Superman

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes - med röd brandpost i bakgrunden

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

  • Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
  • Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
  • Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
  • Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
  • Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?
Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Man of Steel (2013) – Nolan frälser Superman

USA, 2013, manus: David S Goyer och Christopher Nolan, regi: Zack Snyder, producenter: Christopher Nolan, Charles Roven, Emma Thomas, Deborah Snyder

HENRY CAVILL som Superman  i Man of steel

HENRY CAVILL som Superman i Man of steel

Handlingen.

Tillbaka till rötterna i denna reboot av Stålmannen, den första sedan Superman 1978. Detta är en fullfjädrad rymdopera, och vi får följa Kal-El från födseln på den dödsdömda planeten Krypton, där hans pappa Jor-El (Russell Crowe) kämpar desperat för att rädda sin ende son undan det dekadenta kryptonska samhället i allmänhet och den brutale general Zod i synnerhet. Kal skickas till Kansas, och efter några få scener från hans barndom i Smallville möter vi den vuxne Clark Kent (Henry Cavill). Han lever gömd men då och då utför han hjältedåd i det tysta. Journalisten Lois Lane (Amy Adams) kommer snart Clark på spåren, och det något omaka paret dras magnetiskt till varandra. Den blyge Clark ställs inför svåra val då han ska besluta sig för om han vill avslöja sin existens för världen eller inte. Av både sin biologiska far och sin adoptivpappa (Kevin Costner) har han fått inpräntat att han kommer att bli som en Messiasgestalt för Jordens människor. Men orkar en enda man med ett sådant ansvar, och vill människorna verkligen ha en ny Messias? Då Clark finner ett kryptonskt spaningsskepp och aktiverar det, orsakar han ofrivilligt en händelsekedja som snabbt reducerar hans val. Skeppet lockar nämligen till sig Clarks pappas mördare, general Zod, som raskt bestämmer sig för att erövra Jorden och återupprätta Krypton. Clark måste komma ut som frälsare inför människorna samtidigt som han försöker försvara dem mot sina egna, mycket mäktiga, kryptonska fränder.

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Rymdskeppen!

Det är fullt krig på Krypton

Det är fullt krig på Krypton

Jag är glatt överraskad av filmens stora fokus på Krypton, dess rymdskepp och teknologi. En riktig rymdskeppsfest, där filmskaparna maxar designen utifrån förutsättningen att det är en utomjordisk och mycket förfinad civilisation som ska visas upp. Det finns inga räta linjer någonstans i skeppen, och linjerna är hämtade från naturen: såväl en skalbagges skal som en snäcka kan anas i kurvorna på spaningsskeppet som Clark hittar på Nordpolen. General Zods olika skepp är baserade på tretalet: de ”World Engines” (terraformerare) som släpps lös över Metropolis och Indiska Oceanen är tripoder, och liknar en sorts stora krabbor. Trots detta organiska formspråk gör de många rustningarna, vapnen och rymdskeppen Man of Steel till en betydligt mer ”teknologisk” vision av Stålmannen än vi sett i de tidigare filmerna, mer lik den tecknade serien.

Är vi i Kansas?

Är vi i Kansas?

Pretentionerna?

Jor-Els ambitioner för sin son är lika enorma som de är motstridiga: å ena sidan vänder han sig emot Kryptons rigida predestinerade reproduktionssystem, där varje barn har ett förutbestämt öde. Hans son ska minsann få bestämma själv vad han vill göra. Men sedan satsar Jor-El ändå allt – sitt eget liv, sin sons liv, Kryptons samlade genetiska grundmaterial och hela kultur – på att Kal/Clark ska vilja axla Messiasmanteln på Jorden och frälsa oss människor ifrån ondo. Stackars Stålis har inte mycket val, när allt kommer omkring. Det är i spänningsfältet mellan Ödet och Clarks egen fria vilja som Man of Steel får sitt dramatiska bränsle. Kryptonierna framstår som absurt, operaaktigt pompösa, men filmen kommer liksom undan med det genom att Clark själv står så främmande inför det bombastiska drag som är hans utomjordiska arv.

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

Specialeffekter och look;

Flygande best FTW

Flygande best FTW

Jag retar mig lite på Henry Cavills nya, lätt utstående Hollywoodtänder. Är de en specialeffekt? Jag gillar däremot Krypton, med dess teknologi, vulkaner och fantasidjur. Högklassig produktionsdesign under ledning av Alex McDowell, art direction av Chris Farmer och kostym av James Acheson. Det är bl a Weta som står för animation. Krypton delar DNA med Asgård i Marvels Thor (2011). De svulstiga dräkterna med små huvuden påminner om rustningarna från Chronicles of Riddick (2004) eller figurer från Mass Effect, Halo och liknande spel. Det är så over the top, att det nästan blir skrattretande. Då vi kommer till Jorden bygger mycket av det visuella på Henry Cavills förmåga att projicera majestätiskt lugn (utan att det sömngångaraktigt) i kontrast med de våldsamma striderna med den kryptonska Faora-Ul. Slagsmålen som krossar hela städer är den explosion som behövs för att uppväga Supermans i övrigt så milda framtoning.

Ibland öser Zack Snyder på med effekterna att det nästan blir psykedeliskt, speciellt då Superman ger sig i kast med The World Engine. I sina sämsta stunder liknar det då en blandning mellan Matrix Revolutions och Transformers, och det kan väl ändå inte ha varit meningen?

MICHAEL SHANNON är General Zod

MICHAEL SHANNON som General Zod

Luckor i manus,

Som drama fungerar den första halvan av filmen bäst: Lois Lanes detektivarbete för att finna Superman, Clarks minnen från barndomen och första möten med spöket av sin egen pappa. Även Zods ankomst till Jorden behåller det mänskliga perspektivet i storyn, och påminner på så vis en hel del om Independence Day. Men då väl titanerna börjar slåss drabbas Man of Steel av samma problem som Marvels The Avengers: hur kan vanliga, mänskliga karaktärer i filmen få något vettigt att pyssla med under tiden som gudar och halvgudar kastar varandra genom skyskraporna? I Avengers var det Black Widow och Captain America som kom bort medan Hulk slogs med kosmiska jätteormar. I Man of Steel famlar manusförfattarna David S Goyer och Christopher Nolan (som ju samarbetat tidigare om de tre Batmanfilmerna) desperat för att ge Lois Lane, Perry White och övriga dödliga en roll att spela. Att Superman är så gudalik gör honom förstås mycket svårare att skriva ett vettigt, dramatiskt manus kring, än låt oss säga Batman. Alltså får manusförfattarna ta till de trick de kan: en liten kryptonsk artefakt som bara MÅSTE pressas in i ett hål (egentligen motsvarande att trycka på en knapp) av flera olika rollfigurer, bara för den dramatiska effektens skull. Tidningschefen White (Laurence Fishburne) får hålla på en lång stund att rädda en av sina kolleger från att krossas under en skyskrapa, men det påverkar egentligen inte handlingen. Sammantaget känns inte storyn helt vattentät den sista halvtimmen, utan ganska spretig och vag. Kanske mest som ett nödvändigt ont, för att få visa så maffiga slagsmålsscener som möjligt…

RUSSELL CROWE som Jor-El

RUSSELL CROWE som Jor-El

Domen:

Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Trots att storyn blir lite krystad mot slutet känns aldrig de 2 timmarna och 25 minuterna långdragna. Här finns tillräckligt mycket av modernitet och originalitet för att ge denna klassiska superhjälte ett nytt liv som rymdopera på vita duken, något som Bryan Singers Superman Returns (2006) aldrig lyckades med. Förmodligen räcker det i flera år framöver.

Se även+

Superman och Superman II (där general Zod också är med)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman III (1983) – dags för stora skämskudden

USA 1983, regi: Richard Lester, producent: Ilya Salkind

Richard Pryor får riktigt spela över i en fyllescen

Richard Pryor får riktigt spela över i en fyllescen

Handlingen.

Slutstriden: Superman vs super computer

Slutstriden: Superman vs super computer – Dödens nätverkssladd

Superman utsätts för kryptonit och blir ond i den här tredje filmen med Christopher Reeve. Det är den tokrolige småfifflaren Gus (Richard Pryor) som tillverkar kryptoniten, på uppdrag av den storhetsvansinnige Wall Streetskurken Webster (Robert Vaughn) som både vill styra vädret och kontrollera världens alla oljereserver. Varför en superrik superskurk som Webster helt förlitar sig på den förvirrade Gus framgår inte riktigt. Tillsammans lyckas i alla fall de båda bovarna bygga en laserskjutande superdator som förvandlar förbipasserande till levande robotar. Slutstriden mellan Superman och superdatorn är oförglömlig, men kanske inte riktigt av de skäl som filmens regissör Richard Lester tänkt sig.

Rymdskeppet!

I första delen av filmen spelar vädersatelliten Vulcan (sic) en  roll. Webster använder Gus för att programmera om den så att den ska styra vädret för att förstöra världens hela kaffeskörd. I övrigt är det tyvärr helt rymdskeppsfritt i Superman III. I och för sig är det filmens minsta problem.

Pretentionerna?

Jag ser inget principiellt fel på idén som regissören Richard Lester och producenten Ilya Salkind har: att betona de lättsammare sidorna av seriefiguren Superman och göra en renodlad komedi. Det finns ju komediinslag  i Superman och Superman II som de kunde bygga vidare på. Men de lyckas på kuppen beröva världens största superhjälte den värdighet och mystik som Richard Donners filmer gett honom. Och de omger honom med ett antal pajasar, med en riktig pajasplan. Istället för en övermänniska blir Superman bara en tönt i långkalsonger. Ouch!

Superdatorn robotiserar en kvinna

Superdatorn robotiserar en kvinna

Specialeffekter och look;

En alldaglig film jämfört med sina båda föregångare. Supermans flygscener är inte alls så väl utförda som i föregångarna, och känslan av bluescreen och kulisser är tyvärr påtaglig i de flesta effektscener. Finast är Websters crazypalats ovanpå en skyskrapa på Manhattan, med egen skidbacke.

Mest minnesvärda scen*

De små tablåer som riktigt ska visa hur ond Superman har blivit. Så vad gör han? Tar över världen som diktator? Stjäl och plundrar? Nej, han rätar upp det Lutande Tornet i Pisa. Och blåser ut den olympiska elden vid OS-invigningen. Bad Superman!

Onde Superman

Onde Superman

Domen:

En film helt utan styrfart, på tok för ofokuserad för att ens kvala in som kultfilm. Det finns förstås ett antal kultiga scener: speciellt det som har med datorer att göra är så corny att man inte kan låta bli att skratta lite. Gus som från en vanlig dator kan styra hela New York eller superdatorn som skjuter laser och förvandlar människor till cyborger genom att snärja dem med sladdar. Men det är sådant som tidens tand gjort oavsiktligt roligt (vad tycks om den mixade metaforen?)

Allt det som filmskaparna avsåg skulle vara kul, själva komedin om du så vill, är dock oförlåtligt trist och tillkämpat. Stackars Richard Pryor är helt ute i det blå, och snubblar och stammar sig igenom spektaklet med ett uttryck av ständig panik i ansiktet. En plågsamt utdragen fyllescen där han super med en säkerhetsvakt och sedan hickandes hackar hela världen ger anledning att hämta stora skämskudden.

Superman själv, Christopher Reeve, gör nog så gott han kan med ett svagt manus. Reeve lyckas, trots storyns inneboende fånighet,  att gestalta den Onde Superman på ett fint sätt. Men i övrigt saknas all känsla av att något egentligen står på spel eller att huvudpersonernas öde är något att bry sig om. Inget kan rädda Superman III från videobutikens kalkonhylla, där den hör hemma.

Se istället-

Kolla gärna på Superman och Richard Donner Cut av Superman II

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

13 reboots inom science fiction som vi verkligen skulle vilja se

Den oändliga historien

Atreyu och Lyckodraken Falcor

En Hollywoodtrend som inte visar några tecken på att mattas av är de ständiga rebootsen av kända filmvarumärken. Det är helt enkelt mer lönsamt att starta om en känd serie filmer än att introducera något helt nytt för publiken. Ibland blir det genialiskt bra, som 2005 då Christopher Nolan startade trenden med sin version av Batman. Ibland blir det hyfsat, som 2009 då JJ Abrams tog över Star Trek. Nu kommer snart en ny våg av omstartade klassiker, och först ut är Zack Snyders Man of Steel, som ärligt talat kan bli precis hur trist som helst om vi har lite otur. För det är inte alltid den allra bäst lämpade eller nydanande regissören som får rodret och chansen att sätta sin prägel på en älskad figur. Det kan lika gärna vara den som är tillgänglig för tillfället och har ett par färska pengasuccéer på sitt CV.  För varje Nolan går det tio Zack Snyders eller Paul WS Anderson.

För att hjälpa filmbolagen på traven så har Rymdfilm därför sammanställt  en lista med rebootbara klassiker med regissörer som skulle passa för uppdraget.

Dune rebootad av Joe Wright

Joe Wrights Atonement

Joe Wrights Atonement

Denna klassiker bland sci-fi-klassiker har aldrig filmats på ett sätt som anstår den. Av Jodorowskys Dune på 70-talet blev det bara ett sorts förspel till andra filmer (bland annat Alien). Av David Lynchs Dune (1984) blev det en hel del fantastisk scenografi men i övrigt en ganska styrsellös och uppblåst zeppelinare till film. De TV-serier som kommit senare förtjänar inte ens att nämnas. Nej, Frank Herberts mystiska, filosofiska och mycket bisarra storverk ruvar ännu i sin öken som en oslipad filmdiamant. Den regissör som griper sig an Dune måste ha förmågan att balansera på melodramens rand, vara bra på kostymfilm och förmå att skildra den mänskliga sidan mitt upp i allt det uppstyltade och pretentiösa. Joe Wright har både konstnärlig kostymfilmscredd (FörsoningAnna KareninaStolthet och fördom) och kan göra skruvad science fiction (den fantastiska Hanna från 2011). Wright har precis den flair som Dune behöver för att inte bli tråkig.

Guillermo del Toro

Guillermo del Toro

Den Oändliga Historien rebootad av Guillermo del Toro

En av alla tiders bästa barnböcker av Michael Ende blev en klassisk men rumphuggen äventyrsfilm på 80-talet. En hel generation barn grät floder då Atreyus häst sjönk i kärret. Men romanen är mycket mörkare och djupare än den gamla filmen gav sken av. Den innehåller moraliska dilemman, groteska demoner, hopplöshet, sorg, förtvivlan, despotism – och glädje och underfundig humor. Vem kunde vara bättre lämpad att gestalta detta oändliga myller på film än regissören som gett oss Pans Labyrint och Hellboy? Guillermo del Toro har i sina fantasyfilmer en visuell stil och en dramatisk ådra som skulle passa helt perfekt för källmaterialet.

Star Trek rebootad av Joss Whedon

Joss Whedon

Joss Whedon

Detta kommer tyvärr aldrig att hända, eftersom Whedon ju blivit boss för Marvelfilmerna hos Disney, vilket innebär att han kommer att ha fullt upp där de närmaste tio åren. Men vi vet allesammans att han vore som klippt och skuren för jobbet som Trekregissör.

Jag tror att han skulle göra en något intelligentare men betydligt mer camp version än JJ Abrams gjorde med Into Darkness. Om du vill veta hur den skulle bli, behöver du bara kolla på The Avengers och scenerna från det flygande hangarfartyget. Hela den biten av filmen är en enda lång Trek-pastisch.

Star Wars rebootad av Joss Whedon

Besättningen ombord på Serenity

Firefly: Besättningen ombord på Serenity

Den här är däremot faktiskt med på kartan. Lucasfilm har ju som bekant köpts upp av Disney, som också äger Marvel. Och är det någonting som Whedon är mer lämpad för än Star Trek så är det att regissera en reboot av Star Wars. Hans kortlivade men älskade rymdwestern Firefly (och uppföljaren Serenity) är ju en enda hyllning till George Lucas klassiker, fast i modern tappning. Vad är antihjälten Mal, annat än en mjukare variant av Han Solo? Jag skulle inte alls bli förvånad om någon av de många kommande Star Wars-filmerna faktiskt har Whedon bakom kameran, eller åtminstone i en producentroll. Det vore nog det bästa som kunde hända denna serie.

Star Wars rebootad av Catherine Hardwicke

Disney har ju gått ut med att det ska komma en Star Wars om året i framtiden, och att varannan film ska fokusera på en enskild karaktär. Så det kan bli fråga om många olika regissörer framöver. En som kunde modernisera denna grabbiga gamla rymdfilmsklenod är Catherine Hardwicke, regissören bakom den första Twilight och Red Riding Hood. Speciellt den senare sagofilmen är en riktig läckerbit visuellt. Hardwicke började sin bana som produktionsdesigner och gjorde bland annat designen till Vanilla Sky och skräckklassikern Brain Dead. Jag tänker mig att Hardwickes Star Wars skulle fokusera på Leia.

Black Swan

Black Swan

Alien rebootad av Darren Aronofsky

Jo, jag vet att det pågår en sorts Alien-reboot redan, i form av Prometheus. Men då Ridley Scott själv kallar den för en sidequel snarare än en prequel, så torde fältet vara fritt för någon att gripa sig an huvudfåran i berättelsen igen. Helst något som utspelas efter Alien 4 så att inte originalfilmernas kontinuitet behöver brytas. Alienuniversum behöver en regissör med ett poetiskt bildspråk och en känsla för det groteska. Aronofsky har med science fiction som The Fountain och Pi, och bisarra psykodramer som Black Swan och Requiem for a dream precis de kvaliteter som Alien behöver. Kanske kan vi ha Natalie Portman i rollen som Ripleys dotter?

Tigern Richard Parker i Life of Pi

Tigern Richard Parker i Ang Lees Life of Pi

Superman rebootad av Ang Lee

Vi backar bandet till 70-talets Supermanfilmer av Richard Donner: episk messiasmyt i skön kombo med kontorskomedi. I sommar kommer Zack Snyders Man of Steel, och även om Snyder säkert har många kvaliteter så är inte humor en av dem. Regissören Ang Lee, däremot, skulle kunna göra jobbet. Han har onekligen en känsla för de vida viddernas Americana (Brokeback Mountain), för episka stridsscener (Crouching Tiger, Hidden Dragon), serietidningsaction (Hulk) och det magiska (Berättelsen om Pi). Dessutom har han den glimt i ögat som Stålis behöver.

Sam Raimi

Sam Raimi

Resident Evil rebootad av Sam Raimi

Alla som följt Paul WS Andersons allt mer plastiga uppföljare till den (rätt hyfsade) första filmen i Resident Evil-serien förstår att det är hög tid för en reboot. Varför inte överlämna denna kronjuvel i zombiemonsterkronan till kungen av splatter, Sam Raimi? Han skulle kunna fortsätta blodbadet men införa lite själ och hjärta i konceptet, och mixa humor med skräck på sitt eget patenterade vis.

Liftarens guide till galaxen rebootad av Danny Boyle

Danny Boyle behöver förmodligen ingen presentation. Douglas Adams klassiker förtjänar en ny chans på vita duken efter den mehfest som var 2005 års filmatisering. Jag säger bara Trainspotting möter Sunshine.

Predator rebootad av Nicolas Winding Refn

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Här har vi ett original, Rovdjuret från 1987, som dröp av svett, rädsla och testosteron. Och ett antal uppföljare som bara dröp av ost och kackighet. Rovdjuret-serien behöver en ny hjälte som både är ultravåldsam och har hjärtat på rätta stället. Och en regissör som förstår sig på de djupaste avgrunderna i det manliga psyket.

Kort sagt: vi behöver bromanceparet Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Gosling får spela en brutal legosoldat som ändå är sårbar och som måste rädda kvinnor och barn från det slemma monstret.

Batman rebootad av Sam Mendes

Om vi vill fortsätta på Christopher Nolans inslagna väg, men fila ned de taggiga kanterna lite, varför inte anlita regissören bakom alla tiders mest framgångsrika Bondfilm, Skyfall? Tänk en tretimmars The Dark Knight Returns..

Ras och klass var ämnen som ofta kom upp på 70-talet

Ras och klass  var 70-talsämnen

Green Lantern rebootad av The Wires David Simon

DC har haft lite otur med sina filmversioner av superhjältar, om man bortser från Batman under Nolans ledning. Speciellt usel var Green Lantern (2011). Där skulle de behöva gå hela vägen tillbaka till Gröna Lyktans socialrealistiska och USA-liberala 70-tal för att hämta intressant stoff. 70-talet var tidsepoken då Gröna Lyktan och Gröna Pilen stod på de fattigas sida och serierna belyste ödet för samhällets olycksbarn.

Jag tänker mig att DC kan reboota med en TV-serie, precis som de redan gjort med Arrow.  Låt David Simon förlägga berättelsen till Baltimore. Vi vill helt enkelt ha The Wire i gröna tights.

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

Star Trek-TV-serie rebootad på Netflix av Bryan Singer och Ronald D Moore

Sist men inte minst: frågan vad som händer med TV-versionen av Star Trek nu när JJ Abrams hoppat av filmerna. Det är drygt tio år sedan en ny Trek-serie senast kom. Det har hunnit hända massor med science fiction och med TV-mediet sedan dess. Nu har tillräckligt mycket vatten flutit under broarna. Både tv-serien som berättarformat och rymdfilmen har idag en ny guldålder. För att åter ta Star Trek till våra vardagsrum så väljer jag ett team bestående av regissören Bryan Singer och producenten Ron D Moore. Singer är förstås mannen bakom bl a de första två filmerna om X-men, och vi vet att han vid ett tillfälle lämnat in ett förslag till Paramount på en helt ny Trek-tv-serie som aldrig blev av. Han vill alltså reboota Star Trek. För stadgans skull så får han ha sällskap av Moore, mannen som en gång i tiden rebootade Battlestar Galactica och som innan dess har jobbat med både Deep Space Nine, First Contact och Voyager. De får bygga på Singers originalidé som skildrar Federationen i en avlägsen framtid då allt börjat gå åt skogen.

Se trailern för kontroversiella Ender’s Game med Harrison Ford

Enders Game av Gavin Hood

Enders Game av Gavin Hood

Ender’s game har svensk biopremiär 8 november 2013

Det är mycket rymdfilm det här året, och nu duggar alla trailers tätt. En film som ännu inte fått supermycket uppmärksamhet i Sverige är den sedan länge emotsedda filmatiseringen av Orson Scott Cards Hugovinnande roman Ender’s Game från 1985. I den tränas barn och ungdomar till supersoldater för att försvara mänskligheten mot en fruktad utomjordisk invasion. Filmen har premiär i höst och är ett prestigeprojekt för regissören och manusförfattaren, sydafrikanske Gavin Hood. I huvudrollen ser vi den unge Asa Butterfield och ärrade veteranerna Harrison Ford och Ben Kingsley skänker lite tyngd åt rollistan. Producenter är Roberto Orci och Alex Kurtzman, kända från det rebootade Star Trek-universum.

Medproducent är dessutom författaren Orson Scott Card själv, vilket gör att filmen automatiskt blir lite kontroversiell (se nedan). Men vad man än tycker om Orson Scott Card som person, går det inte att förneka att filmen verkar se sensationellt bra ut.

Vad är då problemet med Orson Scott Card? Han har varit verksam sedan mitten av 70-talet och har skrivit ett stort antal böcker, och vunnit många priser. Mest känd är serien böcker om Ender Wiggin, men även fantasyromanerna om Alvin Maker har t ex översatts till svenska. Det som gör OSC så impopulär som person är att han också gjort sig känd som en extrem republikan som gärna kampanjar för sina politiska och religiösa övertygelser. Detta leder numera till kraftiga protester av meningsmotståndare. Exempelvis har hans deltagande som manusförfattare till DC:s Supermanserie ifrågasatts kraftigt, och därför skjutits på framtiden.

Den svenska kulturjournalisten Tomas Hemstad är en av dem som kritiserat Orson Scott Card på sociala medier, senast i samband med Supermanbråket. Jag kontaktade Tomas för att ta reda på vad det är med OSC som retar så många.

Varför är Orson Scott Card så kontroversiell som person?

– Orson Scott Card är en konservativ republikan, och det kan han ju få vara även om det är dåligt omdöme. Problemet med honom som person är att han är sitter i styrelsen för The National Organisation for Marriage som kämpar mot homosexuellas rättigheter. Hans uttalanden mot homosexuella är vidriga och militanta. Han rekommenderar ganska öppet uppror mot regeringen om homosexuella får möjligheten att gifta sig i USA.

Kan och bör man blanda ihop det OSC skriver med hans personliga värderingar?

– Jag tycker det står en fritt som läsare att tolka det han skriver. Jag skulle inte avråda någon som vill läsa Scott Card från att göra det men däremot skulle jag avråda frän att köpa hans produkter; hans böcker, biljetter till hans filmer, Superman med hans manus, etc. Jag tycker att vi alla har en plikt att ta del av kontroversiell kultur. Jag själv gillar kontroversiell musik, från Burzum till Buju Banton men jag försöker att undvika att betala för deras produkter efter som jag inte vill stödja deras politik. Med Scott Card känns det ännu viktigare efter som han är så aktiv politiskt. Så: ladda ner, sno, låna på bibliotek, streama och låna av kompisar. Men undvik att ge honom deg.

Vad anser du, Rymdfilmsläsare? Är Ender’s Game en kontroversiell film för att Orson Scott Card är kontroversiell? Personligen tvekar jag, eftersom jag fått lära mig att man inte ska blanda ihop konstnären med konstverket. Men det är svårt att bortse från vissa saker.

Man of Steel goes Messias i ny trailer

Man of steel trailer

Man of steel trailer

Äntligen får vi en riktig och innehållsrik trailer för Zack Snyders och Christopher Nolans kommande Stålmannen-remake, Man of Steel. I tidigare trailers har det mest varit vajande sädesfält och smäktande musik.

Men nu får vi många fler glimtar av vad som väntar på bio i sommar. De messianska övertonerna från 1970-talet verkar ännu mer uttalade den här gången. Det är frälsaren och övermannen Superman som skildras här, i bästa widescreen. Lite ståpälsvarning, eller?

Här är sånt som skymtar förbi:

  • Krypton – inbördeskrig på Stålis hemplanet, och även Russell Crowe i Marlon Brandos gamla roll som Stålmannens pappa
  • General Zod, filmens skurk, som slåss med stridsflygplan
  • Lois Lane (Amy Adams) som gör ett reportage om den blivande Stålmannen, som gömmer sig för omvärlden
  • Adoptivpappan (Kevin Costner) som håller tal till sin son, som undrar om de kan fortsätta låtsas att han är pappan? ”You are my son, Clark”
  • Stålmannen själv (Henry Cavill) som, kors i taket, pratar och ler

Premiärdatum på bio för Star Trek, Pacific Rim, Elysium, The Host och fjorton andra filmer

Uppdaterad juli 2013.

Vi befinner oss i en gyllene tid för science fiction och fantasy på film. Även om inte allt som släpps är bra, förstås, så är det numera nördarna som sitter i registolen och filmerna görs för fansens skull. Vi har redan skrivit om vilka rymdäventyr vi har att vänta på bio i Massor av kommande rymdfilmer. Nu har SF också börjat spika datum för de svenska biopremiärerna. Jag har valt ut arton filmer. De flesta är tvättäkta rymdfilmer, men jag tog också med några filmer som helt enkelt är bra sci-fi, fantasy eller skräck. Vi ses på bio!

Oz The Great And Powerful

Oz The Great And Powerful

februari

  • 22/2  Cloud Atlas – SCIENCE FICTION episk tretimmarsberättelse om många olika tidsepoker, av The Washowskis (Matrix)

mars

  • 15/3 Oz The Great and Powerful – FANTASY Trollkarlen från Oz i nyversion av regissören Sam Raimi (Spiderman, Evil Dead). Med James Franco.
  • 27/3 GI Joe 2 – SCIENCE FICTION med Channing Tatum, Bruce Willis, The Rock.
  • 27/3 The Host – RYMDFILM om utomjordiska bodysnatchers och tjejen som kämpar emot. Av Stephanie Meyer

april

  • 12/4 Olbivion – RYMDFILM Tom Cruise och Morgan Freeman i postapolayptiskt mysterium som åtminstone ser läckert ut
  • 19/4 Warm Bodies – SKRÄCK Om den nya tidens zombie som vill bli mänsklig och skaffa flickvän
  • 26/4 Iron man 3 – SCIENCE FICTION Med Robert Downey Jr som återvänder i sin paradroll
Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

maj

  • 10/5 Evil Dead – SKRÄCK Remake av Sam Raimis klassiker, verkar helt OK trots farhågorna man kunde ha
  • 10/5 (nytt datum) Star Trek Into Darkness – RYMDFILM Äntligen, äntligen, äntligen kommer JJ Abrams’ uppföljare, med Benedict Cumberbatch.

juni

  • 7/6 After Earth – RYMDFILM Med Jayden och Will Smith, regi M Night Shyamalan. Hjälp.
  • 26/6 Man of Steel – RYMDFILM Stålmannen är tillbaka, regi Zack Snyder och producent Christopher Nolan.
Pacific Rim

Pacific Rim

juli

  • 17/7 Pacific Rim – SCIENCE FICTION/RYMDFILM Guillermo del Toro släpper lös Lovecraftiska jättemonster som slåss mot jätterobotar.
  • 26/7 The Wolverine – SCIENCE FICTION Hugh Jackman sjunger förhoppningsvis inte i den här.

augusti

  • 9/8 Elysium – RYMDFILM Neil Blomkamps action med Jodie Foster och Matt Damon.

september

  • 20/9 Riddick – RYMDFILM Action med Vin Diesel som sent omsider är uppföljare till Pitch Black
Elysium

Elysium

oktober

  • 8/10 Gravity – RYMDFILM Om astronauter som råkar ut för en olycka, med George Clooney. Regi: Alfonso Cuarón (Children of men)
    30/10 Thor The Dark World – RYMDFILM Mer Asgård i rymden

november

  • 8/11 Ender’s Game – RYMDFILM Om rymdkrigsskolan för talangfulla ungdomar
  • 20/11 Hunger Games 2 – SCIENCE FICTION Ungdomar som slåss på liv och död

december

  • 13/12 Hobbit 2 – FANTASY Hoppas vi får se draken Smaug den här gången.

oklart om/när de kommer på svensk bio.

  • Europa Report – RYMDFILM alienskräckis i den realistiska skolan med bl a Michael Nyqvist