USA 2013, manus, regi och producent: Alfonso Cuarón, medproducent: Daniel Heyman, medmanusförfattare: Jonás Cuarón
GRAVITY George Clooney och Sandra Bullock
Handlingen.
En olycka vid Hubbleteleskopet i omloppsbana kring Jorden försätter astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) i livsfara. Han är erfaren och trygg, hon en rookie med nerverna utanpå. Tillsammans slungas de bort från sitt rymdskepp. Syreförråden sjunker snabbt. Det blir en kamp mot klockan och för att övervinna den handlingsförlamande rädslan.
GRAVITY Sandra Bullock
Pretentionerna?
En rå överlevnadsthriller som är samma andas barn som Ellen Ripleys överlevnadskamp i den första Alien. Gravity llustrerar obönhörligt den förra filmens slogan ”i rymden kan ingen höra dig skrika”. Men Alfonso Cuarón adderar en aldrig tidigare skådad hyperrealism, som nästan helt försätter publikens inbyggda skepticism ur spel. ”Är filmen verkligen inspelad i rymden?” är den vanligaste frågan Sandra Bullock får i intervjuer. Så äkta verkar det.
Olyckan är framme i Gravity
Världsbygget och rymdskeppen!
En film i NASA-skolan av science fiction, som till och med har fått astronauten Buzz Aldrins godkännande för sin realism. Den är också anmärkningsvärd eftersom vi får besöka flera olika rymdskepp och stationer. Filmens astronauter reser i början i rymdfärjan Explorer (uppdiktad) och gör rymdpromenader vid Hubbleteleskopet för att reparera det. Det är ett rutinuppdrag, men förbipasserande rymdskrot förändrar allt på några sekunder. I sin kamp för överlevnad passerar astronauterna Internationella Rymdstationen ISS, ryska Souzkapseln och den kinesiska rymdstationen Tiangong. Ingen av dessa farkoster är särskilt glamourös, utan den som har sett Apollo 13 vet att det mer liknar lastbilar än USS Enterprise. Känslan av ångest inför människans utsatthet, i endast ett tunt litet metallskal som skydd mot vacuum och död, är påtaglig.
Gravity
Design och specialeffekter;
Förmodligen har Gravity räddat de närmaste åren för 3D-biograferna, som desperat behövde en värdig efterträdare till den snart fem år gamla Avatar för att motivera de högre biljettpriserna. Gravity förtjänar att ses i 3D. Den är magisk i 3D. Bullock och Clooney tycks sväva i tyngdlöshet, och slungas handlöst mot sidan av sina farkoster eller bara ut i mörkret. Jorden svävar som en blågrön pärla över alltsammans. Regissören har själv sagt att han aldrig kommer att göra just en rymdfilm igen, eftersom processen var så påfrestande. Först animerades hela filmen, scen för scen, utan skådespelare. Sedan placerades Sandra Bullock i en svart låda där hon fick genomföra en komplex koreografi för att matcha de redan animerade scenerna. Kameran som åkte både över och under henne för att simulera rotation satt monterad på en robotarm. Detta virtuosa men omständliga arbetssätt betalar dock av sig genom att Gravity bjuder på scen efter scen där vi i publiken drar efter andan och tänker: det där har jag baske mig aldrig sett förut. Ett filmiskt mästerstycke av sällsynt art.
Mest minnesvärda scen*
Den 15 minuter långa öppningsscenen utan ett enda synligt klipp – det är som att se världens vackraste rymddokumentär i HD, och sedan brakar helvetet löst.
GRAVITY Sandra Bullock
Domen:
Modern science fiction lider av insatsinflation: fenomenet att så mycket står på spel i varje ögonblick att vi i publiken blir blasé medan storstäder slås i spillror och skyskrapor faller som dominobrickor. Ja, jag pratar om dig, Man of steel. I snart sagt varje modern blockbuster ligger mänsklighetens hela fortlevnad i vågskålen. I mitten på 90-talet var det en sensation då Roland Emmerich sprängde Vita huset i Independence Day. Numera händer sådant redan till förtexterna. Trenden mot allt storskaligare science fiction gör att vi tappat sinnet för proportioner.
Därför är Gravity ett så välkommet trendbrott, för den går nära inpå sina båda huvudrollsinnehavare och stannar där. Trots hisnande panoramabilder i utsökt 3D är det är i grunden en mycket intim film. I händerna på en stor filmskapare som Alfonso Cuarón behöver inte hela Jorden vara hotad för att upprätthålla spänningen. Det räcker att Sandra Bullock kämpar för sitt liv, på samma gång svettigt klaustrofobiskt instängd i sin rymddräkt och handlöst utslungad i oändligheten. Den pseudodokumentära realismen gör att vi snabbt får känslan av att allt står på spel för Dr Ryan Stone. De långa, långa tagningarna utan klipp blir plågsamt intensiva, och vi längtar efter att få titta bort, men den grymma skönhet och grace som svävar över scenerna som spelas upp framför kamerans oblinkande öga suger oss in och håller oss fast. Hypnotiserade.
I skrivande stund har Gravity blivit höstens succé och har snabbt spelat in över 300 miljoner dollar. Recensionerna är genomgående översvallande positiva, och människor som alltid sagt sig hata 3D och/eller rymdfilmer är plötsligt lyriska i sina omdömen. Den är något så ovanligt som en visuellt spektakulär specialeffektfilm, där effekterna helt och hållet används för att fördjupa dramatiken i berättelsen.
Men det är inte för att Gravity drar in pengar som den är så viktig för sin genre. Många rymdfilmer tjänar storkovan numera. Gravity visar vad rymdfilmsgenren egentligen förmår, med rätt manus och i rätt regissörs händer. Med risk för överord är Gravity en sant visionär sci-fi-film, den sort som bara kommer en gång vart tionde eller kanske tjugonde år. Curaón lyckas vara vetenskapligt korrekt utan att bli tråkig, och använder rymdens speciella, ogästvänliga och gravitationslösa miljö som sin storys viktigaste ingrediens. Sandra Bullocks isolering i detta intet blir både text och subtext i ett: hon är både metaforiskt och bokstavligt avskuren från omvärlden. Cuarón pekar här ut en riktning som genren kan ta, en ambitionsnivå som är inom räckhåll och en förnyelse som är nödvändig. Inte sedan Stanley Kubricks 2001 har ett rymddrama haft sådan potential att permanent förändra hela genren. Jag hoppas på många efterföljare
Se även: Andra filmer av Alfonso Cuarón+
Bäst är Children of Men från 2006, med Clive Owen. En av 00-talets bästa science fictionfilmer, helt klart.
Rymdfilm 
Jag kan bara hålla med. Gravity var magisk. Intim och storartad, klaustrofobisk och oändlig, på en och samma gång. Och för en gångs skulle var 3Dn inte irriterande utan fördjupade (bokstavligt talat) filmens styrkor. Om den här filmen blir tongivande så ska det bli mycket intressant att se vad framtiden bär med sig.
Detta är antagligen världens äldsta frågeställning för den som är velbekant med genren (vilket jag inte tycker att jag är i tillräckligt utsträckning) — är Gravity verkligen en science fiction? Är den inte bara fiction, vars premisser bygger på avancerad teknologi? Jag har uppfattat att en science fiction ska vara en historia som utspelar sig i en värld som inte är den existerande verkligheten, men som _skulle_ kunna vara det eftersom den följer fysikaliska lagar. Vilket då alltså skulle skilja den från fantasy, där man kan ta sig betydligt större friheter.
Håller också med att den var magnifik i 3D även om jag är lite nyfiken på hur stor skillnad man skulle uppfatta i vanlig jäkla 2D.
http://bilderord.wordpress.com/2013/11/02/gravity-2013/
För mig är science fiction även ”vetenskapsfiktion” alltså fiction som har vetenskap som tema. Det stämmer ju på Gravity
Ok, om jag nu då leker lite djävulens advokat — skulle filmer som tex A Beautiful Mind, Enigma eller Kinsey också kunna kallas science fiction?
Gränsen är förstås flytande. Om det är ett historisk skeende som skildras (t ex Apollo 13) så säger min känsla (och det är allt jag går på) att det INTE är science fiction, utan bara science. Ej fiction. Däremot blir känslan (åter, bara känslan) att Gravity är scifi för att den skildrar något hypotetiskt: en kedjereaktion som förstör alla satelliter..