Sam Bell undrar om han håller på att bli galen, i Moon
Sam Bell, spelad på ett odrägligt sätt av Sam Rockwell, jobbar baksidan av Månen med att sköta om en gruvanläggning. Hans enda sällskap är roboten Gerty (vars röst görs av Kevin Spacey) och bilderna på sin fru och dotter. Eftersom kommunikationerna med Jorden är dåliga kan han bara skicka och ta emot meddelanden, och lever för de ögonblick då frun hör av sig. I tre år har Sam varit på Månen, och snart ska han få åka hem. Men underliga saker börjar hända. Först en liten olycka som resulterar i några dagars medvetslöshet. Sen skickar frun ett videomeddelande där hon gör slut. Och sen börjar Sam se saker. Han börjar se sig själv, i en annan version. Håller han på att bli galen?
Rymdskeppet!
Månbasen heter Sarang och är ett plåtigt byggnadskomplex utan grace. Därifrån skickar man kapslar till Jorden med utvunnen malm. Så mycket mer rymdskepp än så får vi inte se, även om det talas om ett räddningsskepp också.
Pretentionerna?
Här har vi något så ovanligt som ett tight science fictionmanus, där dramat i stort sett helt utspelas på det psykologiska planet. Det är befriande bra skrivet. Både manus och regi står Duncan Jones för, och det var hans debut. Duncan är David Bowies son, så man kan ju inte låta bli att tänka på gamle Major Tom när man ser stackars Sam Bell rasa ihop. Filmen är alltså mest ett psykologiskt drama, men ställer även frågor om mänskligt/icke mänskligt och har som en del av det en ny twist på robotfrågan med Gertys väldigt omhändertagande personlighet.
Specialeffekterna;
En återhållen film, visuellt. Realismen är väldigt hög, och budgeten förmodligen inte så stor. Men eftersom det är en genomtänkt produktionsdesign så funkar det. Många av de bildkompositionerna är en homage till Kubricks centralperspektiv från 2001.
Luckor i manus,
Det håller ihop förvånansvärt bra, men man kan ju inte låta bli att undra över hela grundpremissen med Sams ensamarbete. Ska inte avslöja mer än så.
Domen:
Moon vann en Hugo (klassiskt scifipris) för bästa science fictionfilm, framöver Avatar. Den vann en Bafta (brittisk Oscar) och en Bifa (independentfilm). Dessa priser är den väl värd, och den är mycket väl värd att upptäcka om du ännu inte sett den. Din hjärna kommer att tacka dig!
Hedersomnämnande till Sam Rockwell, som inte är min favorit, men som gör sitt yttersta för att framföra den här rollen så gott han kan. Sam har varit med i rätt många scifirullar vid det här laget, b la Galaxy Quest som jag recenserat tidigare.
Se även-
Självklart 2001, som Moon har stor tacksamhetsskuld till. Men också mysiga klassiskern Silent Running från 1972, om en annan ensam man på ett rymdskepp, med bara sina robotar och en skog som sällskap. Det är något i melankolin som förenar den med Moon.
Rymdfilm 
24 kommentarer