Dark City (1998) – snygg fattigmans-Matrix

De är en döende ras, utan stilkänsla

Handlingen.

I en felande länk mellan LA Confidential, Blade Runner och The Matrix möter vi John Murdoch (Rufus Sewell) som i en mörk, 1930-talsaktig storstad flyr undan mystiska män på jakt efter sina egna minnen. Genom doktor Schreber (Kiefer Sutherland) får han veta att han är den ende som kan rädda mänskligheten från den avancerade tankekontroll som i hemlighet styr allas liv. Hela staden kontrolleras av den utomjordiska rasen Främlingarna, som leds av Mr Book (Ian Richardson).

Rufus Sewell i Dark City

Rymdskeppet!

Vill inte spoila för mycket, men visst är det ett rymdskepp med.

Pretentionerna?

Ganska stora, och väldigt likt The Matrix. Människans fria vilja och hennes själ, och om vi är mer än summan av våra egna minnen.

Specialeffekter och look;

Dark Citys starkaste kort. Mörka gränder, knarriga trapphus, neon och 30-talsbilar – och så rymdvarelserna som skalliga män i långa rockar som dyrkar ett enormt huvud. Film noir möter The Crow (som ju var regissören Alex Proyas’ genombrottsfilm). Ett av filmens huvudnummer är att staden ändras varje natt: hus växer upp och broar ändrar sina spann. Detta kunde ha varit hisnande, men blir tyvärr lite platt.

Luckor i manus,

Dark Citys svagaste kort. Premissen för filmen är cool, men Främlingarnas tankekontroll och ständiga ändrande av folks minnen, liv och grannskap blir enormt svårköpt. Ingen människa skulle kunna leva i en sådan värld, men allt våra huvudpersoner märker är att de har lite suddiga barndomsminnen. Och köper man inte den storyn, så är det förstås bara de mänskliga ödena som skulle kunna rädda en sådan här berättelse. Tyvärr blir Murdoch, hans fru, doktorn och kommissarien aldrig mer än tvådimensionella klichéer – som talande skyltdockor som gör sig snyggt mot scenografin. Konstigt, då en av manusförfattarna är David S Goyer, som gjort massor av habil sci-fi tidigare.

Mest minnesvärda scen*

Då slutet kommer och John Murdoch till sist hittar fram till havet och sin barndoms Shell Beach.

Doktorn styr folks tankar med hjälp av stora sprutor

Domen:

Vissa tycker att Dark City är oförtjänt bortglömd, men det är trots allt ingen slump att den är dömd att alltid huka i skuggan av The Matrix, som den liknar så mycket. Matrix var så väldigt oerhört mycket bättre på att fånga det sena 1990-talets tidsanda, och den kändes totalt modern och fräsch då den kom. Dark Citys vackra retro-noirkulisser glittrar visserligen effektfullt, men filmen blir aldrig mer än en serie stämningsfulla tablåer varvade med enormt pratiga partier med skamlös exposition. Actionscenerna är inte särskilt actionladdade, kärlekshistorien är blodlös och hjälten mest förvånat nollställd. De intressantaste tankarna, om minnen som inte är ens egna, är plankade rakt av från Blade Runner, men utan något av den filmens finess. Kiefer Sutherland gör som lök på laxen sin karriärs mest irriterande roll.

Det finns visserligen ett par visuellt magiska ögonblick, som de ganska hisnande rymdscenerna. Här finns också goda intentioner. Men det räddar tyvärr inte Dark City från det mediokras träskmarker.

Se istället-

The Matrix, Blade Runner

Regi: Alex Proyas (The Crow, I Robot, Knowing)
Manus: Alex Proyas och David S Goyer (Batman I-III, Blade I-III, Flashforward m fl)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

8 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s