Alien: Paradise Lost, och 7 andra saker vi vet om Prometheus 2

Prometheus

Haters gonna hate, men inte ens hatarna tycks riktigt ointresserade av nyheter om uppföljaren till Ridley Scotts Prometheus från 2012. Filmen var så hett efterlängtad av rymdfilmsfans, inte minst efter att en riktigt fantasieggande trailer fick oss att förstå att det var mer än bara lite DNA som delades med Alien-univserum. Ja, det var längtan efter just Prometheus som fick mig att starta denna blogg: jag behövde någonstans att skriva av mig. Enormt uppskruvade förväntningar leder dock till besvikelse, och när väl filmen hade premiär var omdömena minst sagt blandade. Med viss rätt påpekades att filmens ”vetenskapsmän” betedde sig på ett sätt som tycktes sakna stöd i vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. Klippningen kändes hafsig. Och de existensiella frågor som ställdes av bland annat Noomi Rapaces och Logan Marshall-Greens huvudpersoner triviala.

Läs mer: Prometheus – den moderne Frankenstein

Prometheus

Men den som sågar Prometheus glömmer, eller låtsas glömma, att helheten ibland är större än delarna. För trots att kritiken mot Damon Lindelöfs och Jon Spaihts manus är befogad, bjuder denna enda film på fler magiska rymdfilmsögonblick än vi dessförinnan fått se på många år. Visuellt är den fracking gorgeous med storslaget naturfoto, teknologiporr och en isblå färgskala som kyler ned oss till märgen. Rymdskeppet med samma namn som filmtiteln är magnifikt, och Michael Fassbenders robot David, inspirerad av Peter O’Toole, en androidklassiker väl i klass med Aliens Ash eller Blade Runners Roy. Och efter en rätt rörig handling (som lämnar många frågor) och ett blodigt slut kommer en punkt där Noomi Rapace är ensam kvar på en dödlig planet, med robotens avhuggna men fortfarande talande huvud som enda sällskap. De ger sig av i ett sådant där klassiskt hästskoformat rymdskepp, upp och bortom, på jakt efter Människans skapare. Där och då är Prometheus faktiskt helt briljant, och uppföljaren kändes för mig helt given att den skulle bli av.

USS Prometheus

Snabbspola till 2015 och nu börjar detaljerna om Prometheus 2 droppa in. Vi har ett bra tag vetat om att projektet blir av. Scott verkar ha tagit lätt på kritiken och har flera gånger uttryckt sin glädje över att vara tillbaka i science fiction-genren. Hans senaste film som har premiär i oktober, The Martian, är ju en variation på temat ensam astronaut på ogästvänlig planet. The Martian verkar som en given succé, om de första recensionerna är något att gå på. Och nu kommer alltså nyheter som säger att Scotts nästa film på tur är just Prometheus 2. Här följer det vi tror oss veta om denna film, efter att ha läst på olika filmsajter på internet:

1. Titeln på filmen är – troligen- Alien: Paradise Lost. Detta säger Ridley själv i en intervju. Tidigare arbetsnamn har varit just Paradise, men det mer dystert miltonskt klingande Paradise Lost är ju mer i linje med dessa filmers mörka underton. Men att filmen uttryckligen ska kallas något med Alien är en total nyhet.
2. Ridley Scott regisserar Alien: Paradise Lost, och det är hans nästa film enligt en intervju i Empire
3. Det kommer att komma två-tre nya filmer, och i slutet av den sista har storyn gått ihop med Alien, rapporterar Collider. Jepp, det verkar ha hänt rätt mycket sedan första filmen, då Ridley sa att Prometheus endast delade lite DNA med Alien, men skulle vara början på en helt separat storyline som skulle avvika mer och mer från Alien. Kanske har filmbolaget insett värdet av sin gamla franchise, och ställt lite krav?
4. Det är en Alien 5 på gång också, i regi av Neil Blomkamp. Men tydligen ville Ridley Scott försäkra sig om att hans film får komma ut först. Uppgifter på Screenrant gör gällande att de båda regissörerna talar med varandra för att försöka synka sina respektive delar av det delade universumet.
5. Inspelningen beräknas börja tidigt 2016. Prelimiärt premiärdatum maj 2017 (IMDB, Collider)
6. Manus skrivs av Michael Green, som gjort bra TV-serier (Smallville, Heroes) och en dålig långfilm (Green Lantern). Boo!
7. Huvudrollerna spelas åter av Noomi Rapace och Michael Fassbender. Yay!
8. Storyn sägs skildra hur Shaw och David reser till hemplaneten för The Engineers, för att finna svaret på gåtan om varför de skapat det artificiella liv som gör allt som kommer i kontakt med det monstruöst.

Eftersom jag är lite besatt av allt som har med Alien att göra, kommer jag att fortsätta rapportera om detta ända fram till premiären. Och förmodligen efteråt också. Här kan du läsa vad jag tidigare skrivit om Prometheus:

Prometheus – den moderne Frankenstein (recension)

9 misstag som Promtheus besättning gör

De 12 största gåtorna i Prometheus – och svaren

Prometheus

Prometheus

Läs mer: recensioner av alla Alien:

Alien – är det där en chestbuster eller är du bara glad att se mig?

Aliens – get away from her you bitch

Alien 3 – Ripley på den yttersta gränsen

Alien 4 – Resurrection kom till monstermamma

Himmelskibet (1918) – då danskarna uppfann space opera

Danmark 1918, regi: Holger-Madsen, manus: Sophus Michaelis, Ole Olsen

 

Himmelskibet (1918)

Handlingen.

Det är helt otroligt att den här stumma långfilmen är nära hundra år gammal, och producerades av våra danska grannar i Nordisk Films Kompagni. Himmelskibet sägs vara den första riktiga space operan på vita duken, och skildrar hur den djärve kapten Avanti Planetaros med hjälp av sin fader professorn (och trots hån och misstro från professor Dubius) konstruerar rymdskeppet Excelsior och leder en expedition till Mars. Ja, de heter verkligen Planetaros och Dubius, men det är inte fullt så studentspexigt som man kanske först fruktar. Den röda planeten visar sig nämligen bebodd av en högstående civilisation, kännetecknad av att alla bär fladdrande kaftaner och lustiga rymdhattar, inte äter kött och är allmänt upplysta och fredliga. Efter några inledande missförstånd där jordlingarna råkar kasta handgranater på marsianerna uppstår samförstånd. Kaptenen blir så småningom både frälst och kär, och återvänder med fredbudskapet till Danmark igen.

Pretentionerna?

Himmelskibet har ett starkt fredsbudskap och skildrar Mars som ett fredens Utopia som vi faktiskt kan sträva efter att bli lika. Det ska förstås i ljuset av Första världkrigets fasor. Filmen skrevs och spelades in under det stora krigets sista år, i en tid då den västerländska civlisationen tycktes stå på randen av sin undergång och allt som var skönt och rätt här i världen hade gått förlorat. Då förstår man att Mars lockade som utväg, inte minst som den planeten vid den här tiden populärt ansågs vara bebott efter att ”kanaler” tycktes ha upptäckts genom tidens dåliga teleskop.

Rymdskepp och världsbygge!

Excelsior ser ut som en trind liten zeppelinare, med korta dubbeldäckarvingar och namnet på skeppet målat över hela sidorna. Insidan är skönt steampunkig och maritim, med ventiler som går att kika ut genom och en enkel, vanlig dörr som öppnas utan någon som helst luftsluss. Att rymden är lufttom nämns inte i filmen, och det är oklart om filmskaparna kände till den saken. Hur skeppet drivs fram eller vad vingarna ska vara till för är oklart. Mer realistiskt är skildringen av hur de stora avstånden i rymden påverkar besättningen negativt: de reser genom beckmörker i mer än sex månader mot sitt mål, och börjar gå varandra och sig själva på nerverna. Men precis innan vettet överger dem, anländer de till Mars. Där väntar folket i de fladdrande kaftanerna på dem. Deras stad är koncentrerad kring en trappstegspyramid, och deras stat bygger på Platons ideal med filosofer som ledare. Runt pyramiden skrider de omkring och dansar något som jag inbillar mig liknar antroposofisk eurytmi. Väldigt heliga är de i alla fall. Vilket inte hindrar kapten Planetos att ta deras ledares dotter på tuttarna så fort de blir ensamma under Längtans träd.

På det stora hela påminner Himmelskibets marsbefolkning mycket om vulcans i den långt senare Star Trek. Både till kynne och klädedräkt. Deras historia är dessutom liknande: en gång i tiden stred även detta nobla folk inbördes och dödade varandra för ingenting. Men sedan blev de upplysta, och gick in i ett högre medvetandeplan.

Himmelskibet (1918)

Produktionsdesign;

Tack vare en restaurering av danska filminstitutet år 2006 kan vi se Himmelskibet i all dess prakt. Det är en imponerande film, som med förhållandevis små medel och skickligt foto ger oss illusionen av ett flygande rymdskepp och en myllrande och exotisk rymdcivilisation. I jämförelse med den mer kända franska stumfilmen Resan till månen från 1902 är Himmelskibet en modern och mogen science fictionfilm, som gör sitt bästa för att följa sitt eget fiktiva universums logik och ge sken av att huvudpersonerna verkligen reser i rymden.

Domen:

Jag har inte så stort tålamod med stumfilmer: textskyltar och melodramatiska gester tenderar att skapa ett avstånd till berättelsen för mig. Detta gäller även Himmelskibet. Men denna tidiga danska rymdfilm har ändå stått emot tidens tand förvånansvärt väl, och eftersom den är så lättillgänglig efter restaureringen (den finns på Youtube i sin helhet) tycker jag att du ska ge den en chans och se din favoritgenre (?) med nya ögon: här får vi för allra första gången i filmhistorien se berättelsen om första kontakten med mer högstående aliens. Och det är anmärkningsvärt mycket som fanns på plats redan 1918.

Himmelskibet (1918)

Fler filmer som den här+

Jag har tidigare skrivit om världens första rymdfilm: Resan till månen

Kommande science fiction- och rymdfilmer 2015, 2016 och 2017

Listan uppdaterad med totalt 50 kommande rymd- och science fictionfilmer: Alien 5, Star Trek Beyond, The 5th wave, Ready Player One, The Black Hole, Linda & Valentin och många andra. 2016 blir ett _riktigt_ rymdfilmsår, efter 2015 års lite lugnare utgivningsschema..

Rymdfilm

Uppdaterat söndag 6 september – nu med drygt 50 filmer sorterade alfabetiskt inom varje år!

The Force Awakens

Här listar jag nya science fiction- och rymdfilmer som vi vet är på gång på bio, eller som filmas just nu. Jag försöker behålla samma inlägg år från år, och därför jag har nu flyttat ut 2014 års filmer till listan Alla rymdfilmer från 2014. Den nya versionen av listan omfattar 35 filmer och sträcker sig över hela 2015 och 2016, och så mycket av 2017 som jag har kunnat läsa mig till. Ju längre fram i tiden, desto större risk för att tidplanen förskjuts eller att filmen inte alls blir av. Och självklart är det bara de allra dyraste filmerna som vi vet om flera år i förväg. Indiefilmer kommer ofta genom festivaler under året, och jag fyller på med denna sorts filmer vartefter jag får kännedom om dem. Nu vet vi vad vi ska ägna…

Visa originalinlägg 1 455 fler ord