barnfilm

Home (2015) – irriterande utomjording och flicka finner vänskapen

USA 2015, regi Tim Johnson, manus Tom J Astle och Matt Ember, producent Mireille Soria m fl

Home

Home

Handlingen.

Jorden invaderas av The Boov, en ras av inte särskilt sympatiska men i åtminstone i stort sett icke våldsamma utomjordingar. Deras främsta kännetecken är att de ser praktiskt taget identiska ut, har en rosalila färg och har riktiga mobbartendenser. Som smurfar utan Gargamel eller Minioner utan charmen. Inte nog med det: de deporterar alla människor och tar över våra städer och byar. En av utomjordingarna kallas för Oh (Tim Parsons), och eftersom han är så utstött och mobbad blir han kompis med Tip (Rihanna), en stark och tuff liten tjej, som stannat kvar i stan för att hitta sin mamma. Det värsta är att såväl Oh som andra av hans sort är verkligt irriterande, så det är inte helt obegripligt varför de har svårt för varandras sällskap. Tillsammans irrar de Jorden runt i sitt sökande efter Tips mamma, och måste fly undan både de andra Booverna samt en ännu mer osympatisk ras av utomjordingar som kallas för Gorg. Massor av helcrazy saker händer på vägen, det mesta att göra med att någon har sönder något eller kör en bil rakt in i det.

Pretentionerna?

Mer en sensmoral: man ska vara snäll mot varandra och låta var och en vara sig själv. Synd bara att 99% av alla figurer i filmen är riktiga skitstövlar. Men vad vet jag om modern barnkultur.

Gorg

Gorg

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En medelmåttig animerad look från DreamWorks, som mer är kompetent genomförd än inspirerat minnesvärd. Vi får se massor av aliens, deras hemvärld, moderskepp och bubbliga landare, maskiner och prylar. Det är färggrannt, gulligt och rundat och snällt. Liknar många andra animerade barnfilmer från 10-talet. De enda som ser lite tuffa och annorlunda ut är skurkarna The Gorg. I övrigt är allt så utslätat att budskapet om individualitet går förlorat i en skog av exakt likadana ansikten och röster.

Domen:

I stort sett snäll menlös, där ett antal lite finurliga actionscener och idéer inte räcker för att fylla ut hela filmens speltid. För att kompensera skruvar filmmakarna upp tempot, ljudvolymen, dratta-på-ändan-humorn, röststyrkan på huvudpersonerna. Alla Boover har en otroligt irriterande vana att drabbas av panik och rusa omkring och vråla. När de inte mobbar Oh, förstås. Och nej, vad vet jag om modern barnkultur. Men jag tycker nog ändå att barn förtjänar bättre filmer än så här. Det tror jag att barn själva också tycker. Testa Inside Out från Pixar istället.

Tomorrowland (2015) – världsbygge som går snett

USA 2015, manus, regi och producent: Brad Bird, tillsammans med bl a Damon Lindelof och Jeffery Chemov

Tomorrowland

Tomorrowland

Handlingen.

Varför verkade framtiden så mycket ljusare på 1950- och 60-talen? Har vi slutat tro på framtiden för att vi slutade vara upptäckare, eller slutade vi vara upptäckare för att framtiden verkar så dyster? En något krystad fråga som är i centrum för denna mysterie- och konspirationsfilm som utspelas parallellt i rymdålderns mest optimistiska 1964 och i vår preapokaylyptiskt pessimistiska nutid. Filmens omaka radarpar är forskaren och enstöringen Frank (George Clooney) och den unga rebellen Casey (Britt Robertson) som föses samman av ödet och den till synes evigt unga lilla flickan Athena (Raffey Cassidy). Den gemensamma nämnaren är den skinande framtidsstaden Tomorrowland, som kommer till en i visioner om man rör vid ett speciellt rockmärke. Är det en verklig plats, trots allt? De mordiska robotar som börjar jaga Frank och Casey gör i alla fall allt de kan för att hindra att någon tar sig dit.

Tomorrowland

Tomorrowland

Pretentionerna?

Ja, det finns något ganska uppskruvat och lite tillkämpat storslaget över filmen Tomorrowland, för att inte tala om själva staden Tomorrowland – ett nästan outhärdligt futuristiskt solskensdränkt ställe där alla har stjärnor i ögonen och vattenkammat hår. Ständigt på väg till en ljus morgondag eller till Mars, med bombastisk musik som brölar på i bakgrunden. Det hela är rätt märkligt som berättelse, och svårt att ta till sig om man inte vet något om bakgrunden till filmen. ”Tomorrowland” är alltså namnet på en av de klassiska attraktionerna i de amerikanska Disneynöjesparkerna, ursprungligen invigt av den futuristiskt besatte Walt Disney själv 1955. I företaget Disneys självbild har dessa 50- och 60-talsvisioner om ”morgondagens värld” varit en del av DNA alltsedan dess. Men tiderna förändras, och inte minst vår syn på framtiden. Den blåögda optimismen från femtio år sedan har ersatts av andra sorters mörkare framtidsvisioner, samtidigt som den teknologiska utvecklingen knappast stannat av utan accelererat. Helt enkelt kan man säga att tiden sprungit ifrån Disneys Tomorrowland. Och här försöker Damon Lindelof, Brad Bird och Disney själva att både förklara och fixa problemet. Det är komplicerat att beskriva så här i en bloggtext. Tyvärr är det inte lättare att greppa då man ser filmen.

Athena i Tomorrowland

Athena i Tomorrowland

Rymdskepp och världsbygge!

Jag uppskattar oftast en metanivå, och här har vi en hel film om ett världsbygge, bokstavligen, som gått snett. Tomorrowland är nämligen både en verklig plats och en fantasi. Ett hemligt, högteknologiskt utopiaexperiment som skapades av sin tids främsta forskare men som sedan långsamt förlorat sin vision och hamnat på dekis. Lite oklart i det längsta exakt hur det gick snett eller varför det spelar någon egentlig roll för den vanliga världen.

Det finns onekligen något verkligt lockande i filmens premiss med en skinande framtidsstad som går att nå på en sekund, bara du får rätt knapp att trycka på. Allra bäst gör sig staden på avstånd, innan Casey har funnit vägen dit. Det finns något verkligt magiskt över Tomorrowlands skyline som tornar upp sig bortom ett vajande vetefält – mycket medvetet en framtidsversion av Askungens slott, som ju är Disneykoncernens symbol. På närmare håll verkar staden inte riktigt lika underbar, kanske framför allt för att dess invånare är så stela och klichéartade. Men det är ändå svårt att inte ryckas med då Frank (som pojke 1964) flyger över staden med sin hemgjorda jetpack. Eller senare då Casey följer efter en ung astronaut på väg till raketuppskjutningen. Utforskningen av rymden tillmäts en stor betydelse i storyn. Om vi är på väg ut i rymden eller inte tas som ett mått på hur mycket framtidstro vi har. Caseys pappa är arbetslös NASA-ingenjör, och hon själv inleder filmen med att försöka stoppa nedmonteringen av rymdfärjans uppskjutningsramp. Rymden blir alltså det samma som framtidstro i Tomorrowland. Tyvärr lyckas Brad Bird aldrig riktigt få oss att känna varför. Detta trots att vi till och med får se en steampunkraket skjutas upp från själva Eiffeltornet i Paris.

Produktionsdesign;

Oklanderligt vacker, som man förväntar sig av en film av Brad Bird som dessutom är ett prestigeprojekt för Disney. Det smått stela och robotiska över allt som har med framtiden att göra gör dock att det är svårt att verkligen känna något för Tomorrowland. Detta trots att till och med robotar har känslor i denna film. Det är dock mer inbyggt i filmens story, än ett fel på själva produktionsdesignen.

Tomorrowland

Tomorrowland

Domen:

En av filmårets stora besvikelser. Brad Bird är vanligtvis en underbar regissör av barnfilm, med The Iron Giant, Ratatouille, The Incredibles och till och med en Mission Impossiblefilm under bältet. Damon Lindelof är onekligen ojämn, men ändå ett geni. Men i den här filmen får de verkligen inte till det. De första 30-40 minuterna bygger upp en fin stämning av mystik och förväntan, då Casey börjar få visioner av Tomorrowland och ger sig ut på jakt efter den mystiske Frank. Men från det ögonblick hon når fram till honom i hans fästningsliknande hus, börjar en oändlig expositionsparad som aldrig riktigt tar slut. Allt ska förklaras in i minsta detalj, i en oändligt komplicerad story om framtidsvisioner från de senaste 100 åren och hur sannolikheten för Jordens undergång ökar ju mer pessimistiska vi blir. Filmen växlar vilt mellan ganska våldsam action, långa, pratiga partier och ren slapstick.  Och när vi till slut återvänder till Tomorrowland är jag bara förvirrad och utmattad av den osannolikt krystade handlingen med sina många osammanhängande detaljer. Att Hugh Lauries hajpade storskurk visar sig vara märkligt menlös hjälper inte direkt till. Den sista halvtimmen är fylld av action och explosioner, men då har jag zoomat ut för länge sedan.

Se istället-

Brad Birds andra filmer (se ovan)

Space Jam (1996) – Michael Jordan sätter Sprätt på rymden

USA 1996, regi: Joe Pytka, producenter: Ivan Reitman, Joe Medjuck, Daniel Goldberg, manus: Leo Benvenuti, Steve Rudnick, Timothy Harris, Herschel Weingrod

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Handlingen.

Den hemliga historien om vad som egentligen hände mellan basketstjärnan Michael Jordans överraskande förtida pension 1993 och hans bejublade comeback 1995. Ett gäng tecknade skurkar till utomjordingar (Danny DeVito m fl) vill kidnappa  Snurre Sprätt, Daffy Duck, Gråben, Hjulben och resten av figurerna från Looney Toons. Den ondskefulla planen är att förslava de animerade filmstjärnorna och tvinga dem arbeta  på nöjesfältet Moron Mountain. Genom en oerhört långsökt händelsekedja står till slut Snurres och de andras frihet på spel i en basketmatch som de måste vinna mot ett skurkgäng som kallas Monstars, som naturligtvis är så gott som oslagbara. Snurre och Daffy kidnappar Michael Jordan, med hjälp av Bill Murray och.. vänta, där nånstans tappade jag tråden.

Pretentionerna?

Det blir kanske larvigt att tolka pretentioner i en film om en talande kanin och Michael Jordan – man ska inte överanalysera allt utan det är bara att tuta och köra?  Men ändå kan man se att Space Jam är ett typiskt barn av sin tid. I mitten av 90-talet var genrer som rymdopera och rymdaction stendöda. Star Wars verkade ha somnat in för gott, och det hade inte kommit några nya rymdsuccéer som fångade publikens intresse. Rymdfilmer var helt enkelt inte lika coolt längre. Istället blev rymdtemat stoff för en rad parodier och barnfilmer: Mars Attacks!, Independence day, Space Truckers och Men in black är alla samma andas barn. Denna grälla paroditrend var hyfsat framgångsrik ända fram till 2002 då Pluto Nash slutligen tog död på den.

Världsbygge, produktionsdesign och effekter;

Konceptet är lånat från Who Framed Roger Rabbit: vår verkliga värld existerar parallellt med en tecknad värld där alla populära gamla figurer lever och frodas. I Space Jam är rymden också tecknad, och det är därifrån skurkarna kommer. Mycket av filmens komik och spänning kommer från kulturkrocken mellan verkligheten och det tecknade.

Tekniskt känns Space Jam som en något slarvig produkt, underlägsen tidigare nämnda Roger Rabbit i kvaliteten på animationen och integrationen mellan det fotograferade och det tecknade. Det är rappt klippt och berättat, men ofta är det så mycket som händer i bild att man tappar tråden. Det som saknas i substans tas igen genom stjärnsmällar som får små fåglar att snurra kring skallen. Gång på gång.

Moron Mountain Theme Park

Moron Mountain Theme Park

Luckor i manus,

Weeeeell, hur troligt är det att en talande kanin och en anka med talfel övertygar Michael Jordan att komma tillbaka från pensioneringen utan att få ett öre betalt?

Domen:

Jag vet att Space Jam är ett älskat barndomsminne för generationen efter mig. Speciellt i USA verkar många ha den på sin lista över de bästa barnfilmerna någonsin. Kanske måste man vara basketfan för att det riktigt ska klicka? Eller så är det helt enkelt så att Roger Rabbit ligger mig för nära om hjärtat. Jag var 14 år gammal då Roger Rabbit kom ut, 1988. Jag älskade den – förmodligen mer än den förtjänade. Resultatet blir att Space Jam i mina ögon bara är en dummare kopia.

Earth to Echo (2014) – kompisar hjälper minirobot/rymduggla att ringa hem

Barnfilm USA 2014, regi Dave Green, manus Henry Gayden

EARTH TO ECHO

Handlingen.

Ett kompisgäng i 12-13-årsåldern samlas för ett sista äventyr innan deras bostadsområde ska rivas på grund av ett stort byggprojekt. Då deras telefoner simultant börjar visa bilder av en viss öken, beger sig killarna Tuck, Munch och Alex dit för att undersöka mysteriet. De finner en gullig liten utomjordisk robot i form av en uggla. De döper sin nya kompis till Echo, och bestämmer sig för att hjälpa honom att bygga ihop sitt rymdskepp igen. På vägen finner de också en ny kompis i den jämnåriga Emma. Men Echo är skadad, och amerikanska myndigheter är ute efter att döda den lille alienugglan.

Pretentionerna?

En liten film om barnvänskap, men som nog helst hade pretentionerna att bli sin generations E.T. Men utan något av förebildens svärta, djup eller underfundiga intelligens.

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Rymdskepp och världsbygge!

Echo ser verkligen gullig ut. Han har stora ögon, och är så liten att man genast börjar tänka på honom som en skadad liten fågel. Trots att han har ganska mäktiga krafter och är en utomjording. Varför han ser ut som en uggla förstår vi aldrig riktigt.

Echos skepp ligger under större delen av filmen begravt under öknen, uppdelat på många minimala delar av skrot. I en scen som inte så lite påminner om hur monstret i Super 8 samlar ihop sitt rymdskepp, pressas alla enskilda delar upp från marken och bygger ihop sig som en himmelsk legobyggsats.

Earth to Echo

Earth to Echo

Produktionsdesign;

Echo och skeppet är fina, men resten av filmen är tyvärr found footage (upphittat filmmaterial) som alltså ska ge sken av att den av huvudpersonerna har spelat in allt som visas i filmen med sin mobilkamera. De tar dessutom realismen på högsta allvar, vilket gör att alla kameravinklar är konstiga, dåligt ljussatta, skakiga och klipper alla huvuden till hälften. Ofta är det så kaosartat att vi faktiskt inte förstår vad som försiggår. Ett klassiskt fall där formen går ut över innehållet. Plus: nu börjar genren med upphittade filmer bli allt svårare att komma undan med. Varför skulle barn filma precis allt som händer? Speciellt som de inte ens verkar medvetna om kameran.

Luckor i manus,

Eftersom det ändå ska föreställa spontana 13-åringar ute på bus, så kanske man kan förstå om inte alla huvudroller agerar rationellt vid varje tidpunkt.

Domen:

En i stort sett menlös historia, som säkert kan underhålla barn upp till den ålder som kidsen i filmen är i. Ett fint budskap om vänskap som varar kan inte riktigt släta över det faktum att filmens självutnämnda outsiders är stereotypt mallade grabbiga pojkar och en ensam flicka. Personligheterna hos barnen är skissartat tecknade, och de vuxna är nästan helt frånvarande annat än som stereotypa representanter för vuxenvärlden. Jag tror att de flesta lite större barn skulle ha mycket större behållning av den flera klasser intelligentare Super 8.

Space Camp (1986) – de sista optimisterna

USA 1986, regi: Harry Winer, manus: Clifford Green, producent: Patrick Bailey

Space Camp

Space Camp

Handlingen.

En äventyrsfilm främst för unga rymdfantaster med käcka tonåringar i huvudrollerna. Filmen skildrar hur ett gäng ungdomar på ett sommarläget anordnat av NASA får pröva på att gå igenom en liknande utbildning som den riktiga astronauter går. Mellan träningsuppdragen i rymdskyttelsimulatorn hinner de både bråka och förälska sig i varandra. Men då de besöker den riktiga rymdfärjan Atlantis går något snett, och ungdomarna skickas upp i rymden av misstag. I en biroll ser vi den blott 12-årige Joaquin Phoenix, som spelar en nördig pojke med en robot som enda vän.

Pretentionerna?

Filmen spelar på de optimistiska känslorna kring det amerikanska prestigeprojektet att kolonisera rymden. The stars belong to a new generation är filmens tagline, och det ekar både av framtidstro och en smula nostalgi tillbaka till det tidiga 70-talets många bemannade rymdfärder. Men Space Camp hade otur med timingen. Mer om det längre ned.

Rymdfärjan Atlantis

Rymdfärjan Atlantis

Rymdskepp!

Rymdfärjan Atlantis är en av de sex flygplansliknande rymdskepp som USA använde mellan 1981 och 2011. Det nya med rymdfärjorna jämfört med tidigare raketer var att de kunde landa på Jorden för egen maskin. De sågs länge som framtiden för bemannade rymdfärder, men visade sig vara osäkra och kopiöst dyra i drift. Atlantis, som förekommer i filmen Space Camp, blev den sista rymdfärjan att flyga år 2011. I filmen förekommer även en ännu inte färdigkonstruerad rymdstation, som Atlantis med ungdomarna ombord tvingas att docka till.

Produktionsdesign;

Snyggt paketerat, och för att vara en barnfilm från 1986 så är såväl flygscenerna i rymden som tynglösheten och rymdpromenaderna fint gestaltade. Space Camp har stått sig väl mot tidens tand.

Domen:

Ack, 1986 går till historien som året då drömmen om rymden nästan dog. Vi som trodde att vi såg början på en ny era då rymdfärjan Columbia lyfte med ett vrål 1981, fick se våra drömmar grusas 1986 då rymdfärjan Challenger exploderade vid starten och dödade alla astronauter ombord. Chocken var ofattbar för rymdfantaster. Jag minns att NASA skulle fira sitt 25-årsjublieum detta år, med en stor konsert i Houston med franske Jean-Michel Jarre. Höjdpunkten skulle vara då astronauten Ron McNair spelade saxofon till Jarres synthsymfoni, från omloppsbana kring Jorden. Men då Challenger lyfte med McNair ombord, gick allt så snett. Konserten fick istället tillägnas de döda, och någonstans där falnade NASA:s glans. Bara några månader senare hade filmen Space Camp premiär, och den kunde inte haft sämre timing. En film om ungdomar som av en olycka råkar skjutas upp i en av de där osäkra rymdfärjorna blev plötsligt med av en thriller än det äventyr det var tänkt.

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Roboten i Space Camp är mycket ostig

Nu är det inte säkert att Space Camp hade blivit någon succé om inte olyckan varit framme. Det är en överdrivet äppelkäck och ganska enkelspårig film. Den talande roboten som orsakar Atlantis uppskjutning är så ostig att det knappt går att förlåta. Men ändå – vi var många rymdintresserade barn på 80-talet, som blev innerligt bedrövade då Challenger förolyckades. Så snarare än att Space Camp lever upp till sin slogan om en ny generation, blev ungdomarna med sin naivt optimistiska syn på rymdresor den sista generationen som trodde på oavbrutna framsteg i erövringen av rymden.

Earth Star Voyager (1988) – Star Trek för Disney-ungdomar

USA 1988, regi: James Goldstone, skapad av Ed Spielman

Handlingen.

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Idag kör vi en riktig raritet: Disneys båda långfilmslånga pilotavsnitt för en ungdomsvariant av Star Trek från sena 1980-talet. Den är svår att få tag på, då den officiellt aldrig givits ut digitalt utan bara på VHS. Året är 2082 och Jordens tillgångar tryter. För att leta efter lämpliga planeter att kolonisera byggs rymdskeppet Earth Star Voyager, som skickas ut på ett uppdrag som kommer att ta 40 år att genomföra. För att säkerställa att besättningen orkar med såväl tur som retur, rekryteras ett gäng tonåringar från rymdakademin. Ja, det är förstås bara ett svepskäl för att kunna skapa en ungdomsserie om ungdomar som styr över ett rymdskepp, men det är faktiskt en rätt elegant lösning. Självklart utses en erfaren kapten som ska föra befäl över Earth Star Voyager, men nästan lika självklart tar det inte många minuter innan en trasig dator skickar ut honom genom luftslussen och lämnar den blott 18-årige Jonathan som högst rankade officer. Nu börjar äventyren och hoten avlösa varandra: en cyborg med mordiska tendenser som plockas upp i ett drivande skepp, en Mad Max-liknande barbarcivilisation på en halvt övergiven rymdstation, en manipulerande och galen general som försöker få Earth Star Voyager på avvägar.. Allt klaras av med samma glada leende av våra käcka kadetter. Men ska Jonathan klara av ansvaret som kapten? Och hur ska det gå med alla kärleksbekymmer som uppkommer mellan besättningsmedlemmarna?

Pretentionerna?

För att vara en förlängd TV-film som aldrig blev någon reguljär TV-serie så har ESV ett anmärkningsvärt episkt anslag, och är en berättelse som gör sitt bästa för att både jobba med karaktärsfördjupning, äventyr för stunden och en rik bakgrundshistoria. Här finns åtminstone embryot till en fullödig sci-fi-värld, om än ofärdig och smått förfelad i sammanhanget.

Rymdskepp och världsbygge!

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Mer än bara en rak kopia på Star Trek The Next Generation, som ändå självklart är den största förebilden. Ungdomarnas smått deprimerande jordeliv i filmens första del är nyanserat skildrat, med åtminstone ansatser till social kritik och ett för det sena 80-talet förmodligen framsynt miljöförstöringstema. Vuxenvärlden och myndigheterna skildras inte som enbart goda förebilder, utan ungdomarna får många anledningar att visa sig mer mogna än sina överordnade. Filmen bjuder också på gott om storögd upptäckarglädje då arkskeppet väl stävar ut i yttre rymden och våra unga huvudpersoner får pröva att ta ansvar för sitt eget och kollegernas liv. Rymdskeppet Earth Star Voyager liknar på utsidan en Star Destroyer, och på insidan en blandning av USS Enterprise och den sovjetiska paviljongen från världsutställningen i Vancouver 1986. Där alltså kulisserna byggdes upp.

Produktionsdesign;

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Vad jag kan avgöra på en suddig VHS-kvalitet så har ESV ganska god production value. Rymdskeppsmiljöerna är faktiskt klockrena för att vara TV-produktion från 80-talet. Men en del ser förstås daterat ut, som de overaller som ska föreställa uniformer, och de 80-talsfrisyrer som sitter på huvudpersonerna. Eller den töntiga Thunderdome-kopian där punkklippta rymdbrottslingar härjar. Somligt var nog ganska knasigt redan 1988 – som det gym med osynliga vikter där ett deprimerande antal scener utspelas. För riktiga finsmakare kan dock det som är töntigt locka fram ett leende, och i sig vara en anledning att titta. För hur ofta får vi egentligen se aerobics i rymden?

Luckor i manus,

Ett liknande problem som i Moon 44: om nu uppdraget är mänsklighetens sista chans, skulle man då verkligen överlåta det till ett gäng tonåringar? Just askin’..

Domen:

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Det blev aldrig fler avsnitt än dessa piloter, och det tycker jag på många vis är synd. Här finns tillräckligt med stoff och kärlek till genren för att det skulle ha gått att göra ett seriöst försök att skapa en Star Trek för ungdomar. Utan att det blir för tramsigt eller för vetenskapligt torrt. Men tyvärr gör klippningen och tidsformatet (2 drygt timslånga avsnitt) inte konceptet någon tjänst – efter första avsnittet känns berättelsen avslutad och den konspiration som introduceras mot slutet är alltför långsökt för att riktigt engagera. Hade bolaget och seriens skapare vågat lita på sitt eget material hade de kunnat göra en hel första säsong av allt det som händer i pilotavsnitten, och då också haft tid att fördjupa storyn och karaktärerna lite mer. Nu förblir ESV en kul idé som aldrig riktigt får vingar.

Treasure Planet (2002) – supernova, ohoj!

USA 2002, manus, regi och producenter: Ron Clements och John Musker

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

Handlingen.

Storyn har ett par hundra år på nacken men blir aldrig gammal: den unge pojken Jim Hawkins (Joseph Gordon-Levitt) kommer över en skattkarta och hamnar på ett väldigt segelfartyg som stävar mot den ö där kapten Flints skatt ska vara gömd. Men skattkartor lockar till sig allehanda löst folk, och bland besättningsmännen gömmer sig hänsynslösa pirater och kallblodiga mördare. Mot alla odds finner Jim en bundsförvant bland dessa banditer: den enbente cyborgen John Silver (Brian Murray). Vänta nu, cyborg? Ja, för Treasure Planet (eller Skattkammarplaneten) är något så charmant som en steampunkversion av Robert Louis Stevensons Treasure island, och dessutom utspelas den i rymden. Lovely, matey!

Pretentionerna?

High concept i dess prydo: Skattkammarön i yttre rymden.

Legacy ovanför rymdstationen

Legacy ovanför rymdstationen

Världsbygget och rymdskeppen!

En av de mest fantasifulla rymdvärldar jag har sett, med tillräckligt mycket fantasifulla överdrifter för att man ska förlåta att alla fysikens lagar tycks satta ur spel. Fullriggare seglar på solvindarna mellan de olika planeterna i galaxen, med kometer och nebulosor som färgsprakande moln att gömma sig i. Unge Jim är en hejare på solsurfning, en sorts blandning mellan vindsurfbräda och rymdskateboard. Eftersom det är en fantasivärld kan Jim kasta sig ut från relingen på skeppet och bara surfa iväg i världsrymden. Rymddräkter eller vakuum är inget man behöver bekymra sig om.

Mycket av filmen utspelas omkring på det praktfulla rymdskeppet Legacy, vars strikta kapten Amelia (Emma Thompson) och First Mate styr besättningen med järnhand. Legacy är ett klassiskt piratfilmskepp, men då med den lilla skillnaden att det stävar fram mellan supernovor och svarta hål. Pampigt är det, och det funkar förvånansvärt bra med segelfartyg i rymden.

Det är ett myller av olika figurer ombord, där aliens av olika slag är vanligare än människor. John Silver består till stora delar av utbytta delar, men vi träffar också en hundraprocentig robot, den vimsige B.E.N.

Legacy

Legacy

Design och specialeffekter;

Designades och animerades utifrån regeln 70/30: nämligen att 70% skulle vara traditionell Disneyanimation, och 30% science fiction. Resultatet är en småcorny steampunkfantasi som känns organisk och är mycket vacker att titta på. I jämförelse med animationskonkurrenten Don Bluths snarlika film Titan AE är Treasure Planet mycket mjukare i formen och varmare i färgerna.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar hur de betonar far/son-förhållandet mellan Jim och John Silver, så de dialoglösa scenerna där deras vänskap utvecklas tycker jag mycket om. Det slutar med att Jim är helt slut och somnar på sin post. Den ruffige piraten stoppar om honom med en filt. Snyft!

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Domen:

En av de bättre Disneyfilmerna från de senaste femton åren, och dessutom en av de vackraste rymdfilmerna, oavsett att den är tecknad. Vi kommer väl aldrig att få veta om det är sant att Ron Clements fick idén till ”Skattkammarön i rymden” redan 1985 men inte kunde realisera den så länge som tekniken för datoranimation var outvecklad. Antingen stämmer det, eller så ville Disney bara göra sin egen rymdfilm för att bräcka rivalen Don Bluths Titan AE från 2000. Oavsett vad som är sant, visar regissörsduon Ron Clements och John Musker här prov på inspirerat filmskapande. Faktum är att det här är en av de bättre adaptionerna av denna pojkboksklassiker som jag har sett. Filmen floppade orättvist nog ekonomiskt.

Se även+

The Iron Giant, en annan inspirerad rymdfilm för barn.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter