Sphere (1998) – bland det undermedvetnas bläckfiskar

USA 1998, regi & producent: Barry Levinson, manus: Kurt Wimmer, Stephen Hauser, Paul Attanasio, baserat på Michael Crichtons roman

Sphere

Sphere

Handlingen.

Vi fortsätter nere i havsdjupen efter att ha farit ned där med The Abyss igår. Sphere är en nio år yngre film med tre storstjärnor (Dustin Hoffman, Sharon Stone och Samuel L Jackson) i huvudrollerna som några forskare som kallas in som expertteam då amerikanska flottan finner ett kraschat rymdskepp på Stilla Havets botten. Det visar sig att psykologen Norman (Hoffman) för många år sedan skrivit en rapport om hur man bör hantera första kontakten med en utomjordisk civilisation och rekommenderat att gruppen ska bestå av en psykolog, en astrofysiker, en marinbiolog och en matematiker. Att Norman bara fabulerat ihop sin rapport avslöjar han för sina nya kolleger först då de är på väg ned i en miniubåt. Väl nere på havets botten dröjer det inte länge förrän all kontakt med omvärlden skärs av (surprise, surprise) och våra smått förvirrade forskare får själva möta den märkliga sfäriska närvaro som ruvar inne i vraket. Varje fan av filmer om first contact vet att det vanligtvis går åt skogen för en isolerad besättning som ger sig ut för att studera ett rymdskeppsvrak. Sphere är inget undantag. Det verkar som om sfären hyser en utomjordisk intelligens, ”Jerry”, och hen är allt annat än vänligt sinnad. I övriga roller ser vi en ung Liev Schreiber, Queen Latifah och den alltid stabile Peter Coyote som flottkapten. Samt Huey Lewis, från Hewey Lewis & The News.

Samuel L Jackson i Sphere

Samuel L Jackson i Sphere

Pretentionerna?

Michael Crichton gillar ju att ställa lagom svåra moraliska frågor, som risken med högteknologin i The Andromeda Strain, eller genmanipulation i Jurassic Park. Här är det människans psyke som sätts under luppen. Hur hanterar vi svår press, och om vi begåvas med mentala krafter utöver de vanliga, hur skulle vi förvalta den gåvan?

Världsbygget och rymdskeppen!

Sfären själv är ett gyllene, svävande klot med den typ av halvflytande yta som bara förekommer i science fictionfilmer från 1990-talet. Tänk en krusigare version av det som är i mitten på en Stargate.  ”Ser ut som kvicksilver, eller hur?” säger Peter Coyote, men egentligen inte. Det ser ut som en datoranimation från 1998.

Det kraschade skeppet känns välbekant till formen, ett faktum som hör till de mysterier som huvudpersonerna funderar över. Det är visserligen enormt stort, men dörrar och trappor har en mänsklig skala. Och stjärtfenan som sticker upp från korallrevet på ett pampigt vis ser ut som en uppumpad version av stjärten från ett trafikflygplan.

Ett plus i kanten får filmen för realistisk interaktionsdesign på de datorsystem som är med. Hollywood på 90-talet gjorde sig ökänt för att det alltid var fantasioperativsystem med 3D-effekt som användaren ”flög” igenom. I Sphere kör människornas utbåtar och baser vettigt nog Windows 98. Det kraschade skeppet har stora pekskärmar med ett avskalat och riktigt användbart UI, kombinerat med en 3D-projektion då det är relevant. Och sfären i sig är ett gränssnitt så avancerat att det inte längre går att identifiera som ett UI.

Ett annat plus i kanten är att vi får se ett par korta rymdscener med warpeffekt och en genomflygning av hästhuvudnebulosan.

SPHERE, Liev Schreiber, Sharon Stone

SPHERE, Liev Schreiber, Sharon Stone

Design och specialeffekter;

Precis som i The Abyss utspelas filmen till största delen i det begränsade utrymme som utgör basen på botten av havet. Men jämfört med en rostiga Deep Core från den filmen är basen i Sphere en rymlig, blankpolerad och stämningsfullt upplyst lyxresort som forskarna kan njuta av. Produktionsdesign är gjord av ett riktigt proffs, Norman Reynolds, som också gjorde Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins Återkomst och Mission Impossible.  Men en undervattensbas är en ganska steril miljö vars stora filmiska potential framför allt ligger i hur regissören använder den tighta miljön för att skapa spänning och klaustrofobi . Jag tycker inte att Spheres regissör Barry Levinson tar till vara de vackra miljöer han har till sitt förfogande.

Mest minnesvärda scen*

En spännande och förskräcklig scen då Sharon Stone i dykardräkt bärgar liket av en besättningsmedlem som krossats totalt av en bläckfisk. Bläckfisken kommer närmare och närmare på radarn, och Sharon halkar på de stora bläckfiskägg som regnar ned mot botten. Spooky! Men vi får aldrig se själva bläckfisken. Var den för dyr att skapa?

Domen:

Jag gillar faktiskt Sphere, som klarar sig långt på karisman hos trion Hoffman-Stone-Jackson och en hyfsad twist på temat ”Forskarteam möter utomjordisk intelligens och sitt eget öde”.  Jag gillar hemligheten med det kraschade rymdskeppet, ”Jerry” och hela produktionsdesignen. Det finns också något sympatiskt i att hjältarna i Crichtons berättelser är forskare, inte militärer.

Men Sphere har också en del svaga punkter. Berättelsens raison d’etre är hur vårt undermedvetna kan manifesteras i omedvetna handlingar och hur stress kan få tankarna hos den mest upplysta person att bli mycket mörka. Men då nästan alla faror i filmen är externa (frätande maneter, läckor, jättebläckfiskar) medan huvudpersonerna på sin höjd smågrälar med varandra, förblir denna psykologiska inre kamp –  själva temat – ogestaltad. Sphere är ett exempel på varför berättarregeln Show, don’t tell är så viktig. Hade huvudpersonerna pratat mindre om att de höll på att bli galna, och istället betett sig som om de höll på att bli galna, hade filmen funkat mycket bättre som helhet. (Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men den halvpajiga Event Horizon från året innan funkar faktiskt bättre ur den aspekten. Där blir alla heltokiga.)

Dustin Hoffman i Sphere

Dustin Hoffman i Sphere

Luckor i manus (spoilervarning),

Mindre snack hade också tillåtit filmen att undvika de många frågetecken som nu uppkommer mot slutet. Vi får veta så mycket om hur sfären hamnat i havet, och forskarna lyckas också lista ut vad det är som orsakar alla olyckor och attacker. Detta presenteras pedagogiskt för publiken i några rejäla expositionsscener. Men frågan ”varför” lämnas helt obesvarad. Varför allt våld? Varför orsakar sfären denna effekt? Om allt som sker kommer från människorna, har sfären en egen agenda eller är den bara en maskin? Det görs en stor grej av att ingen kan ha vetat om sfärens existens i framtiden, och huvudpersonerna gör stora ansträngningar för att ingen heller ska få veta – men det förklaras inte varför det är så viktigt. Det är också en smula tillskruvat att de tre vännerna plötsligt vet hur de ska kunna kontrollera sina krafter, då de helt uppenbart haft noll kontroll fram till det ögonblicket.

Se även fler filmer om första kontakten+

Europa Report, Alien, Prometheus, Andromeda Strain, The Abyss, Närkontakt av tredje graden, Event Horizon

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s