They Live (1988) – kosmisk klasskamp

USA 1988, manus och regi: John Carpenter, producent: Larry Franco

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Hej igen, efter den urladdning det var att se och recensera årtiondets bästa rymdfilm, Gravity, har jag tagit en välförtjänt liten vila och pysslat med annat. T ex mitt dagjobb på radion. Men nu kör vi på med mera rymdfilm!

Handlingen.

Ett rasande politiskt debattinlägg i form av en cheesy skräckaction om solglasögon som låter bäraren genomskåda att de rika och mäktiga egentligen är förklädda, dödskalleliknande aliens som kontrollerar de förtryckta massorna. Vi får följa lösdrivaren Nada (wrestlingstjärnan Roddy Piper) i hans kamp för att få ett underbetalt jobb och lite soppa på härbärget för hemlösa i Los Angeles. Polisen jagar piratsändare som bryter TV-reklamen för subversiva politiska budskap om att verkligheten bara är en stor konspiration. Någon klottrar THEY LIVE på väggarna. Snart snubblar Nada över just ett par av de magiska solglasögonen och skådar världen för vad den är: vi är slavar under subliminala meddelanden från utomjordiska herrar och deras allierade bland politiker och affärsmän. Nada bestämmer sig för att rensa upp, och ger sig ut på stan med den odödliga repliken I have come here to chew bubblegum and kick ass.. and I am all out of bubblegum!”

Pretentionerna?

Man bör aldrig avfärda John Carpenter som ”bara” en skräckfilmsregissör, och den här gången har han helt uppenbart en agenda. Filmen släpptes mitt under brinnande valkampanj 1988, i slutet av Reagans styre. Med sin övertydliga symbolism vill filmen skaka liv i det sovande amerikanska folket.

Världsbygget och rymdskeppen!

Jorden är alltså invaderad sedan länge, och alla viktiga positioner innehas antingen av utomjordingar förklädda till människor, eller överlöpare till människor som tjänar ekonomiskt på att liera sig med de styrande. Människorna går som i en dröm, utan att se de grinande skräckansiktena hos sina härskare, och utan att se att varje tidningssida, reklamskylt och TV-sändning innehåller budskap som LYD! INGA SJÄLVSTÄNDIGA TANKAR! Det är, inte helt oväntat, media som skickar ut signalerna som håller folket sovande. Det blir därför dit Nada och hans rebellkompisar beger sig för att få slut på förtrycket, en gång för alla.

Nada tänker sig att kick ass

Nada tänker sig att kick ass

Design och specialeffekter;

Tydligt förankrat i 1980-talets USA, en period vi alla älskar att de på film. Nadas översvullna muskler och hockeyfrilla skulle inte varit möjliga som attribut på en actionhjälte från någon annan filmera. Carpenter låter sin film utspelas mycket på gator, gränder och härbärgen för de fattiga och utslagna. Vår hjälte och hans kamrater smyger omkring på bakgårdar och blir misshandlade av poliser i skydd av mörkret. Det är en dyster värld. Dessa slitna miljöer kontrasteras mot en annan filmkliché som vi brukade se i amerikansk 80-talsfilm: De Rika Svinens Kontor där äldre män i kostymer och kvinnor i fantastiskt hår intrigerar för att kunna fortsätta suga ut underklassen.

Filmens mest minnesvärda visuella element är visionen man får då man kikar genom solglasögonen: då blir allting svartvitt, och grinande dödskallar stirrar på en från alla håll. Lite komiskt, men också lite läskigt.

Luckor i manus,

Motståndsrörelsen har ett helt lagerhus fullt med solglasögon som avslöjar utomjordingarna. Ändå är det ingen som vet något. Man förstår inte varför de helt enkelt inte sprider solglasögonen så snart de bara kan. Och med tanke på hur snabbt konspirationsteorier sprider sig (inte minst sedan internet kom) så verkar det helt osannolikt att det ska vara så svårt göra sin röst hörd för motståndsrörelsen. Carpenter går lite för långt i sin konspirationssymbolik, och råkar skildra ett samhälle där ingen tror på konspirationsteorier. Det sänker tempot.

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Domen:

Den enes motståndsman är den andres terrorist, men här är det ingen tvekan om var John Carpenters sympatier ligger. För att få med oss i publiken på noterna öser han på med både känslosamhet och en massa fighter där cyniska oneliners haglar i luften. Jag har därför lite problem att få ihop They Live till en helhet. Den är på alla vis underlägsen tidigare filmer som The Thing eller en samtida liknande satir som Paul Verhoevens RoboCop. Som samhällskritik målar They Live med de allra bredaste penseldragen, och att lösningen på alla samhällsproblem skulle vara  ”kick ass” blir lite som att Carpenter sviker allt det han bygger upp under filmens mer eftertänksamma (och lite för långa) inledning. Filmens stjärna, Roddy Piper, är ett annat svagt kort. Han är märkligt uttryckslös och passiv under filmens första timme, och har varken den råbarkade tyngd eller komiska timing som rollen kräver.

Men trots bristerna är They Live ändå Carpenter på sitt mest kreativa humör, och bjuder på tillräckligt många spektakulära slagsmålsscener och bisarra detaljer för att hålla för att se om än idag. Och samhällsklimatet idag, där de rika blir allt rikare medan en växande underklass sjunker allt djupare i kvicksanden, är tyvärr inte helt olikt John Carpenters satirvärld från 1988.

Läs mer: Rymdfilm om John Carpenter

För mer kosmisk klasskamp, se även Elysium 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

4 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s