Star Trek Insurrection (1998) – menlöst Utopia lagom hotat

Andhar Ru’afo vill vara evigt ung

Handlingen.

Data (Brent Spiner) råkar avslöja en konspiration mellan en skrupelfri amiral och de krigiska Son’a, vars groteska ledare Adhar spelas av F Murray Abraham. I hemlighet vill denna oheliga allians exploatera en paradisplanet vars ringar innehåller ett ämne som fungerar som Ungdomens källa. Kapten Picard (Patrick Stewart) och de andra får kontakt med Bak’ufolket, planetens lilla idylliska civilisation. Picard beslutar sig för att hjälpa dem att få stanna kvar i sina hem och förhindra exploateringen. Detta ställer USS Enterprise i direkt konfrontation med order från den skurkaktige amiralen.

Son’a battlecruiser – de ser åtminstone grymma ut

Rymdskeppet!

En av de första Star Trekfilmerna med helt digitala rymdskepp. Enligt uppgift är det bara en enda rymdskeppsscen där vi ser en filmad miniatyrmodell. I övrigt är det ett påkostat CGI-spektakel, där några designers uppenbarligen har gjort sitt bästa för att skapa så grymma skepp de bara kan. Son’a-skeppen ser verkligen elaka ut, på ett lågupplöst 1990-talssätt. Men deras vågade linjer och hotfullhet gör dem också lite aparta i förhållande till den ganska ljumma storyn, där själva Son’akrigarna som styr skeppen inte alls är så tuffa eller farliga. De olika delarna av filmen bildar därför inte riktigt en helhet.

Enterprise-E är snyggt i Insurrection, det kan man verkligen inte säga något negativt om.

USS Enterprise-E

Pretentionerna?

Folket Bak’u ska föreställa ett idealsamhälle. De bor i en liten socialdemokratisk by där de går omkring med lagom behagfulla miner, odlar sina egna grödor, reciterar poesi och har blonda, blåögda barn. Så småningom kommer det fram att de är odödliga eftersom de bor på en planet som skänker långt liv. Hela filmen hänger egentligen på att vi tycker att Bak’ufolket är tillräckligt ädla och fina för att vi ska unna dem att fortsätta leva sina världsfrånvända liv och ensamma i hela universum vara förskonade från att åldras och dö. Men de framstår mest som navelskådande gröna vågare, och engagemanget för deras väl och ve vill inte riktigt infinna sig. Är det missunnsamt av mig, eller är det helt enkelt nästan omöjligt att skildra Utopia på film utan att det blir tråkigt?

Specialeffekter och look;

The Pillars of Creation, ett foto från Hubble

Ömsom vin, ömsom vatten. Det är några riktigt snygga scener med Enterprise, där något NASA-fan låter skeppet flyga runt i Örnnebulosan och ”The Pillars of Creation” (som alltså är ett berömt foto från Hubble, som Rymdfilm också klippt ut en bit av till bloggens vinjett). Det är alltid härligt då någon tänker till lite hur de gestaltar den inte så tomma rymden. Med tanke på att filmen är 15 år gammal har de datoranimerade scenerna verkligen stått sig väl.

Men annat känns slappt gestaltat, framför allt Bak’ubyn som känns lika autentisk som kärlekstunneln på Gröna Lund, och de papier machégrottor som hela gänget tar sin tillflykt till alldeles för länge. Konceptet med de groteskt ansiktslyfta Son’a är mest bisarrt, och känns som en idé som förmodligen framstod som genial på någon manusworkshop men som inte gick att realisera på ett vettigt sätt.

Picard i Pippiperuk

Mest minnesvärda scen*

Kapten Picard i en sorts Pippiperuk, vid en diplomatisk mottagning, alldeles i början av filmen.

Domen:

Med rätta en av de mest bortglömda av Star Trek-filmerna. Det ser ut som en storslagen space opera, och det låter som en storslagen space opera (Jerry Goldsmiths musik är lika pampig som alltid) men handlingen är på tok för tunn för att bära upp den dramatiska inramningen. Storyn med de menlösa Bak’u och de blott småhotfulla Son’a skulle på sin höjd ha räckt till ett ordinärt avsnitt av gamla The Next Generation och definitivt inte till den långfilm som skulle vara uppföljaren till den utmärkta Star Trek First Contact. Tänker man efter lite så är det väldigt många lösa trådar i manus, och hotet mot Bak’u är inte ens så särskilt allvarligt. Det enda som skurkarna vill göra är att i hemlighet flytta på idealsamhället. Inte ens då komplotten avslöjats och alla är på flykt gör de grymma Son’askeppen något mer än att flyga på låg höjd och skjuta i luften. Riskerar egentligen någon, någonting?  Gång på gång försöker filmen bygga upp dramatik och hot, bara för att i nästa stund undanröja hotet och påbörja nästa scen, och de många ”djupa” scenerna är bara en stor klichéorgie. Det väloljade teamet med manusförfattaren Michael Piller, producenten Rick Berman och regissören Jonathan Frakes är alltför inkört i  gamla spår för att orka gestalta en historia där man som publik verkligen tror att något står på spel för Enterprises besättning. Tyvärr blev det också som om luften gick ur hela Next Generation i och med den här filmen. De gjorde ett tappert försök med Nemesis några år senare, men tyvärr överträffade de aldrig First Contact igen.

Se istället-

Star Trek II The wrath of Khan, Star Trek IV The voyage home, Star Trek VI The undiscovered country, Star Trek VII First Contact

Regi: Jonathan Frakes (som också spelar Number One)
Producent: Rick Berman
Manus: Michael Piller
Musik: Jerry Goldsmith

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter