Handlingen.
I en snar framtid har tätbefolkade områden i Centralamerika tagits över av utomjordiskt liv. Enorma bläckfiskliknande monster hotar Mexicos befolkning, vars samhällen slås i spillror i kriget mellan mänskliga militärer och inkräktarna. USA stänger sin gräns och bygger en mur. I filmen möter vi två amerikaner i Mexico. Hon (Whitney Able) är en rebellisk rikesmansdotter och han (Scoot McNairy) en ung, strulig man som arbetar för hennes far och får i uppdrag att eskortera henne hem. De har inget gemensamt annat än att de är strandsatta på gränsen till en katastrof. Vi följer dem då de desperat, och med smugglares hjälp, försöker ta sig bort från krigszonen och tillbaka till sina vanliga liv i den amerikanska säkerheten. Som så ofta händer under svåra omständigheter skapas en kontakt mellan dem.
Rymdskepp?
Rymdlivet kommer till Jorden som fripassagerare i en NASA-sond som varit på Mars och som råkar krascha i Mexico. Det är förutsättningen för filmen, men i övrigt får vi inte se så särskilt mycket rymdskepp och ingen utomjordisk teknologi. Monsters är något så ovanligt som en rymdfilm med båda fötterna på jorden.
Pretentionerna?
Det här är ett indiedrama om ödsligheten i vår moderna tillvaro, med rymdmonster som krydda och katalysator. Engelsmannen Gareth Edwards, som både står för manus, regi och foto, lyckas få till en tajt och känslomässigt sårig roadmovie med en hel del samhällskritik i undertexten.
Specialeffekterna;
Som sagt är detta en äkta indiefilm, och den totala budgeten för hela filmen är bara 500 000 dollar och regissören fick själv göra specialeffekterna. Filmen spelades in med halvproffskameror som går att köpa i vanlig butik, för att spara pengar. Med tanke på mikrobudgeten ser den här filmen sensationellt fin ut. Men du kan förstås inte förvänta dig coola datoranimationer eller hisnande kameraåkningar. Mycket av det utomjordiska lämnas utanför bild eller anas i skuggorna. Regissören Edwards håller hela tiden fokus skådespelarna, som reagerar på det som händer.
Men vi får också se ett par poetiska scener där monstren träder fram tydligt framför kameran, skrämmande och vackra i allt sitt annorlundaskap, och Edwards utnyttjar skickligt ljus, ljud och tempo för att göra det mesta av de små resurserna.
Domen:
En minnesvärd liten film som visar att science fiction kan vara både lågmäld och tankeväckande samtidigt som den skrämmer och får oss att bita på naglarna. När man vet att filmen är ett debutverk och ett verkligt labour of love för regissören så ger det förstås mersmak och väcker nyfikenheten om vad en sådan filmskapare kunde göra med ett stort filmteam och en riktig budget.
Bäst är filmens första 30-40 minuter, då våra båda huvudpersoner förstår att de måste fly och blir lurade av skrupelfria skummisar som utnyttjar skräcken för det okända för att pressa de sista pengarna ur en redan plågad befolkning. Även delar av flykten genom djungeln är spännande, och det finns ett par riktigt nerviga scener som påminner om både Jurassic Park och War of the Worlds. På slutet tappar filmen förvisso i tempo och riktning, som om regissören fick sagt allt det han ville säga redan i början. Det blir lite tunt. Men Monsters har ändå tillräckligt mycket substans för att väga upp sina brister, och den är väl värd att lägga en kväll på. Jag får en tydlig mersmak för att se mer från Gareth Edwards, som det ryktas ska få regissera en reboot för Godzilla.
Visste du att?
Filmens båda huvudrollsinnehavare har en påtaglig personkemi genom hela filmen, och det är inte så konstigt eftersom de blev kära på riktigt och gifte sig sedan med varandra.
Se även+
Om du är sugen på mer rymdindie: Distict 9 – den sydafrikanska science fictionfilmen om ett township för aliens har mycket ab samhällskritiken gemensam med Monsters. Moon är ett enmansdrama på en månstation, och har samma tvetydighet som Monsters.
Cloverfield – för en mer actionfylld variant på samma tema.
Rymdfilm 
16 kommentarer