Månad: januari 2014

Terry Gilliam kanaliserar Brazil i första trailern för Zero Theorem

The Zero-theorem, Christoph Waltz

Terry Gilliams Zero theorem, Christoph Waltz

Christoph Waltz, en av våra favoritskådespelare, står i centrum i den första trailern för regissören Terry Gilliams Zero Theorem. I filmen ser vi också Tilda Swinton och Peter Stormare. För oss som älskade Twelve Monkeys och Brazil verkar det upplagt för lilla julafton. Och kanske, kanske kan detta till sist bli Gilliams verkliga comeback efter många års produktionsproblem, juridiska konflikter och ärligt talat mediokra filmer.

Här är synopsis från Youtubesidan:

An eccentric and reclusive computer genius plagued with existential angst works on a mysterious project aimed at discovering the purpose of existence – or the lack thereof -once and for all. However, it is only once he experiences the power of love and desire that he is able to understand his very reason for being.

Regissör: Terry Gilliam

Skådespelare: Christoph Waltz, David Thewlis, Melanie thierry, Lucas Hedges, Ben Whishaw, Peter Stormare, och  Tilda Swinton.

Tävla i Rymdfilms quiz, vinn coola scifiprylar och Gravity på blu-ray

Tävlingen är avslutad, men du kan fortfarande vara med i quizen här

Här är facit och vinnarna

För att fira att bloggen fyller två år har vi totat ihop en quiz som testar dina rymdfilmskunskaper till det yttersta. Sju lagom kluriga frågor vars svar du med lite tur kan hitta via Rymdfilmer A-Ö. Och det är inte bara äran som står på spel, utan också fina priser som vi fått till skänks från kompisarna på Scifishop.se och Warner Bros.

GRAVITY

Gravity med Sandra Bullock är nominerad till 10 Oscars och kan bli din på blu-ray

Star-Trek-Klingon-monopoly-limited-edition1:a pris: Filmen Gravity på blu-ray + monopolspel ”Star Trek Klingon”

Vinnaren får ett maxat paket med den tiofaldigt Oscarsnominerade astronautthrillern Gravity, på blu-ray.

Dessutom får vinnaren ett helt fungerande monopolspel med Klingontema, från Scifishop.se.

Star-Trek-Retro-Voodoo-vaskan2:a pris: Väska ”Star Trek Retro Voodoo”

Den näst mest kunniga quizzaren får en oerhört tjusig, knallgrön retroväska med Mr Spock på, från Scifishop.se.

3:e pris: Mugg med Tillbaka till framtiden-motiv

Vem vill inte ha en DeLorean på sin kaffekopp? Från Scifishop.se.

Du hittar quizen inbäddad här nedanför eller på quizza på den här länken.

Tävlingen avslutad. Här är facit och vinnarna

Brasklapp: Priserna har skänkts av Scifishop och Warner Bros.

Carl Sagan’s Cosmos (1980) – se hela tv-serien här

Carl Sagan med rymdsonden Viking

Carl Sagan med rymdsonden Viking

Numera kan man se hela den klassiska dokumentärserien Carl Sagan’s Cosmos, via Youtube. De tretton programmen sändes ursprungligen på PBS 1980 och är fortfarande public servicekanalens största framgång någonsin. Cosmos hade en smått osannolikt hög budget på 6,3 miljoner dollar och blev på flera sätt banbrytande genom sina specialeffekter. Den karismatiske astrofysikern Carl Sagan har i serien sitt eget ”fantastins rymdskepp” och flyger med det genom många fantastiska miljöer i universum.  Musiken av Vangelis bidrar till stämningen, med klassiker som Pulsar och Albedo 0,39. Varje avsnitt har ett tema som varierar mellan fysik, vetenskapshistoria och astronomi. Än idag är Cosmos både fantasieggande och underhållande att se.

Här är alla tretton avsnitt. I första flyger rymdskeppet genom galaxerna. I tvåan handlar det om evolutionen och naturligt urval. Avsnitt 3 berör astronomins historia och utveckling till science fiction. 4: kometer och planeten Venus. 5: Mars. 6: Voyager. 7: kulturhistorisk exposé över kosmiska myter. 8: Insterstellär rymdfart och Einstein. 9: Partikelfysik. 10: Big Bang och universums slut. 11: Om intelligens, mänsklig, kollektiv och utomjordisk. 12: UFOs och SETI. 13: Ett varnande ord och framtidsvision.

Vem var då Carl Sagan? Som ingen annan lyckades han som populärvetenskaplig portalfigur och författare att väcka en hel generations intresse för rymden och människans plats i kosmos. De flesta känner till hans roman Contact från 1985 som 1997 blev långfilm med Jodie Foster. Men hans karriär började redan på 1950-talet då han jobbade år parallellt som forskare inom universitetsvärlden och som rådgivare till NASA. Framför allt förespråkade Sagan vikten av att söka efter utomjordiska intelligenser. TV-serien om kosmos spelades in 1978-79 och blev Sagans verkligt publika genombrott. Den belönades med en Emmy och har visats i 60 länder för fler än 500 miljoner människor. 2009 släpptes serien på DVD, i remastrad version. Carl Sagan avled 1996.

Fantasins rymdskepp från Cosmos

Fantasins rymdskepp från Cosmos

Lifeforce (1985) – flippade rymdvampyrer över London

Storbritannien 1985 , regi: Tobe Hooper, producent: Yoram Globus och Menahem Golam, manus: Dan O’Bannon och Don Jakoby

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Handlingen.

Efter den majestätiska men gravallvarliga 2001 piggar vi upp oss med en kultfilm som har ett snarlikt tema: astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist, Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures.

Rymdvampyrernas drottning

Rymdvampyrernas drottning

Den brittisk/amerikanska rymdfärjan Churchill undersöker Halleys komet och finner gömt i kometsvansen ett enormt och till synes övergivet rymdskepp. Astronauter som utforskar skeppets inre träffar först på döda, monsterlika varelser och sedan finner de tre glaskistor med perfekt bevarade unga människor i. Kistorna bärgas, och expeditionen tappar strax därefter markkontakt. Så småningom hittas Churchill drivande i rymden, med besättningen död. Glaskistorna transporteras till ett labb i London, där ett team av forskare försöker ta reda på hemligheten med de till synes sovande människorna från det utomjordiska skeppet. Det visar sig att de är vampyrer från rymden, som suger i sig av livskraften hos människor, och samtidigt smittar dem och gör zombies av dem. Den som blivit smittad attackerar inom ett par timmar andra, och detta leder snabbt till kaos i den brittiska huvudstaden. Den kvinnliga vampyren (Mathilda May) använder sin sexuella attraktionsförmåga för att förvrida huvudet på både forskare och soldater, innan hon suger musten ur dem. Framför allt är hon intresserad av mannen som hittade henne och de andra vampyrerna där i kometens svans: den ende överlevaren från Churchill, astronauten Carlsen (Steve Railsback). Han slits mellan fascinationen för den vackra vampyrdrottningen och lojaliteten med mänskligheten. Tillsammans med en hårdför SAS-överste (Peter Firth) kämpar Carlsen desperat för att stoppa de tre vampyrerna innan de hunnit suga livskraften ur hela Londons befolkning. Vampyrernas rymdskepp visar sig nämligen vara specialdesignat för i en massiv skala samla in själarna från vampyrernas offer.

Astronauterna bärgar kistorna

Astronauterna bärgar kistorna

Pretentionerna?

En obeskrivlig mix av pampig rymdopera och skräck/exploitation – man måste se den för att förstå hur flippad och over the top den faktiskt är. Element av hård science fiction och detektivhistoria blandas hejvilt med grovhångel och rena chockeffekter.

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Världsbygget och rymdskeppen!

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Det utomjordiska skeppet är 150 miles långt, och liknar ett paraply i nosen. Konstruktionen får sin förklaring: hela skeppet är en stor antenn som färdas från planet till planet för att helt tömma dem på livskraft. Vampyrerna antar skepnaden av planeternas befolkning för att lättare ställa sig in hos dem, men de ser egentligen ut som de stora monstervarelser som astronauterna först träffar på. Insidan av skeppet påminner inte så lite om det hästskoformade Space Jockey-skeppet från Alien, och det är kanske inte så konstigt eftersom Dan O’Bannon är manusförfattare till båda filmer.

Rymdfärjan Churchill får vi se allt för lite av. Ursprungstanken var att vi skulle få följa hela dess väg från Halleys komet tillbaka till Jorden, men av tidsskäl klipptes dessa scener bort. Det vi får se är ett skepp som bär tydliga drag av NASAs rymdskyttlar på 80-talet.

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Design och specialeffekter;

Rymdscenerna är överraskande snygga, läckert ljussatta och med en fin känsla för hur stort vampyrernas skepp är i förhållande till astronauterna. Man hade gärna sett mer. Men det är monstren och deras offer som är mest minnesvärda bland filmens effekter och produktionsdesign. De levande lik som vampyrernas offer förvandlas till är riktigt läskiga, på det där sättet som bara påtagliga, ickedigitala effekter kan vara. Filmen fläskar så småningom på med hela skräckkabinettet: zombies, blod och jättefladdermöss.

Luckor i manus,

Vampyrdrottningens dragning till Carlsen förblir oförklarad. ”Du är en av oss” säger hon, men om han nu var det skulle han väl inte bekämpa henne? Hans inre strid, om det finns någon, gestaltas inte. Det finns en stor svacka i mitten av filmen, då Carlsen och SAS-översten letar efter vampyrerna. Då blir handlingen för en stund vag och seg. Men sedan tar apokalypsen fart igen och så även filmen.

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Mest minnesvärda scen*

Självaste kapten Picard (Patrick Stewart) spelar en psykiater som är föreståndare på ett mentalsjukhus. Men istället för att hjälpa militären att hitta de förrymda vampyrerna, blir han själv besatt av en vampyr. Soldaterna tror sig inte ha något annat val än att söva ned doktorn och ta med sig honom. Det blir en sorts kidnappning och ett övergrepp. Det är ganska obehagligt, med våldsamma scener, som genom sin oförutsägbarhet gör att man vrider sig i TV-soffan. Avslutas dock med en riktig dålig specialeffekt.

Zombieapokalyps

Zombieapokalyps

Domen:

Regissören Tobe Hooper ville nog mer med Lifeforce än vad som till slut blev fallet Hans första version av filmen var hela 128 minuter lång och visade betydligt mer av vampyrernas attack på rymdfärjan Churchill. Men filmbolaget tyckte det var för många scener i yttre rymden, och tvingade Hooper att skildra detta som en flashback istället. Därmed känns de inledande rymdscenerna något rumphuggna i den färdiga filmen, och merparten av filmen utspelas i London. Förmodligen var det ändå rätt prioritering, eftersom det även i nedklippt form är en komplicerad story med många oväntade vändningar. I och med att filmen klippts händer det trots allt något spektakulärt nästan hela tiden. Forskarna förlorar snabbt kontrollen över situationen, och mycket av underhållningsvärdet med filmen går ut på att se hur det går käpprätt åt skogen. Att brittiska myndigheter skulle lyckas ta kontroll över rymdvampyrerna förstår vi är uteslutet då självaste premiärministern sätter tänderna i sin sekreterare. Kaoset tilltar hela tiden, och finalen på de bloddränkta gatorna vid St Paul’s cathedral är passande skruvad. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Se även fler filmer med manus av Dan O’Bannon+

Dark star, Alien, Invaders from Mars, The Return of the living dead, Total recall, Screamers, Alien vs Predator.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum. Jag gissar att kontakt med en utomjordisk intelligens ligger högt på mångas önskelista över vetenskapliga upptäckter. Svaret på frågan om vi är ensamma har implikationer på såväl naturvetenskapen som religionen. Samtidigt vet vi ju inte vad dessa hypotetiska utomjordingar skulle ha för inställning till oss. 600 år av europeisk kolonialhistoria inger ju inte några särskilt lugnande känslor. Stephen Hawking hör till dem som varnat oss för att ta kontakt med aliens. I en TV-serie på Discovery 2010 resonerade han att det är troligt att de skulle annektera Jorden för dess naturresuser och sedan åka vidare:

If aliens ever visit us, I think the outcome would be much as when Christopher Columbus first landed in America, which didn’t turn out very well for the Native Americans .

Men kanske skulle utomjordingar vara noblare än människan, och hjälpa oss vidare i vår utveckling? Ämnet har utforskats väl inom rymdfilmen, allt sedan 1902 års Resan till månen och hela vägen över 1968 års klassiska 2001 till 2013 års Oblivion. Här är några av de vanligaste varianterna på Första Kontakt:

Monoliten i 2001

Monoliten i 2001

Övervakarna  – Monoliterna från 2001 A space odyssey

En miljontals år gammal civilisation som utvecklats så långt bortom vår nivå att de ser oss för de primitiva primater vi faktiskt är. I 2001 hjälper de oss på traven och orsakar två evolutionära språng: ett där en grupp apor förvandlas till de första grottmänniskorna. Ett där en astronaut genomgår en transformation till ett post-fysiskt tillstånd. Men man ska inte göra sig några illusioner om att Monoliterna är annat än likgiltiga inför oss som individer. De ägnar sig åt förädling (avel) på artnivå, och då de bestämmer sig för att det är dags för oss att ta nästa steg bryr de sig inte om vad som händer med dem som inte håller måttet. Övervakare är helt osentimentala, och om de anser att projekt Människan är misslyckat, kan de lika gärna bestämma sig för att ta kol på oss. De är civilisationsbringare, och världsförstörare.

I The Abyss  har utomjordingar iakttagit oss från oceanens botten i många sekel, och fått nog: de är så besvikna på vårt beteende att de tänker förstöra vår civilisation innan vi själva spränger Jorden i luften. Samma sak med Klaathu från The day the Earth stood still, som representerar ett intergalaktiskt FN och har tagit med sig en dödsbringande robot i sitt flygande tefat för att förinta oss. I Prometheus visas under förtexterna hur de mäktiga ”ingenjörerna” är upphovet till allt liv på Jorden. Men de ångrar sig och skapar ondskefullt DNA som så småningom muterar till xenomorphmonstret från Alien.

Ett variation på Övervakartemat är alla de skräckfilmer som handlar om alien abduction: Det skrämmande kommer av att den enskilda människan inte kan veta Övervakarnas avsikter, och av att de inte bryr sig om sådant som personlig integritet eller bekvämlighet. Påtagligt många filmer om utomjordiskt bortförande avstår från att spekulera i motivet till utomjordingarnas beteende.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega där Ellie möter sin ”pappa”

Föräldrarna – Carl Sagans Contact

I samma ögonblick som radiovågor från Jorden når fram till stjärnbilden Vega, börjar inbyggarna där att sända tillbaka en signal till oss. Om vi är tillräckligt vetenskapligt avancerade kan vi dechiffrera den och hitta ritningen till en farkost som finns gömd inne i koden. Våra Vegavänner vill inget hellre än att vi ska visa oss värdiga uppgiften, och då Dr Ellie Arroway till sist når fram till målet antar varelserna en form hon kan relatera till på ett personligt plan: Ellies far. De är just som vänliga och uppmuntrande föräldrar, som varsamt curlar sitt barn (Mänskligheten) att ta sina första steg på egen han. En vän kallade Carl Sagans roman Kontakt ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. 2001 skildrar på sitt vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Sagan hör också till de forskare som talade sig mest varm för att vi skulle söka efter utomjordisk intelligens. Han var kosmisk optimist.

Fler varianter på ”Utomjordiska föräldrar”: De musikaliska tefaten i Spielbergs Närkontakt av tredje graden, vars uppdykande på Jorden har en djupgående själslig effekt på alla som kommer i kontakt med dem. De är till en början lika mycket skrämmande som fascinerande – skillnaden mellan en Övervakare och en Förälder ligger i avsikten. Utomjordingarna i Cocoon är först ovilliga att interagera med pensionärerna som finner dem, men tar sedan sitt föräldraansvar och ger dem av den eviga ungdomens hemlighet. De rultiga Mondoshawians i Femte Elementet har interagerat med människorna i tusentals år, och gömt hemligheten till universell upplysning i ett tempel i den nordafrikanska öknen.

Independence Day alien

Independence Day alien

Kolonialisterna – Moderskeppen från Independence Day

En av de vanligaste fantasierna vi har är den om den teknologiskt övermäktiga invasionsflottan som plötsligt dyker upp på himlen och låter eld och död regna ned över våra städer. Det räcker med att titta på vår egen historia för att veta hur det brukar gå till. I Independence Day är utomjordingarna på jakt efter våra naturresurser, och de förspiller ingen tid innan de går till attack mot vår militär och stora städer. Då USA:s president får telepatisk kontakt med en av dem och frågar vad de vill att vi ska göra, är svaret enkelt: ”Dö!”. Människorna är bara ett hinder på vägen till att ta det som verkligen betyder något, ett hinder som ska röjas undan. Eller i värsta fall ätas upp. På exakt samma sätt är det i Pacific Rim, där ledarna för den transdimensionella rasen av kaijuer klonar fram enorma monster med det specifika syftet att utrota alla människor innan den verkliga invasionen inleds. I The Avengers tror Loki att de utomjordiska chitaurierna ska lämna det mesta av Jorden intakt efter invasionen och låta honom härska som kung, men då vi ser förödelsen förstår vi att det är en naiv förhoppning. I Man of Steel är det general Zod som planerar att återupprätta sin planet Kryptons kultur här på Jorden, och för att bereda vägen aktiveras ett par stora terraformerare: maskiner som kommer att förvandla vår planet till stoft och lämplig för kryptonisk kolonisation.

Inga Kolonialister bryr sig egentligen om vad som händer med dig eller mig, men somliga är luriga i sin strategi och bygger först upp ett förtroende, och tar till och med hjälp av medlöpare för att tömma Jorden på resurser. De kan först framstå som både vänliga och goda.  V-ödlorna i de båda tv-serierna V är ett klassiskt exempel. ”V” står för ”Visitors” som de kallar sig, och de drar igång ett omfattande PR-program som ska får över befolkningen på sin sida. Sedan slår de till och inför undantagstillstånd och åsiktsförtryck. På samma vis opererar utomjordingarna i Oblivion, som helt vill tömma Jorden på vatten. De övertygar de kvarvarande människorna om att de är The Good Guys och får dem över på sin sida. Allt med ett glatt leende.

Fler Kolonialister: Ra i Stargate spelar på primitiva kulturers gudsfruktan och presenterar sig som en gud.  Det gör också ”Gud” i Star Trek V. Vi har också tripoderna i Världarnas krig, de gruvbrytande monstren i Cowboys and aliens, barnarövarna i Falling Skies, Mars Attacks, Decepticons från Transformers, Vogonerna i Liftarens guide till galaxen, härskarna Dark City och de osynliga varelserna i The Darkest hour.

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Demonen – Xenomorphen från Alien

I rymden finns många mörka territorier dit ingen man eller kvinna kan bege sig utan att riskera att få något ondskefullt med sig tillbaka. En demonlik varelse som gör sitt yttersta för att förgöra alla den kommer i kontakt med. Ibland är det något som landar i vår mitt, som monstret i Cloverfield.  I Alien och Aliens är detta förbjudna territorium ett kraschat, utomjordisk rymdskepp fyllt med ägg. Då man kommer för nära aktiveras ondskan och helvetet bryter löst. I ägget finns en facehugger, som kastar sig över sitt byte och implanterar ett embryo, kallat chestburster från sitt karaktäristiska sätt att äta sig ut genom bröstkorgen på sitt offer. Denna varelse blir sedan en fullvuxen xenomorph – en perfekt mördare som inte ger sig förrän den själv är det enda levande inom synhåll. En sådan rymddemon går inte att förstå eller kommunicera med. Det enda du kan göra är att hålla sig undan, eller förgöra den med eld. Demonen är som hämtad från de mörkaste legenderna inom vår kulturhistoria. Man kan också se likheter med modern skräckfilm, som The Grudge.

I John Carpenters klassiska The Thing hittar ett gäng forskare sin nemesis under isen på Antarktis, och denna variant av Demon kan anta formen av sina offer och på så vis komma tillräckligt nära dem för att föra smittan vidare. För varje minut smittas fler av monstret, och de kvarvarande människorna blir paranoida av att inte veta vem som är besatt. En liknande situation ser vi i Dreamcatcher, där varelsen Mr Gray med kraftfull telepati kan besätta sina offer och få dem att attackera varandra. I The Last Days on Mars hotas besättningen på en expedition av ett zombievirus, som hämtar upp de mörkaste drifterna hos sina offer och gör dem till bestialiska mördare. Ungefär samma sak händer i John Carpenters Ghosts of Mars, där de smittade till och med bildar en mördarkult. I den något mer sansade Andromeda Strain har viruset en liknande våldsam effekt, men får den som smittats att skada sig själv, snarare än andra.

En variant på Demontemat ser vi i Predator och Predator 2, där en utomjordisk krigare isolerar och rituellt dödar sina offer, ett efter ett. Där framstår Predatorn verkligen som en demon från en annan värld för sina mänskliga motståndare, men vi i publiken förstår att det är en varelse av kött och blod.

Mer bokstavligen infernalisk är den ondska som släpps lös ombord på rymdskeppet Event Horizon, då de öppnar en portal till en annan dimension och släpper igenom något helvetiskt. En mardröm för alla ombord inleds.

Galactus i filmversionen

Galactus i filmversionen av Fantastiska Fyran

Kaos – The Great Evil i Femte Elementet

Rymdfilmer utnyttjar ofta möjligheten till enorm skala som rymdmiljön tillåter – och låter hotet anta kosmiska proportioner. Redan HP Lovecraft gjorde detta, då han diktade om ofattbara, kosmiska gudar som vi människor gör bäst i att inte ens tänka på.  I rymdoperan Femte Elementet hotas världen av The Great Evil, en ostoppbar, universell kraft som växer exponentiellt, rör sig med oerhörd hastighet genom solsystemet och blir starkare varje gång något attackerar det. Här är ondskan förkroppsligad, i form av ett brinnande eldklot i samma storlek som Jupiter. Vi får aldrig veta exakt varför eldklotet finns, men vi vet att det slukar allt i sin väg. I Star Trek finns en motsvarighet i cyborgkulturen The Borg, som bland annat är med i Star Trek Voyager. Borgerna har en vilja: att assimilera alla varelser som kommer i deras väg och inlemma dem i sitt teknologiska kollektiv. Individen sugs in i ett kollektivt insektsmedvetande. Allt som kommer i kontakt med borgerna förgörs. Förtrupper till The Borg är de enorma sfärer och kuber som attackerar planeter som kommer i deras väg. Det sista många civilisationer ser och hör är en kub och radiosändningen ”We are the Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.”

Andra exempel på Kaos med ett tydligt uppsåt att förgöra är planetätaren Galactus och dess härold Silversurfaren i Fantastic Four Rise of the silver surfer. I serien är Galactus personifierad till en storvuxen humanoid, men i filmen är hen mer som ett hotfullt moln. I Green Lantern är Parallax en fd grön lykta som drabbats av storhetsvansinne och blivit en själslukande världsförgörare som det krävs att hela Gröna Lyktankåren kämpar emot för att kunna stå emot.

Samma koncept, men på en mänskligare skala, är den geleartade massa som hotar en ameriskansk småstad i The Blob. Den suger in allt levande som kommer för nära, och växer som en amöba till fruktansvärd storlek. I komedin Evolution börjar ett liknande kosmiskt Kaos som en bakterieodling i ett gymnasielabb, men växer snabbt till sig och blir en ostoppbar koloss som tornar upp sig över bergstopparna och hotar att sluka allt.

Somliga kosmiska hot är mindre fientliga i sin avsikt, men inte desto mindre farliga för oss människor. Planeten Solaris är snarast nyfiken på oss människor, men är samtidigt så kraftfull att var och en som kommer i mental kontakt med den är dömd att dö. V’ger i Star Trek the motion picture och rymdskeppet som letar efter överlevande valar i Star Trek IV är båda egentligen fredliga representanter för utomjordiska civilisationer. Men de är så mäktiga att deras blotta närvaro vid Jorden orsakar stor förödelse.

Gravity nominerad till 10 Oscars

Gravity Sandra Bullock

Gravity Sandra Bullock

Nu när Oscarsnomineringarna för 2014 har kommit står det klart att det inte bara är Rymdfilm som blev kär i Alfonso Cuaróns Gravity med Sandra Bullock och George Clooney. Filmen är nominerad till tio Oscars, i följande kategorier:

  • Bästa film
  • Bästa skådespelerska (Sandra Bullock)
  • Bästa regi (Alfonso Curarón)
  • Bästa musik (Steven Price)
  • Bästa foto (Emmanuel Lubezki)
  • Bästa specialeffekter
  • Bästa produktionsdesign
  • Bästa klippning
  • Bästa ljudklippning
  • Bästa ljudmixning

Andra science fiction- och fantasyfilmer som nominerats är bl a Spike Jonez’ Her och Peter Jacksons Hobbit The desolation of Smaug. Star Trek Into Darkness knep en nominering för bästa specialeffekter.

Läs mer om nomineringarna  (Den of Geek)

Rymdfilms Recension av Gravity

Om The Overview Effect i Gravity

Två år med rymdfilm: jakten på the overview effect

Gravity, soluppgång

Gravity, soluppgång

Det finns en scen i förra årets tiofaldigt oscarsnominerade Gravity där astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) långsamt flyger genom tomrummet mot den rymdstation som de hoppas ska bli deras räddning. Minuterna innan har varit fyllda av dödligt kaos, och både astronauterna och vi i publiken vet att förstörelsen återkommer var nittionde minut, då en massa vrakdelar hunnit kretsa ett varv kring Jorden. Men just där och då stannar allting upp, och Kowalski anmärker, liksom i förbifarten ”Beautiful, don’t you think?”

”What?” svarar den förvirrade och skräckslagna Stone, som hyperventilerat ända sedan olyckan en stund tidigare.

”The sunrise” svarar Kowalski. ”Terrific”. Och kameran sveper över Jordens rundel där solen precis tittar fram. Med ens drabbar oss universums  skönhet med full kraft, och vi förstår – om så bara för några sekunder – något av den vördnad inför vår sköra planets utsatthet i världsrymdens mörker som astronauter rapporterar drabbar dem, då de för första gången ser Jorden på avstånd. Den här ståpälskänslan, som kommer från det kognitiva perspektivskiftet då man ser Världen utifrån,  kallas för The Overview Effect och sägs permanent ha gjort bättre människor av astronauterna som upplevt den. För mig som längtat upp i rymden så länge jag kan minnas, ger en bra rymdfilm som Gravity mig någon sorts chans att, genom konsten, uppleva den hisnande känslan av avståndets överblick.

En kortfilm på Vimeo om The Overview Effect
Gravity nominerad till 10 Oscars

Kanske är det den känslan av perspektivförskjutning vi jagar, då vi skapar och tar del av rymdberättelser. Som jag skrev i texten Därför behöver vi berättelser om rymden är det sällan vi moderna människor har anledning att känna oss små eller obetydliga i förhållande till omvärlden. Gud är död, och varje hörn av Jorden utforskat. Vi söker ändå vad vi kallar perspektiv på tillvaron. Då religionen eller ideologierna inte längre kan skapa mening i våra liv, får vi söka oss till konsten. Genom att förlägga sin story till rymden kan stora berättare skapa  perspektivförskjutningar, som trots att de är fria fantasier, säger oss något väsentligt om det mänskliga tillståndet.

USS Voyager

USS Voyager

Efter att ha sett nära 200 rymdfilmer som en del av arbetet med bloggen vet jag att det är en viss typ av ögonblick jag söker efter:  ögonblicken då vi människor framstår som oändligt små i förhållande till rymdens mäktiga hemligheter, men ändå vägrar ge upp. Jag är en junkie för stunden då den ensamma astronauten styr sitt skepp in i fiendens enorma bas (2001, Stjärnornas krig, Jedins återkomstOblivion, Pacific Rim, Star Trek, Independence Day). Eller då hon i rymdens mörker och kyla och mot överväldigande odds vägrar att acceptera att hennes teknologi fallerat och bestämmer sig för att kliva över gränsen, ut i tomrummet, och bli något mer än hon alldeles nyss var. (2001, Gravity, Alien, Aliens, Contact m fl). Jag inser också att jag har skaffat mig en särpräglad smak vad gäller rymdscener: ju större avstånd och känsla av skala, desto bättre. Det ska vara starka konstraster mellan nattsvart vakuum och färgsprakande nebulosor, och mot denna fond ska enorma rymdskepp stäva mot ett okänt mål. Som då överlevarna från USS Kelvin flyr i början av 2009 års Star Trek eller de sista 50 000 människornas hemsökta flotta i Battlestar Galactica. Eller varför inte den långsamma planetkrocken i Melancholia? Eller kryddgillets enorma skepp i Dune? Eller Icaros värmesköldar som vänder sig mot Solen i Sunshine? Jag är medveten om att det är en ganska excentrisk filmsmak jag har, och förväntar mig inte att du som läsare ska hänga med på allt jag snöar in på. Men eftersom det kommer en strid ström av nya filmer i samma genre, kan jag ju inte vara helt ensam om att jaga The Overwiew Effect.

Jag är inte riktigt så besatt av att titta på rymdfilmer, som man kanske kan tro. Inte ens jag gillar förstås allt. Att titta på rymdfilmer är heller inte inte min egentliga hobby. Att skriva om rymdfilmer är hobbyn, och att hitta bra formuleringar kring filmerna är mer än halva nöjet för mig.

Jag har också märkt att själva bloggen Rymdfilm har hittat en publik. Numera ligger antalet sidvisningar på nästan 7000 per månad, vilket är mer än jag vågat hoppas på. Dessutom är det en fördubbling av både besökare och sidvisningar jämfört med samma tid förra året. Speciellt roligt tycker jag att det är om jag kan behålla intresset för bloggen, trots att jag redan hunnit med att recensera de mest kända filmerna. En dag kommer filmerna att ta slut. En dag kommer jag att vara tvungen att skaffa mig en ny hobby. Men den dagen är inte idag. Under 2014 kommer nya rymdfilmer, som Christopher Nolans Interstellar. Nu kör vi ett år till med Rymdfilm.

Henrik Tornberg
Solna 15 januari 2014

Gravity nominerad till 10 Oscars

Melancholia

Melancholia

2001 (1968) – Ett rymdäventyr som förändrade allt

Storbritannien/USA 1968, manus: Arthur C Clarke, producent och regi: Stanley Kubrick

Lagom till bloggens tvåårsjubileum recenserar jag en rulle som jag sparat till ett speciellt tillfälle: rymdfilmernas rymdfilm, Stanley Kubricks och Arthur C Clarkes 2001 Ett rymdäventyr.

David Bowman i 2001

David Bowman i 2001

Handlingen.

Med virtuos precision presenterar Stanley Kubrick två korta episoder i mänsklighetens historia, åtskilda av hundratusentals år. Han knyter samman dem med en tight thriller om en rymdexpedition till Jupiter, dömd att misslyckas på grund av en psykotisk dator. En underbart okomplicerad handling för en enormt komplex berättelse. Inte en scen, replik eller kameraåkning är överflödig, men allt flödar över av betydelse.

Filmens berömda mattsvarta monoliter uppenbarar sig vid två avgörande språng i människans evolution. Monoliten representerar en ofattbart avancerad utomjordisk intelligens och skänker teknologins gåva till en primatflock på den afrikanska savannen. Apan som vågar sig fram till det främmande objektet griper strax därpå ett djurben, och svingar som ett verktyg. Han blir den första människan. Tiotusentals år senare, år 2001, finner forskare en monolit på Månen och en annan i omloppsbana kring Jupiter. Rymdskeppet Discovery One skickas iväg för att undersöka. Den moderna motsvarigheten till urtidens apman är astronauten David Bowman. Han ensam lyckas komma så nära att han kan färdas genom en mystisk stjärnport.  I det ögonblicket förändras också han, och blir mer än en människa.

Dessa damer är flygvärdinnor i rymden

2001 – Dessa damer är flygvärdinnor i rymden, på Orion III.

Pretentionerna?

Filmen utforskar framgångsrikt vår arts utveckling och presenterar idén att den kan ske i väldiga språng, snarare än som små myrsteg. Budskapet är dubbelbottnat: vi är kapabla att utvecklas bortom våra biologiska förutsättningar, men riskerar alltid att använda våra teknologiska framsteg till att förstöra. Filmen har en i grunden positiv syn på människors förmåga att övervinna utmaningar och anpassa sig. Monoliterna kan visserligen vara direkt ansvariga för att förändra de primater som närmar sig dem, men de skulle också kunna tolkas mer symboliskt och representera hur nya omständigheter får enskilda individer att för evigt förändra sitt sätt att tänka. Filmens hyperrealism ger vid handen att berättelsen bör tolkas både symboliskt och konkret. En av människans egna skapelser, datorn HAL 9000, utgör filmens svarta hjärta, och representerar både vår snillrikhet och vårt öde att ständigt förstöra för oss själva.

2001 Rymdstation

2001 –  Rymdstationen Space Station V

Rymdskeppen!

Discovery one

2001 – Discovery one

Utspelas, så när som på 20 minuter i början, helt i rymden. Vi följer med på det ena storslagna, klassiska rymdskeppet efter det andra. Den ringformade rymdstationen Space Station V introduceras till tonerna av Strauss An der schönen blauen Donau, och är som ett palats i omloppsbana.  Stationen är internationell, och fungerar som en hubb mellan Jorden och Månen, komplett med ett eget Hiltonhotell. Stationen trafikeras av flygbolagen Aeroflot och Pan Am. Forskarchefen doktor Floyd flyger i filmens början upp i just ett av Pan Ams smäckra passagerarskepp, Orion III. De båda flygvärdinnorna som serverar en måltid i tyngdlöshet har för evigt etsat sig fast på mina näthinnor som idealbilden av vår framtid med civil rymdfart. Allt ombord är smäckert, rundat och krämfärgat.

Filmens mitt utspelas i det stora forskningsskeppet Discovery One, som skickas iväg mot Jupiter för att undersöka monoliten man funnit där. HAL 9000 är Discoverys skeppsdator, men intressant nog åtskild från skeppets funktioner. Kanske beror det på  hur svårt man ändå hade på 60-talet att företställa sig den framtida graden av datorisering då filmen gjordes i slutet av 60-talet. Men faktum är att HAL är mer som en mycket kompetent besättningsmedlem, snarare än att han är helt integrerad med Discovery. Då HAL visar tecken på att bete sig olycksbådande kan därför astronauterna David Bowman och Frank Poole hålla sig utanför HALs räckvidd. De tar sin tillflykt till en av EVA-kapslarna och håller en konfidentiell konversation där.

2001 - David Bowman och Frank Poole samtalar utom hörhåll från HAL

2001 – Frank Poole och David Bowman samtalar utom hörhåll från HAL, som bara kan se på genom glaset

Exteriörer och interiörer förenas av att de har sfären/cirkeln som huvudsakling form (liksom för övrigt den mesta mänskliga teknologin i filmen). I det klotrunda ”huvudet” göms flera mindre sonder som kan skickas ut på uppdrag.

De flesta miljöer ombord på Discovery One är ikoniska: det ringformade labb där Bowman joggar runt perimetern, förbi den övriga besättningen som ligger försänkta i kryosömn. HAL 9000s rött och ilsket lysande kameraöga. Datorhallen med sina röda paneler som innehåller HALs alla minneskretsar. Den åttakantiga, svartvita korridor som Kubrick smeksamt låter kameran åka igenom… Det finns inte en centimeter av Discovery One som inte är klassisk mark för den som är minsta rymdfilmsintresserad.

Centralperspektivet i 2001

2001 – korridoren i Discovery One, ett av Kubricks berömda centralperspektiv

Design och specialeffekter;

Jag vill ha varje pryl som syns här. Jag vill vara inne i filmen och bo där. Stanley Kubrick och hans medarbetare gjorde inte bara en snygg långfilm, utan de gav oss en nära nog komplett framtidsvision för hela vår civilisation.  2001 är inte bara en del av vårt populärkulturella DNA. Dess konstnärliga vision är så stark att den permanent förändrat vår syn på hur samhället ska se ut i framtiden. Framgången handlar förstås också om de betydande filmtekniska kvaliteterna. Produktionsdesign, detaljkvalitet, foto, klippning och musikval bildar tillsammans en sublim helhet som ännu 46 år efter premiären utgör Den fläckfria science fictionfilmen.

Bowman vs HAL

Bowman vs HAL

Mest minnesvärda scen*

HAL får order om att ljuga för besättningen, och därmed beseglas expeditionens öde. HAL får en psykos (video). David Bowman blir den ende som kan gå till motangrepp, och i en fullständigt gastkramande scen tar han sig genom skeppet mot datorns hjärna: ett enormt rum fullt med minneskretsar. HALs röst är lika kyligt avmätt som tidigare, men det datorn säger avslöjar ändå dess panik inför den kommande förintelsen: Dave, stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop Dave? Stop, Dave. I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave.

2001 - astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

2001 – astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

Domen:

Som ingen annan påverkade den här filmen med undertiteln Ett rymdäventyr förväntningarna på hur mitt eget framtida liv skulle te sig. Som barn räknade jag ner till 2001, det magiska årtal då jag skulle åka som passagerare upp i omloppsbana och känna på att vara tyngdlös. Att livet verkligen skulle bli så, framstod som så självklart. Filmens seriösa ton tolkade mitt tolvåriga jag som dokumentär. Vart eftersom 90-talet gick och det verkliga året 2001 närmade sig tvingades jag acceptera faktum: framtiden var inte alls så vacker som i Kubricks tappning. Terrorattackerna den 11 september 2001 satte en annan, mörkare ton på samhällsutvecklingen. Jag och många rymdentusiaster tillbringade 00-talet i lågintensiv post-2001-sorg. Framtiden tycktes död.

Jag älskar fortfarande filmen, men som vuxen uppskattar jag den på ett djupare plan. Jag förstår att det långsamma tempot med de tydligt avgränsade scenerna är avsiktligt komponerade för att ge oss som ser filmen tid att ta in varje detalj och reflektera över den. Nu kan jag se Kubricks flamboyance där mitt barnsliga jag såg torra fakta. Jag kan uppskatta det drastiska bildspråket med dess starka kontraster mellan rektanglar och cirklar. Jag förstår nu genialiteten i musikvalet, som exempelvis kören då forskarna för första gången möter monoliten på Månen (video). På alla plan har min uppskattning av filmen fördjupats för varje gång jag sett om den. 

Så här tretton år efter det magiska årtalet har såväl framtidsskildringen som rymdfilmsgenren till sist kravlat sig fram ur den långa skugga som 2001 kastat. Den tekniska utvecklingen, verklig som filmisk, börjar komma ikapp. För mig är Alfonso Cuaróns Gravity beviset. Med NASA på Mars, Kina på Månen och ISS’ uppdrag förlängt till 2024 går även den verkliga rymdfarten en ny vår till mötes. Kanske kommer jag någon gång att få uppleva tyngdlöshet, trots allt?

2001 mötet med monoliten på månen

2001 mötet med monoliten på månen

Influenser på andra rymdfilmer,

Hela genrens nollpunkt: ingen science fictionfilm gjord efter 1968 går fri från påverkan. Utan den, inga ljusgrå rymdskepp i Star Warsinget möte med det väsensfrämmande i Alien  och Prometheus (som båda är en sorts inverterad 2001), ingen trudelutt Närkontakt av tredje graden. Det var dessutom många som jobbade med 2001 som gick vidare i branschen. Mest berömd är förmodligen Douglas Trumbull, som skapade den färgsprakande stargate-sekvensen. Han blev senare ansvarig för visuella effekter i Star Trek The Motion Picture (den väldiga V’ger, vars hela koncept är mer än bara lite influerat av 2001) och även Blade Runner Närkontakt och The Tree of Life. I stort sett varje rymdskepp på film har hämtat inspiration från 2001, och varje skildring av första kontakten med utomjordingar. Från Contact (en religiös kommentar) till de moralistiska utomjordingarna i The Abyss. Man ser också influenserna i en lång rad nyare filmer, som Moon och Oblivion.

Henrik Tornberg

Monsters vs aliens (2008) – giant girl power

USA 2009, manus och regi: Conrad Vernon och Rob Letterman, producent: Lisa Stewart

Är det Pacific Rim? Nej, Monsters vs Aliens

Är det Pacific Rim? Nej, Monsters vs Aliens

Handlingen.

Susan (Reese Witherspoon) är en helt vanlig tjej som tror att hon funnit kärleken i den odräglige Derek, men mitt under bröllopet slår en meteorit ned och smittar henne med radioaktiv strålning. Hon växer till gigantisk storlek och styrka, och blir såväl dumpad av sin svekfulle fästman som tillfångatagen av militären och satt i fängsligt förvar. Där lär hon inte bara känna ett ganska knasigt gäng med andra ”monster” som USA:s regering hemlighåller, utan Susan lär sig också att hon numera har enorm styrka och makt. Hon tar också chansen att själv dumpa Derek då han vill ha henne tilllbaka pga hennes kändisskap. Då den tyranniska rymdbläckfisken Gallaxhar invaderar Jorden med sina jätterobotar blir det Susan som räddar San Francisco från undergången. Och sedan ger hon sig på Gallaxhar själv, i dennes rymdbas.

Pretentionerna?

En high concept-rulle av samma stam som Snakes on a plane eller Cowboys and aliens. Men till skillnad från de båda filmerna har Monsters vs aliens ett varmt hjärta och ett feministiskt (faktiskt!) budskap.

Världsbygget och rymdskeppen!

Gallaxhars rymdskepp

Gallaxhars rymdskepp

Gallaxhars rymdskepp är ginormous, fyllt av mäktiga maskinhallar, gnistrande kärnreaktorer, arméer av jätterobotar och smäckert välvda kupoler. Hade det inte varit en tecknad film för barn hade känts naturligt i Dune eller Star Wars. Jätterobotarna är rysligt hotfulla med sitt enda stirrande öga och gripklor, men blir aldrig så läskiga att det blir för mycket för en ung tittare.

De olika monstren har alla fått inspiration från filmer från 1950- och 60-talen, men har moderna personligheter. Susan är förstås lik The 50 foot woman i Attack of the 50 foot woman. Och B.O.B (Seth Rogen) lånar sin form från The Blob.

Monsters vs aliens

Monsters vs aliens

Design och specialeffekter;

En av de första animerade 3D-filmerna. Snyggt och detaljerat, men inte så sofistikerat animerat som i exempelvis Wall-E eller ens Shrek. Gallaxhars skepp är extra fint, och så även den realistiska version av San Francisco där Susan slåss mot jätteroboten.

Mest minnesvärda scen*

Presidenten som skickas ut för att välkomna Gallaxhars jätterobot genom att spela fem toner på en keyboard, men istället övergår till att breakdansa och spela Axel F.

För mig som vuxen humorinslagen riktade direkt till 10 åringar de minst minnesvärda: de många kalkongrycken, vuxna män som skriker som småflickor, snoret…

Domen:

Överraskande underfundig, detaljerad och snygg. Jag är inte vanligtvis ett jättestort fan av aminerade filmer från Dreamworks (jag är mer en Pixarkille) men ibland lyckas de få till en historia som är lagom larvig men utan att bli för hysterisk (ja, jag tittar på dig, Madagascar). Monsters vs Aliens är faktiskt en sådan trevlig film. Att både monster och aliens är mer töntiga än skrämmande bidrar starkt till charmen, utan att det slår över i totalt trams. Det är något smått genialt att låta monstren vara snälla nördar. Susans enorma, Pippi-lika styrka är dessutom uppiggande i en barnfilm. Inget mästerverk, men väl värd sina 1,5 timme.

Monsters vs aliens

Monsters vs aliens

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cloverfield (2008) – monstret vs New York

USA 2008, regi: Matt Reeves, producenter: JJ Abrams, Bryan Burk, manus: Drew Goddard

Cloverfield

Cloverfield

Handlingen.

Vi ser helt och hållet amatörfilmat material, som hittats av amerikanska militären på ”platsen som förut kallades för Central Park”. Vi förstår redan från första sekunden då den skakiga hemvideon visar festklädda ungdomar som ler, att det är ett dödsdömt sällskap vi ser. Genom linsens oblinkande öga får vi följa hur de själva dokumenterar vad som kan bli deras sista timmar i livet. Hela stan är på flykt undan ett jättelikt rymdmonster som landat i vattnet utanför Manhattan. Men Rob, vars fest filmen skulle dokumentera, måste ge sig in i farans centrum, då hans flickvän Beth ligger skadad i sin lägenhet.

Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.

Pretentionerna?

En realistisk film om hur det är att uppleva en stor terrorattack mot New York, bara det att det är ett rymdmonster med 150 meters mankhöjd som står för attackerandet.

Monstren och rymdskeppen!

Monstret liknar mest en fladdermus, som går på sina knogar. Han är skitförbannad över att ha hamnat på Manhattan, och låter det gå ut över människorna. Vi ser aldrig något rymdskepp, men skymtar hur något slår ned i vattnet strax innan helvetet bryter löst. Från monstret droppar mindre monster, en sorts parasiter. De kravlar sig ned i tunnelbanesystemet och lever rövare med de människor som tagit sin tillflykt dit. De liknar stora insekter, och är nästan mer creepy än det stora monstret, för att de kommer närmare och inte är så gigantiska.

Design och specialeffekter;

Looken är klockrent anpassad till det skakiga handfotot: rök, dimma, ruiner och strobljus – och människor i vild panik. Intensivt, och skickligt gestaltat med lagom mycket kameraskakningar utan att man blir sjösjuk, och genomgående rappt klippt.

Cloverfield

Cloverfield

Mest minnesvärda scen*

Gott om spännande ögonblick, men de första minuterna efter attacken är kanske de mest suggestiva: Vi vet ännu inte vad som händer. Vi ser Något som krossar byggnader längre ned på gatan, och sedan kommer allt damm farande och skymmer sikten, och människorna gömmer sig inne i en butik, och så kommer något stort farande i dimman och brakar ned i asfalten, och det är ett metallhuvud…

Domen:

En av mina favoritmonsterfilmer, ever. Spelar mycket skickligt på skräcken efter attacken mot World Trade Center, och skildrar på ett hyfsat realistiskt vis förvirringen och kaoset som uppstår på gatunivå då en stad som New York attackeras. Det är också en kompetent genomförd äventyrsberättelse i genren ”found footage” (upphittad film) – som tar skitigheten och nerven från found footage-genren (upphittad film) och kombinerar det med en traditionellt klippt äventyrshistoria. Det verkliga genidraget var dock hur Cloverfield marknadsfördes: med största hemlighetsmakeri och utan att några detaljer om vad den egentligen handlade om läckte ut. Länge var titeln på filmen hemlig, och vi hade bara det faktum att det var en ny film från Losts skapare. Inte ens att det verkligen förekommer ett monster i filmen var känt då filmen kom ut på bio, utan man fick känslan av att den lika gärna kunde handla om terrorattacken mot World Trade Center. Vi i publiken upptäcker sanningen tillsammans med huvudpersonerna: det är inte terrorister, utan ett stort jävla rymdmonster. Och han är asförbannad.

Se även+

Se den fristående uppföljaren 10 Cloverfield Lane.

Cloverfield återuppträttade jättemonsterfilmens heder, efter fiaskot med Roland Emmerichs fiskätande, gravida Godzilla (1998). Nu kommer det en ny Godzilla under 2014 och den ska vi hålla ögonen på. Och du bör också kolla på Pacific Rim (2013). Regissören Matt Reeves har bl a gjort den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in (2010). Och Drew Goddard regisserade den utmärkta The Cabin in the woods (2012) och skrev manus till World War Z. JJ Abrams tror jag inte behöver någon presentation.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter