Dwayne ”The Rock” Johnson hittar en BFG
Handlingen.
En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en. Reaper och hans forskarsyster (Rosamund Pike) måste slåss för sina liv och hindra monstersmittan från att sprida sig till Jorden.
Rymdskeppet!
I Doom förflyttar man sig med en stargate mellan Jorden och Mars, och den yttrar sig i form av en amorf blob som gör folk sjösjuka.
First person shooter blir det på slutet av filmen
Pretentionerna?
Onödigt mycket technobabbel och bakgrundshistoria för en film som lätt hade kommit undan med minimal dialog och massor av skjutande.
Specialeffekter och look;
Det tar lång tid innan vi får se ett riktigt monster, och det är först sista tio minuterna vi får verklig valuta för pengarna i form av horder av vidunder. De är högst ordinära filmmonster, och skymtar mest förbi med hetsig klippning. Fram tills dess får vi nöja oss med ett antal hyfsat blodiga gorescener och folk som smyger i mörka gångar. Filmens svagaste länk (förutom manus och regi) är ljussättningen. Flera actionsekvenser slarvas helt bort i mörkret.
Mest minnesvärda scen*
Under fem ynka minuter mot slutet så växlar filmen till förstapersonsläge och blir som det berömda datorspelet – med Karl Urbans gevär mitt i bild. Det är en fin homage till Dooms ursprung, men för lite och för sent.
Rosamund Pike kollar bland inälvorna
Doomen:
Bakom långfilmsversionen av gamingklassikern Doom står ett erfaret action- och thrillerteam med regissören Andrzej Bartkowiak och manusförfattarna David Callaham och Wesley Strick. För att vara så slipade gubbar så drar de ut på upptakten till filmen obegripligt länge, i ett antal klichéfyllda dialoger mellan ett gäng muskulösa klichékaraktärer. Under nästan en hel timme händer det nästan inget, annat än att Karl Urban och The Rock stirrar argt på varandra. När det väl äntligen brakar loss med action så hinner berättelsen ändå aldrig riktigt få upp tempot.
Det är en bortkastad chans, för filmskaparna hade verkligen allt serverat för sig. De hade bara behövt göra 1,5 timmes monsterslakt nonstop så hade fansen varit nöjda. Det var ju DOOM, för bövelen! Men Bartowiak & Co slarvar tyvärr bort de element som gjorde spelet kul och försöker göra en ultrablek kopia av James Camerons Aliens. De få blinkningarna till spelet, som att The Rock hittar en riktig BFG, räcker inte till en två timmars långfilm.
Se andra monsterfilmer-
Man vågar väl knappast erkänna det, men jag är svag för den första Resident Evil av Paul WS Anderson.
Aliens av James Cameron
Se annan militär sci-fi-
Rymdfilm har senaste veckan resencerat The Chronicles of Riddick och Battle Los Angeles.
Rymdfilm 
4 kommentarer