Astronauten tappar allt mer kontakten med verkligheten i Love
Handlingen.
En ensam astronaut (spelad av Gunner Wright) fastnar i omloppsbana på Internationella rymdstationen ISS medan världens länder krigar med varandra. I sju år sitter han ensam, allt mer isolerad och galen. Han finner en viss tröst i att läsa i en dagbok från amerikanska inbördeskriget, om några soldater som finner en mystisk rymdfarkost. Allt eftersom vår astronaut tappar kontakten med verkligheten driver filmen iväg i en meditativ bildström, tonsatt av altrockbandet Angels & Airwaves, som också finansierat mikrobudgeten på 500 000 dollars.
ISS byggdes upp i regissören William Eubanks garage
Rymdskeppet!
Det är allas vår verkliga rymstation ISS som figurerar som skådeplats för den största delen av filmen. Enligt uppgift byggde regissören och manusförfattaren William Eubank upp ISS-interiörerna i sitt eget garage, och med sitt eget blod, svett och tårar. Det är verkligen fint gjort, med en trovärdigt sliten och skitig patina på rymdstationens alla paneler. I filmen är det tjugo år sedan ISS övergavs, och vår astronaut skickas upp på rekognoseringsuppdrag. När allt skiter sig nere på Jorden så blir ISS hans hem, och allt mer dysfunktionellt som levnadsmiljö för en människa.
Astronauten försöker desperat få kontakt med Jorden
Pretentionerna?
En konstfilm med specialskriven musik mer än ett konventionellt drama. I en serie suggestivt bild- och tonsatta filmscener gestaltas astronautens tilltagande känsla av isolering, hans funderingar på livet och döden, och ISS’ slutliga öde.
Inbördeskriget skymtar förbi i några korta scener
Specialeffekter och look;
För en gångs skull en liten sci-fi-film som inte bygger på att eldsjälen bakom fick en kul idé till hur han kunde göra specialeffekter. Istället jobbar Eubank hårt på att skapa en trovärdig och konkret miljö för astronauten att flippa ut i, och vi tror verkligen (nästan) på att han är instängd på rymdstationen. Det är hans psykologiska sammanbrott som driver filmen. De få digitala effekterna är rätt valhänt gjorda.
Mest minnesvärda scen*
Något som gör Love minnesvärd är scenerna från amerikanska inbördeskriget, där det mesta är filmat med extrem slow motion. De korta, väldigt dramatiska glimtarna från en jordisk utomhusmiljö öppnar upp filmen, som annars hade kunnat bli lite för enahanda med enbart astronauten i sitt slutna rum.
På slutet flippar det ut helt
Domen:
En ganska egen film, som tydligt är ett labour of love för Eubank och Angels & Airwaves (som jag inte kände till innan jag såg filmen, men som verkar låta ganska OK som band). Det är trevligt med en indie-sci-fi där någon faktiskt vill säga någonting och gör sitt yttersta för att gestalta sin berättelse med all den poesi och konstfullhet de förmår. De vill verkligen göra ett allkonstverk som fungerar på alla tänkbara plan, men bäst fungerar Love som meditativ musikvideo. Det blir en för lång resa att följa med från den rätt konventionella början på filmen till det helt utflippade slutet. Efter en dryg timme tappar jag koncentrationen. Och astronauten, trots att han är i bild nästan hela tiden, förblir en märkligt blank figur.
Se även fler meditativa indierymdfilmer+
En storebror till Love är fina Moon från 2009, som är lite mer kommersiell och mycket mer emotionellt tillfredställande. En kultklassiker är Dark Star från 1974 som faktiskt har mer än vad man kan tro gemensamt med Love. Och så kärlekshistorien Monsters från 2010.
Rymdfilm 
3 kommentarer