Månad: juli 2012

8 mentalt störda robotar och AI från science fiction

Genom science fiction lär vi oss att den som skapar en artificiell intelligens (AI) utsätter sig själv för stor risk och förmodligen dömer mänskligheten till undergång. Uppfinnaren dör och resten av oss förslavas. Men denna artificiella persons kamp för att bli till, skapa sig en identitet, och en själ, är också ett av genrens allra mest fascinerande teman. Gränsen mellan det mänskliga och det ickemänskliga kittlar oss, och det blir ofta gripande drama av robotens kamp för ett värdigt liv. Under 2012 har vi kunnat se en variation på temat i SVT:s Äkta människor, som också får en andra säsong. Men det finns massor av andra intressanta – och djupt mentalt störda – konstgjorda personer inom rymdfilmen. Här är min topplista – SPOILERVARNING!

Tricia Helfner som Number Six i Battlestar Galactica

Number Six från Battlestar Galactica (TV-serie)

Spelas av Tricia Helfner

Varför är hon störd?

Hon är en cylon, en del av en mordisk ras med artificiella robotar och androider som vill utplåna mänskligheten. Samtidigt dras hon emotionellt och sexuellt till framför allt den för alla andra helt outhärdlige mänsklige forskaren Gaius Baltar. Hon är den som stjäl koderna till mänsklighetens försvarssystem från Gaius, och dömer hans värld till undergång. Men hon älskar honom också, och följer honom i exilen då de sista människorna flyr bland stjärnsystemen undan den förföljande cylonflottan. Eller gör hon verkligen det? Är hon kanske bara en hallucination i Gaius’ sjuka hjärna? Samtidigt finns fler kopior av Number Six på cylonernas hemvärld, och en av dem börjar se hallucinationer av Gaius Baltar.. Detta omaka pars trippiga kärlekshistoria och deras glödgat intensiva hatkärlek till varandra, är en av de stora behållningarna med den mycket utmärkta TV-serien Battlestar Galactica. Tricia Helfner är en femme fatale av galaktiska mått, och spelar nyanserat en roll som kunde ha blivit klichéartat bara sexig. I Helfners tolkning blir Number Six en kluven personlighet, som slits mellan lojaliteterna.

Robert Picardo som The Doctor i Star Trek Voyager

Robert Picardo som The Doctor i Star Trek Voyager

The Doctor från Star Trek Voyager (TV-serie)

Spelas av Robert Picardo

Varför är han störd?

Doktorn tvingas axla rollen som rymdskeppets ordinarie läkare i sju år då USS Voyager strandas i en avlägsen del av galaxen.  Problemet är att han bara är ett hologram, designad för att aktiveras kortare stunder i nödfall. Han är inte programmerad för de nya uppgifterna och har tämligen uselt handlag med sina patienter. Han är burdus, okänslig, nedlåtande, pompös och gnällig. Han pendlar mellan självömkan och storhetsvansinne. Men under Voyagers sju säsonger växer karaktären från en lustig bifigur till en av seriens viktigaste, mycket tack vare det träffsäkra och humoristiska skådespeleriet av Robert Picardo.  Doktorns kamp för att övervinna sin egen programmerings begränsningar och bli accepterad som en jämlike med den organiska delen av besättningen är både dråplig och spännande. Samspelet mellan Doktorn och karaktären Seven of Nine (också med i denna lista)  i de fyra sista säsongerna är lysande. Idén med hologrammet som försöker lära cyborgen att bli människa är humoristisk, tankeväckande och smått camp.

Jeri Ryan som Seven of Nine i Star Trek Voyager

Jeri Ryan som Seven of Nine i Star Trek Voyager

Seven of Nine från Star Trek Voyager (TV-serie)

Spelas av Jeri Ryan

Varför är hon störd?

Hon är hälften människa, hälften maskin. Hon kämpar desperat för att återerövra sin individualitet och mänsklighet.  Seven föddes som Annika Hansen men kidnappades av maskinkollektivet The Borg och förvandlades till en drönare utan egen vilja och med endast ett nummer som beteckning: 7 of 9. Då USS Voyager tar ombord henne och bryter den telepatiska länken till kollektivet inleds hennes frigörelseprocess. Kapten Janeway och Doktorn (se ovan) hjälper Seven genom många svårigheter att återfå sin värdighet, men hon blir aldrig riktigt mänsklig igen. Hon låter inte Doktorn operera bort de mekaniska borgimplantaten och hon fortsätter att kalla sig för drönarnamnet Seven of Nine. Jeri Ryan spelar Seven stramt, ständigt återhållet behärskad men en känslostorm som rasar under ytan. När karaktären introducerades i slutet av säsong tre famlade Star Trek Voyager fortfarande efter att finna sin form och sin publik. Det blev storyn om Seven som vände allt detta. I henne hittade seriens skapare det dramatiska fokus som även gjorde att seriens övriga figurer, som Janeway och Doktorn, kom till sin rätt. Publiksiffrorna steg och det blev totalt sju säsonger. Att Jeri Ryan förutom sin briljans som skådespelare också är totalt dundersnygg i sin roll som Seven, hjälpte förstås till.

HAL 9000 från 2001

HAL 9000 från 2001

HAL 9000 från 2001 (regi: Stanley Kubrick)

Röst av Douglas Rain

Varför är han störd?

HAL vill väl, eller? Hans lugna röst ger i varje fall det intrycket. Men det är något som går mycket snett med denna AI på uppdraget till Jupiter. HAL blir paranoid, och börjar misstro människorna ombord. Och eftersom han är en dator med full kontroll över skeppet är det en lätt match för honom att göra sig av med dessa organiska irritationsmoment. HAL representeras fysiskt i filmen av det rödlysande kameraögat – en minst lika ikonisk science fictionbild som en Darth Vader eller Mr Spock. HAL är en av filmhistoriens bästa skurkar, och en av de mest blodisande kalla.

Michael Fassbender som David i Prometheus

David från Prometheus (regi: Ridley Scott)

Spelas av Michael Fassbender

Varför är han störd?

Från första sekunden vi möter David förstår vi att det är något allvarligt galet med den här mannen. Fassbender porträtterar honom med små medel på ett alldeles lysande stelt sätt. Varje gest och min, sättet att gå, och kroppshållningen placerar David i ”the uncanny valley” – det gränsland där vi som människor blir obehagligt berörda av något som verkar nästan mänskligt, men inte riktigt. I början av filmen förutsätter vi som publik att han kämpar för att bli mer mänsklig. Vi ler åt att han skapar en absurd persona baserad på Peter O’Toole i Laurence of Arabia. Men vartefter insatserna höjs i berättelsen förstår vi att David har en mycket mörk sida och driver en annan agenda än sina mänskliga herrar. Han blir en fara för övriga besättningen, men behåller hela tiden sitt artiga leende påklistrat. Davids manér blir tydligt en karikatyr som kommer av hans förakt för sina skapare. Fassbenders David är den verkligt stora behållningen med Prometheus, som för övrigt är en av hela tre filmer i den här listan regisserade av Ridley Scott.

C3PO från Star Wars

C3PO från Star Wars (regi: George Lucas m fl)

Spelas av Anthony Daniels.

Varför är han störd?

Fjollig, neurotisk och fatalistik. Ständigt med antagandet att allt kommer att gå åt skogen: ”We’re doomed!” är hans vanligaste utrop. Denna protokolldroid har så mycket mentalt bagage att han skulle passa utmärkt i huvudrollen om Woody Allen nånsin kommer över sin vurm för Europa och ger sig ut i världsrymden.

C3P0 är även en drama queen som skulle platsa i vilken Prideparad som helst, ständigt med en uppskruvad syn på omvärlden. Dessutom har han en ohälsosam kärleksbindning till R2D2, som helt uppenbart inte är kär i honom tillbaka. C3P0 är dessutom Star Wars’ klart roligaste karaktär, mycket tack vare Anthony Daniels pipiga röst.

Ian Holm som Ash i Alien

Ash från Alien (regi Ridley Scott)

Spelas av Ian Holm

Varför är han störd?

Ash är hemlig och hänsynslös agent för det onda Bolaget, och försöker med alla medel att föra alienmonstret hem till Jorden, även om det offrar hans mänskliga kolleger. Men han visar också en pervers, sadistisk sida i en chockerande scen: Ash attackerar Ripley och ”våldtar” (försöker kväva) henne med en ihoprullad porrtidning som han trycker in i hennes mun.  Sen slår de andra skallen av honom. Hans förmåga och vilja till groteskt våld dolt under en behärskad yta gör Ash till ett läskigare monster än själva rymdvarelsen.

Rutger Hauer som Roy Batty i Blade Runner

Roy Batty från Blade Runner (regi: Ridley Scott, igen)

Spelas av Rutger Hauer

Varför är han störd?

Åh, på vilket sätt är replikanten Roy inte störd? Han är en övermänniska både fysiskt och mentalt, skapad för kommandouppdrag i yttre rymden. Men eftersom replikanter ur Nexusserien blir galna efter en viss tid, har deras skapare lagt in en fyraårig livslängd, och den gäller även Roy. Det kan han dock inte acceptera, och beger sig tillsammans med sina replikantvänner till Los Angeles på en enormt våldsam men även på ett underligt vis estetiskt tilltalande mordturné. Deras mål är att få sin livslängd förlängd, till varje pris. Resten är science fictionhistoria. Rutger Hauer är perfekt för denna roll: känslokall men intensiv, brutal men intim, och med oskuldens blå ögon. Delikat men skrämmande.

Intressant att temat från Blade Runner, med skapelsen som söker sin skapare, återkommer i Prometheus från samma regissör, 30 år senare.

Bubblare:

Dot Matrix från The Black Hole. Wall-E. Hissen i Liftarens guide till galaxen.

Johnny Depp som Edward Scissorhands

Hedersomnämnanden:

Om vi håller oss på jorden så måste vi nämna den våldsamme och korkade Frankensteins Monster – alla artificiella science fictionkaraktärers storebror. Och på den snällare sidan hittar vi Edward Scissorhands, som ju skapas i en liten fabrik och som ska få ett pepparkakshjärta istället för ett riktigt. Edward är djupt störd, på ett bedårande vis.

Annonser

Pitch Black (2000) – biceps i motljus

Riddick (Vin Diesel) i Pitch Black

Handlingen.

I en öken på en planet som är ständigt upplyst av tre solar kraschlandar en dag ett transportskepp. Bland de överlevande finns piloten (Radha Mitchell), tonåringen Jack, en pappa och hans son, en prisjägare och så en mycket farlig fånge vid namn Riddick (Vin Diesel). Ingen litar på de andra, och de flesta är rätt osympatiska. I ruinerna efter en forskningsanläggning attackeras de av varelser som lever i mörkret och slår till mot den som ensam förirrar sig in i skuggan. Snart blir läget desperat, eftersom en total solförmörkelse är på gång och hela planetens yta är på väg att läggas i totalt mörker. Det blir förbrytaren Riddick som får ta kommandot för att rädda livet på de strandsatta.

Hunter-Gratzner

Rymdskeppet!

Skeppet Hunter-Gratzner kraschar precis i början av filmen. Den våldsamma landningen skildras i en spännande scen där skrovet slits sönder i bitar av rymdgrus och atmosfär. En av de mer adrenalinfyllda öppningsscenerna inom science fiction, som verkligen illustrerar bräckligheten i människans högmodiga projekt att ge sig ut bland stjärnorna. Wow, det där lät pretentiösare än avsett.

Specialeffekter och look;

Trots titeln utspelas inte Pitch Black enbart i mörkret, även om färgen svart är tongivande. Filmen ser visserligen lite billig ut, men har ett effektivt bildspråk med övervägande monokroma scener där allt är tonat i gult, eller blått, eller rött. Som så ofta inom skräckfilm är filmens monster betydligt mer skrämmande så länge de döljer sig i sitt mörker. Då vi väl kommit så långt in i historien att Riddick börjar bekämpa monstren så att de är synliga i bild, så har mycket av spänningen gått förlorad.

Luckor i manus,

Utan att avslöja för mycket av handlingen så är twisten med monstrens luktsinne som är inställt på människoblod lite småtöntig. Sedan kan jag också personligen ha svårt att förstå hur antihjälten Riddick kunde bli en sådan kultfigur efter Pitch Black, med tanke på vilken skitstövel han är i större delen av filmen. Men vem är jag att döma?

Domen:

Jag närmade mig Pitch Black med tvekan. Å ena sidan är det en kultfilm med hängivna fans, varav flera är personer i min bekantskapskrets som vanligtvis har god filmsmak. Å andra sidan har jag alltid haft svårt för Vin Diesel och visste att uppföljaren om Riddick (The Chronicles of Riddick) avskys av många. Men Pitch Black är varken ett mästerverk eller en kalkon. Regissören David Twohy bjuder snarare på en klart godkänd blandning av rymdskräck och action, som innehåller tillräckligt många originella element för att hålla mitt intresse uppe. Tyvärr prioriterar Twohy genomgående poserandet framför substansen. När man har sett Vin Diesels biceps spela i motljus för femtielfte gången infinner sig en viss känsla av övermättnad. Men kanske Diesels biceps är din grej? Då är detta genfundenes fressen.

Se även+

Aliens för slagsmål mot elaka monster
Mad Max för känslan av postapokalyps

Regi: David Twohy (som skrivit manus till bl a Warlock, Waterworld och Critters 2)
Producent: Tom Engelman
Foto: David Eggby (som bl a fotade Mad Max)

Resan till månen (1902) – gästblogg med Stumfilmsbloggen!

Se filmen på Hagabion i Göteborg 19-27 sept 2012

Min kollega Ada har en blogg: Stumfilmsbloggen, som jag verkligen kan rekommendera. Idag samarbetar vi för första gången och skriver en gemensam post om en av de allra tidigaste science fiction-filmerna: Georges Méliès Resan till månen (Le Voyage dans la Lune) från år 1902.

(Videon ovan är hela filmen)

Stumfilmsbloggen:

Regissören Méliès, som kom från en familj av välbärgade skofabrikörer och själv arbetade i fabriken en period, hade också ett brinnande intresse för teckning och trolleri. (Runt sekelskiftet var nog magishower något av den fräsigaste underhållning folk kunde se). Méliès själv arbetade även som illusionist, på sin egen teater, något som satt avtryck i hans filmer. I “Resan till månen” är det scenografin och effekterna, minst lika mycket som själva historien – och mer än rollfigurerna som fångar tittaren. Berättelsen framförs också som på en teaterscen, med kameran på behörigt avstånd.

Filmen, som är löst baserad på två böcker av en annan science fiction-pionjär: Jules Vernes, berättar om en samling astronomer som efter en vild debatt bestämmer sig för att bygga en rymdfarkost och resa till månen. Eftersom hela expeditionen består av män har Méliès, liksom många av sina efterkommande kollegor, petat in kvinnor i minimala dräkter i osannolika roller. Här som assistenter vid raketuppskjutningen. Farkosten lyckas faktiskt ta sin besättning till månen, där de stöter på krigiska utomjordingar som dock visar sig vara rätt lätta att slå ihjäl.

För den som tycker att storyn är tunn kan det vara värt att tänka på filmens utgivningsår, 1902. “Resan till månen” kom till när filmmediet var nyfött. Att visa filmer för en betalande publik började bli någorlunda vanligt i skiftet mellan 1800 och 1900-talet och då ofta som en del av shower med vanliga teatersketcher, dans och annan underhållning. Sju år innan rymdäventyrets premiär betalade amerikansk publik för att se en några minuter lång film av en kroppsbyggare i olika poser. Att filmer hade en sammanhängande historia, istället för att bara visa en scen eller en serie sketcher, var fortfarande en ny relativt ny företeelse, där Méliès låg i framkant.

Kanske kan en modern tittare bortse från historien och betrakta “Resan till månen” som ett konstverk. Scenerna i rymden, på månens yta eller i astronomernas palats är genomtänkta, kluriga och uppenbarligen skapade av någon som hade vana av att handskas med teaterscenografi. Den nyrestaurerade versionen visar hur filmen var tänkt att visas, när varenda ruta var handkolorerad. Att få se det efter mer än 100 år är nästan lika magiskt som det måste varit att för första gången uppleva rörliga bilder.
/Ada, Stumfilmsbloggen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Rymdfilm:

Så här 110 år efter premiären kan även en luttrad science fictionfantast skratta till förtjust över alla finurligheter som Méliès bjuder på under de fjorton minuter som hans rymdepos klockar in på. Le Voyage är nämligen inte bara världens första rymdfilm utan också ett veritabelt storverk på specialeffektsfronten. Méliès använder hela arsenalen av rök och speglar från teatervärlden och kombinerar det med snabba klipp och fusk med perspektiven som får de selenitiska krigarna att explodera då man slår dem i huvudet med sitt paraply, och rymdraketen att falla fritt från månen ned under vattnet med en av professorerna hängandes i ett rep på släp. I filmens allra mest berömda scen ser vi månens skiva tonas över i ett ansikte som plötsligt får en rymdraket i ögat. Det är helt enkelt många money shots på kort tid. Denna äldsta sorts stumfilm påminner förstås mycket om pantominteater, och varietékänslan är stundtals påtaglig. Men de många optiska villorna och tricken som endast möjliggörs av den då supermoderna filmkonstens hjälp, gör Le Voyage dans la Lune till en helt banbrytande film och en milstolpe i science fictionhistorien.

Dessutom är den enormt rolig, på ett absurt sätt. Den ena scenen är galnare än den andra. Gänget av ”astronomer” i yviga lösskägg och struthattar med stjärnor måste gå till filmhistorien som tidernas mest överspelande statistgrupp. Armarna flaxar och kropparna vaggar som om de var ett gäng höns som försökte lyfta från marken i en stark orkan. I scenen där raketen ska skjutas iväg som en kanonkula (en idé från Verne) strömmar dessa stolliga professorer in i raketen och vinkas farväl av ett gäng med lättklädda damer. Sekunden senare landar farkosten på månen och gubbarna strömmar ut, vilt gestikulerande. De viftar med paraplyer och hattar, bugandes och bockandes. Snart blir det natt och alla tar fram varsitt täcke från ingenstans och lägger sig ned och somnar sött. Dagen efter möter de filmhistoriens första rymdvarelser, vars knasiga men våldsamma beteende och stamkrigarlook mer är inspirerad av tidens kolonialistiska syn på ”vilden” än av förebilderna HG Wells och Jules Vernes. Både Wells och Verne skriver förhållandevis modern science fiction som strävar efter att säga något om sin tid. Méliès har inga sådana pretentioner utan vill underhålla och förbluffa.  Det lyckas han med! Hans film slutar med en stor strid mellan våra galna professorer och de vilda seleniterna, med mycket rök och blixtar. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag säga att det som så ofta i litteratur från det framtidsinriktade tidiga nittonhundratalet blir vetenskapen som går segrande ur striden.
/Henrik

Hugo Cabret

Hugo Cabret

Se också: ”Hugo Cabret” av Martin Scorsese

En film om den föräldralöse pojken Hugo, som lär känna den åldrande Georges Méliès och får honom att leva upp igen. En kärleksfull hyllning av Scorsese till sin äldre kollegas fantasi. Bland annat får vi se bitar ur från Jorden till Månen. Rekommenderas varmt!

Fler filmer om Månen:
Moon (2009)
Apollo 18 (2011)
Iron Sky (2012)

Tips på mer från Rymdfilm:
Alla rymdfilmer A-Ö
Nya rymdfilmer
Varför är Battlestar Galactica den bästa rymdserien?
8 mentalt störda robotar från science fiction
5 skäl till att Disney är det bästa som har hänt Star Wars

Star Trek II (1982) – The Wrath of Khan

Kapten Kirk har en dålig dag, lämnad av Khan på en död planet, i Star Trek II: The Wrath of Khan

Handlingen.

Jim Kirk (William Shatner) har det verkligen tufft i den här filmen, av många ansedd som den bästa Star Trek. Hans vuxne son hatar honom, jobbet som amiral tråkar ut honom och i födelsedagspresent får han av sin bäste vän Dr McCoy (DeForest Kelley) ett par läsglasögon, passande för en åldrande man. Mitt i denna medelålderskris rymmer Khan, en av Kirks gamla fiender, från den ödeplanet där han varit inspärrad i tjugo år. I en härligt rysansvärd scen stoppar Khan med sadistisk njutning in parasitiska maskar i örat på två Starfleet-officerare för att kunna kontrollera deras tankar. Han är den campaste och ondaste rymdskurken i den här delen av galaxen, och som lök på laxen lyckas Khan också stjäla ”Genesis-maskinen”. I fel händer kan den användas som en bomb för att förinta allt liv på en planet.

Amiral Kirk har bara sin gamla besättning och ett gäng unga kadetter att ta hjälp av.  Tillsammans med dem tvingas Kirk möta sina egna rädslor, sin sons ogillande och till sist även Khans vrede. Det är en kamp som kommer att kosta många goda personer livet.

USS Enterprise mot USS Reliant, i Star Trek II

Rymdskeppet!

Här är den gamla, goda  USS Enterprise i sin bästa dager (Youtubeklipp). Trots att filmteamet av budgetskäl fick återanvända miniatyrer och kulisser från den första Star Trekfilmen, så kommer skeppet till sin rätt på ett helt annat sätt denna gång. Fotot är kristallklart, belysningen lagom suggestiv. Inte minst så finns det en dramatisk nerv i den här filmen som gör att miljöerna framstår som spännande och skeppet som mäktigt. Vi ser Enterprise strida i två klassiska scener mot USS Reliant, som tagits över av Khans hejdukar. Det är rena ubåtskriget, där skeppen smyger på varandra på olika höjd, dolda av dimmorna i en nebulosa. Lovely!

Khan från Star Trek II

Skurken?

Ursprungligen förekom Khan i ett avsnitt av TV-serien på 1960-talet. Det var den gången som Kirk spärrade in honom på planeten. Khan spelades båda gånger med helt underbar nerv och patos av Ricardo Montalban. Khan är sadist, manipulatör, översittare, barnslig, grandios, långsint, bitter, bildad, barbarisk, våldsam, naiv, grym och har väldig urringning där ett par enorma bröstmuskler skymtar fram. Kort sagt: han är den perfekta filmskurken och en stor anledning till att Star Trek II är så underhållande. Montalbans totala inlevelse och därmed också distanslöshet till rollfigurens ondska är helt obetalbar, och var nog lite otidsenligt camp redan 1982.

Specialeffekter och look;

Med små medel åstadkommer regissören Nicholas Meyer storverk och etablerar den tydliga look som skulle komma att bli Star Treks under hela 1980-talet: den mörka scenografin, animerade displayer och de vinröda uniformerna. Rekvisita, kostym och kulisser är genomgående minnesvärda, som de vita maskinrumsuniformerna, Khans hippiegäng och de läskiga maskarna som Chekov får i örat.

Nicholas Meyer var inte bara regissör utan kunde också skriva om manus som han själv såg lämpligt. Av budgetskäl begränsade han därför långa partier av filmen till endast dialog. Istället sparade han specialeffektspengarna till två riktigt maffiga scener:  slutstriden mellan Enterprise och Reliant, samt datorsimuleringen av vad som sker på en planet om man detonerar Genesisbomben. Den senare är filmhistoriens allra första helt datoranimerade scen.

Chekov råkar ut för en äcklig ”ceti-ål”

Klassiska scener,

Filmen börjar med att kadetten Saavik (Kirstey Alley) agerar befälhavare i det omöjliga träningsscenariot ”Kobayashi Maru”. Det slutar med ond, bråd och förmodligen oundviklig död. Den här scenen kom att bli en nyckelscen för hela serien som det refererades till i JJ Abrams reboot Star Trek (2009).

En stund senare är det uppenbarligen Alien som inspirerat till den scen då Chekov (Walter Koenig) och kapten Terell (Paul Winfield)  finner ett kraschat rymdskepp på en ogästvänlig planet. Där tillfångatas de av Khan och vi bjuds på en stunds filmskräck som varje insektsfobiker bör undvika..

Kirk och Khan möter aldrig varandra öga mot öga i filmen, men ändå driver deras ömesidiga hat berättelsen framåt:  de hånar varandra från varsin kommandobrygga, överlistar varandra och till slut triumferar Khan genom att fånga Kirk på Genesisplanetens yta. Det är då William Shatner får yttra sin mest kända replik: ”Khaaan!”.

Mot slutet av filmen får vi också se Mr Spock (Leonard Nimoy) som offrar allt för att, som filmens sensmoral säger: the needs of the many outweigh the needs of the few, or the one.

Hela besättningen från Star Trek II

Domen:

Det här är inte bara filmen som räddade Star Trek från nedläggning. Det här är inte bara den bästa av de tolv Trekfilmerna. Det är också en ovanligt underhållande och intelligent science fictionfilm, som man inte alls behöver vara ett fan för att kunna uppskatta. Om du bara ska se en enda Trekfilm någonsin, så är det den här. The Wrath of Khan är tveklöst William Shatners bästa prestation i karriären,  och han gör en Kirk med självdistans och humor.

När Nicholas Meyer blev anlitad som regissör hade han aldrig sett ett enda avsnitt av Trek, och producenten Harve Bennett som anställde honom hade lovat filmbolaget att göra uppföljaren till en fjärdedel av kostnaden för The Motion Picture och med seriens skapare Gene Roddenberry ordentligt utmanövrerad. Men istället för slutet för Star Trek blev det nytändningen. Meyer levererade ett engagerande och samtidigt humoristiskt drama som lockade fram det bästa hos originalensemblen. Filmen bjuder dessutom på en kul skurk och klassiska sjöstrider a la Hornblower, fast i yttre rymden då. Mot slutet ökas insatserna och vi bjuds på en sentimental hollywood-död för en av huvudpersonerna. Sammanlagt räckte dessa ingredienser till en så stor publik- och kritikersuccé att Trek åter blev något som Paramount vågade satsa på. Men det skulle dröja nio år innan Nicholas Meyer återkom som regissör, med film nr 6.

Se även+

De direkta uppföljarna Star Trek III och IV med slutet på historien
Star Trek VI som blev den gamla besättningens sista film, med samma regissör som tvåan.

Regi: Nicholas Meyer
Producent: Harve Bennett
Musik: James Horner

Jedins återkomst (1983) – ewoker och Wagnerpompa

USA 1983, regi: Richard Marquand, producent: Howard Kazajian, musik: John Williams

Leia tvingades klä av sig för Jabba, och därmed blev hon en hel generation tonåringars sexsymbol. Lite trist.

Handlingen.

Han Solo är fånge i det underjordiska palatset hos Jabba the Hutt, en grotesk manschauvinist med smak för tortyr. I en plan att frita honom tar sig först prinsessan Leia in i palatset, men möter ett öde värre än döden då hon tvingas sitta i bikini vid Jabbas svans och vara hans sällskapsdam. Som tur är anländer också Luke Skywalker, som numera är en riktig Jediriddare. Trots att Jabba slänger honom till monstret Rancor så lyckas vännerna så småningom ta sig bort från Jabba och till månen Endor där kraftverket för Imperiets återuppbyggda Dödsstjärna finns. Medan Han och Leia tar hjälp av gölliga ewoker för att förstöra kraftverket så ger sig Luke upp till Dödsstjärnan, där den mycket onde kejsaren och Darth Vader väntar på att få locka honom över till den Mörka sidan.

Kampen om Dödsstjärnan ovanför Endor

Rymdskeppen!

Här gör Dödsstjärnan comeback och vi får se ett mäktigt rymdslag mellan Imperiet och rebellerna ovanför Endor.  Det är egentligen inte så mycket nya skepp i Jedins återkomst, men detaljrikedomen och finishen är större än i de tidigare filmerna. Mest minnesvärda av farkosterna är kanske de skotrar som våra vänner rejsar med bland de jättelika träden på Endor.

Ett pinsamt ögonblick i hissen på väg upp till Kejsaren

Pretentionerna?

Luke slits mellan den mörka och den ljusa sidan, och hans far Darth Vader måste välja mellan sin lojalitet mot Kejsaren och kärleken till sin ende son. Det är stora känslor, med lite för mycket patos.

Kejsaren anländer till Dödsstjärnan

Specialeffekter och look;

En splittrad film, visuellt. Vi har scener som ceremonin då Kejsaren anländer till Dödsstjärnan med enorm pompa värdig Nibelungens Ring – jag formligen älskar den scenen.  Men vi har också Jabbas sjabbiga grotta, som hämtad från en erotisk pulproman från 1950-talet. Vi har hela den långa scenen i skogen då ett gäng små, pälsklädda ewoker lyckas besegra en stor styrka välutrustade kejserliga stormtrupper med hjälp av pinnar och kottar.  Vi besöker också Yodas träsk igen. Det är förstås snyggt filmat och bitvis mycket spännande, men lider inte Jedins Återkomst lite av regression till barnstadiet? Det är som om Lucas överkompenserar för mörkret och eländet i Rymdimperiet slår tillbaka genom att göra sista kapitlet i sagan überfamiljevänligt. Tyvärr är de mer fantasyinspirerade inslagen inte lika väl designade som de som är ren science fiction. När det är som mest ewoker i bild undrar man om man råkat slå på ett avsnitt av Mupparna. (Inget ont om Mupparna!)

Domen:

Rymdfilmsbloggens läsare Martin skriver i en kommentar till min recension av Rymdimperiet slår tillbaka:

Jag har oerhört svårt att lösgöra mig från att Jedins återkomst var den första jag såg, och länge var den enda jag hade sett på bio. Tolvåringen måste få sista ordet, så den är nog fortfarande bäst. Trots gosedjur.

Min inre tolvåring håller med Martins. Det fina är förstås att vi bjuds på en massa emotionell tillfredställelse: vi får se Luke använda sina nya mäktiga krafter och Darth Vader återupprätta sin heder. Vi får se nallar som dyrkar den fjollige C-3P0 som sin gud och besegrar en övermäktig styrka. Den tidigare så svekfulle Lando räddar universum och till slut får Han också sin Leia. Slutet gott allting gott! (Jag tror säkert att jag som tolvåring ansåg att det var den bästa film som någonsin gjorts.)  Men Jedins återkomst hör till de där filmerna som mitt vuxna jag inte tycker är så bra som jag minns den från barndomen. Den är för glättig.

Och: Både David Lynch och David Cronenberg tackade nej till att regissera filmen. Lynch gjorde istället Dune. Det hade varit spännande att få se hur någon av dessa båda herrar hade kunnat sätta sin prägel på det sista kapitlet i Star Wars-sagan.

Och så avslutar vi med ett riktigt awkward hissmöte

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämndStjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ewokerna fick senare en egen film

Ewokerna fick senare en egen film

Rymdimperiet slår tillbaka (1980) – den bästa av de bästa

USA 1980, regi: Irvin Kershner, producent: Gary Kurtz, musik: John Williams.

Darth Vader mot Luke Skywalker, i luftschaktet i Cloud City

Handlingen.

Rebellerna är på flykt undan Imperiet och har etablerat en bas på isplaneten Hoth.  Luke Skywalker (Mark Hamill) patrullerar de snöiga vidderna och råkar ut för en attack från ett slemt monster. Han Solo (Harrison Ford) räddar honom, men Luke hinner knappt återhämta sig förrän de kejserliga trupperna hittar basen och går till spektakulärt anfall med sina stora AT-AT. I kaoset medan rebellerna försöker rädda vad som räddas kan, blir det tydligt att en romans har börjat spira mellan Han Solo och prinsessan Leia (Carrie Fisher). Alla flyr i sista stund. Luke beger sig för att finna jedimästaren Yoda medan Han och Leia söker skydd i den svävande staden Cloud City. Men förräderi inträffar, och filmen slutar i katastrof och mörker.

Rymdskeppen!

Jag säger bara: The Executor! Det är Darth Vaders egen stjärnkryssare, och den är riktigt maffig. Enligt specifikationerna är den 16 km lång.  Dess enorma storlek framgår i klippet ovan, där en grupp skepp av typen star destroyer helt skuggas av Vaders flaggskepp. Vi får också se den kejserliga skytteln för första gången, då Vader anländer i den.

Pretentionerna?

Om Stjärnornas krig var en ond-mot-god-saga för barn så är Rymdimperiet slår tillbaka den punkt då Star Wars blir också för vuxna (nåja!) och bjuder på lite karaktärsdjup och riktig dramatik. Det sagoaktiga går inte för ett ögonblick förlorat, men här får vi som publik också möta moraliskt tvivelaktiga figurer och svåra val där alla alternativ har fruktansvärda konsekvenser. Ingen av huvudpersonerna är riktigt den samma i början av filmen som de är i slutet, och det är som om inte bara Luke utan hela Star Wars genomgår en mognadsprocess i Rymdimperiet. Allt är inte längre bara svart eller vitt.

Yoda och Luke i Rymdimperiet slår tillbaka

Specialeffekter och look;

Om man idag kollar på Stjärnornas Krig och Rymdimperiet slår tillbaka alldeles efter varandra så slås man av hur otroligt mycket bättre Rymdimperiet ser ut. Det är en väldig klasskillnad som inte bara har med budgeten att göra (även om 3 gånger pengarna säkert hjälpte till). George Lucas och hans designteam skruvade upp det bombastiska och mörka i bildspråket, och arbetade mycket mer medvetet än i första filmen med en helhet av specialeffekter, foto, ljussättning och klippning.  Youtubeklippet ovan är ett bra exempel på den storslagna, operaaktiga och Wagnerinspirerade berättarstil som vi numera förknippar så starkt med Star Wars. Om man ser filmen med bra bild är den fortfarande bland det snyggaste som gjorts i science fictionväg. Förutom de fina partier som utspelas i rymden finns det många minnesvärda scener som var och en har en egen look: filmens inledning på isviddernas Hoth, Cloud Citys luftiga korridorer och neonupplysta luftschakt där slutstriden står – och så förstås Yodas träsk.

AT-AT från Rymdimperiet slår tillbaka

Visste du att?

Skådespelaren Mark Hamill som spelar Luke var med om en svår trafikolycka i uppehållet mellan första och andra filmen. Han var tvungen att genomgå omnfattande plastikkirurgi som för alltid förändrade hans utseende i ansiktet. Jämför man Luke i första och andra filmen så ser han många år äldre ut. För att förklara Lukes ärriga ansikte skrev man in scenen i början av Rymdimperiet där Luke skadas svårt av ett monster.

Serietecknaren Moebius hjälpte till och skissade på den sond som hittar rebellbasen på Hoth.

Leia och Han

Domen:

Mittenfilmer kritiseras ibland för att sakna riktiga början och slut, men det betyder också att de slipper start- och bromssträckor och kan köra på med stenhård action från första sekunden. Det utnyttjas skickligt i Rymdimperiet, som börjar och slutar mitt i äventyret. Vi vet ju idag att det kommer en fortsättning, där allt ordnar sig, men 1980 års biopublik måste ha blivit chockad över vilken mörk historia Rymdimperiet ändå är: från första stund är våra hjältar på flykt och saknar både medel och en plan för att slå tillbaka. Fienden ligger hela tiden två steg före. Då filmen slutar är alla vi tycker om antingen besegrade, i fångenskap eller till synes döda. Det är briljant berättat och i mina ögon höjdpunkten för hela Star Wars-sagan. I mångas ögon är det den kanske bästa science fictionfilmen, alla kategorier. George Lucas vare sig producerade eller regisserade, vilket förmodligen förklarar den vuxnare tonen. Jobbet gick istället till den ganska oetablerade Irvin Kershner, vars karriär Rymdimperiet blev höjdpunkten på. Barn gillar ofta Jedins Återkomst bättre, för den har gölliga ewoker. Men jag väljer hellre svärta och mörker, varje dag i veckan. Dessutom är det här en film där personkemin mellan Leia och Han bäst kommer fram, och deras gnabbande förhållande är liksom hjärtat i hela Star Wars.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämndStjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst, Pigs in space

En nyckelscen från Rymdimperiet slår tillbaka.. eller vänta lite grann..?