Månad: februari 2012

Kommande rymdfilmer våren 2012

Iron Sky – premiär på Berlinfestivalen11 februari

Finsk steampunkkomedi om nazister i flygande tefat som attackerar Jorden från sin bas på den mörka sidan av månen. Existerade först som trailer, och sen samlade killarna in tillräckligt med pengar för att göra hela långfilmen. Premiär i: Berlin!

Sen kommer vi till en mer klassisk äventyrsfilm, en blandning mellan Star Wars och Conan:

John Carter of Mars  premiär 9 mars 2012

Disney gör episk storfilm av Edgar Rice Burroughs (som också skrev Tarzan) böcker om jordligen Johns äventyr på Mars (Barsoom) där han blir en viktig bricka i kriget mellan de olika varelserna som lever där. Storslaget och fantasifullt. Det finns tolv böcker, så blir detta en succé kommer vi att få se fler filmer.

Och så till sist Filmen Alla Väntar På:

Ridley Scotts Prometheus – premiär 8 juni 2012

Jag tror knappt ens jag behöver beskriva mer än så här: Ridley Scotts första science fictionfilm sedan Blade Runner och numera även officiellt en prequel till Alien. Med Noomi Rapace, Michael Fassbender och Charlize Theron. Hajpen på nätet är enorm. ENORM. Förväntningarna är skyhöga. Och vi vet nästan ingenting om manus än. Yum!

Annonser

Galaxy Quest (1999) – Never give up, never surrender

Handlingen.

Ett gäng bedagade TV-stjärnor (bl a Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman) från den sedan länge nedlagda science fictionserien Galaxy Quest åker runt på fankonvent och skriver autografer iklädda sina gamla dammiga kostymer. (Konceptet är förstås baserat på Star Trek, med massor av kärlek.) Nördiga fans köar för att få dra sina favoritrepliker inför idolerna, som hatar varandra, sina fans och sig själva. Men allt kastas på ända då det dyker upp ett gäng mycket jobbiga och alldeles riktiga rymdvarelser som behöver räddas mot en ondskefull fiende. Problemet är att dessa rymdvarelser har kollat på TV-serien och fått för sig att det är en dokumentär. Snart får ”besättningen” (som ju aldrig varit på ett äkta rymdskepp) ikläda sig sina gamla paradroller en sista gång. Den här gången på allvar.

Rymdskeppet!

NSEA Protector är Galaxy Quests motsvarighet till Enterprise, och det är väldigt likt på både utsidan och insidan. I filmen så är det de nödställda rymdvarelserna som bygger Protector utifrån vad de sett på gamla avsnitt av TV-serien, som de alltså tror är en dokumentär. Därför möts besättningen/skådespelarna av ”sitt” skepp från TV – fast i verkligheten. Hängde ni med? Och det vore förstås inte ett TV-serieskepp om inte det kom komplett med självförstörelsefunktion, teleporteringsrum och en mystisk maskin som inte fyller nån annan funktion än att den vrider tillbaka tiden 13 sekunder.

Och så finns det ett rum med ”chompers”. I klippet nedan så flyr Tim Allen och Sigourney undan skurkarna och tar hjälp av ett fan (Justin Long) som via datorn i sitt pojkrum på Jorden har de kompletta ritningarna till TV-seriens Protector. Ja, ni fattar va?

Pretentionerna?

Absolut inga. Tack och lov.

Galaxy Quest

Galaxy Quest

Specialeffekterna;

För att vara en parodifilm så är det riktigt snyggt och definitivt inte mindre välproducerat än motsvarande Star Trek från slutet av 90-talet. Skeppen är snygga och rör sig elegant. Det är kul nog också gott om kul aliens: de jobbiga men vänliga har gott om tentakler, och vi får även träffa en ödlegris, ett klippmonster och några elaka militäriska insekter.

Luckor i manus,

Massor, och det är halva nöjet.

Bryggan på NSEA Protector

Bryggan på NSEA Protector

Domen:

Om du har någon som helst kärlek för Star Trek och/eller fankultur så måste du faktiskt ha sett den här filmen. Någon beskrev den som den bästa Star Trek-film som aldrig gjordes, och visst är det så – den är bara så mycket roligare än de flesta Trekfilmer (möjligen undantaget Star Trek IV). Manusförfattarna David Howard och Robert Gordon får till en skruvad fars med massor av blinkningar till den som vet något om genren utan att de för den skull går i Space Balls-fällan och hamnar under bältet. Filmen går förstås att titta på med behållning även om du inte är ett Trek-fan, men  eventuellt måste man veta vem Uhura är för att tycka att det är riktigt roligt att Sigourneys rollfigur har som jobb att upprepa vad datorn säger. Alltsammans levereras utan alltför mycket överspel av en utmärkt ensemble med stjärnorna Allen/Weaver/Rickman tillsammans med Tony Shalhoub, Enrico Colantoni och Justin Long. Sam Rockwell (Moon, Cowboys and Aliens) är med i en liten men sympatisk roll. Slutet på filmen är en fin hyllning till varje geek som tappert älskar just sin lilla subkultur.

Jag kan varmt rekommendera Galaxy Quest!

Huvudskurken i Galaxy Quest

Huvudskurken i Galaxy Quest

Se även +

Liftarens Guide till Galaxen, Mars Attacks!

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Lost in space (1998) – i rymden kan ingen höra dig kräkas

Handlingen.

Jorden kommer att gå under om 20 år. Mänskligheten letar desperat efter en utväg. Till sist hittar man en beboelig planet som går att kolonisera. Men den ligger på 10 års avstånd med underljushastighet. Man behöver en plan! Om det hade varit jag som skulle lösa problemet hade jag börjat bygga skepp och frakta så mycket folk som möjligt, men jag är ju ingen expert.

Vad gör då Jordens befolkning med dess experter i filmen Lost in Space? De bygger exakt ett (1 st) skepp som de skickar mot planeten och de bestämmer sig för att besättningen ska bestå av en småbarnsfamilj med tre barn. Samt Matt LeBlanc. Familjen ska färdas i tio år till planeten och väl framme ska pappan i familjen ensam bygga en ”hyperport” a la Stargate så att Jorden kan börja frakta skepp på ett ögonblick. Det är planen som ska rädda civilisationen från undergång. Man blir ju så förbannad över det här så man blir riktigt tacksam över att en totalt överspänd Gary Oldman försöker spränga skeppet så kärnfamiljen hamnar ur kurs. Sen träffar man på några spindlar och en rymdapa.

Pappa ser till att saker händer och mamma oroar sig för barnen

Rymdskeppet!

Det tefatsliknande skepp som kärnfamiljen Robinson ska färdas i heter Jupiter 2 och är väl helt OK i sin look, om än helt könlöst. För att vara gjort 1997 är det ganska bra dataanimerat men har inget mot samtida skepp på film. Det mest anmärkningsvärda är att Jupiter 2 har FTL-kapacitet men att det inte går att styra medan det kör snabbare än ljuset. Hur testar man ett sånt framdrivningssystem, undrar vän av ordning? Det förekommer många skepp i filmen, de flesta varianter på X-wings eller generiska fraktskepp. Inget som får upp pulsen hos mig i alla fall.

Pretentionerna?

Den amerikanska kärnfamiljen med jobbande pappa och orolig, passiv mamma – exporterad ut på galaktisk nivå. Blärgh.

Specialeffekter;

Snyggt men andefattigt. Väldigt 90-tal: det var nåt med gummikostymer i science fictionfilmer på 90-talet.

En apa som liknar dig

Domen:

Lost in space är motbjudande på så många olika nivåer. Matt LeBlanc ska spela hård soldat och gör det som karaktären Joey i Vänner som spelar Doctor Ramore i Days of our lives. Manuset har som jag redan nämnt så enorma luckor att man redan 10 minuter in i filmen gapar – kan de verkligen mena allvar? Dialogen är en enda klichéfest, och könsrollerna är hämtade rakt från den 60-tals-tv-serie som filmen var en remake på – men 90-talsfilmen saknar helt originalet campness eller kitschighet. Halvvägs in i filmen kommer en enormt irriterande datoranimerad och ”gullig” rymdapa in i handlingen och stjäl i all sin kackighet liksom återstoden av storyn så att allt man minns är just denna apa. Resten av handlingen med elaka rymdspindlar som vill erövra jorden är oengagerande, saknar helt orginalitet och är egentligen bara ett stort slöseri med din och min tid. Lost in space är dålig på ett dåligt sätt, och blir inte för ett ögonblick roligt dålig eller en kultfilm. Jag hoppas William Hurt och Gary Oldman skäms ordentligt över att ha förknippats det här fiaskot, som för övrigt kostade 90 miljoner dollar att spela in.

Se hellre – 

Galaxy Quest för snäll rymdkomedi eller Det femte elementet för Gary Oldman i rymden

Regissör: Stephen Hopkins (som tidigare stått för mästerverk som Terror på Elm street 5)

Total Recall (1990) – Verhoevens mutanter från Mars

Mutanterna på Mars i Verhoevens Total Recall. Den trippelbröstade glädeflickan är en blikning till Liftarens guide till galaxen, men hon är även med i Total Recall 2012, till unga fans glädje.

Handlingen.

Arnold Schwarzenegger spelar en mesig byggnadsarbetare med en toppsnygg fru (Sharon Stone) och konstiga drömmar om Mars på nätterna. Han längtar efter nåt mer. Han går  därför till Rekall, firman som utlovar artificiella minnen för en billig slant, och ber dem att ge honom minnen av ett äventyr som hemlig agent på den röda planeten. Strax därefter börjar allt gå åt helvete för Arnold. Skurkar försöker döda honom, han har en stor radiosändare i näsan och han utpekas som ledare för en komplott att störta Mars diktator. Men är det dröm, eller verklighet? Sökandet efter svar tar honom till slut till själva Mars, där han löper amok bland mutanter och mördare.

Rymdskeppet?

Ska man vara ärlig så åker de bara rymdskepp en liten stund i den här filmen, men temat kretsar ju kring kolonisation av främmande planeter och rymdresor som alla önskar de hade råd med. Och så är det utomjordiska artefakter på Mars med på slutet.

Pretentionerna (?)

Både ja, och nej. En hel planets befolkning ska räddas och världshistoriens gång ändras. Samtidigt är det en Arnoldfilm, vilket säger det mesta.

Specialeffekter / visuellt;

Visuellt är Total Recall daterad vid det här laget, men eftersom den inte ens då den var ny levde på sina specialeffekter utan på manus och glimt i ögat, så funkar den ändå hyfsat idag. Verhoeven lyckas  skapa en helt egen look för Total Recall med ganska små medel. Början av filmen, som utspelas på Jorden, är allt olika nyanser av grå och betong. Science fictionmarkörerna är små och ibland 80-talscorny (3D-gympingen som Sharon Stone ägnar sig åt) eller eleganta (receptionistens självmålande naglar). Men det är först när Arnold anländer till Mars som filmen får färg: metaforiskt och konkret. Total recall blir mer och mer skruvad visuellt hela tiden, och till slut är allt insvept i ett rött dis och den ena groteska mutanten efter den andra paraderar förbi – och det är mutanterna som stannar kvar i minnet.

Method acting?

Domen:

Holländaren Paul Verhoeven gjorde mellan 1987 och 1997 hela tre klassiska science fictionfilmer: Robocop, Total Recall och Starship Troopers. På alla sätt är Total Recall den svagaste av dessa tre. Den saknar inte goda sidor: manus är tight och skruvat, och baseras ju på en idé av Philip K Dick som också skrev boken som blev Blade Runner. Filmen saknar nästan helt döda stunder och galopperar på i högt tempo med massor av pang-pang och teaterblod. Våldet är groteskt och splattrigt, men bör inte lämna några bestående ärr i själen hos en vuxen publik, utan roas man av sånt kan en kille som blir spetsad av Arnold på en bergborr med repliken ”Screw you!” vara riktigt uppiggande.

Men den har också två stora problem. Det första och största är Arnold Schwarzenegger, som är gör en av sina första mer ”seriösa” (allt är relativt) roller som den vanlige killen Quinn som inte vet om han är hemlig agent eller inte. Försöken att faktiskt skådespela är absurt dåliga: han grimaserar, grymtar och vrålar. Kyssscenen med Sharon Stone är en smaskfest. Man kan bara genom att skratta åt eländet, men som Jonas påpekade: undrar hur filmen blivit med t ex Bruce Willis i huvudrollen?.  Som bäst är Arnold sista 20 minuterna då han är täckt med blod och bara är stenhård.

Filmens andra andra problem är mer subtilt, och visar sig som en sorts alldaglighet i framtidsskildringen. Det är en ganska ful och trist framtidsvärld som målas upp, med klara drag av sent 80-tal i scenografi och personskildringar:  Många av birollerna förblir tyvärr endimensionella klichéer som hämtade från vilken Snuten i Hollywood som helst.  (Men Michael Ironside är bra, som alltid.) Då saknar man den satiriska svärtan från Robocop eller det det våldsamt trippiga överdådet från Starship troopers.

I juli 2012 har en ny version baserad på Dicks ”We can remember it for you wholesale” premiär.

Se även +

Robocop eller Starship Troopers.
Den nya versionen av Total Recall  (2012) med Colin Farrell.

Regissör: Paul Verhoeven