Alla 12 Star Trek-filmer visas på TV

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version

UPPDATERING: Det visades bara tio filmer av tolv. TV6 berättar inte varför de hoppade över de två nyaste

Med start på fredag 29 november kommer svenska kanalen TV6 att visa alla Star Trek-biofilmer. Sändningstiden är 21.00 fredagar med repris lördag eftermiddag. Självklart har Rymdfilm recenserat alla de tolv filmer, som producerats från 1979 till 2013. Det är inbördes mycket olika berättelser, som omfattar allt från filosofilektioner till hämnddrama och ren action. Här kan du läsa om handlingen i de tolv filmerna – klicka på titeln för att läsa hela recensionerna. Vilka som är bäst? Nr 2, 4, 6, 8 och 11.

Star Trek The motion picture (1979)

Sänds fredag 29 november kl 21.00. Den första rebooten, och en ganska seg historia. Ett enormt färgat moln förintar ett antal Klingonskepp och sätter hotfullt kurs mot Jorden. Det enda skeppet i närheten är USS Enterprise med kapten Kirk (Shatner), mr Spock (Nimoy) och alla de andra från 60-talets TV-serie. Men inne i det mystiska molnet väntar något mycket märkligare än de tror…

Kapten Kirk har en dålig dag, fast i mitten av en död planet, i Star Trek II: The Wrath of Khan

Star Trek II – The wrath of Khan (1982)

Rekommenderas! Sänds fredag 6 december kl 21.00. Regi: Nicholas Meyer. Jim Kirk (William Shatner) har det verkligen tufft i den här filmen, av många ansedd som den bästa Star Trek. Hans vuxne son hatar honom, jobbet som amiral tråkar ut honom och i födelsedagspresent får han av sin bäste vän Dr McCoy (DeForest Kelley) ett par läsglasögon, passande för en åldrande man. Mitt i denna medelålderskris rymmer Khan, en av Kirks gamla fiender, från den ödeplanet där han varit inspärrad i tjugo år. I en härligt rysansvärd scen stoppar Khan med sadistisk njutning in parasitiska maskar i örat på två Starfleet-officerare för att kunna kontrollera deras tankar. Han är den campaste och ondaste rymdskurken i den här delen av galaxen, och som lök på laxen lyckas Khan också stjäla ”Genesis-maskinen”. I fel händer kan den användas som en bomb för att förinta allt liv på en planet.

Star Trek III – The search for Spock (1983)

Sänds fredag 13 december kl 21.00. De första 40 minuterna är oerhört njutbara, men sedan tappar den lite i tempo. Kirk har en chans att återuppväcka Spock om bara hans kropp och doktorn kan sammanföras i ett mystiskt tempel på Vulcan. Problemet är bara att kroppen ligger på den förbjudna planeten Genesis, där en Klingonkapten (spelad med den rätta galna intensiteten av Christopher Lloyd) hotar Federationens forskarteam, där Kirks son ingår. Till råga på allt beslutar sig Stjärnflottan för att skrota den 20 år gamla USS Enterprise och pensionera besättningen. Ska Kirk kunna rädda Spocks kropp och sin son från klingonerna, innan Genesis förintas?

Klingonskeppet och valfångaren i Star Trek IV

Star Trek IV – The voyage home (1986)

Rekommenderas! Sänds fredag 20 december kl 21.00. En kul komedi, och en av de mest framgångsrika Trekfilmerna på bio. Kirk och de andra har åtal att vänta efter att ha stulit och förstört Enterprise. Men de får snart annat att tänka på då en okänd rymdsond orsakar kraftiga naturfenomen som hotar att förstöra Jorden. Från omloppsbana skickar sonden radiosignaler i form av märkliga vrål. Kvickt listar våra vänner ut att signalerna i själva verket är valsång och väntar på svar från knölvalar som är utdöda på Jorden. Det  verkar inte bättre än att sonden kommer att dra oss alla i fördärvet. Den logiska lösningen på en sån knipa är – självklart – att åka tillbaka i tiden till 1986 (året då filmen gick upp på bio) och driva omkring på gatorna i San Francisco för att få tag på knölvalar som kan tas med tillbaka till framtiden så att valsonden kan få svar och sluta orsaka Jordens undergång. Klart som korvspad, eller hur?

Star Trek V – The final frontier (1989)

Sänds fredag 27 december kl 21.00. Den sämsta Trekfilmen. Efter framgången med den underhållande The Voyage Home håller hela Trekserien på att kapsejsa då William Shatner utnyttjar en klausul i kontraktet och får såväl skriva storyn, sätta sig i registolen och stå framför kameran. Spocks halvbror Sybok kidnappar tre ambassadörer för att lura till sig ett rymdskepp, så att han kan åka och besöka Gud som har tror bor i galaxens mitt. Som av en slump så råkar det vara den nybyggda Enterprise med Spock ombord som kommer till ambassadörernas hjälp. Tillsammans reser de för att träffa Gud.

Christopher Plummer som general Chang i Star Trek VI

Star Trek VI – The undiscovered country (1991)

Rekommenderas! Den sista filmen med originalbesättningen blev också en av de bästa. Regissör är åter Nicholas Meyer, som också gjorde tvåan. Det kan bli fred mellan Klingon och Federationen. Gamla uvar som kapten Kirk (William Shatner) muttrar för sig själva, förbisprungna av historien. Men då Klingons kansler Gorkon (David Warner) blir lönnmördad under ett diplomatiskt uppdrag sätts allt på spel: den klingonske höken general Chang (Christopher Plummer) anklagar Kirk för mordet och sänder honom och McCoy till dödsläger. Starka krigiska krafter på båda sidor gör allt för att hindra att rymdens eget ”kalla krig” får ett lyckligt slut.

Star Trek VII – Generations (1994)

Ökänd för att den behandlar gamle Kirk så illa i hans sista framträdande. Det här är den sjunde Star Trek-filmen och den första med besättningen från 1980-talets tv-serie The Next Generation. Soran (Malcolm McDowell) är en vetenskapsman som är villig att döda en hel planet, bara för att få komma tillbaka till the nexus, den falska lycksalighetens dimension, som man når genom ett energiband som rör sig genom rymden.

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år – First Contact

Star Trek VIII – First contact (1996)

Rekommenderas! Mänsklighetens framtid på spel. Överljusfartens uppfinnare är en bitter alkis, som eventuellt aldrig kommer att lyfta från marken. Tredje världskriget är precis slut, och Cochrane håller helt enkelt på att ge upp tillsammans med resten av befolkningen. The Borg under ledning av den delikat ondskefulla Borg Queen (Alice Krige), kommer dundrande bakåt i tiden för att döda honom, innan han hinner förändra historien. Det är bara Picard (Patrick Stewart) och besättningen på Enterprise E som kan ställa allt till rätta.

Star Trek IX – Insurrection (1998)

En ganska seg historia. Data (Brent Spiner) råkar avslöja en konspiration mellan en skrupelfri amiral och de krigiska Son’a, vars groteska ledare Adhar spelas av F Murray Abraham. I hemlighet vill denna oheliga allians exploatera en paradisplanet vars ringar innehåller ett ämne som fungerar som Ungdomens källa.

Star Trek X – Nemesis (2002)

Den sista filmen med The Next Generation, och en så medioker actionfilm att hela Star Trek höll på att gå omkull. Det skulle dröja sju år innan JJ Abrams till slut lyckades reboota serien. En ung man, Shinzon, (Tom Hardy, känd från The Dark Knight Rises och Inception)  tar makten över det romulanska imperiet med hjälp av de djävulslika remanerna, slavar till Romulus som till sist reser sig mot sina herrar. Den nye kungen röjer hänsynslöst alla opponenter ur vägen och ställer sedan in siktet på Federationen och USS Enterprise.

STOP! HAMMERTIME!. Det var bar så här långt som TV6 faktiskt visade. De två sista filmerna kom aldrig, och kanalen ville inte svara på frågor varför.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Star Trek (2009)

Rekommenderas! Regi: JJ Abrams, som räddade Trek och startade om alltsammans på nytt. ödet för de unga Kirk (Chris Pine) och Spock (Zachary Quinto) samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

Star Trek Into Darkness (2013)

Mörka moln tornar upp sig i den andra filmen i den nya tidslinje som inleddes med Star Trek (2009). Federationen utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare, John Harrison (Benedict Cumberbatch). Vad som sedan rullar igång är en välsnickrad historia, lika delar konspirationsthriller, action och moraldrama. Och vi får se klingoner! Regi: JJ Abrams.

Star Trek Into Darkness (2013) – djärvt genom mörkret

USA, 2013. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, Damon Lindelöf, producenter: ovanstående samt Bryan Burk

Spock får det hett om sina spetsiga öron

Handlingen.

Denna recension av Star Trek Into Darkness är för dig som tänker se filmen, och därför vill jag inte avslöja för mycket. Jag tar i alla fall ta upp något av det som syns i trailern, så om du hållit dig undan från t o m den så bör du nog vänta tills du hunnit se filmen.

Mörka moln tornar upp sig i den andra filmen i den nya tidslinje som inleddes med Star Trek (2009). Det börjar i ljus ton med ett uppdrag på en primitiv planet, men vägen till framgång som tycks bred och rak, skyms plötsligt av rök och dunster. Innan Kirk har hunnit fatta vad som hänt har han brutit mot sina order, utsatt besättningen för fara, svikits av sin bäste vän och till synes förstört sin egen karriär. Solen går också i moln för den idealistiska Federationen, som utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare, John Harrison (Benedict Cumberbatch). Vad som sedan rullar igång är en välsnickrad historia, lika delar konspirationsthriller, action och moraldrama. Kirk tvingas inse vilken fara han utsätter sig själv och andra för genom att ställa sig vid sidan om regelverket. Spock kommer ut med vad han egentligen känner. Och själva Federationen står inför ett avgörande ögonblick i sin utveckling, där ett av de möjliga händelseförloppen utgör en verkligt mörk framtid. Som i alla bra thrillers finns det falska spår och dubbla bottnar.

Det märks att teamet bakom filmen har större självförtroende att sätta sin egen prägel på Star Trek-universum denna gång, och det ges många antydningar om vad kommande filmer kan  handla om. Till skillnad från mycket annan science fiction (speciellt inom Star Trek) så finns det ingen resetknapp i slutet av Into Darkness. Det är inte status quo som ska upprätthållas. Såväl huvudpersonerna som världen de lever i förändras för gott av det de är med om.

Enterprise får ta emot en hel del stryk

Rymdskeppet!

Tempot i klippningarna så snabba att vi inte får se så många av de klassiska, långsamma och smekande kameraåkningarna över rymdskeppskroven. Nej, skeppen vrålar iväg i warpfart (med en  snygg ny avgaseffekt) och warptunneln är ett psykedeliskt blurr, och sen attackeras de i warpfart och kraschar ut i vanlig rymd igen. Direkt över till eldstrid som sliter stora bitar av skeppet i stycken. Så där håller det på. Rymdskeppen är i ständig rörelse, halvdolda bakom vattenånga, elddunster och nebulosadimma. Rymden är, trots filmens namn, inte mörk i Into Darkness. Den glittrar i regnbågens alla färger.

En lite skakig bild av en klingonsk Bird of Prey

USS Enterprise behåller design och look från förra filmen. Det mystiska skeppet The Dreadnought som skymtat i trailern är  en större och ondare version av Enterprise, och det blir flera maffiga stridsscener mellan de båda. Största pulshöjaren är dock att vi får se ett antal klingonska Bird of Prey, då Kirk, Uhura och Spock letar efter Harrison. Det är inte utan att man hoppas på fler strider mellan Klingon och Federationen, för att få se mer av dessa hotfulla farkoster.

Uhura har en större roll i den här filmen, om än främst som kärlekspartner till Spock

Pretentionerna?

Vi känner igen de sidoberättelser som dyker upp i Into Darkness. Federationens identitet som fredsbevarande kontra aggressiv hittade vi i Wrath of Khan. Storyn om att lyda order till varje pris var fokus för Insurrection. Kirks förmåga att hamna i klistret för sin bångstyrighets skull har varit ett återkommande tema under 50 år. Den arga, ensamma mannen med ett jättestort skepp och en brittisk accent har vi också sett förut, som i den med rätta så hatade Nemesis. Alla ingredienser är alltså inlånade från tidigare inkarnationer av storyn, men det var länge sedan de faktiskt användes så målmedvetet och tonsäkert som här. Abrams refererar till, snarare än kopierar, det som kommit förut. Vissa scener lånar han i och för sig rakt av, men med lite god vilja kan det vara motiverat genom att vi är i en alternativ tidslinje. Inte sedan 1982 års Wrath of Khan har vänskapen mellan Kirk och Spock satts på sådana prov som här. Inte sedan 1991s års The Undiscovered Country har Kirk varit i en sådan här knipa. Det räcker ganska långt.

Pike ger Kirk de faderliga råd han aldrig har fått förut

Specialeffekter och look;

De har tagit det åt ett avgjort skitigare och trasigare håll den här gången. Omgivningarna exploderar, löses upp, blir till skrot och ruiner. Detta i kombination med de världskända abramitiska ”lens flares” och den tjocka nebulosadimman i rymden gör Into Darkness till en suggestiv film med en speciell ambience. Kanske som en sentida arvtagare till Empire strikes back?

Det är inga grottor av papier maché så långt som ögat kan nå. Däremot är det gott om riktigt stora scener och hollywoodska money shots: mötet mellan Enterprise och The Dreadnought, Spock i en flod av lava, Enterprise som stiger ur havet inför hänförda infödingar, Kirk och en kollega flyger i rymddräkter mellan skeppen, de klingonska ruinerna.. Det som Into Darkness saknar i originalitet, tar den igen på visuell fantasi.

Luckor i manus,

Jag ska ju inte spoila, men man kan ju fundera på effekterna av att Kirk låter Harrison leva i mitten av filmen. Och vad är egentligen en handhållen transwarp beaming device? Bortsett från det är det ett starkare manus än i föregående film, med större driv framåt i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Mest spännande är bordandet av The Dreadnought, då Scotty måste öppna luftslussen i exakt rätt ögonblick. Mest känslosamma är scenerna mellan kapten Pike och Kirk.

Benedict Cumberbatch är verkligen bister

Domen:

Varför är Star Trek fortfarande älskat efter 50 år? Många skulle nog svara för att det brukade ha en filosofisk sida, och diskutera de stora frågorna om mänsklighet, ras och moral mot en färgstark framtidsbakgrund som i grunden var optimistisk. Men 60-talets TV-serie var också tjejer i korta kjolar, William Shatners hoppsparkar och en strid ström av knytnävsslagsmål med olika aliens. Trek har alltid haft båda sidor.

En kritik som ibland framförs mot JJ Abrams är att han spelar de säkra Hollywoodkorten. Och visst, idag kan man säga att Star Trek har ett underskott på De Stora Frågorna, och att det hade varit uppfriskande att i 10-talets version se bättre balans mellan könen, ett enda brott mot heteronormen eller något annat som skulle utmana dagens trots allt ganska progressiva sci-fi-publik. Inte heller i Into Darkness tar Abrams den chansen. Vi besparas också det lätt predikande tonfallet som kännetecknade TV-serien och filmerna med The Next Generation.

Chris Pine gör en mognare insats den här gången

Istället bygger Abrams tydligt vidare på den andra aspekten av Trek: känslan av äventyr, upptäckarglädje och jävlar anamma från 60-talets TV-original. Vissheten om att i framtiden kommer allt att vara möjligt för den djärve. JJ gör det med en stor stilkänsla och med gott om blinkningar bakåt i historien för den som följt Trek i 20, 30 eller 40 år. Och han utnyttjar varje cent av sin budget på 185 miljoner dollar på bästa vis.

Som jag skrev i recensionen av 2009 års Star Trek var det långt ifrån någon självklarhet att Trek alls skulle gå att reboota för en bred publik. Det kunde lika gärna ha blivit pannkaka av alltsammans, och en lång dödsmarsch mot irrelevansen. Vi kunde ha fått Michael Bay. Jag blir därför glad av Into Darkness. Dels för att det är en spännande, kul och vacker film, med större djup än den förra, som utvecklar berättelsen. Dels för att Abrams med sin kompetenta och (faktiskt) kärleksfulla renovering lämnar Enterprise (och går till Star Wars) i ett helt gott läge för kommande äventyr. Star Trek har inte varit i bättre skick på 25 år.

Klingon Bird of Prey från Star Trek Into Darkness

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek Generations (1994) – Kirks nesliga död

Data blir tokig, i Star Trek Generations

Handlingen.

Det här är den sjunde Star Trek-filmen och den första med besättningen från 1980-talets tv-serie The Next Generation. Soran (Malcolm McDowell) är en vetenskapsman som är villig att döda en hel planet, bara för att få komma tillbaka till the nexus, den falska lycksalighetens dimension, som man når genom ett energiband som rör sig genom rymden. De enda som kan stoppa honom är kapten Picard (Patrick Stewart), Data (Brent Spiner), LaForge (LeVar Burton) och de andra. Picard hamnar tillfälligt i the nexus, och springer av en händelse på gamle kapten Kirk (William Shatner). Ska de båda kaptenerna från olika generationer ta sig ut från den andra dimensionen och hindra Soran?

Rymdskeppet!

Enterprise D syns här för första gången på vita duken, och det är bara en något mer detaljerad version jämfört med skeppet vi sett i The Next Generation (som ju sändes 1987-1994). De målade helt enkelt om kulisserna, skruvade på lite fler detaljer och nya dataskärmar. Lite för mycket beige för min smak.

Soran är i maskopi med klingons

Pretentionerna?

Hur långt är en man villig att gå för att få leva för evigt i en drömvärld?

Specialeffekter och look;

Inte särskilt mycket att bli exalterad över. Som ett lite mer påkostat dubbelavsnitt av TV-serien, och det är mycket riktigt också samma personer som står för effekterna, med lite extra hjälp från ILM. En del rymdskepp är helt datoranimerade, medan Enterprise och Klingonskeppet är samma modeller som användes i TV.

Luckor i manus,

Det är mycket som skaver. Om nu the nexus är så oemotståndlig, varför kan Picard och Kirk förmå sig att lämna den? Filmen lyckas inte åskådliggöra vad det är som är så spännande med denna andra dimension. Picard är för tusan där i bara tio minuter innan han fått nog. Man frågar sig också varför han väljer att resa i tiden till bara några sekunder innan Soran ska begå folkmord, istället för att ge sig själv gott om tid att hindra massakern. Och på tal om det: varför håller Soran över huvud taget på att begå folkmord genom spränga planeter i luften för att hamna i ”the nexus” väg, då han förmodligen kunde ha lånat ett rymdskepp och flugit till rätt plats?  En annan svaghet i manus är karaktärsskildringarna, där bara Picard och Data får en story som utvecklar deras figurer, och resten av besättningen reduceras till statister.

Mest minnesvärda scen*

Prologen med Kirk, Chekov och Scotty som överser dopet av Enterprise B, där en flaska Dom Perignon som snurrar i tyngdlöshet och krossas mot skrovet.

Slutet för Kirk kunde ha varit med värdigt

Domen:

Den här filmen kommer för evigt att bli ihågkommen som den där kapten Kirk togs av daga på det mest nesliga vis. Han har ingen egentlig funktion i filmen, annat än att producenten Rick Berman ansåg att det vore bra om några från originalbesättningen var med och gjorde en överlämning till sina efterträdare. Så Kirk blir en lustig farbror som får slåss några minuter innan han snubblar på en klippa och ramlar och slår ihjäl sig. Det blir en enorm västgötaklimax för en rollfigur som då hade hållit i nästan 30 år.  Den övriga storyn känns tillkämpad, om man ska vara artig. Datas känslochip som går på högvarv måste vara en av science fictionhistoriens mest irriterande sidohistorier. Och Picard som känner sig gammal känns gammalt (det var ju även temat för The Wrath of Khan).

Det är inte bara manuset som brister.Regissören David Carson borde ha fortsatt regissera TV-serier och hållit sig från långfilmsformatet, som han inte behärskar. Generations visar att det ligger något i det gamla skrocket att endast Trek-filmer med jämn nummerordning är bra, för både föregångaren The Undiscovered Country och efterföljaren First Contact är utmärkta filmer.

Se istället-

A Clockwork Orange, där Malcolm McDowell som får komma till sin rätt.
Star Trek First Contact, den enda bra Trekfilmen med denna besättning.

Regi: David Carson, en tv-regissör (det märks tydligt att han saknar långfilmskompetens)
Producent: Rick Berman

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek VI (1991) – sista äventyret från Kalla kriget

Christopher Plummer som general Chang i Star Trek VI

Handlingen.

Det kan bli fred mellan Klingon och Federationen. Gamla uvar som kapten Kirk (William Shatner) muttrar för sig själva, förbisprungna av historien. Men då Klingons kansler Gorkon (David Warner) blir lönnmördad under ett diplomatiskt uppdrag sätts allt på spel: den klingonske höken general Chang (Christopher Plummer) anklagar Kirk för mordet och sänder honom och McCoy till dödsläger. Starka krigiska krafter på båda sidor gör allt för att hindra att rymdens eget ”kalla krig” får ett lyckligt slut.

Mördarna måste fångas, för att rentvå Kirk

Rymdskeppen!

USS Enterprise och det mäktiga klingonska flaggskeppet Kronos One spelar en stor roll. Den senare blir ju en brottsplats, nedstänkt med rosa blod, då två federationssoldater i rymddräkter strålar ombord sig. De orsakar kalabalik genom att orsaka tyngdlöshet och attackerar kanslern i en riktigt spännande scen. Morden får Spock (Nimoy) och Valeris (Sex and the Citys Samantha!) att starta en omfattande brottsundersökning på Enterprise, för att rentvå Kirks namn.

Pretentionerna?

1960-talets Star Trek jobbade med tydliga referenser till det världspolitiska läget med Federationen som USA/väst och Klingon som ryssar/Sovjet. Eftersom producenten Harve Bennett och regissören Nicholas Meyer visste att The Undiscovered Country (som kom 1991) rimligen skulle bli den sista filmen med Enterprises originalbesättning, så tog de chansen att låta berättelsen återspegla slutet på kalla kriget och Sovjetunionens fall. Det blir en elegant hänsyftning tillbaka på TV-serien och en passande inramning till det allra sista äventyret med det allt mer synbart åldrande gänget.

Praxis exploderar – gav upphov till ”The Praxis Effect”

Specialeffekter och look;

Ett gediget filmhantverk ger en snygg men inte spektakulär sci-fi-film. En visst specialeffekt lever dock vidare. Den ringformade explosionen då Klingons måne Praxis går under blev stilbildande och kallas fortfarande för ”The Praxis effect” i branschen. I originalversionen av Jedins återkomst från 1983 exploderade Dödsstjärnan i ett stort eldklot, men den uppdaterade versionen har explosionen kompletterats med en praxisring. Ringen har även synts i Stargate (1994).

Kim Cattrall och Leonard Nimoy har båda spetsiga öron

Domen:

Nicholas Meyer har med rätta uppnått en sorts frälsarstatus bland fansen. Han räddade trots allt konceptet inte bara en, utan två gånger. Först med den numera klassiska Star Trek II  från 1982, som allmänt ses som en av de bästa science fictionfilmerna från 80-talet. Och så nio år senare, då han räddar originalensemblens ära genom att göra deras allra sista äventyr på vita duken till en så njutbar historia.  The Undiscovered country fungerar på många plan. Dels anknyter den skickligt till tidsandan från Järnridåns fall och väver in Kalla krigets otidsenlighet med den otidsenlighet som Kirk, Spock, Uhura och de andra själva uppvisar. Meyer lyckas med lätt ton gestalta obönhörligheten i tidens gång (och risken att man själv blir en relik) utan att för den skull förnedra huvudpersonerna genom att göra parodi på att gubbarna och gumman håller på att bli skröpliga. Berättelsen innehåller också en lagom puttrig detektivhistoria, en dramatisk rättegång och en riktigt komisk vistelse i den fruktansvärda fånglägret Rura Penthe. På slutet blir det klassisk kamp mot klockan då de gamla hjältarna får rädda världen en sista gång. Som grädde på moset spelar självaste Christopher Plummer general Chang. Alltsammans skildras mycket kärleksfullt och det gör att The Undiscovered Country är min personliga favorit bland alla tolv Trekfilmer.

Se även+

Meyers Star Trek II:  The Wrath of Khan.

De bästa episoderna från Star Trek Voyager

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek V (1989) – Den yttersta gränsen (för mitt tålamod)

Den sämsta av alla Trekfilmer: jag ger er The final frontier

Handlingen.

Efter framgången med den underhållande The Voyage Home håller hela Trekserien på att kapsejsa då William Shatner utnyttjar en klausul i kontraktet och får såväl skriva storyn, sätta sig i registolen och stå framför kameran. Spocks halvbror Sybok kidnappar tre ambassadörer för att lura till sig ett rymdskepp, så att han kan åka och besöka Gud som har tror bor i galaxens mitt. Som av en slump så råkar det vara den nybyggda Enterprise med Spock ombord som kommer till ambassadörernas hjälp. Tillsammans reser de för att träffa Gud.

Rymdskeppet!

En av filmens få goda sidor är att Enterprise ser väldigt snygg ut på insidan. Det kommer sig av att man kunde använda de fräscha interiörerna från TV-serien Star Trek The Next Generation, som vid 1980-talets slut var som allra populärast. Dessutom byggdes flera helt nya kulisser, bland annat bryggan. Därför kan vi njuta av snyggt kurviga schakt och korridorer, och neonlysande skärmar som gör sig perfekt mot Uhuras distingerat grå slingor i håret.

Pretentionerna?

Sybok har telepatiska krafter som avslöjar andras innersta smärta. Vi träffar Gud fader själv.

Specialeffekter och look;

Underväldigande. Som ett mediokert avsnitt av TV-serien. Gud är ett dåligt inklippt svävande manshuvud och slutstridens specialeffekter blev så pajasaktiga att de klipptes bort till bioversionen – så man får inte se något. Buu!

In med magen!

Luckor i manus,

En urfånig historia som helt saknar dramatisk nerv. Man kan ifrågasätta om det över huvud taget existerar någon handling, eftersom det mesta som händer i filmen inte har någon som helst betydelse för vad som kommer sedan. Vi börjar med en bisarrt lång scen från besättningens permission i Yosemite, som mest verkar improviserad. Sedan följer storyn med planeten Nimbus III där tre ambassadörer kidnappas i ett folkligt uppror – men inget som händer på Nimbus III påverkar handlingen och ingen av de personer vi möter där har något att tillföra. Istället bjuds vi på ett märkligt intermezzo där Uhura dansar en förförisk dans för att förvilla upprorsmakarna. Sen kommer en story med en Klingonkapten som vill attackera Enterprise, men det blir det inget av den saken. Samtidigt gömmer sig Kirk och Spock och McCoy undan Sybok, som kapat Enterprise. Men då de hittas händer  – ingenting. Så där fortsätter det. På slutet kommer de till sist fram till Gud, och det håller som idé i ungefär fem minuter. Men med tanke på pretentionerna är det ett enormt antiklimax.

Manus och regi är ett rent amatörjobb, långt under standard för ett genomsnittligt avsnitt av The Next Generation eller Deep Space Nine.

Domen:

Den femte långfilmen är ett oerhört magplask, som bara ett riktigt fanatiskt fan kan gilla. Och till och med deras tålamod sträcks till den yttersta gränsen. Jag själv brukar låtsas som om den här filmen inte finns. Alldeles efter The final frontiers release verkade det som om originalbesättningen på Enterprise hade gjort sin sista rymdresa, men tack och lov tog sig Paramount samman och kallade in Nicholas Meyer för att göra Star Trek VI – The undiscovered country, och i och med den blev Star Treks heder återupprättad.

Se istället-

Vilken annan Trekfilm som helst.

Star Trek IV (1986) – Resan hem (till 80-talet)

Handlingen.

Vi firar Star Treks 46-årsdag med The Voyage Home som är en ren komedi, och en trevlig omväxling efter gravallvaret i  Star Trek III The Search For Spock. Kirk och de andra har åtal att vänta efter att ha stulit och förstört Enterprise. Men de får snart annat att tänka på då en okänd rymdsond orsakar kraftiga naturfenomen som hotar att förstöra Jorden. Från omloppsbana skickar sonden radiosignaler i form av märkliga vrål. Kvickt listar våra vänner ut att signalerna i själva verket är valsång och väntar på svar från knölvalar som är utdöda på Jorden. Det  verkar inte bättre än att sonden kommer att dra oss alla i fördärvet. Den logiska lösningen på en sån knipa är – självklart – att åka tillbaka i tiden till 1986 (året då filmen gick upp på bio) och driva omkring på gatorna i San Francisco för att få tag på knölvalar som kan tas med tillbaka till framtiden så att valsonden kan få svar och sluta orsaka Jordens undergång. Klart som korvspad, eller hur?

Filmaffisch/DVD-omslag för Star Trek IV

Väl framme i San Francisco  börjar jakten: först på valarna och sen på råvaror så att de ska kunna ta sig tillbaka till framtiden igen. I kulturkrockarna mellan det vulgära och högljudda amerikanska 1980-talet och de stiffa framtidsmänniskorna uppstår fars. Spock tas för en övervintrad hippie då han kör en mind meld med en val på akvariet och söver en punkare på bussen med sitt enhandsgrepp. Scotty tvingas använda tangentbordet på en Macintoshdator efter att förgäves ha försökt ge kommandon genom att prata in i musen. Missförstånden är många och roliga.

Klingonskeppet och valfångaren

Rymdskeppet!

Eftersom Enterprise sprängdes i tusen bitar i förra filmen så håller huvudpersonerna till godo med det klingonska skepp de snott. Det ser verkligen ganska coolt ut, speciellt då det hovrar ovanför en valfångstbåt.

Vi får också möta valsonden (the whale probe) som är en enorm cylinder med en kula som kommer ut och sjunger som en knölval. Legendariskt!

Budskapet?

Vi ska vara snälla mot miljön och inte utrota arter, för om trehundra år kan den utdöda artens kompisar komma och vara jäkligt sura över att deras kusiner inte är i livet längre.

Specialeffekter och look;

Minimalt med effekter, då det mesta utspelas i ”nutid”. Istället får man njuta av den sköna 80-talskänslan.

Scotty träffar en Mac

Luckor i manus (spoilers)

Det är så stora hål i manus att man skulle kunna köra en intergalaktisk valsond igenom – på tvären. Samtidigt är det här en komedi med typ världens mest osannolika handling, så man kapitulerar och förlåter det mesta. Men man kan ju t ex undra hur sonden kan skicka valsång genom vacuum (eller hur valarna kan höra radiosignaler). Eller varför det nödvändigtvis måste vara ”transparent aluminium” som används för att bygga valarnas tank?

Domen:

Med den fjärde Trekfilmen så avslutas den långa story som sträcker sig över II, III och IV. Filmen blev på sin tid en stor succé, och det är lätt att förstå varför. På många sätt gör Enterprises besättning här en parodi på sig själva, och självdistansen och självironin är verkligen avväpnande. Samtidigt kräver filmen förmodligen att du redan gillar William Shatner och de andra för att ha roligt då du ser den, för det är inte mycket till action (eller djup) vi bjuds på. The Voyage Home är istället småputtrigt underhållande och hyfsat intelligent science fiction – för fansen.

Se även-

Du måste  lova att hoppa över Star Trek V som är en hemskt dålig soppa, och gå direkt på Star Trek VI.

Star Trek III (1984) – sökandet efter Spock

Kirk slåss mot klingonerna i Star Trek III

Handlingen.

I en direkt fortsättning från föregående film så inleds den här berättelsen med slutminuterna från den fantastiska  Star Trek II (1982). Mr Spock (Leonard Nimoy) offrar livet för sina kolleger och hans kropp skjuts iväg genom rymden och landar på den artificiellt skapade planeten Genesis – där liv skapas från intet. Vi förstår att kapten Kirk (William Shatner) och de andra är djupt deprimerade av Spocks död, och Dr McCoy (deForest Kelley) beter sig extra obalanserat och verkar tro att han själv ÄR Mr Spock. Utan att spoila för mycket kan jag nog avslöja att McCoy har rätt: innan Mr Spock dog överförde han alla sina minnen till doktorn, och lever alltså sida vid sida inne i McCoys hjärna. Ta daa – där fortsätter vi alltså temat bodysnatchers, om än av ett vänligare slag än i The Thing.

Det finns alltså en chans att återuppväcka Spock om bara hans kropp och doktorn kan sammanföras i ett mystiskt tempel på Vulcan. Problemet är bara att kroppen ligger på den förbjudna planeten Genesis, där en Klingonkapten (spelad med den rätta galna intensiteten av Christopher Lloyd) hotar Federationens forskarteam, där Kirks son ingår. Till råga på allt beslutar sig Stjärnflottan för att skrota den 20 år gamla USS Enterprise och pensionera besättningen. Ska Kirk kunna rädda Spocks kropp och sin son från klingonerna, innan Genesis förintas?

Enterprise flyr undan Excelsior i Star Trek III

Rymdskeppet!

Tre fina skepp spelar en stor roll. Vi har förstås original-Enterprise, i hennes sista resa i ordinarie tjänst. Det är samma look och interiör som i föregående film (samma kulisser och modeller användes förstås). Men vi möter också Federationens nya flaggskepp, USS Excelsior, med turbomotorer och världens mest arrogante kapten (James B Sikking från Hill Street Blues). I en av de mest underhållande scenerna stjäl kapten Kirk sin gamla Enterprise och jagas av Excelsior utanför rymdstationen som ligger i omloppsbana ovanför Jorden.

Dessutom får vi stifta bekantskap med den grymma klingonska Bird of Prey som vår besättning använder sig av i nästa film, 1986 års Star Trek IV.

Galna kostymer på Vulcan

Pretentionerna?

Det är mycket vulcansk mysticism i den här filmen, och långa ceremonier där folk med spetsiga öron och absurda rymdkostymer slår på gong-gongar i motljus. Men det är inte så mycket att det stör, utan ger den rätta kitschiga känslan. Värre är det med de mer mellanmänskliga dramatiska partierna, som inte alls behandlas med samma finess som i föregående film, trots att ambitionen finns. Tyvärr är Leonard Nimoy bättre som skådespelare än som regissör.

Bryggan på USS Excelsior med James B Sikking (HIll Street) som kapten

Specialeffekter och look;

Trots att samma scenografi används som tvåan så är Star Trek III mycket plattare. Interiörerna är dåligt belysta och liknar de spånskivekulisser de egentligen är. Exteriörerna på Genesis är så tydligt inspelade i studio (med klippor av skumplast och rök från rökmaskiner)  att man tror att man är tillbaka på 1960-talet och TV-serien. Men rymdscenerna och rymdskeppen är väldigt fina.

Luckor i manus (spoiler!)

Spocks kropp åldras i takt med planeten. Vilket enormt sammanträffande att processen avbryts i just den ålder som Leonard Nimoy är..

Christopher Lloyd som Klingon i Star Trek III

Domen:

Man brukar säga att Star Trekfilmer med ojämna nummer är de dåliga, men trean är betydligt bättre än sitt rykte. De första 45 minuterna är en ren fröjd. En lagom mix mellan drama och komedi, en njutningsfullt utdragen scen där Enterprises besättning visar sina yngre kolleger att gammal är äldst, och så den roliga stölden av Enterprise. Men därefter tappar storyn farten. Den potential till poetisk kraft som ändå finns i scenerna från Genesis slarvas bort av valhänt personregi och klippning. Handlingen blir också märkligt lam då det mesta verkar ske slumpmässigt och ingen av huvudpersonerna riktigt vet vad de håller på med. Kirks Stora Känslomässiga Scen berör inte, utan hastas igenom. Alldeles mot slutet tar det sig lite igen, då flyttas fokus till Vulcan. Med fördel ser man Star Trek III alldeles efter man ser Star Trek II, och som en lång berättelse fungerar filmerna alldeles utmärkt.

Se även-
Föregående och efterkommande Trekfilmer: åren 1982-1986 var de gyllene åren för Star Trek på bioduken.

Star Trek II (1982) – The Wrath of Khan

Kapten Kirk har en dålig dag, lämnad av Khan på en död planet, i Star Trek II: The Wrath of Khan

Handlingen.

Jim Kirk (William Shatner) har det verkligen tufft i den här filmen, av många ansedd som den bästa Star Trek. Hans vuxne son hatar honom, jobbet som amiral tråkar ut honom och i födelsedagspresent får han av sin bäste vän Dr McCoy (DeForest Kelley) ett par läsglasögon, passande för en åldrande man. Mitt i denna medelålderskris rymmer Khan, en av Kirks gamla fiender, från den ödeplanet där han varit inspärrad i tjugo år. I en härligt rysansvärd scen stoppar Khan med sadistisk njutning in parasitiska maskar i örat på två Starfleet-officerare för att kunna kontrollera deras tankar. Han är den campaste och ondaste rymdskurken i den här delen av galaxen, och som lök på laxen lyckas Khan också stjäla ”Genesis-maskinen”. I fel händer kan den användas som en bomb för att förinta allt liv på en planet.

Amiral Kirk har bara sin gamla besättning och ett gäng unga kadetter att ta hjälp av.  Tillsammans med dem tvingas Kirk möta sina egna rädslor, sin sons ogillande och till sist även Khans vrede. Det är en kamp som kommer att kosta många goda personer livet.

USS Enterprise mot USS Reliant, i Star Trek II

Rymdskeppet!

Här är den gamla, goda  USS Enterprise i sin bästa dager (Youtubeklipp). Trots att filmteamet av budgetskäl fick återanvända miniatyrer och kulisser från den första Star Trekfilmen, så kommer skeppet till sin rätt på ett helt annat sätt denna gång. Fotot är kristallklart, belysningen lagom suggestiv. Inte minst så finns det en dramatisk nerv i den här filmen som gör att miljöerna framstår som spännande och skeppet som mäktigt. Vi ser Enterprise strida i två klassiska scener mot USS Reliant, som tagits över av Khans hejdukar. Det är rena ubåtskriget, där skeppen smyger på varandra på olika höjd, dolda av dimmorna i en nebulosa. Lovely!

Khan från Star Trek II

Skurken?

Ursprungligen förekom Khan i ett avsnitt av TV-serien på 1960-talet. Det var den gången som Kirk spärrade in honom på planeten. Khan spelades båda gånger med helt underbar nerv och patos av Ricardo Montalban. Khan är sadist, manipulatör, översittare, barnslig, grandios, långsint, bitter, bildad, barbarisk, våldsam, naiv, grym och har väldig urringning där ett par enorma bröstmuskler skymtar fram. Kort sagt: han är den perfekta filmskurken och en stor anledning till att Star Trek II är så underhållande. Montalbans totala inlevelse och därmed också distanslöshet till rollfigurens ondska är helt obetalbar, och var nog lite otidsenligt camp redan 1982.

Specialeffekter och look;

Med små medel åstadkommer regissören Nicholas Meyer storverk och etablerar den tydliga look som skulle komma att bli Star Treks under hela 1980-talet: den mörka scenografin, animerade displayer och de vinröda uniformerna. Rekvisita, kostym och kulisser är genomgående minnesvärda, som de vita maskinrumsuniformerna, Khans hippiegäng och de läskiga maskarna som Chekov får i örat.

Nicholas Meyer var inte bara regissör utan kunde också skriva om manus som han själv såg lämpligt. Av budgetskäl begränsade han därför långa partier av filmen till endast dialog. Istället sparade han specialeffektspengarna till två riktigt maffiga scener:  slutstriden mellan Enterprise och Reliant, samt datorsimuleringen av vad som sker på en planet om man detonerar Genesisbomben. Den senare är filmhistoriens allra första helt datoranimerade scen.

Chekov råkar ut för en äcklig ”ceti-ål”

Klassiska scener,

Filmen börjar med att kadetten Saavik (Kirstey Alley) agerar befälhavare i det omöjliga träningsscenariot ”Kobayashi Maru”. Det slutar med ond, bråd och förmodligen oundviklig död. Den här scenen kom att bli en nyckelscen för hela serien som det refererades till i JJ Abrams reboot Star Trek (2009).

En stund senare är det uppenbarligen Alien som inspirerat till den scen då Chekov (Walter Koenig) och kapten Terell (Paul Winfield)  finner ett kraschat rymdskepp på en ogästvänlig planet. Där tillfångatas de av Khan och vi bjuds på en stunds filmskräck som varje insektsfobiker bör undvika..

Kirk och Khan möter aldrig varandra öga mot öga i filmen, men ändå driver deras ömesidiga hat berättelsen framåt:  de hånar varandra från varsin kommandobrygga, överlistar varandra och till slut triumferar Khan genom att fånga Kirk på Genesisplanetens yta. Det är då William Shatner får yttra sin mest kända replik: ”Khaaan!”.

Mot slutet av filmen får vi också se Mr Spock (Leonard Nimoy) som offrar allt för att, som filmens sensmoral säger: the needs of the many outweigh the needs of the few, or the one.

Hela besättningen från Star Trek II

Domen:

Det här är inte bara filmen som räddade Star Trek från nedläggning. Det här är inte bara den bästa av de tolv Trekfilmerna. Det är också en ovanligt underhållande och intelligent science fictionfilm, som man inte alls behöver vara ett fan för att kunna uppskatta. Om du bara ska se en enda Trekfilm någonsin, så är det den här. The Wrath of Khan är tveklöst William Shatners bästa prestation i karriären,  och han gör en Kirk med självdistans och humor.

När Nicholas Meyer blev anlitad som regissör hade han aldrig sett ett enda avsnitt av Trek, och producenten Harve Bennett som anställde honom hade lovat filmbolaget att göra uppföljaren till en fjärdedel av kostnaden för The Motion Picture och med seriens skapare Gene Roddenberry ordentligt utmanövrerad. Men istället för slutet för Star Trek blev det nytändningen. Meyer levererade ett engagerande och samtidigt humoristiskt drama som lockade fram det bästa hos originalensemblen. Filmen bjuder dessutom på en kul skurk och klassiska sjöstrider a la Hornblower, fast i yttre rymden då. Mot slutet ökas insatserna och vi bjuds på en sentimental hollywood-död för en av huvudpersonerna. Sammanlagt räckte dessa ingredienser till en så stor publik- och kritikersuccé att Trek åter blev något som Paramount vågade satsa på. Men det skulle dröja nio år innan Nicholas Meyer återkom som regissör, med film nr 6.

Se även+

De direkta uppföljarna Star Trek III och IV med slutet på historien
Star Trek VI som blev den gamla besättningens sista film, med samma regissör som tvåan.

Regi: Nicholas Meyer
Producent: Harve Bennett
Musik: James Horner

Star Trek the motion picture (1979) – reboot som nästan blev slutet

USA 1979, regi: Robert Wise, producent: Gene Roddenberry.

Enterprise besättning från Star Trek The Motion Picture

Handlingen.

Ett enormt färgat moln förintar ett antal Klingonskepp och sätter hotfullt kurs mot Jorden. Det enda skeppet i närheten är USS Enterprise med kapten Kirk (Shatner), mr Spock (Nimoy) och alla de andra från 60-talets TV-serie. Men inne i det mystiska molnet väntar något mycket märkligare än de tror…

Rymdfilms recensioner av alla Star Trek-filmer

Rymdskeppet!

Enterprise lär inte behöva någon närmare presentation bland den här bloggens läsare, eftersom det är filmhistoriens kanske mest ikoniska rymdskepp. Så vi pratar lite om den här filmens Enterprise jämfört med andra filmers och TV-serien. Detta är en originalversion av skeppet om man bara kollar på utsidan. Som vi kan se i klippet ovan så försöker filmen understryka Enterprises legendstatus och kör många och långa kameraåkningar längs det vita skrovet. Inget att anmärka på där – det är helt enkelt en klassisk design som inte behövde förändras särskilt mycket jämfört med TV-serien (som gjordes 15 år innan The Motion Picture och med en bråkdel av budgeten).

Skeppets insida i The Motion Picture är inte riktigt lika tillfredställande, utan är en sorts mishmash mellan en clean 2001-inspirerad teknisk look och 60-talets corny leksakskulisser. I filmen säger de att Enterprise har genomgått en totalrenovering, men tyvärr gör det också att all charm från 60-talet gick förlorad.  Det satsades visserligen en hel del pengar på specialeffekterna, och det syns att man ansträngt sig för att nå upp till 2001-nivå. Men resultatet är märkligt platt och livlöst ändå, och känns plastigt. För många nyanser av beige, grått och vitt, kanske?

Pretentionerna?

Filmens akilleshäl, på många sätt. Idén med en maskincivilisation som söker sina rötter är fin, men The Motion Picture gapar efter för mycket och lider av stel dialog om kvasifilosofiska ämnen.

Nice beard! – Damn it, Jim, I am a doctor, not a barber!

Specialeffekterna;

Självklart innebar 1979 års film ett enormt kliv framåt jämfört med TV-seriens lågbudgetkänsla. Paramount satsade modiga 49 miljoner dollar på kalaset (jämfört med Alien som samma år kostade 11 miljoner dollar att göra). Det sena 70-talet tillät inga datoranimationer, och med tanke på det är V’Gers rymdmoln väldigt maffigt utfört (av Douglas Trumbull) och Enterprisemodellen är snyggt och kärleksfullt filmad. Men den hyperrealistiska looken som åtminstone första delen av filmen satsar på gör att man oundvikligen jämför med Kubricks 2001, som kom tio år tidigare. Jämfört med 2001 ser tyvärr Star Trek The Motion Picture ut som ett antal plywoodskivor målade i metallicfärg. Det var först i uppföljaren Star Trek II som den moderna Treklooken föddes.

Ett plus för Klingon-huvudena, som i och med den här filmen får sitt räfflade utseende som skulle hänga med hela vägen fram till 2005 års Enterprise.

Luckor i manus,

Låt oss säga att man inte ska vara för hård mot någon Star Trek-film på den här fronten, eftersom man då missar halva poängen. Men man kan ju undra hur Starfleet kan se vad som händer med Klingonskeppen?

V’Ger är en mordisk maskin, eller?

Domen:

Som en övergångsfas mellan TV-seriens lilla format och vita dukens stora, gjorde Star Trek The Motion Picture sitt jobb: den tjänade in precis så mycket stålar att Paramount vågade satsa på uppföljare (som blev oändligt mycket bättre). Projektet leddes från början av Star Treks skapare Roddenberry, som hade önskat sig en ny TV-serie, men filmbolaget ville tjäna stora bucks på samma sätt som Lucas Stjärnornas Krig gjort två år tidigare. Så Roddenberry fick bli producent (sista gången han fick den äran) och filmen en reboot. Den höll ett tag på att helt ta död på Star Trek. Projektet drabbades av motsättningar, fördyrningar och förseningar.  Konstnärligt blev filmen ett sorts magplask, där kritiker klagade på brist på dramatik och överdriven användning av specialeffekter (de borde ha sett Transformers-filmerna från idag!). Ekonomiskt klarade den sig OK. Som felande länk och historiskt dokument är filmen därför sevärd för ett Trekfan.

Som dramatisk berättelse och långfilm lämnar däremot TMP mycket att önska. Den är långtråkig och pretentiös. Biobesökare förväntade sig action, glädje och äventyr som i Star Wars, men fick ändlösa tirader med teknobabbel och skådespelare som stirrade stint på sina skärmar. Det är inte en total katastrof: regissören Robert Wise gjorde sitt bästa med ett manus som ständigt skrevs om, och pretentionerna blir mer tradiga (långa scener utan dialog) än pinsamma (som i Star Trek V). Men för den som inte verkligen, verkligen är intresserad av Trekhistoria är detta ett par timmar av ditt liv du kan lägga på något mer fartfyllt. Som att se på färg som torkar.

Se istället-

2001 – för att se hur fantasisk rymden kunde se ut tio år tidigare.
Star Trek II – The wrath of Khan – för uppföljaren som blev en helt otrolig science fictionthriller som hade allt som The Motion Picture saknade

Star Trek IV – The voyage home – för knölvalar och tidsresor
Star Trek VI – The undiscovered country – för sista äventyret för det gamla gardet.

Regissör: Robert Wise (The Day The Earth Stood Still, Sound of Music mm)
Producent: Gene Roddenberry
Specialeffekter: Douglas Trumbull (2001, Närkontakt av tredje graden, Blade runner)