Alien

Efter många turer: den första blodiga trailern för Ridley Scotts Alien Covenant

Nu har den första trailern för Ridley Scotts uppföljare till Prometheus kommit, och nu har denna film genomgått full metamorfos från rymd-new age till kosmisk splatterskräck och heter något så tydligt som Alien Covenant. En degenerering på ett sätt, men samtidigt kanske exakt vad som krävdes för att återuppväcka intresset för filmen.

Spoilervarning: Om du vill bli totalt överraskad av filmen, titta inte på trailern och läs inte vidare i detta inlägg under videon. I inlägget diskuteras vad som syns i trailern och det som står i filmens pressrelease.

Först en utvikning: Den som följt den här bloggen genom åren vet att den kom till för snart fem år sedan i upphetsningen över att Ridley Scott skulle återvända till Alien-universum med filmen Prometheus (2012). Jag är en Alien-fanboy av stora mått. Där i januari 2012 visste vi ju ingenting om Prometheus, annat än att Scott retades med oss och hävdade att den endast delade visst DNA med hans klassiska Alien (1979). Jag geekade därför ur totalt då den första trailern för Prometheus kom i mars 2012 och fullkomligen dröp av referenser till originalfilmen. Det är fortfarande en helt outstanding trailer (du kan kolla på den i mitt inlägg från 18 mars 2012) – troligen är den bättre än filmen.

Det finns verkligen en hel del i Prometheus som jag fortfarande gillar. Det är en snygg film i varje detalj: från de perfekt formgivna rymdskeppsinteriörerna till Dariusz Wolskis pampiga naturfoto som samspelar med Marc Streitenfelds musik. Michael Fassbender äger sin roll som androiden David. Och Ridley Scott lyckas åtminstone i filmens första del att bygga upp en känsla av existentiell fasa – förmodligen mest i kraft av att vi som sett andra filmer i Alien-universum vet vad som brukar komma.

Men Prometheus levererar aldrig riktigt utifrån sina förväntningar och lider av ett antal större brister. Inte minst är själva handlingen ologisk, något som jag gått in i detalj på i bl a inlägget 9 misstag som Prometheus besättning gör. Det finns så stora luckor i manus att det skulle gå att köra in och vända med ett av de där terrängfordonen som de kuskar omkring med nere på LV-223.  Ridley Scotts största problem är dock avsaknaden av den xenomorph-alien som gett hans skapelse nära nog på evigt liv. I sin strävan att förnya sig förlade han sin prequel till en sidohistoria där det välkända och för biopubliken så älskade monstret helt enkelt inte fanns än. Ett misstag, då de inte lyckas ersätta det med något tillnärmelsevis lika intressant. Några minuters slagsmål med en jättebläckfisk under filmens sista minuter förmår inte väga upp bristen på en värdig motståndare till Noomi Rapace. När Prometheus tar slut finns bara Rapace kvar med Michael Fassbenders avslitna, talande robothuvud i en väska. Det kändes tomt och snöpligt. Och vi i publiken var kanske inte så jätteintresserade av att ta reda på vart de skulle resa härnäst. Samtidigt så tjänade filmen in drygt fyra gånger sin budget, vilket kanske var mindre än vi hade hoppats på men tillräckligt för att Ridley Scott skulle få göra den uppföljare han hela tiden hävdat var planerad och skulle utspelas på hemplaneten för utomjordiska rasen The Engineers, ironiskt kallad Paradise. Det här var snart fem år sedan, och utan att bli för långrandig kan vi konstatera att det hunnit bli många turer med denna film under åren som gått och att Scott har fått gå med på att ändra i sina planer på ett genomgripande sätt. Om det var med eller mot sin vilja framgår inte av den strida ström av artiklar som skrivits i ämnet, men någon gång under tiden beslutade sig filmbolaget för att sätta ned foten. Publiken saknade sin Alien, och en Alien-prequel av Alien-regissören utan en äkta alien i skulle inte acccepteras en andra gång. Avgörande verkar det ha varit när den sydafrikanske regissören Neil Blomkamp fick enorm respons från fansen då han publicerade några stillbilder från en pitch han en gång gjort för en Alien-uppföljare som aldrig blev av. Med xenomorpher, Sigourney Weaver och allt. Någon gång efter det började Ridley Scotts projekt ändra form och bytte först namn till Alien: Paradise Lost. Titeln antydde att storyn vid det laget fortfarande utspelades på Engineerplaneten, eftersom den hela tiden refererats till som just Paradise. Men sedan malde väl studiodirektörernas vilja ned motståndet, och för ungefär ett år sedan byttes namnet igen och nu till den aktuella titeln Alien Covenant. Och vi fick veta att det inte var framför allt Noomi Rapaces äventyr vi skulle få följa, utan en helt annan rymdskeppsbesättnings.  Okej, är alla med på alla turer? Snabbspola fram till nutid, julen 2016, och första trailen.

Alien Covenant trailer 1

Alien Covenant trailer 1

Det här vet vi om filmen nuspoilervarning!

  • Den utspelas efter Prometheus, och Noomi Rapace, Guy Pearce och Michael Fassbender återupprepar sina roller, men de utgör inte fokus för Covenant.
  • I nya roller ser vi Katherine Waterston som kvinnlig huvudrollsinnehavare, samt Billy Crudup, Danny McBride, James Franco m fl.
  • Handlingen (enligt pressreleasen) handlar om en hur besättningen på rymdskeppet Covenant upptäcker en outforskad, paradislik värld som visar sig vara mycket mer hotfull än de först anar. När vi tittar på trailern förstår vi att det är en lätt underdrift: inom ett par sekunder ser vi hur blodet sprutar då en variant på chestbuster tuggar sig ut genom ryggraden på en av besättningsmedlemmarna. Det här uppdraget verkar ha gått käpprätt åt helvete från första början. Övriga besättningsmedlemmar skriker och springer längs mörka gångar. Klassisk Alien.
  • Sedan följer ett något lugnare men fortfarande spooky parti där vi får se Android-David i en lyxmiljö, troligen med sin chef Peter Weyland.
  • En mäktig inflygning av Covenant över den paradislika planeten.
  • Terraformeraren Daniels (Waterston) är till sin stil och uttryck en tydligare arvtagare till den tuffa Ripley (Weaver) än den mjukare Rapace var. I en av trailerns få scener med dialog argumenterar hon med kaptenen att de inte vet vad som finns där ute på planeten: samma upplägg som i orginalfilmen från 1979.
  • Trots Daniels varning ger sig besättningen ut på hajk och innan man vet ordet av tornar ett sådant där hästskoformat rymdskepp upp över dem, och sedan lutar sig en av dem ner över vad som ser ut som ett stort ägg – och vips hoppar det en facehugger upp och sedan exploderar allt i eldsflammor och rök.
  • Och som en bisarr twist på slutet av trailern: klipp tillbaka till en lugnare kväll på skeppet, med två besättningsmedlemmar i het omfamning i duschen, medan vad som tydligt är en klassisk ALIEN sticker fram sin svans och sliter dem i stycken.
Alien Covenant trailer 1

Alien Covenant trailer 1

Yikes! Det där var ju onekligen rejält annorlunda än Prometheus. Om man vill vara lite elak kan man väl säga att den här trailern hade så många likheter med 1979 års original att det nästan inte går att se en enda ny idé manifesterad i dessa korta klipp: de enda scener vi får se har allesammans sin exakta motsvarighet i den första filmen. Detta väcker frågor hos mig. Om dessa korta scener är signifikanta för hur Alien Covenant är som helhet, så är det en riktigt bloddrypande historia vi har att se fram emot på bio i maj. Body horror och gore non stop. Det vore kanske logiskt ur någon sorts tillbaka-till-rötterna-strategi, men det vore samtidigt märkligt som hyllning till 1979 års film som bygger mer på mystik och långsamt stegrad stämning än på utdraget eller närgånget skildrat ultravåld. Men trailern är inte filmen, och det är med stor sannolikhet marknadsavdelningen som klippt ihop detta alster, snarare än Ridley Scott själv. Och någonstans tänker jag att inte ens ett profithungrigt filmbolag kan göra ett sådant misstag och tro att allt den tålmodiga och ytterst trogna Alienpubliken vill ha är kroppsdelar som slits i stycken? (Vi vill ha det i motljus åtminstone!) Jag väljer the benefit of the doubt och tänker att denna trailers främsta syfte är att påminna publiken om allt det som gjorde Alien känd, genom att visa upp motsvarande scener från den nya filmen. Medan själva filmen kommer att utveckla konceptet, och visa oss sådant som vi aldrig sett förut. Jag håller tummarna. Svik oss inte nu, Ridley!

Mer om Alien-universum på Rymdfilm:

The Martian (2015) – Snygg vit man befruktar Mars

USA 2015, regi: Ridley Scott, manus: Drew Goddard baserad på Andy Weirs roman, producent: Simon Kinberg m fl

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Handlingen.

Det finns ett par tillfällen då NASA-botanikern Mark Watley, den ensammaste mannen i universum, står inför överväldigande odds. Premissen känner du troligen redan till: lämnad ensam på Mars av sina astronautkolleger som trodde han var död. Men han lever, och kämpar. Som dagen då det sker en explosion i hans egen potatisodling, tålmodigt uppdriven i den marsianska jorden, under månader av slit och med hans eget bajs som gödning. I ena stunden pysslar han med sina plantor till ljudet av droppandet av kondens från en vattenmaskin som han byggt av överblivet raketbränsle. I nästa slungas han ut genom luftslussen och spräcker sin rymdhjäms visir. Medan den kvinnliga datorrösten varnar honom för att syret är nere på 5% lappar Mark ihop hjälmen med gaffatejp, och skyndar bort till sina plantor. De ser nästan levande ut, men då han rör vid dem förvandlas de till stoft, ögonblickligen frystorkade i den iskalla marsluften. Då konsekvenserna av katastrofen står klara för Mark, tappar han för några ögonblick kontrollen, där i mörkret vid ratten till sin rover. ”God, God, God” vrålar han, med tårarna rinnande. Och då har han ändå bränt upp det enda krucifixet som fanns på Mars, i syfte att starta elden i sin vattenmaskin.

Men Mark Watley är inte den som hänger läpp för länge. Han är ju Robinson: den västerländske, vite, dådkraftige mannen som inte bara överlever en fientlig omgivning, utan som också koloniserar allt han berör. I en av sina muntrare stunder konstaterar han i sin videodagbok att ett email från hans gamla universitet påpekar att en koloni först anses vara grundlagd då grödor odlas i det nya landet. ”Eat this, Neil Armstrong” flinar Mark. Filmens redan välkända nyckelreplik är ett typexempel på Marks inställning till hur han ska överleva, och sammanfattar också det vetenskapshyllande temat i Andy Weirs romanförlaga: ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark. Lös ett problem i taget. Löser du tillräckligt många problem, får du åka hem.

Skådespelaren Matt Damon lyckas (tack vare ett bra manus av Drew Goddard) ingjuta tillräckligt med djup i sin karaktär för att vi i publiken ska engagera oss i Marks öden och äventyr. Det blir aldrig så trivialt som ”MacGyver i rymden”. Mark är inte bara den heroiske sjömannen/rymdpiraten som manligt kavlar upp ärmarna och gör vad som krävs. Han är komplex som en verklig människa, kastad mellan tvivel, uppgivenhet, existentiella grubblerier och självförebråelser då något går fel. Då vi återser honom efter sju månader på nödransoner har vår äppelkäcke, all-american boy suddats ut, och i hans ställe ser vi en utmärglad och smått fnoskig uteliggartyp, som inte längre bryr sig om att prata in i videodagbokens kamera för att hålla konversationen med sig själv igång. Han är desperat, vilket är nödvändigt. Både han och vi vet att den enda chans han har att klara sig hänger på en vansinnig plan som ingen vettig människa skulle ge sig in på. Men Mark, som varit den ende mannen på en hel planet i många månader, vet att hans vänner väntar på honom. Längtan efter att åter få tillhöra ett sammanhang, kan få en människa att försöka sig på det omöjliga. Till och med om rymdskeppet måste tätas med gaffatejp och presenningar.

Pretentionerna?

En enda lång hyllning till naturvetenskapen i allmänhet och pionjärerna i NASA i synnerhet. Dessutom en peppande argumentation för att NASA ska skicka människor till Mars. Jag tror inte att det var en slump att NASA släppte nyheten om att de funnit vatten på Mars samma vecka som filmen hade premiär. Marks ständiga uppfinningsrikedom blir ibland smått osannolik, men eftersom det ökar känslan av äventyr och bryter av den känsla av hopplöshet som annars riskerar att tränga sig på, så är det något man lätt förlåter.

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Mars förekommer i många rymdfilmer, men är ökänt svårt att få till på ett bra sätt. Antingen blir det kulisser med röd papier maché, som i Total Recall eller Ghosts of Mars. Eller så är det helt uppenbart en öken utanför Los Angeles med rött filter framför kameran. Men i The Martian är Mars majestätiskt, gigantiskt och fullkomligt öde. Det är alien i ordets främmande bemärkelse. Det ser verkligen inte ut som Jorden, och vi tror verkligen på att astronauterna befinner sig där.

Den mänskliga teknologin är grundad i verklig NASA-utrustning, som är mer praktisk än snygg, och innefattar mer vakuumförpackad kyckling sweet’n’sour än strålpistoler. Vi får till och med träffa en verklig Marsrobot: Pathfinder från 1997 gör en cameo som räddare i nöden.

Helt fiktivt är däremot det maffiga rymdskeppet Hermes, som är Aresuppdragens moderskepp som fraktar människor och utrustning mellan Jorden och Mars. Det är stort, gnistrande vitt, och visas verkligen upp i detalj med kristallklar HD-upplösning. Konstruktionen är välkänd för oss science fictionfans: en långsträckt huvudskrov med nollgravitation och en ringformad ”torus” som snurrar runt den och ger normalgravitation till besättningen. Inte olik rymdstationen och rymdskeppet Discovery från 2001 eller rymdskeppet Endurance från Interstellar.

Produktionsdesignen är fläckfri, som sig bör då Ridley Scott gör science fiction. Det förekommer flera nickningar till regissörens tidigare filmer: titeln ”The Martian” tonas in och ut på samma vis som ”Alien”, och musiken av Harry Gregson-Williams lånar både från Jerry Goldsmiths Alien-tema och Vangelis soundtrack till Blade Runner. Detta är kul för oss fans, men egentligen onödigt då The Martian står stadigt på egna ben.

Luckor i manus,

Ett av Marks stora problem är att kommunikationerna med Jorden är utslagna. Men det finns en MAV (Mars Ascent Vehicle) kvar på Mars, och i den fungerar ju radion. Han åker ju dit själv på slutet. Varför kontaktade han inte Jorden därifrån?

The Martian

The Martian

Domen:

När nu The Martian verkar bli en hit hos både publik och kritiker  är det tredje året i rad vi har en biosuccé om hyfsat realistiska astronauter. 2013 hade vi ju Gravity, och 2014 InterstellarDet är självklart viktigt för att rymdfilmsboomen (som jag skrivit om tidigare, och även analyserat intäkterna) ska hålla i sig, och vi måste vara ärliga och erkänna att hård sci-fi om NASA utan aliens är långt ifrån självklart som kommersiellt framgångsrecept. Filmer om vetenskapsmän i plåtburkar riskerar att bli en smula torra. Det krävs ett bra manus och en filmskapare med ambitioner. The Martian har lyckligtvis båda.

Om man jämför The Martian med föregångarna Gravity och Interstellar så har den klart större mainstreampotential. Spelar lite säkrare, så att säga. Storyn är en variation på det klassiska Robinsontemat, och den episka handlingen har trots den ovanliga miljön ändå ett konventionellt förlopp. Jämfört med Interstellar är The Martian direkt publikfriande, med ett stort persongalleri med bifigurer som är lätta att förstå sig på och tycka om. Vi får många hjälteögonblick där karaktärerna höjer nävarna i luften i triumf. Hell, yeah!  I Interstellar var tvärtom alla halvknasiga och grät i tre timmar. Som överlevnadsthriller är The Martian mindre tät än vad Gravity var: den extra timmens spellängd ger både Mark och oss fler ögonblick då vi kan pusta ut och hämta andan. Sandra Bullock i Gravity hade knappt en sekund då hon inte svävade i dödsfara. Gravity var dessutom mer unik i sitt konstnärliga uttryck, med sina långa tagningar och pulserande musik. Ridley Scott tar inte ut svängarna alls på samma vis – för honom är det visserligen en av de mer lyckade filmerna på senare år, men trots det inte en av hans topp tre, eller ens topp fem.

Vad The Martian faktiskt har är ett utmärkt manus, baserat på en utmärkt förlaga i romanform. Och Ridley Scott balanserar det talade med det agerade på ett vis som hela tiden driver handlingen framåt. Långa stunder saknas dialog, och vi får helt enkelt se Mark kämpa på där nere på Mars yta. Vi rycks med och blir engagerade, inte bara i Marks öde, utan också i framtiden för mänsklig utforskning av rymden i allmänhet och Mars i synnerhet. På ett snyggt sätt argumenterar filmen för att NASA ska få resurser för att skicka astronauter till Mars, och vi tror att vi fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Mot slutet, då en övertänd reporter på Times Square, med amerikanska flaggor i bakgrunden, säger att detta med människor på Mars är en stor dag för hela mänskligheten, ja, då tror vi faktiskt på honom. Och känner att Hell, yeah!

Chappie (2015) – nyfödd i robotkropp vilse i Johannesburg

Sydafrika/USA 2015, regi: Neill Blomkamp, manus Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Simon Kinberg

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Handlingen.

Vi börjar med det viktiga: Till min lättnad är Chappie verkligen den revansch mot tvivlarna som regissören Neill Blomkamps karriär behövde, genomsyrad av just sådan originalitet vi inte riktigt vågade hoppas på efter hans mer än lovligt tama Elysium. Chappie må vara en actionfilm som fått både budget och influenser från Hollywood, men dess mörka surrealism är långt ifrån mainstream. Som en dystopisk feberfantasi inspirerad av Pinocchio suger Blomkamps skröna in oss i en fantasiversion av Johannesburg där en ung robot med en själ får lära sig allt om människors hänsynslöshet. Ett grällt och våldsamt kaos där vi introduceras för de stenhårda men komiska rap-ravearna i Die Antwoord, Yo-Landi och Ninja, som alltså spelar gangsterversioner av sig själva. Bandet lever omgivna av färgglad smileygrafitti i en utblåst industrilokal, medan de langar droger, rånar lyxbilar och planerar Den stora stöten. Då en kriminell boss hotar att skära halsen av dem om de inte betalar flera miljoner rand, beslutar de sig för att kidnappa den unge ingenjören Deon (Del Patel) som konstruerar robotar på storföretaget Tetravaal. Johannesburgs poliskår har nämligen robotiserats, och de dumma men effektiva androiderna gör livet surt för stans kriminella. Die Antwoord tror att Deon har en fjärrkontroll i sin skåpbil, som skulle kunna stänga av alla robotar. Men Deon har något helt annat i bagageluckan: han har smugglat ut en kasserad robot och har olagligt installerat en artificiell intelligens (AI). Deon har nämligen en hemlig dröm om att skapa artificiellt liv, men har fått dölja sina planer från sin barska chef (Sigourney Weaver) och avundsjuke kollega (Hugh Jackman). Och nu har alltså hans livsdröm hamnat i händerna på skurkar. AI:n är som ett nyfött barn: oskyldig, vetgirig och tillitsfull. Han får snabbt namnet Chappie (”grabben”) av Yo-Landi, som i sin tur kallas för ”mamma” av roboten. Nu börjar en mörk och bitvis sorglig utvecklingsresa för den unga androiden med de kaninliknande röda öronen. Deons naiva idealism nyttjar föga för att lära Chappie att överleva i Johannesburgs slum. Och hans nya ”pappa”, gangsterrapparen, är både en dålig förebild och villig att lura i Chappie vad som helst så länge som roboten hjälper honom att begå nya brott. Chappie är en försiktig och känslig själ, i en stridsrobots titanförstärkta kropp. Han är konstruerad för våld, och våld är det som världen hälsar honom välkommen med. Ska robotens idealistiske konstruktör eller hans cyniske fosterpappa bli den som sätter sin prägel på sinnet i det nästa steget i evolutionen? Och finns det ens någon plats för en oskyldig själ på gatan i en av världens mest våldsamma städer?

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Pretentionerna?

Chappie handlar om en robot som blir levande. Storyn tycks först lånad från Paul Verhoevens klassiska RoboCop (cyniskt företag skickar våldsamma robotpoliser för att bekämpa sociala problem), men Chappies resa från objekt till subjekt är omvänd mot Murphys i RoboCop. Möjligen också intressantare. Den nihilistiske Verhoeven var på sin tid nietzchesanskt övertygad om att kropp och själ är samma sak, och lät därför Murphys personlighet kämpa sig upp till ytan i robotkroppen. Murphy gick från levande person till död maskin – och så tillbaka till de levande igen. I RoboCop är maskintillvaron lika med döden, och roboten är en metafor för den fria individens triumf över ett förtryckande system.

Men Chappie är ingen metafor, utan mer en teknologisk utopi med mörka undertoner. Den känslosamme Neill Blomkamp visar oss en annan världsbild än nihilistens, en där kroppen och själen är kartesiskt dualistiska. Det är Yo-Landi, Chappies fostermamma och filmens symbol för godhet, som uttalar den centrala tesen: Det spelar ingen roll om du fått en kropp av kött eller metall, det är din själ på insidan av kroppen som räknas. När kroppen dör går själen vidare till nästa plan och detta gäller för både robotar och människor. Det är en inkluderande syn på intelligens och individualitet. I Blomkamps värld är problemet inte de omänskliga varelserna, som maskiner eller utomjordingar. Problemet är människorna. Möjligheten att teknologin kan ge upphov till nya medvetanden och kanske leda oss till ett posthumant stadium är därför en i grunden optimistisk tanke.

(Just det här med Blomkamps tendens att ta de ickemänskligas parti gör att jag är nyfiken på vad han kan hitta på med den lilla filmen Alien 5 som vi just fått bekräftat att han ska regissera.)

Världsbygge!

Högljudd och fläskig satir över vår egen tid och självbild, full av referenser till postapokalyptiska filmer, spel och Die Antwoords egen sydafrikanska punkkultur ZEF. Resultatet blir en sagovärld som har mer gemensamt med Brazil eller The Iron Giant än med Blomkamps förra film, Elysium. Robottillverkaren Tetravaals huvudkontor är som hämtat från The Office, med grå människor i beige polyester i ett torftigt kontorslandskap upplyst av flimrande lysrör. Det är här som den idealistiske men omogne Deon drömmer om att skapa en AI, samtidigt som han mobbas av sina kolleger. Sitt lilla beige radhus i den sterila förorten har han fyllt med datorer och små robothjälpredor som lagar thé till honom medan han programmerar det som ska bli Chappies medvetande.

Samtidigt, på andra sidan Johannesburg, har Die Antwoord byggt ett hemligt popkulturpalats i en tom industrilokal. Neonskyltar lyser upp väggarna, dockor och kramdjur ligger i högar medan Ninja övar prickskytte med en k-pist och tittar på Masters of the universe på sin storbilds-tv. De är kriminella av den tyngre sorten, men de har dragit sig undan den hårda världen och skapat sin egen, på sitt eget vis kärleksfulla, fristad. Det är här som Chappie så småningom får lära sig gå, gestikulera och prata som en äkta sydafrikansk gangster. Trots att han egentligen är en ung och rädd liten pojke.

Det är en grotesk och hård gatuvärld som Die Antwoord både lever av och har flytt bort ifrån. Enorma, tatuerade muskelberg till män härskar över sina kvarter som krigsherrar i något inbördeskrig. Skär de inte halsen av dig, skjuter de ned dig med en bazooka. Ninja tar med Chappie på en tur i bilen, så att fostersonen ska lära sig lite om vad livet på gatan innebär. De kommer fram till en dystopiskt förfallen skyskrapa, smäcker på utsidan men ihålig som en strupe. Bland bråtet på bottenvåningen hetsas kamphundar mot varandra. Chappie klappar en av hundarna, men den har slitits i stycken och andas inte. I buren bredvid sitter den vinnande hunden och tuggar på några köttslamsor. Ninja låter Chappie förstå att devisen äta eller ätas även gäller för robotar. ”Vilken hund vill du vara, Chappie? Den här, eller den där..?”

Del Patel i Chappie

Del Patel i Chappie

Produktionsdesign;

Roboten är något anonym i sin design men rör sig fint med hjälp av motion capture (ni vet, som Gollum). Det är Blomkamps polare Sharlito Copley som spelar Chappie, och eftersom robotansiktet inte har några ansiktsuttryck är det främst de långa öronens rörelser och kroppsspråket som förmedlar känslor. Det, och Copleys Björneaktiga, något nasala sydafrikanska stämma. Efter ett tag glömmer vi att det är en datorgenererad karaktär och accepterar Chappie som verklig. Det hjälper förstås att han rör sig i så knasiga miljöer, som Die Antwoords hemliga kvart där inget riktigt verkar normalt.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Luckor i manus,

Polisen har ett stort antal autonoma robotar som de övervakar och ger order över ett trådlöst nätverk. Alla robotar syns på en karta, och vi får upprepade gånger se att Chappie är med i systemet och dyker upp på kartan. Han mottar till och med ett virus som en ondskefull anställd på Tetravaal har programmerat – och fjärr-rebootas. Ändå lyckas myndigheterna inte fånga honom. En struntsak så klart, men varför lägga så mycket fokus på att beskriva robotarnas kontrollsystem om man ändå inte orkar hitta på ett verklighetstroget system?

Ninja in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Ninja in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Mest minnesvärda ögonblick’

Det är en sentimental film med många scener där Chappies kaninöron och dumsnälla attityd ska få oss att tycka att han är riktigt gullig. Det kan bli too much. Men ibland blir det hjärtskärande på riktigt, som då fosterpappan lämnar honom mitt i en kåkstad, och stenkastande ungdomar driver honom på flykt upp på en kulle med utsikt över Johannesburg. Där får vi ett ögonblicks mjukhet, då en raggig liten hund kommer fram och hälsar – för hunden är Chappie lika verklig som vilken levande varelse som helst. I samma ögonblick anländer legosoldaterna från Tetravaal och fångar in den skräckslagna roboten. De börjar skära itu den skrikande roboten med en vinkelslip…

Chappie

Chappie

Domen:

De kritiker som påpekar att karaktärerna i Chappie är enkelspåriga har mestadels rätt. De vanligtvis utmärkta skådespelarna Sigourney Weaver och Hugh Jackman har sorgligt lite att jobba med och de gör heller aldrig sina figurer mer än till karikatyrer. Del Patel lyckas åtminstone ingjuta tillräckligt med energi i sin unge ingenjör för att vi ska tycka att han är sympatisk, men inte så mycket mer. Som psykologiskt trovärdigt drama har Chappie klara brister. Men hänger man upp sig på det, har man i mitt tycke missat poängen med filmen.

Du ska inte intellektualisera för mycket när du ser Chappie, utan bara låta denna sydafrikanska sci-fi-tripp skölja över dig som en våg. Det är en film du ser med hjärtat fullt av adrenalin. Du måste acceptera att träda in i en filmvärld där den goda smaken är försatt ur spel, och där allt är teatraliskt, punkigt och anarkistiskt. Det är en sentimental film om våld, kärlek och uppror mot konformism, som mer ska kännas än förstås. Det är sydafrikansk buskis. Det är en tvåtimmars musikvideo med Die Antwoord. Allt detta i en självmotsägelse: en djupt originell Hollywoodfilm som både lyckas vara mörk och teknikoptimistisk. Trots sina brister är Chappie en film att verkligen tycka om. Och det är den där värdiga uppföljaren till District 9 vi inte riktigt vågade hoppas på. Det gör mig glad inför Alien 5.

20 bodyhorror-rymdfilmer som inte är Alien

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Species

I genren bodyhorror är Alien bäst, ingen protest. Den och dess efterföljare Aliens, Alien 3, Alien Resurrection och Prometheus regerar också genren rymdthrillers. Den som följer bloggen vet att jag är en Ridley Scott-fanboy av stora mått, och att bloggen kom till som en yta för mig att skriva om min upphetsning inför Prometheus. Just för att jag redan varit så Alienfokuserad, så kan det vara kul att titta lite närmare på genren som den ser ut bortom Ellen Ripley och xenomorpherna.

Body horror är en skräckgenre som hör till kulturens verkliga klassiker. Den fokuserar på kroppens fysiska degenerering, förvandling eller förmonstrigande. Från början har vi mytologiska varelser som varulven, vampyren och zombien. Senare kom den galne vetenskapsmannen in i bilden och gav oss Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde, Flugan och The Island of Dr Moreau. Och då människan började fantisera om att åka ut i rymden fick vi den specifika genre som dagens topplista handlar om: den kosmiska kroppsskräcken. Ofta lånar science fictiongenren element från skräcklitteraturen, för att understryka faran i rymden och det alldeles främmande med utomjordingar. Därför hittar vi exempel på bodyhorror i rymdfilmer som i stort inte alls är några skräckfilmer. Här har vi tjugo sådana filmer som Rymdfilm har recenserat, och som inte har det minsta med Alien-universum att göra. Klicka på filmtiteln för att läsa mer. Vi börjar med den sämsta och går mot de bättre.

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

20 THE LAST DAYS ON MARS (2013) – ASTRONAUTER SOM INTE KÄNNER IGEN EN ZOMBIE

Hade astronauterna i den här filmen sett på rymdfilm, hade de förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism.

19 SCREAMERS (1995) – PETER WELLER SLÅSS MOT MORDISKA ROBOTAR

Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten. Peter Weller slåss mot mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor.

18 SUPERNOVA (2000) – SNYGGA ASTRONAUTER RÅKAR ILLA UT

Nu möter vi utomjordiskt liv som ställer till det för ett räddningsuppdrag – igen. SjukhusskeppetNightingale får en nödsignal från en gruvstation 3000 ljusår bort och hoppar dit med ett ”dimensionshopp” som dödar kaptenen (Robert Forster) på det mest gruvliga deformerande vis. Resten av filmen är mer av en thriller än en ren skräckfilm.

17 DOOM (2005) – THE ROCK OCH KARL URBAN STIRRAR PÅ VARANDRA

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en.

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

16 THE ANDROMEDA STRAIN (2008) (MINISERIE) – CSI MÖTER ARKIV X

En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden.

15 XTRO (1983) – BISARR ENGELSK MONSTERFILM

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Mycket tentakler, kroppsförvandlingar, hallucinationer och allmänt rymdmonsteräckel.

14 ANDROID (1982) – DRÖMMANDE OCH MORDISK HIPSTERROBOT

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner,Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). I den här filmen är ingen person och ingen kropp vad den synes vara.

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

13 LEVIATHAN (1989)- NOSTROMO UNDER VATTNET

Alien under vattnet. En liten besättning av gruvarbetare försöker undsätta ett annat skepp, men blir infekterade av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

12 DREAMCATCHER (2003) – AKTA DIG FÖR MR GRAY

En av Stephen Kings berättelser om ett gammalt kompisgäng som slåss mot utomjordiska krafter. Inte en av hans bästa, men det finns några riktigt smaskiga skräckscener. Ute i skogen träffar två av vännerna på en förvirrad man, som de räddar undan snön och tar in till stugan. Han visar sig dock vara infekterad av en utomjordisk mask som tar sig ut den naturliga vägen genom toaletten, och samtidigt dödar sin värd. Sen ger den sig på våra huvudpersoner.

11 THE FACULTY (1998) – KÄMPA FÖR DIN INDIVIDUALISM!

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den.

10 PANDORUM (2009) – BLODIG RYMDTHRILLER

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Här är det degenerering som är bodyhorrortemat.

EVENT HORIZON (1997) – THE SHINING I RYMDEN

Skrämmande hallucinationer börjar plåga en rymdskeppsbesättning, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyperdriften  i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats. Med Sam Neil.

LIFEFORCE (1985) – FLIPPADE RYMDVAMPYRER ÖVER LONDON

En kultfilm om brittiska astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist,Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures. Du måste se den.

MOON (2009) – ASTRONAUT PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

En filosofisk och djupt tragisk modern klassiker, och en av de bästa rymdfilmerna efter milennieskiftet. Utan att spoila, kan jag säga att den har starka drag av bodyhorror, då Sams kropp sviker honom allt mer.

SUNSHINE (2007) – DRÖMMAR OM ATT STÖRTA MOT SOLENS YTA

Danny Boyles enda rymdfilm är en episk undergångsthriller, med metafysiska övertoner och en klar tendens hos sina huvudpersoner att bli skvatt galna då de skådar rakt in i den slocknande solens strålar. Ombord på ett av de två Ikarosskeppen lever i hemlighet en förvriden varelse, som borde vara död av sina strålskador.

SPECIES (1995) – TENTAKELSEX I HOLLYWOOD

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA.

THE BLOB (1958 OCH 1988) – SMALLTOWN USA VS KOSMISK JÄTTEAMÖBA

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis.

Under the skin

Under the skin

UNDER THE SKIN (2013) – SKOTSK SOCIALREALISTISK ALIEN FILM NOIR

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens?

DISTRICT 9 (2009) – UNIVERSELL RASISM OCH FÖRVANDLING

Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg. Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning. Han håller på att förvandlas till en rymdvarelse.

The Thing

The Thing

THE THING (1982) – SPLATTER OCH SKÄGG

En verkligt ruggig klassiker. Ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen hittar något i snön. En obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat. Snart börjar alla förvandlas.

Jodorowsky’s Dune (2013) – Mind blown – inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Dokumentär USA 2013, regi och producent: Frank Pavich

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande berättelse om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm. Det förekommer inga färdiga filmsekvenser i dokumentären, men desto fler teckningar och storyboards av filmens tre konceptdesigners Moebius, Chris Foss och HR Giger. Dessa tecknade stillbilder är i all sin enkelhet mer suggestiva än 95% av alla färdiga rymdfilmer som producerats sedan 70-talet. Jodorowskys egen åsikt är att filmen skulle blivit som en profet för den unga generationen och öppnat deras sinnen.

Jodorowsky idag

Jodorowsky idag

Jodorowsky på 70-talet

Jodorowsky på 70-talet

För att förstå något av den enorma karisma som den nu 84-årige regissören Alejandro Jodorowsky måste ha besuttit i mitten av 70-talet, måste vi gå på vittnesbörden från hans samarbetspartners under den period som han försökte filmatisera Frank Herberts rymdroman Dune. I dokumentären berättar Dan O’Bannon, som anställts som filmens specialeffektmakare, hur han fick en metafysisk och pseudoreligiös upplevelse första gången han mötte den surrealistiska filmregissören från Chile. Under en röksession med ”special marijuana” ser O’Bannon blixtar slå ut från Jodorowsky’s huvud och regissören säger åt den unge amerikanen att sälja allt han äger och har och flytta till Paris. Han har blivit utvalt att bli en själens krigare och förändra människors medvetande för gott.

Moebius Dune concept art 03

Moebius Dune concept art 03

mobiues_jodorowskys_dune_00

Moebius för Dune

Här hade berättelsen kunnat sluta som en anekdot om en karismatisk hippiekonstnär med omöjliga projekt. Men här finns ett djup och en substans mitt i all galenskap. Det var inte vilka flummiga kulturarbetare som helst som flyttade till Paris för att arbeta med att realisera Jodorowskys rymdopera, utan de människor som senare skulle komma att definiera science fictiongenren på film. Jag har redan nämnt producenten och manusförfattaren Dan O’Bannon som senare skulle bli en av upphovsmännen till Alien, specialeffekttmakare till Star Wars, regissera Return of the living dead och skriva manus till Total Recall. Men vi har också alla tiders främste sci-fi-seriekonstnär, fransmannen Moebius, som gjorde detaljerade storyboards för hela filmen (som skulle blivit 12 timmar lång om den slutförts) samt i detalj designade alla kostymer. Vi har också engelsmannen Chris Foss, en visionär rymdskeppsdesigner som gjort sig ett namn på att göra omslag till Isaac Asimov.

HR Giger för Dune

HR Giger för Dune

 

Och sist men inte minst anlitades den okända schweizaren HR Giger, vars mardrömslika bildspråk skulle utgöra den onda familjen Harkonnens hemplanet. Giger slog sig bara ett par år efteråt samman med O’Bannon och formgav spacejockeyn och monstret i Alien. Alla dessa begåvade science fiction-konstnärer accepterade Jodorowsky som sin egen lilla sektledare och beslutade sig för att åtstadkomma ett fantastiskt äventyr som filmhistorien vare sig tidigare eller senare skådat maken till. Vi får se en glimt av deras arbete, då ett exemplar av filmboken som producenten reste runt till Hollywoodstudior med finns bevarad.

Moebius Dune storyboard

Moebius Dune storyboard

Boken är tjock som en telefonkatalog, och innehåller fantastiska målningar, ett komplett manus med anvisningar för kameraåkningar, ritningar för hur scenografin kunde byggas och de tekniska problemen lösas. Den är hela filmen, komplett på papper. Många människor (inklusive regissörens tolvårige son, som tränade kampsport sju dagar per vecka för att spela huvudrollen) la ned två år av sina liv på projektet. I slutänden tackade filmbolagen nej, rädda för den annorlunda visionen och maniske regissören. Istället löstes teamet upp och gick vidare och gjorde andra rymdfilmer som blev stora succéer.

HR Giger för Dune

HR Giger för Dune

I dokumentären får vi möta den gamle Jodorowsky, som fortfarande har lysande ögon och ett knivskarpt intellekt. Han återberättar sina minnesbilder med smittande entusiasm: – Dune would have been a GOD. A cinematic GOD! Och det är inte utan att jag börjar tro på honom. Tänk om det varit hans film som blivit gjord och inte Star Wars. Om han fått göra Dune (1984), istället för David Lynch? Hur hade filmhistorien sett ut då?

jdbuddies

Även för den som inte vanligtvis gillar dokumentärer finns det mycket att hämta i Jodorowsky’s Dune. Du får garanterat se snygga rymdskepp och vansinnig kostymdesign. Och prototypen till xenomorphen.

Men framför allt får du en nyckel till hur rymdfilmen utvecklats de senaste 40 åren, och hur den dolda filmhistorien kan vara rikare och betydelsefullare än du och jag någonsin anat.

De var också inblandade i projektet: Pink Floyd, Magma, Orson Welles, Salvador Dali, Amanda Lear

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Leviathan (1989)- Nostromo under vattnet

USA 1989, regi: George Pan Cosmatos, producent: Aurelio De Laurentiis, manus: David Peoples och Jeb Stuart

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Handlingen.

En liten besättning av gruvarbetare som jobbar för ett hänsynslöst storföretag håller på att packa ihop sitt skepp för att åka hem. Två av besättningsmännen råkar på ett annat skepp, som kraschat under mystiska omständigheter. Efter att de återkommit visar plötsligt en av dem symptom på att bli mycket sjuk, och skeppets läkare misstänker att han blivit infekterad av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

Ovanstående är en beskrivning av handlingen i Alien (1979) men det ”råkar” också vara handlingen i Leviathan, om du byter ut rymdskeppen mot ubåtar. Det finns till och med en chestburster-scen! Förutom sitt DNA från Alien är Leviathan en genetisk gatukorsning av The Thing (1982), Lifeforce (1985) och The Abyss (1989). Den är med andra ord ganska cheesy, men har en lång rad fina och/eller roliga 80-talsskådisar, med Peter Weller (RoboCop, Screamers, Into Darkness) som den rättrådige kaptenen, Richard Crenna (Rambo) som Doktorn och filmens varma hjärta, Daniel Stern (Ensam Hemma) som manschauvinisten som först råkar ut för monstret, och Ernie Hudson (Ghostbusters) som starke, snälle Jones.

Peter Weller i Leviathan

Peter Weller i Leviathan

Pretentionerna?

Man får ta det med ett leende och acceptera att allt filmskaparna försökte uppnå, var att göra en hyfsad remake på Alien och The Thing. Som skamlös kopia är den förstås mycket sämre än originalen, men ändå ingen katastrof. De existentiella frågorna känns igen: kan människan ostraffat börja experimentera med genetik utan att skapa ett monster? Är det något annat än profiten som styr stora bolag? Går det att döda ett monster med en eldkastare?

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Rymdskepp och världsbygge!

Välkommen tillbaka till Nostromo, från Alien. Jag menar det – undervattensstationen som utgör skådeplats för 99% av handlingen är designad av Ron Cobb, mannen som också designade interiörerna i Nostromo. Allt är välkänt: kabyssen där besättningen äter sin mat, datorrummet där meddelandena från datorn blippar fram på svarta skärmar, de kurviga korridorerna med ränder, golven som består av galler som det kan komma upp tentakler mellan, ja de har till och med ett stort rum där det droppar vatten och hänger kedjor från taket.. Och dykardräkterna ser förstås ut som rymddräkter.

Leviathan

Leviathan

Produktionsdesign;

Leviathan - Grrrr!

Leviathan – Grrrr!

Interiörerna av Ron Cobb är i toppklass, ingen tvekan. De i övrigt mediokra filmskaparna fick verkligen en suggestiv miljö till sin B-rysare. Undervattensscenerna känns mer pliktskyldiga, förmodligen för att de är dyra och komplicerade att åstadkomma – vilket det kaos som var inspelningen av James Camerons The Abyss visade.

Monstret är något av en förlorad möjlighet. Det börjar som en lagom äcklig hudsjukdom, och övergår snart i en lovecraftisk mardrömsparasit som suger in kroppsdelar från flera människor och växer genom det. Monstret skickar ut tandförsedda tentakler, som är ganska obehagliga. Som i The Thing eller The BlobMen nästa steg är att det blir ett mer klassiskt sjöodjur med en småkomisk uppsyn och ett par fötter som sticker ut ur bakhuvudet. Mer lustigt än läskigt

Domen:

En derivativ genrekopia håller precis näsan över vattenytan genom sina skådespelare – framför allt Richard Crennas doktor – och genom finfin scenografi. Många element i filmen är det idag klar skämskuddevarning på, bland annat dialogen. Den hårda jargongen mellan besättningsmedlemmarna är mer obehaglig än rolig, med en hel del underliggande sexism. Och huvudpersonerna har en dålig vana att högt skrikande förklara exakt vad som pågår: – Mitt hår faller av! – Dörren stängdes! – Akta, ett monster! Som arvtagare till sina klassiska föregångare har Leviathan inte mycket att komma med. Men som kultfilm kan den åtminstone locka till en del leenden.

Rymddräkt eller dykardräkt?

Rymddräkt eller dykardräkt?

Fler filmer som den här+

Alien, Aliens, The Sphere, Last Days on Mars, The Abyss, The Thing, Stranded

Species (1995) – tentakelsex i Hollywood

USA 1995, regi: Roger Donaldson, producent & manus: Dennis Feldman, Frank Mancuso m fl

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Handlingen.

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA. Självklart har Dr Fitch (Ben Kingsley) och hans team inga skrupler, och vips sitter de med en liten till synes mänsklig flicka (Michelle Williams) inlåst i en glasbur i labbet. Sil, som hon kallas, växer med rekordfart, och då forskarna blir nervösa och beslutar sig för att avbryta experimentet dödar hon sina vakter och flyr ut i natten. På ett tåg käkar hon upp konduktören och genomgår ett kokongstadium innan den sista metamorfosen till vuxenstadiet. Nu är hon ett blont bombnedslag (Natasha Henstridge) som är på jakt efter lämpliga hannar att föröka sig med. Och hon anländer i en blodbestänkt brudklänning till – Hollywood! Slakten kan börja…

Denna rymddam raggar killar för att föröka sig

Denna rymddam raggar killar för att föröka sig

Pretentionerna?

Bygger på en intressant idé: om en främmande civilisation ville kolonisera Jorden skulle det förmodligen vara ganska klumpigt att skicka hit en armada av flygande plåtburkar. Om de istället kunde skicka information med ljusets hastighet, och appellera till människans nyfikenhet att få vår hjälp att använda informationen för att återskapa deras DNA. Ja, då skulle de inte ens behöva avlossa ett enda skott innan Jorden plötsligt var nedlusad med alienhybrider. Denna intresanta idé gör sedan manusförfattaren Feldman en egen hybrid av – där han mixar DNA från science fiction med kroppsvätskor från valfri snaskig exploitationfilm. Han lånar också in temat med den hotande kvinnliga sexualiteten, från Alien.  Resultatet: en slemmig bastard med glimten i ögat.

Sil i sin alienform

Sil i sin alienform

Rymdvarelsen, design och specialeffekter;

Kokong i Species

Kokong i Species

Sil är designad av ingen mindre än schweizaren HR Giger, som ju är mest känd som mannen bakom konsten som inspirerade Alien, och också den som skapade xenomorphen och Spacejockeyn i Ridley Scotts klassiker. Man förstår varför filmskapare gärna tar in en sådan mörk hjärna i sin nya produktion och ber honom skapa ett nytt monster på samma tema. Följaktligen är det ett monster som blänker mattsvart och slemmigt, som förökar sig genom att penetrera med sina tentakler, och som har ett toppigt huvud. Men Sil är ju en chimera, och har en tilltalande människoform under större delen av filmen. Men under hennes hud kravlar tusen tentakler, som daggmaskar. Vid flera tillfällen tappar Sil kontrollen över sin egen kropp, och tycks nästan sprängas inifrån av sin monstruösa sida. Det är faktiskt ganska ruskigt, men intrycket förtas lite av de lite för välexponerade datoranimeringarna. Vi får se mer än vad effektteknologin egentligen klarade av 1995. Regissören Donaldson är heller inte någon skräckfilmsexpert, och verkar ibland inte veta vad han ska göra med sitt fantasifulla och komplicerade monster. Vi får visserligen några hederligt motbjudande body horror-ögonblick, men ännu fler gubben-i-lådan-skrämmor där vi tror att nåt farligt ska hända, men så var det bara katten som välte soptunnan. Och what’s up med alla scener från barer?

Många av filmens miljöer är hämtade från de verkliga Los Angeles och Hollywood, med kul birollsfigurer och färgstarka statister. Stundtals tror man nästan att man tittar på Splash, med Darryl Hannah. Handlingen tar oss till sunkmotell, eleganta lyxhotell, nattklubbar och till sist kloakerna, dit många varelser kravlar ned för att dö…

Luckor i manus,

Att mixa mänskligt DNA med en kod man fått i rymd-e-posten är ett sådant där koncept som bara kunde förekomma på 90-talet, då DNA på film fortfarande var som professor Balthazars maskin – man drog i en spak och ut kom de mest fantasifulla varelser.

Det finns också något luddigt över de händelsekedjor som sätts igång då Sil rymmer i början av Species. De där forskarna som ska fånga in henne, vad gör de egentligen? De kommer alltid fem minuter efter att hon dräpt sitt senaste offer, skakar på huvudet, och sen går de och tar en drink och har kollegialt sex med varandra.

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Domen:

Låt inte alla karaktärsskådisar (förutom dem vi redan nämnt ser vi också Michael Madsen, Alfred Molina, Forest Whitaker och Marg Helgenburger) eller den vansinnigt överarbetade postern lura dig. Det här är inte ett tänkvärt drama om de etiska aspekterna av att mixtra med mänskligt DNA. Det här är snarare en ovanligt påkostad B-skräckis som fokuserar på Sils imponerande fysiska företräden samt ett antal bisarra dödsscener med mer eller mindre öppna sexuella anspelningar. Det är en småkul bagatell, som lyfts av de många lustiga detaljerna och birollerna.

Men någonstans precis där i början, då unga Sil (Michelle Williams) lyckas fly från de hänsynslösa forskarna, fanns potentialen till en annan och intressantare film om kvinnlig styrka och handlingskraft. Jag rekommenderar varmt sci-fifilmen Hanna från 2011, för en många magnituder bättre variation på det temat.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Last Days on Mars (2013) – astronauter som inte känner igen en zombie

USA 2013, regi: Ruairí Robinson, producent: Michael Kuhn, manus: Clive Dawson

Liev Schreiber är astronaut i The Last Days on Mars

Liev Schreiber är astronaut i The Last Days on Mars

Handlingen.

Det är tydligt att forskare i science fictionfilmer aldrig tittar på science fictionfilmer. Forskarastronauterna på Tantalusbasen på Mars har definitivt aldrig sett Alien, vilket faktiskt är lite konstigt om man tänker efter. Lever folk i rymdfilmer i ett parallellt universum där det inte finns rymdfilmer? Hade Petrovic (Goran Kostic) och Harrington (Tom Cullen) vetat något alls om sci-fi hade de haft vett att inte i hemlighet, med bara några timmar kvar på sitt uppdrag, utforska en mystisk håla som troligen innehåller utomjordiskt liv. Och deras kolleger Campbell (Liev Schreiber) och Lane (Romola Garai) hade förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism. Astronauterna kan heller inte ha sett en enda skräckfilm i sitt liv, för de tycks inte för sitt liv kunna känna igen en zombie, om den så hoppar upp och biter dem i rumpan. Vilket zombier ju gör.

Pretentionerna?

En remake på Alien, med zombies. Ganska mycket kraft har lagts på att illustrera de inbördes relationerna och tävlandet mellan forskarna, så det finns åtminstone antydan till ett mer substantiellt drama än bara ”Åh, herregud en zombie! Gnapp! Aaargh!”. Men bara antydan.

Dropship från The Last Days on Mars

Dropship från The Last Days on Mars

Världsbygget och rymdskeppen!

Basen och dess teknologi är filmens styrka. Det är helt enkelt en fint gestaltad forskningsstation på Mars, som lämpligt nog för dramatikens skull är utspridd i flera byggnader som bara sitter ihop genom trånga, underjordiska gångar. Mellan undersökningsplatserna och basen färdas forskarna i sina forskarmonsterrtrucks, som jag också gillar.

Två rymdskepp får vi se. Dels den stora Aurora, som är det interplanetära transportskepp som huvudpersonerna väntar på ska anlända till Mars. Campbell ser inte fram emot resan, och beskriver den som en flygande likkista. Det går inte riktigt att urskilja hur Aurora ser ut, annat än att det är en avlång och inte särskilt vacker konstruktion. Vi får också se ett dropship, med fyra vridbara jetmotorer, som landar på Mars yta för att plocka upp besättningen. Men då väntar redan zombierna på dem..

Monstertruck på Mars

Monstertruck på Mars

Design och specialeffekter;

Vitt och rött är huvudfärgerna: den mänskliga teknologin, skyddsdräkterna och byggnaderna är vita, och Mars är röd. Så småningom är det svart zombieblod överallt. Jag tycker att det är ganska snyggt komponerade bilder, men filmen lider av att monstren är så generiska och otydliga. Kanske är det av budgetskäl som man inte får se så mycket och det är så mörkt hela tiden. Men det gör att det är lätt att tappa fokus, då flera människor i heltäckande dräkter rusar omkring i halvmörkret.

Luckor i manus,

Man blir inte klok på vad det är för zombievirus de träffar på, där i den marsianska öknen. Det ligger begravt på en främmande, livlös planet, och infekterar på bara några minuter varelser från en helt annan värld (Jorden). Okej, vi säger väl det. Men effekten skiljer sig enormt från människa till människa. Vissa blir genast fradgatuggande zombies utan något medvetande, medan andra blir lite lagom paranoida och elaka, men ändå har kvar sin personlighet och kan prata. Vissa påverkas omedelbart, medan för andra tar det många timmar. Åtminstone en person återuppväcks av viruset från de döda, medan de andra infekteras utan att dö. De infekterades kroppar behöver till synes inte syre för att överleva.

Regel nummer ett för astronauter: släpp aldrig, aldrig ombord en infekterad kollega

Regel nummer ett för astronauter: släpp aldrig, aldrig ombord en infekterad kollega

Domen:

En lovvärd ambition att gifta ihop rymdthrillern med zombiefilmen går bort sig i klichéernas träsk. Jag kan köpa att man leker med genrens vanligaste stapelvaror. Men något unikt borde väl en modern manusförfattare och regissör kunna hitta på, om de ändå ska göra en realistisk thriller som utspelas på Mars? En genomgående välspelande ensemble av bra skådespelare gör så gott de kan för att ge djup och trovärdighet åt sina karaktärer. Men när väl den första zombieattacken kommer, går filmen in i ett lika hjärndött läge som sina monster. Resten är bara en blodig transportsträcka mot det oundvikliga slutet.

Se istället-

Danny Boyles 28 dagar senare för en riktigt bra zombiefilm. Förra årets Europa Report för en bättre genomförd astronaut-möter-alien-variant.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Lifeforce (1985) – flippade rymdvampyrer över London

Storbritannien 1985 , regi: Tobe Hooper, producent: Yoram Globus och Menahem Golam, manus: Dan O’Bannon och Don Jakoby

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Handlingen.

Efter den majestätiska men gravallvarliga 2001 piggar vi upp oss med en kultfilm som har ett snarlikt tema: astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist, Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures.

Rymdvampyrernas drottning

Rymdvampyrernas drottning

Den brittisk/amerikanska rymdfärjan Churchill undersöker Halleys komet och finner gömt i kometsvansen ett enormt och till synes övergivet rymdskepp. Astronauter som utforskar skeppets inre träffar först på döda, monsterlika varelser och sedan finner de tre glaskistor med perfekt bevarade unga människor i. Kistorna bärgas, och expeditionen tappar strax därefter markkontakt. Så småningom hittas Churchill drivande i rymden, med besättningen död. Glaskistorna transporteras till ett labb i London, där ett team av forskare försöker ta reda på hemligheten med de till synes sovande människorna från det utomjordiska skeppet. Det visar sig att de är vampyrer från rymden, som suger i sig av livskraften hos människor, och samtidigt smittar dem och gör zombies av dem. Den som blivit smittad attackerar inom ett par timmar andra, och detta leder snabbt till kaos i den brittiska huvudstaden. Den kvinnliga vampyren (Mathilda May) använder sin sexuella attraktionsförmåga för att förvrida huvudet på både forskare och soldater, innan hon suger musten ur dem. Framför allt är hon intresserad av mannen som hittade henne och de andra vampyrerna där i kometens svans: den ende överlevaren från Churchill, astronauten Carlsen (Steve Railsback). Han slits mellan fascinationen för den vackra vampyrdrottningen och lojaliteten med mänskligheten. Tillsammans med en hårdför SAS-överste (Peter Firth) kämpar Carlsen desperat för att stoppa de tre vampyrerna innan de hunnit suga livskraften ur hela Londons befolkning. Vampyrernas rymdskepp visar sig nämligen vara specialdesignat för i en massiv skala samla in själarna från vampyrernas offer.

Astronauterna bärgar kistorna

Astronauterna bärgar kistorna

Pretentionerna?

En obeskrivlig mix av pampig rymdopera och skräck/exploitation – man måste se den för att förstå hur flippad och over the top den faktiskt är. Element av hård science fiction och detektivhistoria blandas hejvilt med grovhångel och rena chockeffekter.

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Världsbygget och rymdskeppen!

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Det utomjordiska skeppet är 150 miles långt, och liknar ett paraply i nosen. Konstruktionen får sin förklaring: hela skeppet är en stor antenn som färdas från planet till planet för att helt tömma dem på livskraft. Vampyrerna antar skepnaden av planeternas befolkning för att lättare ställa sig in hos dem, men de ser egentligen ut som de stora monstervarelser som astronauterna först träffar på. Insidan av skeppet påminner inte så lite om det hästskoformade Space Jockey-skeppet från Alien, och det är kanske inte så konstigt eftersom Dan O’Bannon är manusförfattare till båda filmer.

Rymdfärjan Churchill får vi se allt för lite av. Ursprungstanken var att vi skulle få följa hela dess väg från Halleys komet tillbaka till Jorden, men av tidsskäl klipptes dessa scener bort. Det vi får se är ett skepp som bär tydliga drag av NASAs rymdskyttlar på 80-talet.

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Design och specialeffekter;

Rymdscenerna är överraskande snygga, läckert ljussatta och med en fin känsla för hur stort vampyrernas skepp är i förhållande till astronauterna. Man hade gärna sett mer. Men det är monstren och deras offer som är mest minnesvärda bland filmens effekter och produktionsdesign. De levande lik som vampyrernas offer förvandlas till är riktigt läskiga, på det där sättet som bara påtagliga, ickedigitala effekter kan vara. Filmen fläskar så småningom på med hela skräckkabinettet: zombies, blod och jättefladdermöss.

Luckor i manus,

Vampyrdrottningens dragning till Carlsen förblir oförklarad. ”Du är en av oss” säger hon, men om han nu var det skulle han väl inte bekämpa henne? Hans inre strid, om det finns någon, gestaltas inte. Det finns en stor svacka i mitten av filmen, då Carlsen och SAS-översten letar efter vampyrerna. Då blir handlingen för en stund vag och seg. Men sedan tar apokalypsen fart igen och så även filmen.

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Mest minnesvärda scen*

Självaste kapten Picard (Patrick Stewart) spelar en psykiater som är föreståndare på ett mentalsjukhus. Men istället för att hjälpa militären att hitta de förrymda vampyrerna, blir han själv besatt av en vampyr. Soldaterna tror sig inte ha något annat val än att söva ned doktorn och ta med sig honom. Det blir en sorts kidnappning och ett övergrepp. Det är ganska obehagligt, med våldsamma scener, som genom sin oförutsägbarhet gör att man vrider sig i TV-soffan. Avslutas dock med en riktig dålig specialeffekt.

Zombieapokalyps

Zombieapokalyps

Domen:

Regissören Tobe Hooper ville nog mer med Lifeforce än vad som till slut blev fallet Hans första version av filmen var hela 128 minuter lång och visade betydligt mer av vampyrernas attack på rymdfärjan Churchill. Men filmbolaget tyckte det var för många scener i yttre rymden, och tvingade Hooper att skildra detta som en flashback istället. Därmed känns de inledande rymdscenerna något rumphuggna i den färdiga filmen, och merparten av filmen utspelas i London. Förmodligen var det ändå rätt prioritering, eftersom det även i nedklippt form är en komplicerad story med många oväntade vändningar. I och med att filmen klippts händer det trots allt något spektakulärt nästan hela tiden. Forskarna förlorar snabbt kontrollen över situationen, och mycket av underhållningsvärdet med filmen går ut på att se hur det går käpprätt åt skogen. Att brittiska myndigheter skulle lyckas ta kontroll över rymdvampyrerna förstår vi är uteslutet då självaste premiärministern sätter tänderna i sin sekreterare. Kaoset tilltar hela tiden, och finalen på de bloddränkta gatorna vid St Paul’s cathedral är passande skruvad. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Se även fler filmer med manus av Dan O’Bannon+

Dark star, Alien, Invaders from Mars, The Return of the living dead, Total recall, Screamers, Alien vs Predator.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum. Jag gissar att kontakt med en utomjordisk intelligens ligger högt på mångas önskelista över vetenskapliga upptäckter. Svaret på frågan om vi är ensamma har implikationer på såväl naturvetenskapen som religionen. Samtidigt vet vi ju inte vad dessa hypotetiska utomjordingar skulle ha för inställning till oss. 600 år av europeisk kolonialhistoria inger ju inte några särskilt lugnande känslor. Stephen Hawking hör till dem som varnat oss för att ta kontakt med aliens. I en TV-serie på Discovery 2010 resonerade han att det är troligt att de skulle annektera Jorden för dess naturresuser och sedan åka vidare:

If aliens ever visit us, I think the outcome would be much as when Christopher Columbus first landed in America, which didn’t turn out very well for the Native Americans .

Men kanske skulle utomjordingar vara noblare än människan, och hjälpa oss vidare i vår utveckling? Ämnet har utforskats väl inom rymdfilmen, allt sedan 1902 års Resan till månen och hela vägen över 1968 års klassiska 2001 till 2013 års Oblivion. Här är några av de vanligaste varianterna på Första Kontakt:

Monoliten i 2001

Monoliten i 2001

Övervakarna  – Monoliterna från 2001 A space odyssey

En miljontals år gammal civilisation som utvecklats så långt bortom vår nivå att de ser oss för de primitiva primater vi faktiskt är. I 2001 hjälper de oss på traven och orsakar två evolutionära språng: ett där en grupp apor förvandlas till de första grottmänniskorna. Ett där en astronaut genomgår en transformation till ett post-fysiskt tillstånd. Men man ska inte göra sig några illusioner om att Monoliterna är annat än likgiltiga inför oss som individer. De ägnar sig åt förädling (avel) på artnivå, och då de bestämmer sig för att det är dags för oss att ta nästa steg bryr de sig inte om vad som händer med dem som inte håller måttet. Övervakare är helt osentimentala, och om de anser att projekt Människan är misslyckat, kan de lika gärna bestämma sig för att ta kol på oss. De är civilisationsbringare, och världsförstörare.

I The Abyss  har utomjordingar iakttagit oss från oceanens botten i många sekel, och fått nog: de är så besvikna på vårt beteende att de tänker förstöra vår civilisation innan vi själva spränger Jorden i luften. Samma sak med Klaathu från The day the Earth stood still, som representerar ett intergalaktiskt FN och har tagit med sig en dödsbringande robot i sitt flygande tefat för att förinta oss. I Prometheus visas under förtexterna hur de mäktiga ”ingenjörerna” är upphovet till allt liv på Jorden. Men de ångrar sig och skapar ondskefullt DNA som så småningom muterar till xenomorphmonstret från Alien.

Ett variation på Övervakartemat är alla de skräckfilmer som handlar om alien abduction: Det skrämmande kommer av att den enskilda människan inte kan veta Övervakarnas avsikter, och av att de inte bryr sig om sådant som personlig integritet eller bekvämlighet. Påtagligt många filmer om utomjordiskt bortförande avstår från att spekulera i motivet till utomjordingarnas beteende.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega där Ellie möter sin ”pappa”

Föräldrarna – Carl Sagans Contact

I samma ögonblick som radiovågor från Jorden når fram till stjärnbilden Vega, börjar inbyggarna där att sända tillbaka en signal till oss. Om vi är tillräckligt vetenskapligt avancerade kan vi dechiffrera den och hitta ritningen till en farkost som finns gömd inne i koden. Våra Vegavänner vill inget hellre än att vi ska visa oss värdiga uppgiften, och då Dr Ellie Arroway till sist når fram till målet antar varelserna en form hon kan relatera till på ett personligt plan: Ellies far. De är just som vänliga och uppmuntrande föräldrar, som varsamt curlar sitt barn (Mänskligheten) att ta sina första steg på egen han. En vän kallade Carl Sagans roman Kontakt ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. 2001 skildrar på sitt vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Sagan hör också till de forskare som talade sig mest varm för att vi skulle söka efter utomjordisk intelligens. Han var kosmisk optimist.

Fler varianter på ”Utomjordiska föräldrar”: De musikaliska tefaten i Spielbergs Närkontakt av tredje graden, vars uppdykande på Jorden har en djupgående själslig effekt på alla som kommer i kontakt med dem. De är till en början lika mycket skrämmande som fascinerande – skillnaden mellan en Övervakare och en Förälder ligger i avsikten. Utomjordingarna i Cocoon är först ovilliga att interagera med pensionärerna som finner dem, men tar sedan sitt föräldraansvar och ger dem av den eviga ungdomens hemlighet. De rultiga Mondoshawians i Femte Elementet har interagerat med människorna i tusentals år, och gömt hemligheten till universell upplysning i ett tempel i den nordafrikanska öknen.

Independence Day alien

Independence Day alien

Kolonialisterna – Moderskeppen från Independence Day

En av de vanligaste fantasierna vi har är den om den teknologiskt övermäktiga invasionsflottan som plötsligt dyker upp på himlen och låter eld och död regna ned över våra städer. Det räcker med att titta på vår egen historia för att veta hur det brukar gå till. I Independence Day är utomjordingarna på jakt efter våra naturresurser, och de förspiller ingen tid innan de går till attack mot vår militär och stora städer. Då USA:s president får telepatisk kontakt med en av dem och frågar vad de vill att vi ska göra, är svaret enkelt: ”Dö!”. Människorna är bara ett hinder på vägen till att ta det som verkligen betyder något, ett hinder som ska röjas undan. Eller i värsta fall ätas upp. På exakt samma sätt är det i Pacific Rim, där ledarna för den transdimensionella rasen av kaijuer klonar fram enorma monster med det specifika syftet att utrota alla människor innan den verkliga invasionen inleds. I The Avengers tror Loki att de utomjordiska chitaurierna ska lämna det mesta av Jorden intakt efter invasionen och låta honom härska som kung, men då vi ser förödelsen förstår vi att det är en naiv förhoppning. I Man of Steel är det general Zod som planerar att återupprätta sin planet Kryptons kultur här på Jorden, och för att bereda vägen aktiveras ett par stora terraformerare: maskiner som kommer att förvandla vår planet till stoft och lämplig för kryptonisk kolonisation.

Inga Kolonialister bryr sig egentligen om vad som händer med dig eller mig, men somliga är luriga i sin strategi och bygger först upp ett förtroende, och tar till och med hjälp av medlöpare för att tömma Jorden på resurser. De kan först framstå som både vänliga och goda.  V-ödlorna i de båda tv-serierna V är ett klassiskt exempel. ”V” står för ”Visitors” som de kallar sig, och de drar igång ett omfattande PR-program som ska får över befolkningen på sin sida. Sedan slår de till och inför undantagstillstånd och åsiktsförtryck. På samma vis opererar utomjordingarna i Oblivion, som helt vill tömma Jorden på vatten. De övertygar de kvarvarande människorna om att de är The Good Guys och får dem över på sin sida. Allt med ett glatt leende.

Fler Kolonialister: Ra i Stargate spelar på primitiva kulturers gudsfruktan och presenterar sig som en gud.  Det gör också ”Gud” i Star Trek V. Vi har också tripoderna i Världarnas krig, de gruvbrytande monstren i Cowboys and aliens, barnarövarna i Falling Skies, Mars Attacks, Decepticons från Transformers, Vogonerna i Liftarens guide till galaxen, härskarna Dark City och de osynliga varelserna i The Darkest hour.

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Demonen – Xenomorphen från Alien

I rymden finns många mörka territorier dit ingen man eller kvinna kan bege sig utan att riskera att få något ondskefullt med sig tillbaka. En demonlik varelse som gör sitt yttersta för att förgöra alla den kommer i kontakt med. Ibland är det något som landar i vår mitt, som monstret i Cloverfield.  I Alien och Aliens är detta förbjudna territorium ett kraschat, utomjordisk rymdskepp fyllt med ägg. Då man kommer för nära aktiveras ondskan och helvetet bryter löst. I ägget finns en facehugger, som kastar sig över sitt byte och implanterar ett embryo, kallat chestburster från sitt karaktäristiska sätt att äta sig ut genom bröstkorgen på sitt offer. Denna varelse blir sedan en fullvuxen xenomorph – en perfekt mördare som inte ger sig förrän den själv är det enda levande inom synhåll. En sådan rymddemon går inte att förstå eller kommunicera med. Det enda du kan göra är att hålla sig undan, eller förgöra den med eld. Demonen är som hämtad från de mörkaste legenderna inom vår kulturhistoria. Man kan också se likheter med modern skräckfilm, som The Grudge.

I John Carpenters klassiska The Thing hittar ett gäng forskare sin nemesis under isen på Antarktis, och denna variant av Demon kan anta formen av sina offer och på så vis komma tillräckligt nära dem för att föra smittan vidare. För varje minut smittas fler av monstret, och de kvarvarande människorna blir paranoida av att inte veta vem som är besatt. En liknande situation ser vi i Dreamcatcher, där varelsen Mr Gray med kraftfull telepati kan besätta sina offer och få dem att attackera varandra. I The Last Days on Mars hotas besättningen på en expedition av ett zombievirus, som hämtar upp de mörkaste drifterna hos sina offer och gör dem till bestialiska mördare. Ungefär samma sak händer i John Carpenters Ghosts of Mars, där de smittade till och med bildar en mördarkult. I den något mer sansade Andromeda Strain har viruset en liknande våldsam effekt, men får den som smittats att skada sig själv, snarare än andra.

En variant på Demontemat ser vi i Predator och Predator 2, där en utomjordisk krigare isolerar och rituellt dödar sina offer, ett efter ett. Där framstår Predatorn verkligen som en demon från en annan värld för sina mänskliga motståndare, men vi i publiken förstår att det är en varelse av kött och blod.

Mer bokstavligen infernalisk är den ondska som släpps lös ombord på rymdskeppet Event Horizon, då de öppnar en portal till en annan dimension och släpper igenom något helvetiskt. En mardröm för alla ombord inleds.

Galactus i filmversionen

Galactus i filmversionen av Fantastiska Fyran

Kaos – The Great Evil i Femte Elementet

Rymdfilmer utnyttjar ofta möjligheten till enorm skala som rymdmiljön tillåter – och låter hotet anta kosmiska proportioner. Redan HP Lovecraft gjorde detta, då han diktade om ofattbara, kosmiska gudar som vi människor gör bäst i att inte ens tänka på.  I rymdoperan Femte Elementet hotas världen av The Great Evil, en ostoppbar, universell kraft som växer exponentiellt, rör sig med oerhörd hastighet genom solsystemet och blir starkare varje gång något attackerar det. Här är ondskan förkroppsligad, i form av ett brinnande eldklot i samma storlek som Jupiter. Vi får aldrig veta exakt varför eldklotet finns, men vi vet att det slukar allt i sin väg. I Star Trek finns en motsvarighet i cyborgkulturen The Borg, som bland annat är med i Star Trek Voyager. Borgerna har en vilja: att assimilera alla varelser som kommer i deras väg och inlemma dem i sitt teknologiska kollektiv. Individen sugs in i ett kollektivt insektsmedvetande. Allt som kommer i kontakt med borgerna förgörs. Förtrupper till The Borg är de enorma sfärer och kuber som attackerar planeter som kommer i deras väg. Det sista många civilisationer ser och hör är en kub och radiosändningen ”We are the Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.”

Andra exempel på Kaos med ett tydligt uppsåt att förgöra är planetätaren Galactus och dess härold Silversurfaren i Fantastic Four Rise of the silver surfer. I serien är Galactus personifierad till en storvuxen humanoid, men i filmen är hen mer som ett hotfullt moln. I Green Lantern är Parallax en fd grön lykta som drabbats av storhetsvansinne och blivit en själslukande världsförgörare som det krävs att hela Gröna Lyktankåren kämpar emot för att kunna stå emot.

Samma koncept, men på en mänskligare skala, är den geleartade massa som hotar en ameriskansk småstad i The Blob. Den suger in allt levande som kommer för nära, och växer som en amöba till fruktansvärd storlek. I komedin Evolution börjar ett liknande kosmiskt Kaos som en bakterieodling i ett gymnasielabb, men växer snabbt till sig och blir en ostoppbar koloss som tornar upp sig över bergstopparna och hotar att sluka allt.

Somliga kosmiska hot är mindre fientliga i sin avsikt, men inte desto mindre farliga för oss människor. Planeten Solaris är snarast nyfiken på oss människor, men är samtidigt så kraftfull att var och en som kommer i mental kontakt med den är dömd att dö. V’ger i Star Trek the motion picture och rymdskeppet som letar efter överlevande valar i Star Trek IV är båda egentligen fredliga representanter för utomjordiska civilisationer. Men de är så mäktiga att deras blotta närvaro vid Jorden orsakar stor förödelse.