Onda marsianer invaderar Jorden. De ser verkligen onda ut: som dödskallar med jättehjärnor. Men först låtsas de vara våra vänner, bara för att skjuta så många av våra politiska och militära ledare som möjligt. Kaos utbryter. Kommer mänskligheten att klara sig?
Rymdskeppet!
Klassiskt flygande och snurrande tefat med svirrljud och spindelben. Hämtat rakt från 1950-talet. Coolt!
Pretentionerna?
Inga. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda underliggande budskap i den här filmen.
Specialeffekterna;
Tefaten är medvetet töntiga och funkar av den anledningen riktigt bra i sammanhanget. Själva marsianerna är så vitt jag förstår helt datoranimerade och för att vara gjort 1996 ser det faktiskt riktigt övertygande ut. Looken för filmen baseras på en serie samlarkort från 1950-talet och det är just leksaker eller serieteckningar som filmens skurkar liknar. Det är barnsligt och motbjudande på en och samma gång. Med beröm godkänt, förutom att de monterat Sarah Jessica Parkers huvud på en chihuahua. En guldstjärna till den spöklika dam som infiltrerar Vita huset, nedan. Hon är det bästa i hela filmen.
Luckor i manus,
Om vi vänder på det: Mars Attacks! är en film som bara har luckor i manus. Det finns inget som är det minsta trovärdigt, över huvud taget. Att Tom Jones spelar sig själv och omges av skogens vilda djur som lyssnar på ”It’s not unusual” är liksom bara början. Men det gör liksom inget, det är ju ändå inte på allvar. Det vapen som upptäcks kunna slå ut inkräktarna är ett klassiskt exempel på deus ex machina och faktiskt en besvikelse. Kunde de inte ha kommit på något lite skojigare?
Domen:
Ja, ska man sammanfatta upplevelsen så är det just den här meningen: Kunde de inte har kommit på något lite skojigare? Det är ju Tim Burton, för bövelen! Med skådisar som Jack Nicholson, Glenn Close, Michael J Fox, Natalie Portman, Jack Black, Martin Short och alltså även Tom Jones. De hade hundra miljoner dollar i budget. Det kunde ha blivit så bra. Ändå blir Mars Attacks! ändå mest ett stort spektakel. Första hälften av filmen skildrar livet för de många huvudpersonerna alldeles innan invasionen, och här har Tim Burton chansen att göra stort satir med ett onekligen färgstarkt persongalleri. Men satiren lyfter aldrig, klichéerna staplas på varandra och flera av de duktiga skådisarna får ingen chans: de hinner knappt komma in i bilden innan marsianerna förintar dem. Som en Short Cuts från yttre rymden. En stor brist är förstås också att inte en enda människa, möjligen förutom killen som spelas av Lucas Haas, är riktigt engagerande eller ens går att tycka om. Burton håller upp stora skrattspegeln mot vårt samhälle och det vi ser blir så motbjudande att vi inte riktigt orkar önska att marsianerna skulle misslyckas. Det kommer ett par kul scener då marsgubbarna får visa upp riktigt hur onda de är (de skjuter ihjäl fredsduvan!) men sen blir det mest en oändlig räcka juvenila skämt, överspel och pang-pang. Det är inte direkt dåligt, men helt klart en av Burtons svagaste filmer.
Se istället-
En slump gjorde att Mars Attacks! släpptes ungefär samtidigt som Independence Day som ju har ett liknande tema. De båda filmerna har faktiskt mer gemensamt än man kan tro. Se hellre om ID en gång till, med alla sina fel och brister så är det ändå en långt mycket mer fullödig berättelse.
Rymdfilm 
8 kommentarer