USA 2014, regi: Gareth Edwards, manus: Max Borenstein, producent: Thomas Tull
Godzilla: – Raaaawr!
Handlingen.
Till sist får allas favorit bland japanska eldsprutande skräcködlor, The Big G, en värdig Hollywoodadaption genom Legendary Pictures’ eldsjäl Thomas Tull och brittiske regissören Gareth Edwards (som gjorde sig ett namn med den stämningsfulla rymdfilmen Monsters 2010). Vi människor bygger kärnkraftverk och bryter upp jordskorpan i jakt på uran att mata dem med. Men då sätter vi också uråldriga krafter av enorm styrka i rörelse, så fasansfulla att de är som hämtade från de mörkaste mardrömmar. Då det plutoniumätande MUTO-monstret börjar attackera kärnanläggningar längs med Stilla havskusten, vaknar dessutom något ännu äldre, och större. Det är forntidens alfapredator, Godzilla. Då urtidsmonstren rör sig genom landskapet följer kaos och förödelse i deras spår. Mot denna fond möter vi den unge soldaten Ford (Aaron Taylor-Johnson) och hans familj. Som pojke bodde Ford i Japan med sin pappa Joe (Bryan Cranston) och mamma Sandra (Juliette Binoche) som arbetade på det kärnkraftverk där MUTO först slog till och orsakade en härdsmälta. Nu är pappa Joe besatt av att gräva i vad som egentligen hände, och blir arresterad för olovligt intrång. Då Ford reser till Japan för att hämta sin pappa, brakar hela helvetet löst. MUTO visar sig vara en hanne som är redo att para sig, och han ger sig ut på en förstörelseturné över Hawaii och Las Vegas för att hitta en monsterhona. Godzilla följer dem tätt i hälarna, och det är i San Francisco som mötet mellan monstren kommer att äga rum. Ford måste försöka ta sig till staden, för det är där hans fru och barn väntar på honom.
Bryan Cranston och Aaron Taylor-Johnson
Pretentionerna?
Trots att det helt saknas rymdkoppling i handlingen platsar Godzilla mycket bra på denna blogg, då filmens tema känns igen från alla de bästa science fictionfilmerna: den enskilda människans oändliga litenhet inför naturens kolossala kraft och likgiltighet. Det är mer en dramafilm än action, då människorna inte så mycket möter monstren som befinner sig i deras närvaro. ”Godzilla är på många en gud” säger en forskare i början av filmen. Likt en gud ignorerar Godzilla också de enskilda människorna, och fokuserar på MUTO-monstren i sin egen storlek. Den som möter dessa bjässar gör klokast i att hålla sig undan. Mot de ostoppbara naturkrafterna ställer filmen Godzilla den mänskliga överlevnadsviljan: hur vi vägrar att låta oss kuvas, kämpar och tar oss ut på andra sidan katastrofen med livet och – i bästa fall – förnuftet i behåll.
Elizabeth Olsen i Godzilla
Produktionsdesign;
Allt hänger på att de får till skalan rätt – och här är Godzilla en triumf. Monstren framstår verkligen som om de är jättestora, och de rör sig i en majestätisk slow motion, som en lavin eller ett störtande berg som man betraktar på avstånd. Monstren skildras från det mänskliga perspektivet, vilket gör att de för det mesta är för stora för att få plats i bildrutan, eller till hälften dolda bakom rök, dimma och skyskrapor. Det dröjer länge innan vi ens får se Stora G i all hans prakt. Först är han bara en svallvåg, som får hangarfartygen att guppa som gummiankor. En mäktig upplevelse, visuellt. Som kontrast använder Gareth Edwards många närbilder på sina skådespelare, vars förundrade och skräckfyllda ansikten återspeglar den mänskliga sidan av naturkatastrofen.
Broarna i San Francisco får alltid vara med om hemskheter
Domen:
Filmer som den här gör mig uppmuntrad över tillståndet för blockbusterfilmen i allmänhet och science fiction i synnerhet. Här har en riktig serienörd till filmbolagsboss (Thomas Tull) givit en kontrollen över en gammal kultfigur som Godzilla, med jättebudget och ganska fria konstnärliga tyglar, till en indieregissör (Gareth Edwards) med bara en enda film på sitt CV – en poetisk postapokalyptisk rymdfilm där nästan ingenting hände. Och tillsammans producerar de om inte ett mästerverk så i alla fall något som har både substans och intelligens. Och de återupprättar figuren Godzillas heder efter den allmänt sågade version som Roland Emmerich gjorde 1998. Framför allt fångar regissören Edwards essensen hos original-Godzilla från efterkrigstidens 1950-tal, och uppdaterar konceptet för vår tid. I den moderna Godzilla vävs Fukushima, elfte september, klimathotet, den ekonomiska krisen och övervakningssamhället in i berättelsen, och kryddas med en rejäl dos teknologinostalgi. Det är en vacker film, och grotesk samtidigt. Och den har alldeles lagom många slagsmålsscener där Godzilla får sparka rumpa och vråla raaaaaaawr mot den vindpiskade stormhimlen.
En sak som dock stör mig är tyvärr de traditionella könsrollerna. Visst, målgruppen är förstås unga killar, så det är väl inte så konstigt att det är den grabbige 23-åringen Taylor-Johnson i huvudrollen. Men att inte ge hans fru (spelad av Elizabeth Olsen) någon annan uppgift i filmen än att ta hand om barnet och bli rädd och springa, är lite för slappt för en modern storfilm anno 2014. Det finns bara tre talade kvinnoroller i filmen, och ingen av dem gör egentligen något, utan bara är. Till och med det kvinnliga monstret finns med mest som mamma – enda gången hon blir riktigt förbannad är då någon hotar hennes ägg. Det är förstås effektivt berättande, och klassiskt – men samtidigt lite tröttsamt.
Fler filmer som den här+
En kusin till den här filmen är förra årets Pacific Rim, som har ett liknande tema om kaijumonster, men mer humor och mindre svärta. Du får heller inte missa Gareth Edwards debutfilm Monsters från 2010. Eller varför inte Cloverfield (2008), filmen som startade om kaijutrenden?
Rymdfilm 
5 kommentarer