Spanien 2011, manus, regi och producent: Nacho Vigalondo
Julian Villagran och Michelle Jenner i Extraterrestrial
Handlingen.
En spansk romantisk komedi om svårigheterna för Julio och Julia att få ett one night stand att räcka längre samtidigt som en utomjordisk invasion orsakar samhällskollaps. Det blir inte lättare av att Julia är gift och dessutom har en kärlekskrank och tokig granne i hälarna.
Pretentionerna?
Tror att regissör Vigalondo gärna vill få till gnistan mellan Julia och Julio, mitt i det absurda. Han vill göra en Kärleksfilm. Allt hänger på att det faktiskt säger klick.
Mer än så här får vi knappast se
Världsbygget och rymdskeppen!
Filmen leker med den övergivna staden som skådeplats. Julio och Julia vaknar efter en festnatt och finner sig nästan ensamma i kvarteret. Det är (som alltid) effektivt, och vi är ju vana från diverse rymdinvasions- och zombiefilmer att det snart kommer något riktigt läskigt i en sådan situation. Nu är ju detta en romantisk komedi, så hotet infrias aldrig. Men våra huvudpersoner har förstås också sett på film och skrämmer upp varandra med vilda teorier om att det vandrar aliens bland dem. Själva rymdskeppet får vi bara se på avstånd. Julio sätter upp en kamera i gränden, så att de kan bevaka skeppet inifrån lägenheten. Men vi får aldrig se skeppet göra något mer. Det är mest en fancy utgångspunkt för det skruvade relationsdramat.
Design och specialeffekter;
Som romantisk komedi är och bör det vara en lågmäld film, där dramat mest utspelas i Julias helt ordinära lägenhet. Science ficition-elementen är som en fondtapet – något som sätter lite färg.
Den svartsjuke grannen Angel med Julia
Domen:
En modern och rapp komedi, som levereras med nedtonat gravallvarlig min. För mig är de absurda elementen bäst: som då den svartsjuke grannen flippar ur och skickar mängder av tennisbollar in genom fönstret. ”Julia och Julio knullar!!!!” har han skrivit på dem. Extraterrestrial hade tjänat på mer sådan Almodovarsk surrealism, för att hålla upp energin hela vägen in i mål. Förutom kärlekshistorien finns det flera småunderhållande sidospår, som den överspände flyktingledare som sänder nöd-TV men aldrig kan hålla sig till manus. Men det blir lite för mycket att hålla reda på till sist, och twisten på slutet är något av en besvikelse.
Se även+
Seeking a friend for the end of the world, en amerikansk motsvarighet med Keira Knightley (2012).
Monsters (2010) är mer poetisk och med mer svärta.
Rymdfilm 
En kommentar