Cocoon (1985) – ungdomens källa

USA 1985, regi: Ron Howard, producent Richard D Zanuck och Robert Brown, musik: James Horner

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, är två av Cocoons klart lysande stjärnor

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, och Wilford Brimley (skymtar till vänster) är Cocoons klart lysande stjärnor

Handlingen.

Ett sentimental rymdsaga i ädlaste hög-åttiotalsstil, som lyfts över det ordinära av fint ensemblespel med några av Hollywoods klassiska men åldrade stjärnor i rollerna. I centrum står de tre kompisarna Art (Don Ameche), Ben (Wilford Brimley) och Joe (Hume Cronyn), som lever ett lättsamt men smått uppgivet pensionärsliv på ett hyfsat äldreboende i Florida. De har barnasinnet kvar, men deras kroppar håller på att svika dem. Då finner de en swimmingpool i en oanvänd lyxvilla vars vatten har mycket uppfriskande effekter. Efter några dopp är det som om de börjar bli unga på nytt, och såväl kärlekslivet som livsglädjen får sig en rejäl skjuts. Männens fruar, spelade med värme av bl a Jessica Tandy och Maureen Stapleton, rycks med i nytändningen.

Men vad är det egentligen för mystiska kokonger av sten som ligger på poolens botten? Och vilka är det som lämnar nya kokonger där varje natt? Ute i bukten ställer sig charterbåtskaptenen Jack (spelad med blåst min av Polisskolans Steve Guttenberg) samma fråga. Det är till hans båt som kokongerna fiskas upp från djupet av hans kunder (under ledning av ”Walter”, spelad av Brian Dennehy).

Snart går det upp för både pensionärerna och Jack, att det är något utomjordiskt i görningen. Men är dessa främmande varelser med det livgivande vattnet farliga, eller vänliga? Och hur länge kan man som åldring omgiven av åldringar hålla hemligheten med Ungdomens källa för sig själv?

Det dröjer länge innan det dyker upp, men det är ett högklassigt rymdskepp

Det dröjer länge innan det dyker upp, men det är ett högklassigt rymdskepp

Rymdskeppet!

Åh, jag gillar verkligen det här tefatet. Det tar god tid på sig att dyka upp, men det är väl värt väntan. Cocoon skäms inte för sina Spielberginfluenser, och både tefatets utforming och scenen med alla människor som med gapande munnar hänförda stirrar uppåt har lånat mer än bara lite grann från Närkontakt av tredje graden och ET. Kanske var det så i mitten av 80-talet att Spielbergs filmer var så dominerande att det bara var så här ett rymdskepp kunde se ut? Men jag älskar i alla fall de blinkande, snurrande ljusen, och sättet som skeppet rör sig på högkant som ett lysande blått öga. Stort är det också, som sig bör.

Wilford Brimley är den tredje gubben, här med sin dotterson, spelad av Barret Oliver från Den oändliga historien

Wilford Brimley är den tredje gubben, här med sin dotterson, spelad av Barret Oliver från Den oändliga historien och Daryl

Pretentionerna?

Vissa kritiker påpekar att det är lätt att bli lurad av de superba äldre skådespelarna att Cocoon är en mer seriös och ”fin” film än den egentligen är. De påpekar, mycket riktigt, att filmen snarare är en ultrakommersiell produkt bland många andra i filmproducenterna Richard D Zanuck och Robert Browns långa lista på blockbusters från 70- och 80-talen. Men det går inte att komma ifrån att det understundom uppstår viss magi, då regissören Ron Howard koncentrerar sig på samspelet mellan vännerna, som känner livet återvända till deras gamla benknotor. I sina bästa stunder är Cocoon lite som On Golden Pond/Sista sommaren möter ET. Mer om de inte fullt så lysande stunderna, nedan.

Steve Guttenberg råkar ut för lite rymdljus

Steve Guttenberg råkar ut för lite rymdljus

Specialeffekter och look;

Vad var det med 1980-talet och ljuseffekter? Aliensarna i Cocoon är som vanliga människor, fast de flyger, rör sig som balettdansörer, och lyser med ett starkt gult sken. Detta var den predigitala eran, så man riktigt ser hur ljusskenet målats på för hand. Även Jack (Guttenberg) råkar ut för en ljuschock då han badar i poolen med en hot ung babe till utomjording. Far out! Och på slutet, då tefatet sänker sig över havet, så får vi se tvättäkta 80-talsblixtar! Ni vet, den där sortens blåvita blixtar som förekom i Jedins återkomst, Ghostbusters och Big Trouble in Little China? Vad hände med den typen av blixt, egentligen?

Iiiik, iiiik ta mig från den här hemska filminspelningen

Iiiik, iiiik ta mig från den här hemska filminspelningen

Luckor i manus,

Vad var det med 1980-talet och delfiner? Vad är det med sci-fi och delfiner? Vad ska man med alla dessa delfiner till så fort det är något från rymden? Är delfiner som utomjordingars hundar?

Kapten Jacks historia är Cocoons svagaste länk. Varför skulle odödliga, oändligt visa ljusvarelser, kapabla till interstellär rymdfart, klä ut sig till människor och hyra en skruttig gammal båt av Jack, men ha honom ombord? Jag kan inte komma på någon rimlig anledning, annat än att det blir lite kul när Jack upptäcker att de är rymdvarelser. Låt gå för det, även om det är lite väl lägligt. Men det verkliga problemet ligger i Steve Guttenberg, som här visar att han egentligen inte kunde skådespela bättre än han gjorde i Polisskolan. Hans Jack är korkat storögd och ständigt avklädd. Han behövdes förmodligen som affischnamn, för att locka en yngre publik som inte bara ville se pensionärer mellan åttio och döden. Men om man klippte bort Jack från filmen helt och hållet, skulle Cocoon bli en mycket bättre film. Sorry, Steve!

Mest minnesvärda scen*

Det är väldigt fint då pensionärerna flyr i Jacks båt, och kommer undan tack vare Bens dotterson som hoppar i vattnet för att avleda kustbevakningens uppmärksamhet. Sedan anländer rymdskeppet, och båten stiger sakta upp mot det väntande ljuset till James Horners pampiga musik.

Rymdfilm <3 Jessica Tandy

Rymdfilm när den är som pampigast

Domen:

Jag kommer alltid att ha en speciell plats för Cocoon i mitt hjärta. De tre gubbarna är underbara, och Ron Howard vet precis hur han ska spela på rätta känslosträngarna utan att göra det för smetigt. Ja, det är cheesy, och ibland är cheesy helt OK. Dessutom finns det många crazy åttiotalspärlor gömda i filmen: Gympingpass, breakdansare i hockeyfrilla, pensionärer som klättrar i träd, knähöga sportstrumpor och stort hår.

Man skulle kunna kritisera Ron Howard för att han inte dyker djupare ned i viktiga teman  om liv, åldrande, kärlek och död. Men då får man komma ihåg att Cocoon framför allt är en feelgoodfilm, och att stänken av transcendens, som lyser igenom stundtals, främst kommer av hur skickliga yrkesmänniskor handskas med ett ganska trivialt material.

Se även+

Närkontakt av tredje graden. För en mycket modernare film med liknande åldrande-tema, se den trevliga Robot och Frank.

Brian Dennehy spelar alienledaren Walter

Brian Dennehy spelar alienledaren Walter

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s