Upside Down (2012) – Romeo hänger från taket

Frankrike/Kanada 2013, manus & regi: Juan Diego Solanas, producent: Claude Léger m fl

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Handlingen.

En romantisk fantasyfilm lätt förklädd till science fiction, med ett av senare års mer uppfinningsrika koncept: Två planeter ligger alldeles intill varandra, så att människorna på den fattiga Downside tittar upp och precis kan urskilja den rika planeten Upside med dess glittrande skyskrapor och snöklädda berg. Här möter vi våra moderna motsvarigheter till sagans eviga Romeo och Julia: Den rika flickan Eden (Kirsten Dunst) och den fattige pojken Adam (Jim Sturgess) som måste övervinna en lång rad hinder för att kunna vara tillsammans. Inte nog med att gravitationen drar dem åt olika håll. Samhället förbjuder dessutom kontakt över planetgränserna och då de springer från gränsvakterna ramlar Eden och slår i skallen och glömmer Adam helt. Nu är det upp till Adam att ta sig till Upside, leta upp Eden och få henne att minnas deras kärlek.

Adam letar upp Eden

Adam letar upp Eden

Pretentionerna?

Den romantiska kärleken övervinner allt och kan till och med omstörta hela samhället i grunden och upphäva naturlagar. Det är intressant att just Kirsten Dunst spelar huvudrollen. Hennes smått naiva, tillitsfulla och stjärnögda Eden är som är en upp-och-ned-vänd version av en annan av hennes nyligare roller, den deprimerade Justine från Melancholia. Båda filmer handlar ju om effekten på den enskilda människan då två himlakroppar snuddar vid varandra. Båda filmer har en drömsk air, men där Melancholia är delirium tremens är Upside Down ett sorts lyckorus.

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Världsbygget!

Redan från början får vi det förklarat för oss av Adams berättarröst: materia på den ena planeten påverkas bara av graviationen från sin egen planet. Tyngden i materia kan uppvägas av samma tyngd av materia från den andra planeten, vilket gör att två lika tunga kroppar från de båda världarna blir helt tyngdlösa tillsammans. Och (märkligast kanske) om materia från två världar möts för länge, brinner objekten upp. Hängde ni med?

Effekten av denna påhittiga premiss är att människor från de olika världarna hamnar i taket hos varandra. Om Adam besöker Upside går han i deras tak och ser allt upp och ned. Om han inte använder tyngder med materia från Upside, riskerar han dessutom att trilla ned till sin egen planet igen och slå ihjäl sig.

Den enda byggnaden som sträcker sig mellan båda världar är en enorm skyskrapa som tillhör företaget TransWorld, som är en sorts variant på Tyrell (Blade Runner) eller Weyland/Yutani (Alien).  Den fungerar också som rymdhiss och gör rymdskepp onödiga. I skyskrapan jobbar tusentals människor från båda världar, och de möts på mitten i bisarra kontorslandskap där hälften av de anställa är på nedsidan och hälften på uppsidan. Då Adam tar anställning här, har han möten med chefen, som sitter i ”taket”.

Adam har dock en hemlighet. Som pojke lärde han sig hemligheten med de rosa bina, som flyger mellan världarna i jakt på pollen och honung. Deras honung är det enda som är samtidigt av båda världar, och alltså är alldeles tyngdlöst. Denna mirakelsubstans blir Adams ingång till TransWorld. För om man gör en hudkräm med tyngdlösa ingredienser, slätas omedelbart alla rynkor ut.

TransWorlds skyskrapa

TransWorlds skyskrapa

Design och specialeffekter;

Storartat arbete av såväl fotografen Pierre Gill som produktionsdesignern Alex McDowell. Den senare är mycket erfaren, och har tidigare arbetat med bland annat Minority Report, Watchmen, Man of Steel, In Time och Fight Club. Storyn har ju ett genomgående vertikalt tema, och bildkomposition och design gör det mesta av sina höga höjder och djupa avgrunder. Många scener är komponerade som tavlor eller tablåer med en sorts spegeleffekt i himlen. Bergen strävar mot molnen och möts av liknande berg i inverterade moln. Allt är belyst av solljus från sidan, som om det ständigt är gryning eller solnedgång, och inramas av ett romantiskt fluffigt dis. De båda världarna har distinkta utseenden: Upside är strikt modernistiskt med inslag av Art Deco, medan Downside påminner om bilder vi sett av det förfallna Detroit.

Scenerna är som tavlor

Scenerna är som tavlor

Luckor i manus,

En annan recensent skrev att den tunna storyn får oss att irritera oss mer på alla luckorna, och jag håller med. I grunden är det här en saga, men den gör stort nummer av att rationellt förklara den ovanliga dubbelvärlden. Vi får se diagram med pilar som förklarar hur dubbelgravitationen fungerar. Men det blir lite för komplext, inte minst då den bisarra effekten att materia och antimateria som möts brinner upp efter en stund. Varför, kan man undra? Det tillför inte berättelsen någonting. Istället får all den här informationen om hur fysikens lagar oss att tänka efter för mycket:

  • Om det är två planeter, så kan de inte snurra inbördes utan måste ligga stationärt i förhållande till varandra för att det ska funka att ha linbanor och byggnader som går emellan dem. Men vi ser ändå solen gå upp och ned, vilket skulle tyda på att båda planeter snurrar kring en gemensam axel på ungefär ett dygn, utan att röra sig en milimeter i förhållande till varandra. Hmm..
  • Hur stora är planeterna? Hela berättelsen utspelas på platser där det verkar vara ca 1 km mellan ytorna. Ändå är det inte särskilt mörkt, vilket det borde vara om solen endast kunde kika in i en sådan ”glipa” mellan de båda himlakropparna.
  • Om saker från den ena världen som rör den andra världen brinner upp vid kontakt, vilket material är då skyskrapan som går mellan världarna gjort av? Och linbanorna?
  • Varför är det så förbjudet med kontakt mellan befolkningarna? Det verkar som om Upside är ett strikt kapitalistiskt samhälle som suger ut resurserna från Downside. Klassiskt goda-fattiga och onda-rika. Men om de är fixerade med pengar, varför tar de inte bättre hand om Adam då han uppfinner en revolutionerande hudkräm medan han jobbar för dem? Det räcker att Adam blir påkommen medan han fikar i Upside, för att han ska bli fredlös och misshandlad och utstött. Vad begick han egentligen för brott då han fikade?
  • Om kontakt mellan befolkningarna är förbjuden, varför finns det så många byggnader där de enas tak är de andras golv? Varför inte ha skilda byggnader?
Jim Sturgess i Upside Down

Jim Sturgess i Upside Down

Domen:

Ett utmärkt exempel på hur man kan sikta mot stjärnorna men bara nå bergstopparna. Det råder ingen brist på fantasi i Upside Down, och hela konceptet är så avancerat och knasigt att det blir bedårande på något vis. Stundvis är det lite som Neil Gaimans Stardust. Skådisarna är utmärkta, med speciellt en fin kemi mellan Jim Sturgess hundvalpsögda Adam och dennes cyniske kollega Bob, spelad av Timothy Spall.

Men Upside Down tyngs ned av två stora problem. Det första är storyn är alltför förutsägbar och tunn, med inget mer än klichéer för de duktiga skådespelarna att hänga upp sina karaktärer på. Speciellt Kirsten Dunst får mycket lite att arbeta med, då hennes rollfigur är så traditionellt kvinnligt passiv att det är obegripligt hur någon kan skriva in en sådan roll i ett nyskrivet manus. Det finns så mycket intressantare sätt att skildra ung kärlek på, än det  mjäk som skildras i Upside Down.

Det andra problemet är tyvärr filmens intressanta premiss med den dubbla gravitationen. Det som gör filmen unik, gör den också svår att ta till sig. Bara en sådan sak att det är omöjligt att se ansiktsuttryck på någon som hänger ned från taket, gör att dessa scener blir bisarra snarare än fascinerande.  Jag tror att regissören Solanas eventuellt underskattade utmaningen i att filma sitt eget manus på ett för publiken begripligt vis. Istället för att betona sagoelementen försöker han visa att allt hänger ihop rationellt. De många och långa expositionsscenerna förvirrar snarare än reder ut. Det blir så mycket att hålla reda på, att man till sist knappt vet vad som är upp och vad som är ned. Till slut kollapsar Upside Down under sitt eget koncepts tyngd. Synd på en så originell idé!

Se istället-

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s