USA 1997, regi: Paul WS Anderson
Event horizon
Handlingen.
Räddningsskeppet Lois & Clark skickas till omloppsbana kring Neptunus för att undersöka en nödsignal från det mystiska rymdskeppet Event Horizon som försvann åratal tidigare medan det testade sin transdimensionella hyperdrift som skapar ett artificiellt svart hål. Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning har sällskap ombord av Event Horizons skapare, Dr Weir (Sam Neill). Mycket riktigt hittar Lois & Clarks räddningsteam det försvunna experimentskeppet och tar sig ombord. Snart börjar de förstå att Event Horizons besättning gått ett våldsamt öde till mötes. Här finns likheter med sentida efterföljare, Sunshine av Danny Boyle och med Paul WS Andersons egen Pandorum. Skrämmande hallucinationer börjar plåga räddningteamet, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyprdriften i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats.
Rymdskeppet!
Skeppet som gett filmen sin titel liknar lite en klingonsk Bird of prey från Star Trek. Den har en lång hals med ett bulligt huvud och två vingar. Lite aerodynamiskt, och lite elakt, och ganska snyggt. På insidan är det ett väldigt tydligt resultat av Hollywoodscenografi från 1990-talet: vi får hela paketet av mystiskt dunkla gångar, neonbelysning underifrån, grönsvarta kuber och katedralliknande maskinrum. Det är visserligen suggestivt, men också en klichéfestival som formligen skriker ”Varning! Dyr B-film! Ta inget på allvar som händer här!”. Stil sätts före substans, både i skeppsdesign och vad gäller allt annat i denna film.
Pretentionerna?
Manusförfattaren Philip Eisner försökte uttalat skriva ”The Shining i rymden” och han har nog ansträngt sig för att få till en psykologisk thriller med psykologiskt trovärdiga huvudpersoner. Men det räcker inte hela vägen fram. Inte ens halvvägs, faktiskt.
Specialeffekter och look;
Jag har en hatkärlek, som mest är hat, till Paul WS Anderson, mannen som också gett oss filmatiseringarna av Resident Evil samt Aliens vs Predators. Hans filmer liknar alla varandra, med mycket svart och grönt, mycket ljus från sidan och en hel massa poserande i motljus. Tilltalar 13-åringen i mig, men det är också ganska billiga och smaklösa visuella tricks, genomgående. Om The Matrix filmats i Ullared, så hade den sett ut ungefär så här.
Sam Neill blir omilt behandlad i början av filmen
Luckor i manus,
Som många spökfilmer (för det är vad Event Horizon framför allt är) bygger alltsammans mer på stämning än på logik. Det ska vara spöklikt och man ska hoppa till när det händer nåt läskigt. Men filmen dras med en överdrivet komplicerat science fictionhistoria om experimentdriften som öppnar portaler till helvetet (!) och tillsammans med spökerierna blir det tillgjort och förvirrande.
Domen:
En solklar flopp, som ändå har sina ljusa stunder. Speciellt i början av filmen byggs spänningen upp ganska skickligt. Men sedan blir det för många trådar att hålla reda på, med drömscener och galenskap och folk som flyr från ingenting i mörka korridorer. Eftersom det saknas en tydlig skurk/monster/motståndare hänger hela filmen på att man blir tillräckligt engagerad i huvudpersonernas psykologiska vedermödor, men de blir aldrig mer än endimensionella pappfigurer som springer omkring och svettas och skriker och dör på de mest gruvliga sätt. Lite för substanslöst och alldeles för omotiverat våldsamt för min smak.
Hedersomnämnande till Sam Neill, som likt en efterföljare till Max von Sydow lyckas vara med i den ena b-filmen efter den andra men ändå behålla någon sorts air av karaktärsskådespelare.
Se istället-
Alien för originalrymdthrillern, Sunshine för en sentida efterföljare, eller Pandorum för en mer postapokayptisk vision.
Rymdfilm 
14 kommentarer