga med närkontakt

USA 2002 (miniserie på TV), skapad av Leslie Bohem, producent: Steven Spielberg

Dakota Fanning i Taken

Handlingen.

Den ambitiösa och påkostade Spielberg-producerade miniserien om tio avsnitt, som skapades för Sci-fi Channel och vann en Emmy för bästa miniserie. Totalt är det ungefär 15 timmars speltid. Vi får följa femtio år av modern amerikansk historia, men det är en alternativ version där det verkligen kraschade ett UFO i Roswell på 1940-talet, och där myndigheterna sedan dess döljer vetskapen om utomjordingar för allmänheten. En enda alien överlever kraschen och producerar ett barn tillsammans med en jordisk kvinna, och genom denna händelse binds tre amerikanska familjers öde för evigt samman. Det är familjerna Key, Clarke och Crawford som vi får följa i fyra generationer, från krigsåren genom Kalla kriget och fram till modern tid. Och det är som om det utomjordiska ödet är så starkt, att varje ny generation i familjerna är dömda att upprepa de föregående generationernas misstag. På ena sidan står seriens skurkar, familjen Crawford, som leder den amerikanska militärens UFO-avdelning och inte ryggar tillbaka inför några metoder för att lösa det utomjordiska mysteriet. Mot dem, men under många år helt ovetandes, står familjerna Key och Clarke, som inte bara skaffar hybridbarn med besökarna utan som därefter också plågas svårt av att bli bortförda om natten, tagna till rymdskepp och bli experimenterade på. Dessa helt vanliga amerikaners vanmakt inför två hemlighetsfulla och grymma makter – myndigheterna och utomjordingarna – är vad som gör Taken värd att titta på.  Till slut når dramat sin upplösning då Allie Keys (Dakota Fanning) föds – resultatet av utomjordingarnas avelsprogram i fyra generationer. Allie blir den första personen som kan slå tillbaka mot övermakten.

Pretentionerna?

Ett riktigt påkostat och myllrande tv-epos som aspirerar på att vara den utomjordiska versionen av Krigets vindar eller De fattiga och de rika.

Rymdskeppet har kraschat i Roswell

Rymdskepp och världsbygge!

För huvudpersonerna är det hela tiden ett mysterium vad som pågår, även då det med åren står klart för alla insatta att det är utomjordiska varelser det handlar om. Men Taken väljer att inte tillföra något nytt till tefatsmytologin, utan istället rör vi oss i välbekanta trakter för den som håller lite koll på hur alien abduction, små grå varelser och flygande tefat brukar skildras i amerikansk populärkultur. Rymdskeppen har en tydlig släktskap med dem från Spielbergs eget mästerverk Närkontakt av tredje graden, komplett med en snygg ljusorgel fäst på undersidan. Och utomjordingarna må vara främlingar på Jorden, men de ser med sina sneda stora ögon mycket välbekanta ut, lätt igenkännliga från tusen t-shirts och bokomslag från de senaste trettio åren. Igenkännandet är lite av själva poängen med Taken – i seriens alternativa verklighet stämmer de moderna vandringssägnerna och konspirationsteorierna till 100%. UFO-entusiasterna har rätt. Detta förtar tyvärr också lite av spänningen, då vi nästan vet på förhand hur huvudpersonernas trauman kommer att utvecklas. Den som blir bortförd får t ex ett implantat i huvudet, och har en benägenhet att stå och se förvirrad med näsblodet rinnande medan något mystiskt rör sig i sädesfälten. Vi har sett det förut. Samtidigt finns det också något djupt tillfredställande att slutligen se en av vår tids mest seglivade moderna mytologier kompetent iscensatt. Det är inte mysteriet som är poängen med Taken, utan människornas reaktioner på mysteriet.

Tefat av den spielbergska sorten

Produktionsdesign;

Inget regelrätt kostymdrama. Trots att femtio år förflyter under handlingens gång så väljer miniseriens skapare att tona ned skillnaden i teknologi, mode och arktiektur och betona likheterna i de tre familjerna, generation för generation. Mycket av serien utspelas på en landsbygd där tiden ändå alltid tycks stå stilla, och i dystra korridorer på olika militärförläggningar. Färgskalan är murrig, med undantag för de scener som utspelas i eller omkring rymdskeppen. Då flödar ljuset mot oss. Det är effektfullt.

Bortrövad av aliens i Taken

Domen:

Trots att den nu har några år på nacken står sig Taken väl som modern dramaserie och som ett måste för alla fascinerade av utomjordingars förehavanden på Jorden. Den utgört kulmen på många års populärkultur kring aliens, och ger en sorts slutgiltig och hyfsat seriös dramavinkel på den fantasieggande storyn om utomjordiska bortföranden – en mindre spekulativ variant än den samtida Arkiv X. Den är också en naturlig utbrodering av Spielbergs egen Närkontakt, gjord för en mörkare och mer cynisk tid av konspirationsteorier och maktmissbruk.

Takens svaga punkt är att den konsekvent tar den trygga och något slätstrukna vägen, med ett övermått av nostalgi och sentimentalitet. Trots att många händelser i serien är traumatiska och mörka, skulle Taken förmodligen ha tjänat på att bli ännu mörkare och intensivare, och framför allt lite mindre förutsägbar. På fyra generationer och femtio år skulle det kunna hända mycket omvälvande och spännande saker i en värld där utomjordingar och myndigheterna tävlar om herraväldet, men i Taken förblir samhället i stort sett opåverkat från första till sista avsnittet. Det är bara huvudpersonernas liv som slås i spillror. En annan brist finner vi i den psykologiska trovärdigheten hos vissa huvudpersoner, framför allt de onda Crawfords. Storyn kräver att rollerna inom släkten går i arv mellan generationerna, men inget vi får se i serien förklarar den enorma ondska som manifesterar sig i Crawfords, gång på gång. Är det arvssynden som slagit till? I en serie så fokuserad på det mänskliga dramat, blir den här tendensen till att jobba med karikartyrer något påfrestande i längden.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket bättre Taken hade kunnat bli om den varit lite mindre övertydlig med vad mysteriet är, och mer lik The Leftovers som går på tv nu. The Leftovers skulle mycket väl kunna mynna ut i något i stil med Taken, men bygger allt på karaktärsutvecklingen. Den sparar avslöjandet till senare. Taken vacklar mellan att vara en saga och ett drama.

Men det finns mycket positivt också, och inte minst ensemblen av skådespelare. Dakota Fanning visar här redan i späd ålder var skåpet ska stå. Genom hennes medverkan blir seriens sista avsnitt också de mest minnesvärda. Bland andra skådisar hittar vi Joel Gretsch, Ryan Hurst, en ung Anton Yelchin, m fl.

Fler filmer om närkontakt av tredje graden+

Närkontakt av tredje graden, E.T, Dark Skies, Fire in the sky, The Fourth Kind, The Forgotten, Falling Skies, Signs

The Adventures of Pluto Nash (2002) – filmen som får Batman & Robin att verka sober

USA 2002, regi: Ron Underwood, producent: Martin Bregman, manus: Neil Cuthbert

Rosario Dawson och Eddie Murphy i Pluto Nash

Handlingen.

Pluto Nash (Eddie Murphy) är någon sorts skön snubbe som har den coolaste nattklubben i månkolonin Little America. Året är 2080, och ”cool nattklubb” betyder att alla ser ut att vara styleade av Prince & The New Power Generation och dansar synkront med vilt viftande armar. Till klubben anländer en dag den vackra Dina (Rosario Dawson) och får anställning som servitris. Men redan hennes första kväll utsätts klubben för ett sprängattentat, då Månens elakaste maffiaboss vill ta över verksamheten. Snart får Pluto, Dina och Plutos robot Bruno (Randy Quiad) fly för sina liv. I biroller ser vi Pam Grier, John Pantoliano och John Cleese. Hoppas de fick bra betalt av de 100 miljoner dollar som filmen kostade att spela in.

Aaaaargh, vi är med i en av tidernas största floppar!

Pretentionerna?

Att kultregissören Ron Underwood kämpade i många år för att få göra denna film och la ut 100 miljoner på det förblir en gåta för mig. Varför ens lägga två strån i kors för detta spektakel? Vem vill man tilltala? Vad vill man ha sagt? Vem hoppades man roa?

Världsbygget och produktionsdesign!

Någonstans långt där inne finns ett koncept med en stad som har avlägsna likheter med Mars i Total Recall eller Los Angeles i Blade Runner. Det är bara det att det göms bakom så skrikig produktionsdesign att det får Batman & Robin att likna en dogmafilm, och under en story så banal att det får Nutty Professor 2 att framstå som Sjunde Inseglet. Det är en hyfsat stor rymdstad som vi får besöka, men det är mycket tydligt en enorm plastkuliss som känns så fejk att det inte går att inbilla sig för ett ögonblick att det skulle vistas några riktiga människor där. Eller robotar, för den sakens skull. Det är en neonfärgad plastkuliss av den typ som skulle kunnat förekomma i en hyfsat påkostad musikvideo från mitten av 80-talet. Man bara väntar på att Diana Ross ska komma upp från golvet och vindmaskinen ska rulla igång.

Scenerna med specialeffekter är visserligen genomtänkta och ganska detaljerade, men det hjälper föga då den visuella designen är så barnslig. Jag fäller en tår då jag tänker på alla pengar och det hantverkskunnande som östs in i detta projekt.

Randy Quaid i Pluto Nash

Luckor i manus,

Att filmen utspelas i rymden i framtiden har ingen egentlig betydelse för handlingen, utan blir mest en ursäkt att få skapa en så gräll fantasivärld som möjligt. Det ger också möjlighet för filmskaparna att skapa några gags kring robotar och framtidens plastikkirugi, men de scenerna är mest av sketchkaraktär och skulle passat mer i ett mellanavsnitt av SNL än i en långfilm som folk förväntas betala biopengar för. Men det måste man säga: det filmen saknar av intrig tar den igen på vilt skjutande och rutor som krossas. Alltid något!

Domen:

Jag kan inte föreställa mig någon som skulle gilla det här. Det måste vara en av de sämsta av Eddie Murphys många dåliga filmer, och ingen av de fina karaktärsskådisarna i biroller kommer till sin rätt. Pluto Nash förkroppsligar alla de problem som rymdfilmsgenren hade perioden 1999-2009: uppblåst, fejkat, infantilt och visuellt underväldigande. Med ambitionsnivån i beaktande måste detta vara tidernas kanske sämsta rymdfilm. Undvik som pesten! Och fröjdas åt tanken att filmen bara spelade in fem miljoner dollar på bio.

Se istället-

regissören Ron Underwoods fantastiska skräckfilm Tremors.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Knowing (2009) – allt är förutbestämt, troligen av Gud

USA/Storbritannien 2009, regi: Alex Proyas, producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Steve Tisch, manus: Ryne Douglas Pearson m fl

Spoilervarning: i den här recensionen avslöjas twisten på slutet av Knowing.

Nicolas Cage i Knowing

Handlingen.

En udda film, som om Närkontakt av tredje graden hade regisserats av M Night Shyamalan. Men här är det Alex Froyas, skapare av bl a Dark City, som suttit i regissörsstolen. En universitetsprofessor vid MIT (Nicolas Cage) kommer något olycksbådande på spåren då en tidskapsel från 1950-talet öppnas på hans sons skola. Nedklottrat på ett papper står en massa datum och platser för katastrofer med dödlig utgång under de senaste femtio åren. Medan professor Koestler försöker förstå vilken bisarr konspiration som kan ligga bakom så många olyckor och terrorattacker, tornar än värre bekymmer upp sig vid horisonten. Vilka är de mystiska män som förföljer hans son? Kommer Jorden alls att överleva ett hotande utbrott av solenergi? Pressen på professorn stiger, och han börjar uppsöka platser på listan vars katastrofdatum ännu inte har inträffat. Kommer det gå att stoppa händelsekedjan?

Pretentionerna?

Höga. High concept-premissen ”Tänk om allt som händer är förutbestämt” introduceras smygande. Knowing börjar som ett pusselmysterium som gradvis övergår i ett allt mer olycksbådande katastrofscenario, för att till sist bli fullfjädrad apokalypsporr.

Moderskeppet i Knowing

Världsbygget och rymdskeppen! Spoilervarning på hela detta stycke!

Aliens i Knowing

Spielbergs ande svävar stundtals tung över Knowing, och speciellt den sista halvtimmen då täckelset faller från konspirationen och vi får veta att de mystiska männen som viskar till barnen från mörkret, är utomjordingar som övervakar vår värld. Koestler kör ut sin son och en annan flicka till de koordinater som står angivna för den sista katastrofen på papperet, och där möter de ett rymdskepp som i majestät och skala är väl på samma nivå som moderskeppet från Närkontakt. Pappan och barnen som med hänförda blickar skådar det blinkande rymdskeppet till pampig musik är klassisk Spielberg, och kan för den rymdfilmsintresserade vara en anledning i sig att se filmen. Men i Knowing har mötet med utomjordingarna en mörkare underton. Då de kastar sina jordiska förklädnader och framträder i sin bevingade, kosmiska form visar sig rymdskeppets besättning vara en sorts apolalypsens ryttare som kommit för att rädda de värdiga människorna undan den förestående undergången. De väljer en pojke och en flicka med varsin kanin under armen, och stiger så med barnen änglalikt upp i himlen för att rädda dem undan solutbrottets brännande eld som redan syns vid horisonten. Pappa Koestler blir kvar och bränns ihjäl. Allt på Jorden förtärs av eld, medan en armada av änglaskepp bildar formation och går upp i överljusfart. Som de Adam och Eva sätts barnen ned på en jungfrulig planet där de syns springa vitklädda över ett sädesfält mot Livets träd som väntar dem i lustgården. I kid you not – sista femton minuterna av Knowing övergår den från att vara science fiction till ohejdad kristen allegori.

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Design och specialeffekter;

En allt igenom utstuderat estetiskt tilltalande upplevelse, och det inkluderar tyvärr också de många dödsolyckorna och katastrofer som visas i närbild. Nicolas Cage irrar mycket omkring i rök, aska och eld, medan brinnande människor kastar sig mot honom i slow motion och skriker ”Pleeeeease..”.  Vi får också se en bisarr drömsekvens där skogens djur flyr brinnande från solstormen. En brinnande älg i dödsångest är inget jag egentligen önskat mig att få se skildrat i sådan detaljskärpa. Filmens avslutande, kosmiska epilog är hisnande vacker, och jag är speciellt förtjust i rymdskeppens många rörliga delar som snurrar kring varandra. Högt betyg för produktionsdesign.

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Luckor i manus,

Problemet med en film om determinism är att det inte spelar någon riktig roll vad huvudpersonen gör, för allt är ju ändå förutbestämt. Det händer alltså en massa i Knowing, men så gott som ingenting händer som en följd av vad huvudpersonen Nicolas Cage gör. Han reduceras till publikens ögon och öron på plats, och får mest hasa omkring med förskräckt uppspärrade ögon och se lidande perplex ut. Cage får visserligen några mer intima scener då han pratar om känslorna för sin familj, men dessa förblir paranteser i en story som inte har något behov av sin stora stjärna. Hade Cages rollfigur helt klippts bort ur filmen, hade det inte påverkat handlingen det minsta. Jag förstår inte heller varför Koestler måste vara professor i astrofysik på MIT – om det inte är för att göra en poäng av att han som skeptisk och kanske till och med ateistisk vetenskapsman råkar ut för den kristna apokalypsen.

Jag har mycket svårt att få alla pusselbitarna att bilda en helhet på slutet, då utomjordingarna till sist avslöjar sin existens. Pojken Caleb förklarar för sin pappa att ”de” skickade listan med katastrofer för femtio år sedan ”för att förbereda vägen”. Innebär det att det är utomjordingarna som orsakat alla dessa dödsolyckor, eller har de bara vetat om dem utan att göra något åt dem? Och hur kan listan bereda vägen då den placerats i ett låst utrymme i femtio år, och sedan hamnar i händerna på Koestler när det ändå är för sent att agera eller reagera på listans existens? I själva verket så är Koestler den som löser gåtan och den ende som faktiskt läser listan, men han bedöms ändå som ovärdig att bli räddad. Vad är listan till för, i så fall?

Två vita barn är de enda som får överleva

Mest minnesvärda scen*

Förutom den maffiga rymdskeppsscenen, så gillar jag prologen från 1950-talet då barnen får rita teckningar om framtiden. Självklart ritar de rymdskepp och robotar.

Adam och Eva, i Knowing

Domen:

Utifrån den fascinerande premissen med en flicka på 50-talet som förutsäger framtiden lyckas Alex Froyas tyvärr  sjabbla bort den här filmen. Det finns några höjdpunkter, speciellt då Koestler börjar nysta i det kusliga mysteriet med synska Lucina. Men gradvis växer en våldsammare undergångspornografisk berättelse fram, som till slut helt tar över.  Det är en glädjelös och humorbefriad historia, där vi förstår att allt är på väg mot undergång och att inget huvudpersonerna gör spelar någon roll. Till slut blir den överväldigande känslan i Knowing en av hopplöshet. Den kristna twisten på slutet, då änglar hämtar de oskyldiga, gör inte saken bättre för en gudlös människa som jag. Tvärtom får jag en dålig smak i munnen av hur de vita, muskulösa rymdmännen väljer ett par vita, vackra barn som de enda som är värdiga att få leva vidare. Detta slut nullifierar också de science fiction-teman som filmen dittills byggt upp. Allt var en illusion, och egentligen låg Gud bakom. En bokstavlig deus ex machina som också är oärlig storytelling, och gör filmen nästan omöjlig att kategorisera. Knowing vet inte åt vilket håll den ska styra, och går till slut på grund och strandar på kobben dit överlastade filmkoncept kommer för att dö.

Se istället-

Samma år som Knowing kom Roland Emmerichs överlastade 2012, som är tusen gånger mer underhållande och dessutom ärlig med sitt uppsåt. Vill man ha stränga aliens som kanske vill få Jorden att gå under, kan man kolla på James Camerons The Abyss från 1989.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Treasure Planet (2002) – supernova, ohoj!

USA 2002, manus, regi och producenter: Ron Clements och John Musker

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

Handlingen.

Storyn har ett par hundra år på nacken men blir aldrig gammal: den unge pojken Jim Hawkins (Joseph Gordon-Levitt) kommer över en skattkarta och hamnar på ett väldigt segelfartyg som stävar mot den ö där kapten Flints skatt ska vara gömd. Men skattkartor lockar till sig allehanda löst folk, och bland besättningsmännen gömmer sig hänsynslösa pirater och kallblodiga mördare. Mot alla odds finner Jim en bundsförvant bland dessa banditer: den enbente cyborgen John Silver (Brian Murray). Vänta nu, cyborg? Ja, för Treasure Planet (eller Skattkammarplaneten) är något så charmant som en steampunkversion av Robert Louis Stevensons Treasure island, och dessutom utspelas den i rymden. Lovely, matey!

Pretentionerna?

High concept i dess prydo: Skattkammarön i yttre rymden.

Legacy ovanför rymdstationen

Världsbygget och rymdskeppen!

En av de mest fantasifulla rymdvärldar jag har sett, med tillräckligt mycket fantasifulla överdrifter för att man ska förlåta att alla fysikens lagar tycks satta ur spel. Fullriggare seglar på solvindarna mellan de olika planeterna i galaxen, med kometer och nebulosor som färgsprakande moln att gömma sig i. Unge Jim är en hejare på solsurfning, en sorts blandning mellan vindsurfbräda och rymdskateboard. Eftersom det är en fantasivärld kan Jim kasta sig ut från relingen på skeppet och bara surfa iväg i världsrymden. Rymddräkter eller vakuum är inget man behöver bekymra sig om.

Mycket av filmen utspelas omkring på det praktfulla rymdskeppet Legacy, vars strikta kapten Amelia (Emma Thompson) och First Mate styr besättningen med järnhand. Legacy är ett klassiskt piratfilmskepp, men då med den lilla skillnaden att det stävar fram mellan supernovor och svarta hål. Pampigt är det, och det funkar förvånansvärt bra med segelfartyg i rymden.

Det är ett myller av olika figurer ombord, där aliens av olika slag är vanligare än människor. John Silver består till stora delar av utbytta delar, men vi träffar också en hundraprocentig robot, den vimsige B.E.N.

Legacy

Design och specialeffekter;

Designades och animerades utifrån regeln 70/30: nämligen att 70% skulle vara traditionell Disneyanimation, och 30% science fiction. Resultatet är en småcorny steampunkfantasi som känns organisk och är mycket vacker att titta på. I jämförelse med animationskonkurrenten Don Bluths snarlika film Titan AE är Treasure Planet mycket mjukare i formen och varmare i färgerna.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar hur de betonar far/son-förhållandet mellan Jim och John Silver, så de dialoglösa scenerna där deras vänskap utvecklas tycker jag mycket om. Det slutar med att Jim är helt slut och somnar på sin post. Den ruffige piraten stoppar om honom med en filt. Snyft!

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Domen:

En av de bättre Disneyfilmerna från de senaste femton åren, och dessutom en av de vackraste rymdfilmerna, oavsett att den är tecknad. Vi kommer väl aldrig att få veta om det är sant att Ron Clements fick idén till ”Skattkammarön i rymden” redan 1985 men inte kunde realisera den så länge som tekniken för datoranimation var outvecklad. Antingen stämmer det, eller så ville Disney bara göra sin egen rymdfilm för att bräcka rivalen Don Bluths Titan AE från 2000. Oavsett vad som är sant, visar regissörsduon Ron Clements och John Musker här prov på inspirerat filmskapande. Faktum är att det här är en av de bättre adaptionerna av denna pojkboksklassiker som jag har sett. Filmen floppade orättvist nog ekonomiskt.

Se även+

The Iron Giant, en annan inspirerad rymdfilm för barn.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cloverfield (2008) – monstret vs New York

USA 2008, regi: Matt Reeves, producenter: JJ Abrams, Bryan Burk, manus: Drew Goddard

Cloverfield

Handlingen.

Vi ser helt och hållet amatörfilmat material, som hittats av amerikanska militären på ”platsen som förut kallades för Central Park”. Vi förstår redan från första sekunden då den skakiga hemvideon visar festklädda ungdomar som ler, att det är ett dödsdömt sällskap vi ser. Genom linsens oblinkande öga får vi följa hur de själva dokumenterar vad som kan bli deras sista timmar i livet. Hela stan är på flykt undan ett jättelikt rymdmonster som landat i vattnet utanför Manhattan. Men Rob, vars fest filmen skulle dokumentera, måste ge sig in i farans centrum, då hans flickvän Beth ligger skadad i sin lägenhet.

Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.

Pretentionerna?

En realistisk film om hur det är att uppleva en stor terrorattack mot New York, bara det att det är ett rymdmonster med 150 meters mankhöjd som står för attackerandet.

Monstren och rymdskeppen!

Monstret liknar mest en fladdermus, som går på sina knogar. Han är skitförbannad över att ha hamnat på Manhattan, och låter det gå ut över människorna. Vi ser aldrig något rymdskepp, men skymtar hur något slår ned i vattnet strax innan helvetet bryter löst. Från monstret droppar mindre monster, en sorts parasiter. De kravlar sig ned i tunnelbanesystemet och lever rövare med de människor som tagit sin tillflykt dit. De liknar stora insekter, och är nästan mer creepy än det stora monstret, för att de kommer närmare och inte är så gigantiska.

Design och specialeffekter;

Looken är klockrent anpassad till det skakiga handfotot: rök, dimma, ruiner och strobljus – och människor i vild panik. Intensivt, och skickligt gestaltat med lagom mycket kameraskakningar utan att man blir sjösjuk, och genomgående rappt klippt.

Cloverfield

Mest minnesvärda scen*

Gott om spännande ögonblick, men de första minuterna efter attacken är kanske de mest suggestiva: Vi vet ännu inte vad som händer. Vi ser Något som krossar byggnader längre ned på gatan, och sedan kommer allt damm farande och skymmer sikten, och människorna gömmer sig inne i en butik, och så kommer något stort farande i dimman och brakar ned i asfalten, och det är ett metallhuvud…

Domen:

En av mina favoritmonsterfilmer, ever. Spelar mycket skickligt på skräcken efter attacken mot World Trade Center, och skildrar på ett hyfsat realistiskt vis förvirringen och kaoset som uppstår på gatunivå då en stad som New York attackeras. Det är också en kompetent genomförd äventyrsberättelse i genren ”found footage” (upphittad film) – som tar skitigheten och nerven från found footage-genren (upphittad film) och kombinerar det med en traditionellt klippt äventyrshistoria. Det verkliga genidraget var dock hur Cloverfield marknadsfördes: med största hemlighetsmakeri och utan att några detaljer om vad den egentligen handlade om läckte ut. Länge var titeln på filmen hemlig, och vi hade bara det faktum att det var en ny film från Losts skapare. Inte ens att det verkligen förekommer ett monster i filmen var känt då filmen kom ut på bio, utan man fick känslan av att den lika gärna kunde handla om terrorattacken mot World Trade Center. Vi i publiken upptäcker sanningen tillsammans med huvudpersonerna: det är inte terrorister, utan ett stort jävla rymdmonster. Och han är asförbannad.

Se även+

Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.

Cloverfield återuppträttade jättemonsterfilmens heder, efter fiaskot med Roland Emmerichs fiskätande, gravida Godzilla (1998). Nu kommer det en ny Godzilla under 2014 och den ska vi hålla ögonen på. Och du bör också kolla på Pacific Rim (2013). Regissören Matt Reeves har bl a gjort den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in (2010). Och Drew Goddard regisserade den utmärkta The Cabin in the woods (2012) och skrev manus till World War Z. JJ Abrams tror jag inte behöver någon presentation.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Evolution (2001) – monsterutveckling i turbofart

USA 2001, regi: Ivan Reitman, producent: Daniel Goldberg & Joe Medjuck, manus: Don Jakoby

David Duchovny, Julianne Moore, Seann William Scott och Orlando Jones i Evolution

Handlingen.

Två frustrerade collegeprofessorer (spelade med personkemi av David Duchovny och Orlando Jones) råkar snubbla över tidernas största vetenskapliga upptäckt då en asteroid trillar ned i Arizonas öken och börjar sprida utomjordiskt liv med rekordfart. Låt knasigheterna börja! Evolutionen blir synlig för blotta ögat: på bara några timmar utvecklas det från encelliga organismer till maskar, och därefter blir varje generation av aliens lite större och lite läskigare. Snart kopplas armén in, men ingen kan egentligen kontrollera situationen. Till slut ligger vår framtid i händerna på ett missanpassat gäng bestående av professorerna, en korkad brandman(Stiffler från American Pie) och en av militärens forskare (Julianne Moore).

Pretentionerna?

Pseudovetenskapligligt babbel om ”evolution” och ”kromosomer” bildar åtminstone inledningsvis en sorts seriös front åt en historia som framför allt lever på sina många prutt- och stjärtskämt.

Orlando Jones på upptäcktsfärd

Världsbygget och rymdskeppen!

En uppsjö av formlösa varelser, tentakelmonster, drakar, jätteinsekter och superkrabbor utvecklas från meteoritens kladdiga yta. Där organismerna sprids finns också en speciell atmosfär, som de behöver för att överleva. De första tusen generationerna av utomjordingar kan inte andas luft, vilket blir räddningen för filmens huvudpersoner vid mer än ett tillfälle. Precis som i Gremlins bör man akta sig så man inte oavsiktligt råkar få monstren att föröka sig. I Evolution är det eld som sätter igång en accelererad delningsprocess, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Så här söt kan man vara innan man attackerar

Design och specialeffekter;

Det finns en kärlek till genren här, t är gott om blinkningar till science fictionhistorien. Högklassig om än cheesy produktionsdesign signerad J Michael Riva, som också gjort Django Unchained och Iron Man. Det är förstås mycket tydligt CGI-effekter, men rymdvarelserna är mustigt rysansvärt formgivna och faktiskt fint animerade. Det finns ett par verkligt minnesvärda monster – som en hundvalpsögda grisliknande varelse som först charmar ett gäng hemmafruar och sedan försöker käka upp dem. Finalens supermonster med ett stort slappt rövhål som främsta kroppöppning är också oförglömligt, men av helt andra (sämre!) skäl.

Luckor i manus,

Manus är uppenbart skrivet av någon som inte har så särskilt stort hum om evolutionen. Allt utomjordiskt liv utvecklas från samma encelliga organismer i samma petriskål, under loppet av ett par timmar. Redan innan de hunnit lämna labbet har de hunnit bli ett antal sinsemellan helt olika arter. Framåt kvällen är det en hel flora och fauna, med allt från insekter till däggdjur och reptiler. Allt tycks utvecklas huller om buller, spontant, och utan det koncept som Darwin kallar Det naturliga urvalet. Men hey, det är ju evolution från rymden, så jag antar att det är OK.

Hoppla, den där knasiga ”evolutionen” råkade utveckla en primat också

Domen:

Regissören till Ghostbusters försöker fånga något av den gamla magin genom att uppdatera humorkonceptet med moderna specialeffekter och blanda in lite rymdtema från 90-talssuccéer som Men in black. Paret Duchovny och Jones gör ett hyfsat komedijobb för att inte vara Bill Murray och Will Smith. Deras käbbel får mig att dra på munnen flera gånger. Men hur de än jobbar kan de inte väga upp för att manuset stinker, och då inte bara från alla ändtarmsskämt. Nej, filmens uselhet kommer sig av så många olika saker: hur samtliga kvinnor i filmen bara råkar visa trosorna. Hur feta personer är såå dumma och därför  asroliga. Eller hur Seann William Scott grimaserar som en berusad kåldocka. Eller varför inte av att precis allt som händer i filmen tydligen måste förklaras genom att en av huvudpersonerna säger ”Nu gör jag det och det.” Och på något sätt är det lite synd att slutresultatet blev så B, för det är ju en massa talangfulla människor som satsat sin tid och energi på det här ganska snygga projektet. Men snus är alltid snus, om än i gyllene dosor.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter