Aaron Eckhart i Battle LA
Handlingen.
I den här ganska konventionella krigsfilmen följer vi en liten trupp marinsoldater som mitt under brinnande rymdinvasion kämpar sig fram genom ett ödelagt Los Angeles. Elaka aliens skjuter på dem, barn behöver räddas och en av officerarna (Aaron Eckhart från The Dark Knight) tvivlar på sin egen förmåga. I en biroll ser vi Michelle Roudrigez (Avatar, Resident Evil).
Rymdskeppen!
Tag en del Transformers, en del Matrix och sprinkla lite Independence Day ovanpå. Voilà, så har du skeppen och maskinerna från Battle LA. Vi har sett dem förut, trots att de precis slagit ned i Jordens oceaner.
Pretentionerna?
Någonstans bland alla explosioner är det någon som försökt göra en åtminstone halvseriös skildring av helvetet som soldater på marken går igenom.
Battle: Los Angeles
Specialeffekter och look;
Dagens lustiga trivia är att killarna Greg och Colin Strauss, som anlitades för att göra specialeffekterna, samtidigt (och utan att berätta för filmbolaget) gjorde en helt egen film om en rymdinvasion i Los Angeles, med samma stuk. Den heter Skyline och kom att gå upp på bio i samma veva som Battle LA. Det fick Sony att stämma bröderna Strauss för plagiat. Jag tycker knappast att det finns tillräckligt mycket originalitet i någon av filmerna för att motivera några rättsprocesser. Battle LA ser i själva verket ut som vilken krigsfilm som helst, med lite suddiga robotar och aliens i bakgrunden. Inget som kommer att hamna i historieböckerna.
Luckor i manus,
Samma deus ex machina som många invasionsfilmer tar till: oddsen måste vara överväldigande dåliga för att skapa den rätta dramatiken, men filmbolaget vill ändå ha någon sorts hoppfullt slut. Därför stipulerar historien att det räcker att slå ut ett enda kontrollskepp för att hela rymdinvasionen ska misslyckas. Detta inser våra hjältar, och kämpar sig med smattrande gevär närmare och närmare fiendens nervcentrum. Ett enda välriktat skott räcker för att allt ska ordna sig.
Mest minnesvärda scen*
Det blir faktiskt rätt obehagligt då truppen tar en ensam alien till fånga, och torterar den till döds för att avgöra hur man kan döda den. En kunskap som de inte ens använder sig av sedan.
Domen:
Det är svårt att göra bra krigsfilm. För varje genial Black Hawk Down eller Jarhead så går tio mediokra filmer vilse i stridsdammet och lyckas bara producera fler soldatklichéer. I den här filmen är kameraarbetet så svajigt att det blir nästan omöjligt att hänga med vad som händer, och alla soldater utom Aaron Eckhart ser likadana ut och skriker fram sina repliker för full hals. Förmodligen har regissören Jonathan Liebesman strävat efter en viss realism genom att konsekvent hålla gatuperspektivet och låta kameran springa och ducka tillsammans med soldaterna. Men förmågan motsvarar helt enkelt inte ambitionerna, och ungefär halvvägs tröttnar åtminstone jag på att höra marinsoldaterna vråla åt varandra medan de bär gråtande barn över axeln. Science fiction-temat känns tillkämpat. Storyn kunde lika gärna ha utspelats i ett vanligt krig, men ”råkade” bli sci-fi eftersom den genren är inkomstbringande för stunden. Ganska meningslöst, för oss som verkligen gillar rymdfilm.
Se istället-
Starship Troopers, tidernas bästa krigsfilm i rymden. Eller Rovdjuret, med Arnold.
Du kan ju kolla systerfilmen Skyline, bara för att jämföra.
Rymdfilm 
4 kommentarer