USA, Storbritannien, Irland 1996, manus och regi: Stuart Gordon
Dennis Hopper, Debi Mazar, Stephen Dorff
Handlingen.
I en gräll och plastig retroframtid som bara kunde ha visualiserats på 90-talet är Dennis Hopper John Canyon, en rymdchaffis som smugglar fyrkantiga grisar och sexleksaker i sitt gamla lastsrymdskepp. Han är i ständig opposition mot både myndigheter och rymdpirater, och hans rebelliska livsstil lockar till sig såväl en yngre fru, Cindy (Debi Mazar) och Mike, en rookie (Stephen Dorff) som vill lära sig allt om rymdsmugglarbranschen. De tre kumpanerna råkar dock hamna i vägen för det ondskefulla Bolaget, som med hjälp av en armé av cyborger vill ta över världen. Utan Canyons vetskap lastas deras rymdskepp fullt av mördarrobotar. Den mystiska lasten väcker också nyfikenheten hos rymdpirater under ledning av Charles Dance. Snart är halva galaxen ute efter våra rymdtruckers.
Pretentionerna?
Svårt att säga exakt vad kultfilmsmakaren Stuart Gordon hoppades uppnå. Till viss del gör han en klassisk rymdfilmsparodi i samma anda som Space Balls. Det är gott om gags som liksom puttrar förbi i bakgrunden. Men någonstans tror jag också att Gordon hoppades göra en modern och spännande satir – oklart vad exakt det är som ska satiriseras.
John Canyons rymdskepp ser ut som en lastbil
Världsbygget och rymdskeppen!
John Canyons rymdskepp får stilpoäng för sina extraljus och flames på förarhytten. Jepp, det är en långtradare i rymden av märket Pachyderm. Den hade inte alls sett malplacerad ut på Route 66. John och öviga rymdtruckers har en lustigt nog utvecklat en subkultur som mycket liknar 1960-70-talens USA, komplett med truckerkepsar, färgglada overaller och oändliga fikaraster på sunkiga diners. Det är här Cindy jobbar med att servera kaffe till chaffisarna, och det är här unge Mike slår sig i slang med John. Vissa detaljer avslöjar dock att det här inte är några vanliga, jordiska lastbilschaufförer det handlar om. John fraktar genmodifierade grisar i sitt lastutrymme, och de är helt kubiska för att vara lättare att stapla ovanpå varandra. Och vid ett barslagsmål går ett fönster sönder, varpå allt löst i lokalen sugs ut i tomma rymden utanför. Inklusive en otrevlig arbetsledare.
Resten av galaxen är ett mischmasch av miljöer: Bolagets högkvarter ser lite ut som vilken tronsal som helst från vilken rymdopera som helst. Rymdpiraterna ser ut som rymdpirater brukar se ut. Och mördarcyborgerna liknar cyloner en smula, bara anonymare.
Så här ser rymdtruckers ut
Design och specialeffekter;
Filmen präglas av tiden då den producerades: 1996 gjordes gärna allt i datorn, men animationskonsten hade inte kommit så långt som filmskaparna själva intalade sig. De rikliga rymdscenerna i Space Truckers förkroppsligar därför det värsta med 90-talsanimation: klumpigt, artificiellt och platt. Filmens praktiska effekter, som de kubiska grisarna och de rikliga blod- och gorescenerna, är mycket finare gjorda. I det groteska visar Stuart Gordon varför han blev en kultfilmsegissör med Re-Animator och From Beyond. Maskerna är top notch.
Tyvärr är scenografi och kostym inte lika högklassiga, och de grälla rosa och orange tonerna gör mig mest sugen på sockervadd.
Charles Dance som piratkung.
Luckor i manus,
De gör så gott de kan för att simulera tyngdlöshet, men det verkar som om Gordon och skådisarna inte riktigt har klart för sig vad det innebär. Ena sekunden glider Mike och Cindy omkring och hånglar upp-och-ned, för att i nästa stå stadigt på golvet och dricka öl från ölburkar som inte är tyngdlösa.
Kubiska grisar
Domen:
Det konstigaste med Space Truckers är inte dess flamsiga ytlighet eller kassa story, utan dess produktionsår. Den är ett sorts lamare derivat av 80-talsklassiker som The Ice Pirates (1984) eller Battle beyond the stars (1980). Jag har verkligen en viss kärlek för dessa corny och överdramatiska rymdwesterns. Men 1996 är på tok – minst tio år – för sent för den här typen av film! Den refererar till och driver med många klassiker i sci-figenren, men känns inte som en del av en stolt rymdäventyrstradition utan mer som en senkommen ripoff av filmer som i sin tur var ripoffs och parodier på Star Wars. Och där i mitten av 90-talet tillförde den absolut inget nytt till en rymdäventyrsgenre som vid det laget var saligen insomnad. Jag kan tänka mig att Stuart Gordon inspirerades av Paul Verhoevens grälla och våldsamma sci-fi-äventyr, men har inte mycket att komma med jämfört med exempelvis Total Recall. Trots fyrkantiga grisar och Stephen Dorff i underkläderna får man en gnagande känsla av att Space Truckers är en film som har absolut ingenting att säga.
Rymdfilm 
3 kommentarer