Månad: maj 2014

Roland Emmerich gör tre nya Stargatefilmer

Stargate

Stargate

Nu är det bekräftat av MGM: det blir tre nya långfilmer på bio från Stargate-universum, och det är skaparna av originalfilmen Stargate (1994) som får i uppdrag att reboota serien. Det innebär att mastodontfilmsregissören Roland Emmerich återförenas med producenten Dean Devlin för att göra en ”reimagining”. Emmerich och Devlin säger följande i ett uttalande:

The Stargate universe is one that we missed terribly, and we cannot wait to get going on imagining new adventures and situations for the trilogy. This story is very close to our hearts, and getting the chance to revisit this world is in many ways like a long lost child that has found its way back home.

Exakt hur de tre nya filmerna förhåller sig till tv-serierna (Stargate SG1, Atlantis, Universe) är oklart. Emmerich har ju inte gjort något med det universum han en gång skapade på många år, och det har utvecklats utan honom. Magkänslan säger att han inte kommer att lägga särskilt mycket tid på kontinuitet med tv-versionerna.

Innan herr Emmerich regisserar dessa Stargatefilmer, har han dock andra uppföljare på G: Independence Day 2 och 3.

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Fler Emmerichfilmer:

Moon 44 (1990) – Mörk fängelsethriller i rymden,  med en mycket ung Dean Devlin i huvudrollen

Independence Day (1996) – It ain’t over til the fat lady sings!

Godzilla (1998) – inte lika populär som Nya Godzilla (2014)

2012 (2009) – Katastroffilmernas katastroffilm, som vi skrivit om i 11 filmtips inför apokalypsen

Annonser

Godzilla (2014) – substans, intelligens och raaaaaawr

USA 2014, regi: Gareth Edwards, manus: Max Borenstein, producent: Thomas Tull

Godzilla: - Raaaawr!

Godzilla: – Raaaawr!

Handlingen.

Till sist får allas favorit bland japanska eldsprutande skräcködlor, The Big G, en värdig Hollywoodadaption genom Legendary Pictures’ eldsjäl Thomas Tull och brittiske regissören Gareth Edwards (som gjorde sig ett namn med den stämningsfulla rymdfilmen Monsters 2010). Vi människor bygger kärnkraftverk och bryter upp jordskorpan i jakt på uran att mata dem med. Men då sätter vi också uråldriga krafter av enorm styrka i rörelse, så fasansfulla att de är som hämtade från de mörkaste mardrömmar. Då det plutoniumätande MUTO-monstret börjar attackera kärnanläggningar längs med Stilla havskusten, vaknar dessutom något ännu äldre, och större. Det är forntidens alfapredator, Godzilla. Då urtidsmonstren rör sig genom landskapet följer kaos och förödelse i deras spår. Mot denna fond möter vi den unge soldaten Ford (Aaron Taylor-Johnson) och hans familj.  Som pojke bodde Ford i Japan med sin pappa Joe (Bryan Cranston) och mamma Sandra (Juliette Binoche) som arbetade på det kärnkraftverk där MUTO först slog till och orsakade en härdsmälta. Nu är pappa Joe besatt av att gräva i vad som egentligen hände, och blir arresterad för olovligt intrång. Då Ford reser till Japan för att hämta sin pappa, brakar hela helvetet löst. MUTO visar sig vara en hanne som är redo att para sig, och han ger sig ut på en förstörelseturné över Hawaii och Las Vegas för att hitta en monsterhona. Godzilla följer dem tätt i hälarna, och det är i San Francisco som mötet mellan monstren kommer att äga rum. Ford måste försöka ta sig till staden, för det är där hans fru och barn väntar på honom.

Bryan Cranston och Aaron Taylor-Johnson

Bryan Cranston och Aaron Taylor-Johnson

Pretentionerna?

Trots att det helt saknas rymdkoppling i handlingen platsar Godzilla mycket bra på denna blogg, då filmens tema känns igen från alla de bästa science fictionfilmerna: den enskilda människans oändliga litenhet inför naturens kolossala kraft och likgiltighet. Det är mer en dramafilm än action, då människorna inte så mycket möter monstren som befinner sig i deras närvaro. ”Godzilla är på många en gud” säger en forskare i början av filmen. Likt en gud ignorerar Godzilla också de enskilda människorna, och fokuserar på MUTO-monstren i sin egen storlek. Den som möter dessa bjässar gör klokast i att hålla sig undan.  Mot de ostoppbara naturkrafterna ställer filmen Godzilla den mänskliga överlevnadsviljan: hur vi vägrar att låta oss kuvas, kämpar och tar oss ut på andra sidan katastrofen med livet och – i bästa fall –  förnuftet i behåll.

Elizabeth Olsen i Godzilla

Elizabeth Olsen i Godzilla

Produktionsdesign;

Allt hänger på att de får till skalan rätt – och här är Godzilla en triumf. Monstren framstår verkligen som om de är jättestora, och de rör sig i en majestätisk slow motion,  som en lavin eller ett störtande berg som man betraktar på avstånd. Monstren skildras från det mänskliga perspektivet, vilket gör att de för det mesta är för stora för att få plats i bildrutan, eller till hälften dolda bakom rök, dimma och skyskrapor. Det dröjer länge innan vi ens får se Stora G i all hans prakt. Först är han bara en svallvåg, som får hangarfartygen att guppa som gummiankor. En mäktig upplevelse, visuellt. Som kontrast använder Gareth Edwards många närbilder på sina skådespelare, vars förundrade och skräckfyllda ansikten återspeglar den mänskliga sidan av naturkatastrofen.

Broarna i San Francisco får alltid vara med om hemskheter

Broarna i San Francisco får alltid vara med om hemskheter

Domen:

Filmer som den här gör mig uppmuntrad över tillståndet för blockbusterfilmen i allmänhet och science fiction i synnerhet. Här har en riktig serienörd till filmbolagsboss (Thomas Tull) givit en kontrollen över en gammal kultfigur som Godzilla, med jättebudget och ganska fria konstnärliga tyglar, till en indieregissör (Gareth Edwards) med bara en enda film på sitt CV – en poetisk postapokalyptisk rymdfilm där nästan ingenting hände. Och tillsammans producerar de om inte ett mästerverk så i alla fall något som har både substans och intelligens. Och de återupprättar figuren Godzillas heder efter den allmänt sågade version som Roland Emmerich gjorde 1998. Framför allt fångar regissören Edwards essensen hos original-Godzilla från efterkrigstidens 1950-tal, och uppdaterar konceptet för vår tid. I den moderna Godzilla vävs Fukushima, elfte september, klimathotet, den ekonomiska krisen och övervakningssamhället in i berättelsen, och kryddas med en rejäl dos teknologinostalgi. Det är en vacker film, och grotesk samtidigt. Och den har alldeles lagom många slagsmålsscener där Godzilla får sparka rumpa och vråla raaaaaaawr mot den vindpiskade stormhimlen.

En sak som dock stör mig är tyvärr de traditionella könsrollerna. Visst, målgruppen är förstås unga killar, så det är väl inte så konstigt att det är den grabbige 23-åringen Taylor-Johnson i huvudrollen. Men att inte ge hans fru (spelad av Elizabeth Olsen) någon annan uppgift i filmen än att ta hand om barnet och bli rädd och springa, är lite för slappt för en modern storfilm anno 2014. Det finns bara tre talade kvinnoroller i filmen, och ingen av dem gör egentligen något, utan bara är. Till och med det kvinnliga monstret finns med mest som mamma – enda gången hon blir riktigt förbannad är då någon hotar hennes ägg. Det är förstås effektivt berättande, och klassiskt – men samtidigt lite tröttsamt.

Fler filmer som den här+

En kusin till den här filmen är förra årets Pacific Rim, som har ett liknande tema om kaijumonster, men mer humor och mindre svärta. Du får heller inte missa Gareth Edwards debutfilm Monsters från 2010. Eller varför inte Cloverfield (2008), filmen som startade om kaijutrenden?

Trailerfest: Guardians of the Galaxy och Interstellar

Guardians of the Galaxy Poster

Guardians of the Galaxy Poster

Här åker man till Berlin över helgen, och vad händer? Jo, de sluga filmbolagen passar på att släppa helt nya, matiga trailers för två av årets hetaste kommande rymdfilmer. Så jag ligger ett par dagar efter, vilket jag ber om ursäkt för. Men det betyder också att den rymdfilmstorka som biosäsongen 2014 hittills bjudit på (jämfört med 2013) äntligen närmar sig sitt slut. Ladda upp med popcorn, luta dig tillbaka, och njut av en biosommar och -höst full med science fiction.

Guardians of the Galaxy (biopremiär 1 augusti)

Marvel verkar inte kunna göra något fel just nu. Många undrade nog om de tagit sig vatten över huvudet genom att filmatisera den relativt okända kosmiska äventyrsserien Guardians of the galaxy. Den har trots allt en talande tvättbjörn och ett träd i två av huvudrollerna. Men nu när trailer 2 har landat börjar förväntningarna istället stiga feberartat. Inte nog med att det verkar vara en lagom humoristisk film, utan vi kan också börja urskilja en hel rad detaljer som bådar gott: ett gigantiskt huvud som används som rymdbas, rymdskepp designade av Chris Foss, 70-talsrock spelad på kassettband, Vin Diesel som trädet Groot och Chris Pratts korkade uppsyn i rollen som Star Lord. Handlingen kretsar kring ett band av misfits, banditer och rövare som slår sig samman för att rädda galaxen från en ond kosmisk kraft. Jag gillar vad jag ser! Regi: James Gunn.

Interstellar trailer

Interstellar trailer

Interstellar (biopremiär 7 november)

Då regissören Christopher Nolan gör sin första film efter Batmantrilogin kanaliserar han Stanley Kubrick och Steven Spielberg och gör ett existentiellt drama om mänsklighetens okuvliga vilja att resa ut i rymden. Titeln Interstellar syftar på den teoretiska möjligheten att med hjälp av maskhål resa mellan stjärnsystem. Med den oförliknelige Matthey McConnaughey i huvudrollen. Vi vet egentligen inte mycket om handlingen, men trailern visar ett nära postapokalyptiskt USA där människor är desperata efter en utväg från den miljöförstörda Jorden. Michael Caine är där, och håller ett tal om att människan är ämnad att resa från Jorden. Och det är rymdskepp, hypersömn och så maskhålet. Verkar mäktigt.

Glenn Close i Guardians of the Galaxy

Glenn Close i Guardians of the Galaxy

Species (1995) – tentakelsex i Hollywood

USA 1995, regi: Roger Donaldson, producent & manus: Dennis Feldman, Frank Mancuso m fl

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Handlingen.

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA. Självklart har Dr Fitch (Ben Kingsley) och hans team inga skrupler, och vips sitter de med en liten till synes mänsklig flicka (Michelle Williams) inlåst i en glasbur i labbet. Sil, som hon kallas, växer med rekordfart, och då forskarna blir nervösa och beslutar sig för att avbryta experimentet dödar hon sina vakter och flyr ut i natten. På ett tåg käkar hon upp konduktören och genomgår ett kokongstadium innan den sista metamorfosen till vuxenstadiet. Nu är hon ett blont bombnedslag (Natasha Henstridge) som är på jakt efter lämpliga hannar att föröka sig med. Och hon anländer i en blodbestänkt brudklänning till – Hollywood! Slakten kan börja…

Denna rymddam raggar killar för att föröka sig

Denna rymddam raggar killar för att föröka sig

Pretentionerna?

Bygger på en intressant idé: om en främmande civilisation ville kolonisera Jorden skulle det förmodligen vara ganska klumpigt att skicka hit en armada av flygande plåtburkar. Om de istället kunde skicka information med ljusets hastighet, och appellera till människans nyfikenhet att få vår hjälp att använda informationen för att återskapa deras DNA. Ja, då skulle de inte ens behöva avlossa ett enda skott innan Jorden plötsligt var nedlusad med alienhybrider. Denna intresanta idé gör sedan manusförfattaren Feldman en egen hybrid av – där han mixar DNA från science fiction med kroppsvätskor från valfri snaskig exploitationfilm. Han lånar också in temat med den hotande kvinnliga sexualiteten, från Alien.  Resultatet: en slemmig bastard med glimten i ögat.

Sil i sin alienform

Sil i sin alienform

Rymdvarelsen, design och specialeffekter;

Kokong i Species

Kokong i Species

Sil är designad av ingen mindre än schweizaren HR Giger, som ju är mest känd som mannen bakom konsten som inspirerade Alien, och också den som skapade xenomorphen och Spacejockeyn i Ridley Scotts klassiker. Man förstår varför filmskapare gärna tar in en sådan mörk hjärna i sin nya produktion och ber honom skapa ett nytt monster på samma tema. Följaktligen är det ett monster som blänker mattsvart och slemmigt, som förökar sig genom att penetrera med sina tentakler, och som har ett toppigt huvud. Men Sil är ju en chimera, och har en tilltalande människoform under större delen av filmen. Men under hennes hud kravlar tusen tentakler, som daggmaskar. Vid flera tillfällen tappar Sil kontrollen över sin egen kropp, och tycks nästan sprängas inifrån av sin monstruösa sida. Det är faktiskt ganska ruskigt, men intrycket förtas lite av de lite för välexponerade datoranimeringarna. Vi får se mer än vad effektteknologin egentligen klarade av 1995. Regissören Donaldson är heller inte någon skräckfilmsexpert, och verkar ibland inte veta vad han ska göra med sitt fantasifulla och komplicerade monster. Vi får visserligen några hederligt motbjudande body horror-ögonblick, men ännu fler gubben-i-lådan-skrämmor där vi tror att nåt farligt ska hända, men så var det bara katten som välte soptunnan. Och what’s up med alla scener från barer?

Många av filmens miljöer är hämtade från de verkliga Los Angeles och Hollywood, med kul birollsfigurer och färgstarka statister. Stundtals tror man nästan att man tittar på Splash, med Darryl Hannah. Handlingen tar oss till sunkmotell, eleganta lyxhotell, nattklubbar och till sist kloakerna, dit många varelser kravlar ned för att dö…

Luckor i manus,

Att mixa mänskligt DNA med en kod man fått i rymd-e-posten är ett sådant där koncept som bara kunde förekomma på 90-talet, då DNA på film fortfarande var som professor Balthazars maskin – man drog i en spak och ut kom de mest fantasifulla varelser.

Det finns också något luddigt över de händelsekedjor som sätts igång då Sil rymmer i början av Species. De där forskarna som ska fånga in henne, vad gör de egentligen? De kommer alltid fem minuter efter att hon dräpt sitt senaste offer, skakar på huvudet, och sen går de och tar en drink och har kollegialt sex med varandra.

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Domen:

Låt inte alla karaktärsskådisar (förutom dem vi redan nämnt ser vi också Michael Madsen, Alfred Molina, Forest Whitaker och Marg Helgenburger) eller den vansinnigt överarbetade postern lura dig. Det här är inte ett tänkvärt drama om de etiska aspekterna av att mixtra med mänskligt DNA. Det här är snarare en ovanligt påkostad B-skräckis som fokuserar på Sils imponerande fysiska företräden samt ett antal bisarra dödsscener med mer eller mindre öppna sexuella anspelningar. Det är en småkul bagatell, som lyfts av de många lustiga detaljerna och birollerna.

Men någonstans precis där i början, då unga Sil (Michelle Williams) lyckas fly från de hänsynslösa forskarna, fanns potentialen till en annan och intressantare film om kvinnlig styrka och handlingskraft. Jag rekommenderar varmt sci-fifilmen Hanna från 2011, för en många magnituder bättre variation på det temat.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Extant – Steven Spielbergs nya rymdserie med Halle Berry (ny trailer)

Halle Berry i Extant

Halle Berry i Extant

Nu har en andra trailer släppts för Extant, en ny TV-serie som är en samproduktion mellan Steven Spielbergs Amblin och CBS. I trailern definieras ordet ”extant”, som är motsatsen till ”extinct” (utrotad) – och taglinen är ”Life always finds a way”.  Det är inte mycket att gå på, men vi har ändå lyckats skrapa ihop lite fakta:

  • Halle Berry spelar en astronaut som återkommer till Jorden efter ett års uppdrag i yttre rymden. Hon måste återanknyta till sin familj, samtidigt som hennes ”upplevelser” i rymden visar sig kunna påverka mänsklighetens hela framtid.
  • Halle har vid seriens början varit borta 14 månader på ett solouppdrag, men hon är gravid när hon kommer tillbaka till Jorden! Betyder det att hon föder en Alienunge, eller är det mer mystiskt än så?
  • ”Life always finds a way” är tagline för trailern – det formligen skriker alienunge, non?
  • Amerikanska myndigheter verkar vara de verkligt hotfulla i berättelsen – något som ger lite Arkiv X-vibes.
  • Serien har premiär på CBS i USA i juli 2014.
  • Steven Spielberg är en av flera exekutiva producenter, och manus är skrivet av Mickey Fisher.

Trailern visar en ganska snygg thrillerlook med ett antal scener uppifrån en rymdstation, inte helt oväntat likt något från Gravity.

The Adventures of Pluto Nash (2002) – filmen som får Batman & Robin att verka sober

USA 2002, regi: Ron Underwood, producent: Martin Bregman, manus: Neil Cuthbert

Rosario Dawson och Eddie Murphy i Pluto Nash

Rosario Dawson och Eddie Murphy i Pluto Nash

Handlingen.

Pluto Nash (Eddie Murphy) är någon sorts skön snubbe som har den coolaste nattklubben i månkolonin Little America. Året är 2080, och ”cool nattklubb” betyder att alla ser ut att vara styleade av Prince & The New Power Generation och dansar synkront med vilt viftande armar. Till klubben anländer en dag den vackra Dina (Rosario Dawson) och får anställning som servitris. Men redan hennes första kväll utsätts klubben för ett sprängattentat, då Månens elakaste maffiaboss vill ta över verksamheten. Snart får Pluto, Dina och Plutos robot Bruno (Randy Quiad) fly för sina liv. I biroller ser vi Pam Grier, John Pantoliano och John Cleese. Hoppas de fick bra betalt av de 100 miljoner dollar som filmen kostade att spela in.

Aaaaargh, vi är med i en av tidernas största floppar!

Aaaaargh, vi är med i en av tidernas största floppar!

Pretentionerna?

Att kultregissören Ron Underwood kämpade i många år för att få göra denna film och la ut 100 miljoner på det förblir en gåta för mig. Varför ens lägga två strån i kors för detta spektakel? Vem vill man tilltala? Vad vill man ha sagt? Vem hoppades man roa?

Världsbygget och produktionsdesign!

Någonstans långt där inne finns ett koncept med en stad som har avlägsna likheter med Mars i Total Recall eller Los Angeles i Blade Runner. Det är bara det att det göms bakom så skrikig produktionsdesign att det får Batman & Robin att likna en dogmafilm, och under en story så banal att det får Nutty Professor 2 att framstå som Sjunde Inseglet. Det är en hyfsat stor rymdstad som vi får besöka, men det är mycket tydligt en enorm plastkuliss som känns så fejk att det inte går att inbilla sig för ett ögonblick att det skulle vistas några riktiga människor där. Eller robotar, för den sakens skull. Det är en neonfärgad plastkuliss av den typ som skulle kunnat förekomma i en hyfsat påkostad musikvideo från mitten av 80-talet. Man bara väntar på att Diana Ross ska komma upp från golvet och vindmaskinen ska rulla igång.

Scenerna med specialeffekter är visserligen genomtänkta och ganska detaljerade, men det hjälper föga då den visuella designen är så barnslig. Jag fäller en tår då jag tänker på alla pengar och det hantverkskunnande som östs in i detta projekt.

Randy Quaid i Pluto Nash

Randy Quaid i Pluto Nash

Luckor i manus,

Att filmen utspelas i rymden i framtiden har ingen egentlig betydelse för handlingen, utan blir mest en ursäkt att få skapa en så gräll fantasivärld som möjligt. Det ger också möjlighet för filmskaparna att skapa några gags kring robotar och framtidens plastikkirugi, men de scenerna är mest av sketchkaraktär och skulle passat mer i ett mellanavsnitt av SNL än i en långfilm som folk förväntas betala biopengar för. Men det måste man säga: det filmen saknar av intrig tar den igen på vilt skjutande och rutor som krossas. Alltid något!

Domen:

Jag kan inte föreställa mig någon som skulle gilla det här. Det måste vara en av de sämsta av Eddie Murphys många dåliga filmer, och ingen av de fina karaktärsskådisarna i biroller kommer till sin rätt. Pluto Nash förkroppsligar alla de problem som rymdfilmsgenren hade perioden 1999-2009: uppblåst, fejkat, infantilt och visuellt underväldigande. Med ambitionsnivån i beaktande måste detta vara tidernas kanske sämsta rymdfilm. Undvik som pesten! Och fröjdas åt tanken att filmen bara spelade in fem miljoner dollar på bio.

Se istället-

regissören Ron Underwoods fantastiska skräckfilm Tremors.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter