monster

Slither (2006) – rolig men verkligt grotesk bodyhorrorkomedi

USA 2006, manus och regi: James Gunn, producenter: Paul Brooks, Eric Newman, Thomas Bliss

Slither 2006

Slither 2006

Handlingen.

Befolkningen i en bondhåla i South Carolina råkar verkligt illa ut i denna groteska och samtidigt roliga skräckkomedi av James Gunn. Telepatiska rymdsniglar infekterar den korkade och sexistiske bilhandlaren Grant (Michael Rooker) och börjar långsamt förvandla honom och alla han kommer i kontakt med till vämjeliga, tentakelförsedda hybrider mellan rymdmonster och människa. Den mest berömda men långt ifrån äckligaste scenen är med tjejen som ligger i badet och får besök av rymdsniglarna. Grants egen fru Starla (Elizabeth Banks) och hennes barndomskärlek tillika byns sheriff (Nathan Fillion från Firefly) kämpar desperat emot de allt talrikare infekterade. Mot slutet exploderar bokstavligen allt i en orgie av kött, förvridna lemmar och slem. Yummy!

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Pretentionerna?

James Gunn älskar verkligen sina genres, och här parodiserar han med  kärlek den gamla goda genren där en amerikansk småstad kämpar emot ett ständigt växande hot i form av utomjordiska monster. Som i The Blob från 1958 och dess utmärkta uppföljare The Blob från 1988. Med tanke på det myckna splattret anar man också influenser från The Thing (1982) och Peter Jacksons tidigare filmer. Lovecraftfans bör bli nöjda.

Slither 2006

Slither 2006

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

För en film som lever mycket på sina eeeeeeew-det-där-hände-väl-inte-precis-ögonblick så får vi ändå en hyfsad bild av rymdsniglarnas motivationer, historia och drivkraft. Genom en läglig telepatisession med en tonårsflicka får vi veta att de har ett gemensamt medvetande (”hive mind”) och ändå behåller minnen från de offer som absorberas in i den pulserande köttmassa som gömmer sig i ladan. Deras mål är att infektera alla som finns på aktuell planet (Jorden) och sedan dra vidare i universum genom att gömma sig som sporer inne i närmaste kometsvans. De saknar alltså rymdskepp, och reser som fripassagarerare på andra sorters himlakroppar. Det här ger också våra helmänskliga hjältar en svaghet att utnyttja: Grant lyssnar fortfarande på sin fru, eftersom någon del av monster-Grant fortfarande älskar henne.

Produktionsdesignen är oerhört äcklig, på så många olika vis. De delar som är datoranimerade, som Grant magtentakler, ser lite B ut. Men de monstereffekter och missbildningar som görs i form av klassiska plastmasker ser helt magnifikt nasty ut.

Mest minnesvärda scen;

Grants första offer Brenda infekteras och isoleras i en lada, där hon blir gravid med hundratals rymdsniglar och sväller upp till gargantuiska proportioner, som en jättelik äggsäck på en spindel som ska spy ut sin förvridna och blodtörsta avkomma över världen. Det är också här någonstans som Grant till slut går sönder, och den verkliga slakten tar vid. Bör bara ses på tom mage!

Slither 2006

Slither 2006

Domen:

Det är lätt att avfärda Slither som effektsökeri, en c-film som inte förtjänade mer framgång än den fick. Men dels är den faktiskt genuint obehaglig och rolig samtidigt – en svår konst att faktiskt få till på ett bra sätt. Dels är det för att detta är regissören James Gunns första försök i genren. Bara några år senare fick han total kreativ frihet att göra Guardians of the galaxy till en av alla tiders bästa, och roligaste, superhjältefilmer. Och James Gunn är en hyfsad regissör, som kan sina genrer. Om du kollat på Stranger Things i somras och saknar den, och kanske kan tänka dig lite mer explicit bodyhorror, ja, då ska du klart ge Slither en chans.

Fler tv-serier och filmer för dig som gillar småstadsskräck eller saknar Stranger Things+

  • ET – har mycket skräckinfluenser, men ett mysigare monster
  • Gremlins – den första filmen är verkligen åttiotalet när det är som bäst
  • The Blob – essentielll tittning för älskare av kosmisk skräck
  • John Dies At The End – trippad slackerkomedi med demoniska inslag
  • Species – en flicka och en mordisk alien besitter samma kropp
  • The Faculty – highschool monsters med 90-tals tonårskredd
  • Super 8 – högbudgethyllning till Spielberg av JJ Abrams
Annonser

Infini (2015) – krypande rymdskräck med massor av genrereferenser

Australien 2015, regi, manus, producent: Shane Abbess

Infini

Infini

Handlingen.

På 2300-talet har avlägsna asteroider koloniserats för att utvinna mineraler, och stationen Infini är den som ligger allra längst bort. Enda sättet att ta sig dit är genom att teleportera med en teknik som kallas slipstreaming. Men eftersom detta är en rymdthriller i samma fåra som Event Horizon och Aliens går självklart något fruktansvärt fel på Infini. Den personal som slipstreamar tillbaka till Jorden från stationen blir efter hemkomsten mordgalna. En utomjordisk närvaro på Infini misstänks, och den tuffaste elitstyrkan av dem alla skickas teleporteras till rymdstationen för att försöka rädda eventuella överlevande och säkra en farlig kärnreaktor. Men så enkelt ska det förstås inte gå. I samma ögonblick de anländer, börjar elitsoldaterna att förlora verklighetsuppfattningen. Något finns på rymdstationen, och det vill dem illa.

Infini

Infini

Pretentionerna?

En hyllning till genrens stora, med influenser från såväl de båda första Alienfilmerna som The Shining och The Thing. Man kan förstås också kalla det för en blek kopia, men på något vis är det som om den australiensiske indiefilmskaparen Shane Abbess åtminstone har ansträngt sig lite mer än övriga sentida försök i genren, som Last Days on Mars. Dels leker han en hel del med vad som är verkligt och overkligt, vilket känns både förvirrande och samtidigt uppfriskande i en skräckfilm om aliens som tar över våra hjärnor. Dels klämmer han in en sensmoral på slutet, som tillåts vara tvetydigt.

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får inte se så mycket av det framtida, rymdkoloniserande samhälle som teleporterar sina soldater och har gruvor i yttre rymden. Hela filmen rör sig mellan militärbasen på Jorden och rymdstationen Infini. Den senare är som väntat, lik föregångare som Nostromo, Sulaco, Event Horizon och Pandorums Elysium: mörk, industriell, rostig och skrämmande. Och inte minst undervattensstationen Deep Core i The Abyss, vars aliens av vatten också dyker upp i Infini.

Produktionsdesign;

Habilt men lite begränsat, förmodligen på grund av budget.

Infini

Infini

Domen:

Det sägs att regissören Shane Abbess tröttnade på Hollywood redan innan han hunnit börja, då hans dröm om att göra en värdig uppföljare till Jim Hensons The Dark Crystal krossades av filmbolagets önskan att kommersialisera bort allt det som var magiskt med originalet. Han blev puff och åkte hem till Australien och gjorde Infini. Jag vet inte om berättelsen är sann, men det är tydligt att Abbess är en regissör som både är ett stort genrefan och samtidigt försöker säga något eget. Tyvärr motsvarar inte hans förmåga alltid hans ambitioner, och mot mitten blir Infini mest skränigt högljudd och konstig. Att frångå det linjära berättandet är något av det svåraste en regissör kan göra, och Abbess är ingen Christopher Nolan, om man säger så. Jag var lite trött första gången jag såg filmen, och tappade bort mig totalt. Men jag gjorde ett nytt försök dagen efter, och när man hajar twisten är det faktiskt en riktigt elegant storyidé som gömmer sig bakom en massa svordomar och blod. Jag rekommenderar alla fans av krypande rymdskräck att ge Infini en chans.

20 bodyhorror-rymdfilmer som inte är Alien

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Species

I genren bodyhorror är Alien bäst, ingen protest. Den och dess efterföljare Aliens, Alien 3, Alien Resurrection och Prometheus regerar också genren rymdthrillers. Den som följer bloggen vet att jag är en Ridley Scott-fanboy av stora mått, och att bloggen kom till som en yta för mig att skriva om min upphetsning inför Prometheus. Just för att jag redan varit så Alienfokuserad, så kan det vara kul att titta lite närmare på genren som den ser ut bortom Ellen Ripley och xenomorpherna.

Body horror är en skräckgenre som hör till kulturens verkliga klassiker. Den fokuserar på kroppens fysiska degenerering, förvandling eller förmonstrigande. Från början har vi mytologiska varelser som varulven, vampyren och zombien. Senare kom den galne vetenskapsmannen in i bilden och gav oss Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde, Flugan och The Island of Dr Moreau. Och då människan började fantisera om att åka ut i rymden fick vi den specifika genre som dagens topplista handlar om: den kosmiska kroppsskräcken. Ofta lånar science fictiongenren element från skräcklitteraturen, för att understryka faran i rymden och det alldeles främmande med utomjordingar. Därför hittar vi exempel på bodyhorror i rymdfilmer som i stort inte alls är några skräckfilmer. Här har vi tjugo sådana filmer som Rymdfilm har recenserat, och som inte har det minsta med Alien-universum att göra. Klicka på filmtiteln för att läsa mer. Vi börjar med den sämsta och går mot de bättre.

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

20 THE LAST DAYS ON MARS (2013) – ASTRONAUTER SOM INTE KÄNNER IGEN EN ZOMBIE

Hade astronauterna i den här filmen sett på rymdfilm, hade de förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism.

19 SCREAMERS (1995) – PETER WELLER SLÅSS MOT MORDISKA ROBOTAR

Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten. Peter Weller slåss mot mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor.

18 SUPERNOVA (2000) – SNYGGA ASTRONAUTER RÅKAR ILLA UT

Nu möter vi utomjordiskt liv som ställer till det för ett räddningsuppdrag – igen. SjukhusskeppetNightingale får en nödsignal från en gruvstation 3000 ljusår bort och hoppar dit med ett ”dimensionshopp” som dödar kaptenen (Robert Forster) på det mest gruvliga deformerande vis. Resten av filmen är mer av en thriller än en ren skräckfilm.

17 DOOM (2005) – THE ROCK OCH KARL URBAN STIRRAR PÅ VARANDRA

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en.

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

16 THE ANDROMEDA STRAIN (2008) (MINISERIE) – CSI MÖTER ARKIV X

En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden.

15 XTRO (1983) – BISARR ENGELSK MONSTERFILM

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Mycket tentakler, kroppsförvandlingar, hallucinationer och allmänt rymdmonsteräckel.

14 ANDROID (1982) – DRÖMMANDE OCH MORDISK HIPSTERROBOT

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner,Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). I den här filmen är ingen person och ingen kropp vad den synes vara.

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

13 LEVIATHAN (1989)- NOSTROMO UNDER VATTNET

Alien under vattnet. En liten besättning av gruvarbetare försöker undsätta ett annat skepp, men blir infekterade av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

12 DREAMCATCHER (2003) – AKTA DIG FÖR MR GRAY

En av Stephen Kings berättelser om ett gammalt kompisgäng som slåss mot utomjordiska krafter. Inte en av hans bästa, men det finns några riktigt smaskiga skräckscener. Ute i skogen träffar två av vännerna på en förvirrad man, som de räddar undan snön och tar in till stugan. Han visar sig dock vara infekterad av en utomjordisk mask som tar sig ut den naturliga vägen genom toaletten, och samtidigt dödar sin värd. Sen ger den sig på våra huvudpersoner.

11 THE FACULTY (1998) – KÄMPA FÖR DIN INDIVIDUALISM!

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den.

10 PANDORUM (2009) – BLODIG RYMDTHRILLER

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Här är det degenerering som är bodyhorrortemat.

EVENT HORIZON (1997) – THE SHINING I RYMDEN

Skrämmande hallucinationer börjar plåga en rymdskeppsbesättning, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyperdriften  i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats. Med Sam Neil.

LIFEFORCE (1985) – FLIPPADE RYMDVAMPYRER ÖVER LONDON

En kultfilm om brittiska astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist,Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures. Du måste se den.

MOON (2009) – ASTRONAUT PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

En filosofisk och djupt tragisk modern klassiker, och en av de bästa rymdfilmerna efter milennieskiftet. Utan att spoila, kan jag säga att den har starka drag av bodyhorror, då Sams kropp sviker honom allt mer.

SUNSHINE (2007) – DRÖMMAR OM ATT STÖRTA MOT SOLENS YTA

Danny Boyles enda rymdfilm är en episk undergångsthriller, med metafysiska övertoner och en klar tendens hos sina huvudpersoner att bli skvatt galna då de skådar rakt in i den slocknande solens strålar. Ombord på ett av de två Ikarosskeppen lever i hemlighet en förvriden varelse, som borde vara död av sina strålskador.

SPECIES (1995) – TENTAKELSEX I HOLLYWOOD

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA.

THE BLOB (1958 OCH 1988) – SMALLTOWN USA VS KOSMISK JÄTTEAMÖBA

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis.

Under the skin

Under the skin

UNDER THE SKIN (2013) – SKOTSK SOCIALREALISTISK ALIEN FILM NOIR

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens?

DISTRICT 9 (2009) – UNIVERSELL RASISM OCH FÖRVANDLING

Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg. Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning. Han håller på att förvandlas till en rymdvarelse.

The Thing

The Thing

THE THING (1982) – SPLATTER OCH SKÄGG

En verkligt ruggig klassiker. Ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen hittar något i snön. En obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat. Snart börjar alla förvandlas.

Killer klowns from outer space (1988) – på cirkus kan ingen höra dig skrika

USA 1988, regi, manus, producent: bröderna Chiodo

Killer klowns from outer space

Killer klowns from outer space

Handlingen.

I denna kultklassiker invaderas en småstad i USA av mordiska clownliknande aliens från yttre rymden, som försöker mörda, förslava och äta upp de stackars invånarna. De väntar på sin ledare, jätteclownen, vars enda svaghet är den stora röda näsan. Läskigare än det låter när man beskriver det så här.

Pretentionerna?

Knappast några, annat än att underhålla. Det räcker ganska långt.

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskepp och världsbygge!

Ja, riktigt hur det här hänger ihop tror jag inte vi kan bli kloka på. Dessa aliens är inte bara vagt lika jordiska clowner. De är  jordiska clowner, och undertexten är förstås att alla clowner egentligen är mordiska rymdvarelser. Vår kollektiva clownskräck hade kanske sin upprinnelse i den här filmen? Våra alienklowner har alla attribut en vanlig clown har: de har röda näsor, stora skor, lever i ett rymdskepp som ser ut som ett cirkustält och mördar genom att bädda in människorna i sockervadd eller spela upp marionetteater för att locka folk in i sina dödsfällor. Du kommer aldrig att kunna besöka ett kringresande tivoli utan att känna en rysning.

Produktionsdesign;

Fabulösa clowner, både läskiga och töntiga, och designade av regissörerna själva. Bröderna Chiodo är annars mest kända just för sin monster- och dockdesign till filmer som Critters och Team America.

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Luckor i manus,

Du måste lämna allt vad rationellt tänkande heter då du ser den här filmen.

Domen:

Om du gillar b-filmer från 80-talet är den värd att leta upp om du missat den. Skämtet räcker självklart inte till en långfilm, men det är gott om groteska detaljer och kul bifigurer. Och det är en bra parodi på skräckgenren, för den visar att även den löjligaste premiss kan bli lite spännande med rätt regi.

 

Under the skin (2013) – skotsk socialrealistisk alien film noir

Storbritannien/USA 2013, regi Jonathan Glazer, manus: Jonathan Glazer och Walter Campbell, producenter James Wilson och Nick Wechsler.

Scarlett Johansson

Scarlett Johansson

Handlingen.

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens? Det mesta tyder på det utomjordiska spåret.  Men även en alienmördare kan känna empati, och det dröjer inte lång tid innan hon börjar relatera till männen, som är så hjälplösa inför hennes konversation och vaga löften om kroppslig närhet. En osedvanligt brutal händelse med ett barn skakar Scarlett i grunden. Med ens skonar hon någons liv och till slut avviker hon från uppdraget. Men vad har en sådan varelse för chans att skapa sitt eget öde?

Männen fångas under jorden i Under the skin

Männen fångas under jorden i Under the skin

Pretentionerna?

En suggestiv konstfilm mer än traditionellt drama. Regissören Glazer jobbar med antydningar, stämningar, skuggor och det halvt anades hot och lockelser. Långa scener saknar dialog och lever på det vackra filmfotot av Daniel Landin tillsammans med musiken av Mica Levi. Scarlett Johanssons alien slits, likt många andra ickemänskliga rollfigurer före henne, mellan sin skickelse att känslolöst döda för henne främmande varelser, och det universella behovet av att höra hemma och känna intimitet.

Under the skin

Under the skin

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får se antydningar i skuggorna: UFO-ljus som lämnar en brutalistisk brittisk skyskrapa just då Scarlett ”landat” i den skotska arbetarstaden. Ett avskalat, svart rum under golvet dit hennes offer transporteras och där deras tömda skinn flyter omkring på en flod av blod. En ”mansfälla” i form av ett golv som håller för utomjordingar men slukar upp den människa som sätter sin fot där, likt kvicksand. Det är en alienvärld som lever i utkanterna av vår egen, mellan gatlyktornas pölar och på baksidan av den glittrande gallerian. Där ensamma killar traskar gatan fram utan hopp.

Under the skin

Under the skin

Produktionsdesign;

En lyckad kombo av skotsk socialrealism och film noir. Miljöerna är valda med omsorg: det är regniga landsvägsdiken, bullriga nattklubbar där tjejernas lösögonfransar ser ut som svarta insekter slagit sig ned. Det är öde industrilokaler. De rena science fictionelementen är snarare konstnärligt än bokstavligt gestaltade, så trots att det pågår ett massmord i källaren så koncentrerar sig kameran mer på konturerna, skuggorna och ljuskäglorna, än på hur blod sprutar eller ben bryts. Under the skin tar konsekvent den estetiska vägen.

Under the skin

Under the skin

Domen:

”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Självklart har den vissa brister, som att den upprepar sig ett par gånger för mycket, och att de många birollerna får aldrig utvecklas till annat än glimtar. Men vi lever i en tid då science fiction-genren ofta mest är snygg att titta på, och inte har något att säga (Hej, Transformers!). Alternativt producerar filmer som framför sitt viktiga budskap genom övertydlig agitation (Hej Elysium!) 

Då känns det befriande att det någon gång ibland kan komma en liten rymdfilm som Under the skin som kopplar in sig direkt i vårt hjärtas receptorer för poesi, och inte försöker vara en blockbuster.

Under the skin

Under the skin

Fler filmer som den här+

 Monsters (2010) – jag har nämnt den många gånger förut, men Gareth Edwards debut om hur amerikaner fastnar i Mexico som invaderats av rymdvarelser är en pärla. Another Earth (2011) – ett minidrama om hur en planet lik Jorden dyker upp på himlen, som kanske framför allt är intressant för att den visar att det går att göra sci-fi på småsmulor till budget. Filmen liknar också Lars von Triers Antichrist lite grann.

Edge of tomorrow (2014) – underhållande och intelligent rymdaction

USA 2014, regi: Doug Liman manus: Christopher McQuarrie baserat på serien All you need is kill av Hiroshi Sakurazaka, producent: Erwin Stoff

Tom Cruise Edge of tomorrow

Tom Cruise Edge of tomorrow

Handlingen.

William Cage (Tom Cruise) har gång på gång en riktigt usel dag i denna smarta mashup av Aliens, Måndag hela veckan och 12 monkeys. Cage är en riktig fegis, anställd som PR-officer i amerikanska armén men helt utan ryggrad eller kämparglöd. Kvällen innan en stor offensiv mot en övermäktig utomjordisk fiende lyckas han reta upp en brittisk general så till den grad, att han degraderas till menig i en avdelning för de ovilliga och inkompetenta. Han släpps ned utanför en barack där han omedelbart tas i tukt och förmaning av den pompöse drill sergeant Farell (spelad av Bill Paxton). De missanpassade soldaterna skickas som kanonmat till fronten i Frankrike. De utrustas med supercoola exoskelett, men det hjälper knappast Cage, då han är en riktigt usel soldat. Fienderna, rymdbläckfiskarna The Mimics, är dessutom överlägsna på slagfältet, och det dröjer inte många sekunder innan Cage dödas av en ruskig alfa-alien.. och vaknar upp 24 timmar tidigare, på marken utanför baracken på militärbasen. Om och om igen upplever han samma dag med samma slut: ond bråd död för honom och alla hans kamrater. Han minns vad som hänt från dag till dag, men för alla andra verkar det vara första gången de är med om anfallet mot Frankrike. Allt eftersom dagarna går, lyckas Cage överleva lite längre, och hans tidsresor ger honom kunskap om vad som ska hända – en sorts superkraft. Men det är först då han träffar på en av arméns kändisar, supersoldaten Vrataski (Emily Blunt) som Cage kommer mysteriets lösning på spåren. Han har fått en mycket speciell gåva, och hur han utnyttjar den kan leda till triumf eller undergång för människoalliansen.

Tom Cruise och Emily Blunt i Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt i Edge of Tomorrow

Pretentionerna?

Om du hade chansen att leva om en dag, hur skulle du då utnyttja den? Är fri vilja och handlingsutrymme bara en illusion skapad av en hånfull högre makt, eller kan den som ger sig fanken på det faktiskt ändra något i grunden? Fans av tidsresefilmer känner förstås igen paradoxen med mannen som lever samma dag om igen, och träffar samma kvinna för första gången varje dag. Med tiden blir han kär, men för henne är han en främling. Välbekanta teman, som omsorgsfullt förnyas och sätts ihop till en story som känns ny och fräsch.

Rymdskepp och världsbygge!

Ett apokalyptiskt Jorden i en mycket nära framtid där allt står och väger mellan att livet fortgår som vanligt eller att mimics kommer svärmande och dödar allt i sin väg. Det mesta ser ganska samtida ut, med mode, bilar och kommunikationsteknologi på dagens nivå. Men kapprustningen mot utomjordingarna har fått militärindustrin att ta fram stridsdräkter i form av exoskelett. De ser grymma ut, men den som försöker använda en dräkt utan att ha fått rätt utbildning går som en anka och skjuter som en kratta, med tragikomiska resultat. Militärledningen har för länge sedan slutat bry sig om något annat än att slutligen besegra mimics i ett sista anfall, och till det behövs så många soldater i stridsdräkter som möjligt. De släpps ned i svärmar över stränderna i Normandie, men därifrån får de klara sig själva. De flesta tar sig bara några meter innan de slits i stycken.

The Mimics finns i tre sorter, alla med vagt bläckfiskliknande former, med armar som slår ut som pisksnärtar. Alfa-mimicen har telepatiska krafter och står i förbindelse med en mycket större Omegavarelse, som är gömd och styr alla Mimics på Jorden genom ett kollektivt medvetande. Den som dödar Omegan, dödar utomjordingarnas sambandscentral.

Produktionsdesign och effekter;

Det är stridsdräkter mot aliens – kulsprutor mot klor. Vår trupp med olämpiga soldater ser mest ut som stora, klumpiga skalbaggar där de tultar omrking i sina exoskelett – men klumpigheten blir en del av charmen och hjälper oss att identifiera oss med dessa bifigurer som annars skulle ha passerat obemärkta förbi i en stereotypt macho miljö. När Cage efter en 400-500 försök till slut är en fullärd dödsmaskin, får vi ett antal riktigt actionfyllda stridscener i brutal överväxel, där han och Vrataski rygg mot rygg kämpar sig allt närmare Omegamonstret för att förinta det en gång för alla.

Monstren är lagom alien för att bli motbjudande, mycket snabba och spindellika i sitt rörelsemönster. Speciellt deras vagt mänskliga anletsdrag på helt omänskliga tentakelkroppar bidrar till att de ser obehagliga ut . Det är också en snygg svärmeffekt då många Mimics närmar sig gemom luften, inte helt olikt the sentinels i Matrix.

Luckor i manus, (SPOILERS!)

Förmodligen luckor som hängt med sedan originalserietidningens manus: men varför startar Omega om tiden endast då en Alpha blir dödad? Varför just 24 timmar tidigare? På slutet, varför hoppar Cage tillbaka 24 timmar till en tidpunkt där han ännu inte har träffat Omega?

Slut på spoilers.

Bill Paxton

Bill Paxton

Domen:

Om du har nån sorts kärlek till bra science fiction bör Edge of Tomorrow vara en av dina mest självklara biofilmer att se i sommar. Själv kände jag skepsis då jag såg den första, ganska generiskt våldsamma trailern, som inte alls lyckades förmedla filmens charm. Jag var heller inte överentusiastisk inför ytterligare en Cruisefilm med honom som övermänniska. Men Edge of Tomorrow visar sig vara en intelligent film, vars karaktärer inte alls bara är stridsmaskiner, utan snarare yngre kusiner till figurer från någon film av James Cameron. Den lever på ett finurligt och tight tidsresemanus där regissören Doug Liman hela tiden driver handlingen framåt genom tidslooparna till något nytt. Den har vidare en utmärkt dialog med många oneliners som fräses fram av de många bifigurerna med Bill Paxton som deras konung. Inte minst får vi en berättelse där vi i publiken lär känna huvudpersonerna Cage och Vrataski , börjar känna med dem och hoppas de kan utföra sitt uppdrag. Och vi blir engagerade i deras hopplösa kärlekshistoria. Edge of tomorrow blandar action med intelligens, och ett myller av kul detaljer med genrereferenser man kan nörda in på.

Sammantaget är Edge of Tomorrow Tom Cruises klart bästa film sedan Minority Report, och en av de mest underhållande actionfilmerna på länge. Finns det någon rättvisa i filmbranschen tjänar den här filmen in en stor hög med pengar. Vi behöver fler rymdfilmer som talar såväl till hjärtat som till hjärnan, och till vår inre filmnörd.

Emily Blunt  som Rita Vrataski-in-Edge-of-Tomorrow

Emily Blunt som Rita Vrataski-in-Edge-of-Tomorrow

Fler filmer som den här+

Varför inte Tom Cruises Oblivion från förra året, som mottogs ganska väl men som saknar substans under sin snygga yta.

Leviathan (1989)- Nostromo under vattnet

USA 1989, regi: George Pan Cosmatos, producent: Aurelio De Laurentiis, manus: David Peoples och Jeb Stuart

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Handlingen.

En liten besättning av gruvarbetare som jobbar för ett hänsynslöst storföretag håller på att packa ihop sitt skepp för att åka hem. Två av besättningsmännen råkar på ett annat skepp, som kraschat under mystiska omständigheter. Efter att de återkommit visar plötsligt en av dem symptom på att bli mycket sjuk, och skeppets läkare misstänker att han blivit infekterad av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

Ovanstående är en beskrivning av handlingen i Alien (1979) men det ”råkar” också vara handlingen i Leviathan, om du byter ut rymdskeppen mot ubåtar. Det finns till och med en chestburster-scen! Förutom sitt DNA från Alien är Leviathan en genetisk gatukorsning av The Thing (1982), Lifeforce (1985) och The Abyss (1989). Den är med andra ord ganska cheesy, men har en lång rad fina och/eller roliga 80-talsskådisar, med Peter Weller (RoboCop, Screamers, Into Darkness) som den rättrådige kaptenen, Richard Crenna (Rambo) som Doktorn och filmens varma hjärta, Daniel Stern (Ensam Hemma) som manschauvinisten som först råkar ut för monstret, och Ernie Hudson (Ghostbusters) som starke, snälle Jones.

Peter Weller i Leviathan

Peter Weller i Leviathan

Pretentionerna?

Man får ta det med ett leende och acceptera att allt filmskaparna försökte uppnå, var att göra en hyfsad remake på Alien och The Thing. Som skamlös kopia är den förstås mycket sämre än originalen, men ändå ingen katastrof. De existentiella frågorna känns igen: kan människan ostraffat börja experimentera med genetik utan att skapa ett monster? Är det något annat än profiten som styr stora bolag? Går det att döda ett monster med en eldkastare?

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Rymdskepp och världsbygge!

Välkommen tillbaka till Nostromo, från Alien. Jag menar det – undervattensstationen som utgör skådeplats för 99% av handlingen är designad av Ron Cobb, mannen som också designade interiörerna i Nostromo. Allt är välkänt: kabyssen där besättningen äter sin mat, datorrummet där meddelandena från datorn blippar fram på svarta skärmar, de kurviga korridorerna med ränder, golven som består av galler som det kan komma upp tentakler mellan, ja de har till och med ett stort rum där det droppar vatten och hänger kedjor från taket.. Och dykardräkterna ser förstås ut som rymddräkter.

Leviathan

Leviathan

Produktionsdesign;

Leviathan - Grrrr!

Leviathan – Grrrr!

Interiörerna av Ron Cobb är i toppklass, ingen tvekan. De i övrigt mediokra filmskaparna fick verkligen en suggestiv miljö till sin B-rysare. Undervattensscenerna känns mer pliktskyldiga, förmodligen för att de är dyra och komplicerade att åstadkomma – vilket det kaos som var inspelningen av James Camerons The Abyss visade.

Monstret är något av en förlorad möjlighet. Det börjar som en lagom äcklig hudsjukdom, och övergår snart i en lovecraftisk mardrömsparasit som suger in kroppsdelar från flera människor och växer genom det. Monstret skickar ut tandförsedda tentakler, som är ganska obehagliga. Som i The Thing eller The BlobMen nästa steg är att det blir ett mer klassiskt sjöodjur med en småkomisk uppsyn och ett par fötter som sticker ut ur bakhuvudet. Mer lustigt än läskigt

Domen:

En derivativ genrekopia håller precis näsan över vattenytan genom sina skådespelare – framför allt Richard Crennas doktor – och genom finfin scenografi. Många element i filmen är det idag klar skämskuddevarning på, bland annat dialogen. Den hårda jargongen mellan besättningsmedlemmarna är mer obehaglig än rolig, med en hel del underliggande sexism. Och huvudpersonerna har en dålig vana att högt skrikande förklara exakt vad som pågår: – Mitt hår faller av! – Dörren stängdes! – Akta, ett monster! Som arvtagare till sina klassiska föregångare har Leviathan inte mycket att komma med. Men som kultfilm kan den åtminstone locka till en del leenden.

Rymddräkt eller dykardräkt?

Rymddräkt eller dykardräkt?

Fler filmer som den här+

Alien, Aliens, The Sphere, Last Days on Mars, The Abyss, The Thing, Stranded