Kurt Russell som MacReady i The Thing
Handlingen.
Ett nytt tema idag, bodysnatchers. Vi beger oss till Antarktis i en av de riktiga klassikerna i genren: John Carpenters otroligt läskiga The Thing från 1982. Här lever ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen. Coolast bland dem är filmens hjälte, piloten MacReady (en magnifikt skäggig Kurt Russell). De fördriver dagarna med att dricka sprit, spela schack och vänta på avlösningen som ska komma framåt våren. Tristessen bryts tvärt då en till synes galen man från det närbelägna norska lägret jagar en hund – med hjälp av helikopter och handgranater – rakt in i det amerikanska lägret. Norrmannen råkar spränga ihjäl sig själv, men hunden överlever. Då MacReady och de andra tar en tur till det norska lägret finner de anläggningen övergiven och ett monstruöst kadaver till hälften sönderbränt på gården. De tar med sig fyndet tillbaka, och en obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat.
Snart bryter helvetet löst. Hunden som kom från det norska lägret visar sig vara bärare av en utomjordisk livsform som får värden att genomgå en makaber och smärtsam metamorfos till ett förvridet och mordiskt vidunder. Livsformen kan dessutom gömma sig i sin värd i väntan på att gå till attack. Forskarteamet förstår snart att flera av deras kolleger måste vara smittade, och paranoia griper tag i lägret medan monsterförvandlingen drabbar den ene efter den andre. Kommer någon människa att kunna överleva den här attacken?
Rymdskeppet!
Ett kraschat, stort tefat ligger begravet i den antarktiska isen. En av männen som smittats av utomjordingen försöker dessutom bygga ett mindre tefat av gamla helikopterdelar – förmodligen för att ta sig hem. Vi får bara se skeppet flyga alldeles i början av filmen.
Specialeffekter och look;
Monsterscenerna är oförglömgliga och faktiskt än idag så skrämmande att en luttrad skräck- och thrillertittare som jag känner kårarna gå längs ryggen. Det är något verkligt vämjeligt med en varelse som liksom sliter sönder sitt offer inifrån och skapar en ondskefull skrattspegelversion av människokroppen. John Carpenter sätter bild till vad jag förmodar är en nedärvd skräck för det främmande men nästanmänskliga. I The Thing blir den ökända Uncanny Valley en tillgång. Dessutom så öser Carpenter på med massor av blod och inälvor, som grädden på moset, så att säga. Denna rödfärgade och bisarra splatterfest konstrasteras snyggt mot den vita antarktiska snön och den smutsgrå och mycket torftiga miljön i lägerbarackernas korridorer av korrugerad plåt.
Luckor i manus,
Det är en hel del hittepå-vetenskap i The Thing, för av någon anledning så kände Carpenter att han behövde förklara allt som hände i detalj. Det tar därför inte så lång stund för de smarta forskarna att exakt komma på vad för sorts livsform det är de stött på. Detta illustreras sen med datorskärmar som visar upp grafik som idag mest ser ut som Pacman, men som 1982 måste ha framstått som höjden av hi tech. Att hela storyn skrivs oss på näsan är en av filmens få svagheter. Man kan jämföra med den uppenbara förebilden, Alien, där det mesta förblir outsagt och tittaren själv får fylla i luckorna.
Sen tycker jag att det är lite lustigt att de är på Sydpolen mitt i vintern, i snöstorm, men att Kurt Russell springer omkring utomhus i tunn läderjacka och boots som om det var en kylig oktobereftermiddag i New York City. Vet amerikaner inget om vintern?
The Thing
Domen:
Genren bodysnatchers, alltså rymdvarelser som tar över människokroppen, blir inte bättre än så här. John Carpenter gjorde många bra filmer under åren 1978-1985 men här är han sällsynt inspirerad – och dessutom håller den än idag. De klaustrofobiska och mörkt hotfulla miljöerna, den spända gruppdynamiken mellan de rädda männen, chockeffekten då monsterförvandligarna börjar – allt ger en febrigt effektiv och mycket mardrömslik thriller. The Thing är kanske inte lika elegant och intellektuellt högstående som Alien, som den har stora likheter med. Men det den saknar i sofistikering tar den igen med rå energi.
Visste du att?
The Thing var en flopp då den kom. Samma år släpptes nämligen både E.T och Blade Runner, och The Thing hamnade i dessa bådas skugga.
Filmen baseras på en novell från 1930-talet (Who Goes there?) och har filmatiserats en gång tidigare, 1951.
Musiken är gjord av maestro Ennio Morricone.
Se även+
Som tidigare nämnts: Alien eller Prometheus.
Rymdfilms tag om bodysnatchers.
Men även moderna zombiefilmer som 28 dagar senare har mycket gemensamt med detta splattermästerverk.
Du kan också läsa At the mountains of madness, av HP Lovecraft, för mer arktisk terror.
Rymdfilm 
20 kommentarer