I Am Number Four (2011) – monsterbeaglar, modeller och mogadorier

Number Four (John) möter Number Six

Handlingen.

Stackars John (Alex Pettyfer). Hans styvpappa (Timothy Olyphant) tvingar honom att flytta till den tråkigaste lilla staden i Ohio och vill knappt låta honom gå i skolan för att skydda honom från stalkers. När han väl börjar i high school faller han för den vackra, smarta Sarah (Dianna Agron från Glee) men deras romans hotas av Sarahs ex, som är ledare för ett gäng sportkillar som håller skolan i skräck. Speciellt Johns nye kompis Sam (Callan McAuliffe) lider svårt av mobbarnas attacker. Så långt en helt normal high schoolfilm. Men John råkar också vara ett av de sista utomjordiska barnen från en planet som utplånats av de onda mogadorierna (som ser ut som skinheads med vassa tänder) och hans styvpappa är hans väktare som ska skydda honom tills John är vuxen. Plötsligt bryter Johns latenta superkrafter fram, och hans måste lära sig dölja dem innan han skadar någon, och innan mogadorierna hittar honom och dödar alla han tycker om. Men skurkarna är dem redan på spåren och en konfrontation är oundviklig. Sarah och Sam blir hans bundsförvanter i kampen, tillsammans med en magisk beaglehund som heter Bernie och en flicka som också har liknande krafter.

Rymdskeppet!

Inga rymdskepp, tråkigt nog. Trots att både John, hans beagle och de elaka mogadorierna är från rymden.

John och Sarah har en romans

Specialeffekter och look;

En modern look som påminner ganska mycket om TV-serien Heroes (vars tema ju filmen också delar). Superkrafter visas med hjälp av massa blå blixtar, vilket ser lite billigt och barnsligt ut i en film så pass ny som 2011. Monstereffekterna och maskerna är OK, men inte mer. I en så modern miljö, varför måste alla goda vara blonda amerikanska medelklassbarn och alla onda se ut som ryska punkare?

Sam, Bernie och John

Mest minnesvärda scen (spoilervarning!)*

Bernie i sin monsterform

Filmhistoriens enda (?) monsterbeagle! Man förstår redan från början att det är något skumt med Johns hund. Han dyker upp precis efter att de flyttat till Ohio, och man förstår att han har något att göra med en liten ödla som följde med dem i bakluckan på bilen då de flyttade från Florida. Beaglen döps till Bernie, och följer John troget genom hela filmen. Då mogadorierna till slut hinner i fatt dem på skolan så visar Bernie sitt rätta ansikte och byter skepnad till en enorm best som försvarar John mot ett mogadoriskt monster. Bernie skadas svårt och förvandlas tillbaka till beagle, och ligger avtuppad med blodet rinnande. Är det slutet för den trogna hunden? Nej, vilken tur – han klarar sig!

Mogadorierna ser ut lite som amerikanska filmer brukar skildra skinheads

Domen:

Okej, jag hör väl inte direkt till målgruppen, som jag antar är ungdomar som också gillar Twilight. Men det här är i grund och botten ett ganska konventionellt tonårsdrama där superkrafter har sprinklats som glitter på berättelsen för att få lite färg. Och så har producenten Michael Bay lagt in lite explosioner. De unga skådespelarna gör nog sitt bästa, men alla är lite för modellsnygga och lite för oengagerade (trots att de slåss för sitt liv) för att man ska köpa att deras bekymmer är äkta. De blir som talande, blonda skyltdockor. Precis som skurkarna är så utstuderat fula och onda att de också blir seriefigurer då de placeras i en nutida amerikansk miljö. Första timmen består mest av seg dialog om kärlekstrubbel och den komplicerade bakgrundshistorien. Det tar sig lite mot slutet då alla börjar slåss mot alla, och den riviga Number Six (Teresa Palmer) dyker upp tillsammans med en massa monster. Och beaglehunden liknar min egen beagle på pricken, vilket precis räddar I Am Number Four till ett godkänt betyg.