Pandorum (2009) – blodig rymdthriller

Handlingen.

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Bower måste kämpa mot sin egen paranoia, slemma monster och övriga besättningsmäns vanföreställningar.

Rymdskeppet!

Elysium är smäckert på utsidan men inuti är det labyrintiskt, rostigt och klaustrofobiskt. (Varför bygger de alltid rymdskepp med så komplicerade planlösningar?). Arkskepp är alltid extra fascinerande, men vi får aldrig någon riktig känsla för Elysiums själ, eller ens riktigt hur skeppet ser ut – det är för mörkt och för hattigt filmat. Av världsrymden utanför skeppet får vi se väldigt lite – och du får veta varför om du kollar på filmen.

Pretentionerna?

Dennis Quaid håller ett tal om moral. En kannibal pratar om Gud och Djävulen. Jorden går under.

Specialeffekterna;

Inte mycket att hänga i julgran. Insidan på Elysium ser mest ut som ett parkeringshus. Monstren ser ut som om de har makeup. Rymdscenerna är korta och tråkiga.

Domen:

Det börjar bra: som en psykologisk thriller där varken publiken eller huvudpersonerna har nån aning om vad som hänt. Snabbt spårar det dock ur i ostigt övervåld, kvasizombies och en förvånansvärt rörig handling. Filmen har psykologiska ambitioner som mest blir förvirrande och inte särskilt trovärdiga. Det finns en tvist på slutet, men du måste nog vara ett stort fan av postapokalyptiskt våld och folk som hugger varandra med knivar i motljus för att tycka att det håller hela vägen fram tills dess. Eller så måste du älska dreadlocks.

Se hellre –

Om du gillar apokalyps: Resident Evil. För en lite mer glamourös men lika våldsam studie i paranoia, kolla på Event Horizon. Och om du vill ha en mer filosofisk film om en kille som vaknar ensam på en rymdstation, se utmärkta Moon.