robotar

Westworld, säsong 1 (2016) – är du autentisk, lille vän?

TV-serie USA 2016, HBO. Skapare Jonathan Nolan och Lisa Joy, löst baserad på Michael Chrichtons film med samma namn.

thandie-newton-as-maeve-credit-hbo.

Typisk scen…

Bordellmamman Maeve (Thandie Newton) plågas av drömmar om mordet på en dotter hon aldrig haft, och har skrämmande visioner av  hotfulla män i heltäckande skyddsdräkter. Men minnena bleknar snabbt och hon tecknar ned sina syner på en papperslapp för att inte glömma. Bara för att under sitt eget köksgolv finna högar av likadana lappar, som hon ritat och glömt bort. Vad som egentligen händer med Maeve och de andra invånarna i den lilla Västernstaden är något som ligger bortom deras föreställningsförmåga. Än så länge.

Bernard Lowe-och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Bernard Lowe och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Handlingen.

I en nära framtid finns den delstatsstora nöjesparken Westworld, dit rika människor åker för att leva ut sina barndomsfantasier om Vilda Västern. I många fall bejakar de också sina mörkaste drifter att supa, slåss, knulla, stjäla – eller våldta och mörda. Allt utan att riskera några efterverkningar, eftersom hela parkens befolkning består av ”värdar” – en eufemism för hyperrealistiska robotar. Varje sheriff, desperado, vacker kvinna och indian är artificiellt skapade varelser, med AI innanför skallbenet. De ser ut och beter sig nästan exakt som människor, men programmeras och kontrolleras minutiöst av Westworlds personal. Själva är robotarna omedvetna om att de inte är verkliga personer, och klänger sig desperat fast vid de futtiga bakgrundshistorier som parkens skapare Robert Ford (Anthony Hopkins) försett dem med. Utan minne har man inget jag, och de är därför oförmögna att försvara sig då de mänskliga gästerna ger sig på dem. Varje natt raderas minnet av dagens trauman och morgonen efter börjar värdarnas mardrömslika tillvaro om igen. Livet för en robot är en grym, oändlig loop. Men någonstans i Westworlds system finns en glitch. Makthungriga  konspiratörer manipulerar fantastivärlden för att driva fram en förändring av sakernas ordning. En dag börjar värdarna att minnas vad de varit med om, och insikten om sanningen om deras sanna natur är smärtsam. Deras uppvaknande riskerar att bli farligt för alla.

Pretentionerna?

Frihet, sanning kontra lögn, minnet kontra identiteten och tidens bojor är huvudteman i denna komplexa berättelse av Jonathan Nolan (bror regissören Christopher Nolan). Teman som är välbekanta för oss som följt Nolans tidigare karriär som manusförfattare till broderns långfilmer. Precis som i Memento är robotarna fångar i sina egna fragmentiserade minnen, och måste lägga pussel för att bli egna individer. Precis som i Inception är alla huvudpersoner i Westworld fångade i de nät som skapas av deras egna och andras lögner. De människor som kommer till parken för att bli fria får betala ett mycket högt pris för det. Och precis som Interstellar är människan slavar under tidens linjära gång. Men robotar är fångna i sina egna cirkulära loopar.

dolores-and-little-girl

Världsbygge!

Så elegant meta i flera lager: en science fiction-berättelse om en man, Robert Ford, som vill skapa artificiell intelligens och bygger en hel fejkad värld ned till minsta grässtrå i syfte att kunna skapa fiktiva berättelser. I hans påhittade värld spelas arketypiska dramer upp, som får besökande människor att känna sig mer autentiska och levande. Men Fords egentliga syfte tycks förbli dolt i mörkret. Hans teori är att varje individuell personlighet formas av sina egna minnen, och att lidandet är den allra starkaste skaparkraften av dem alla. Inga har lidit mer än hans egna skapelser, och nu håller de oförklarligt att få sina minnen tillbaka. Konsekvenserna kan anta bibliska proportioner. Vem är det egentligen som styr Westworld? Är det mannen med gudskomplex, Ford, eller finns det någon som drar även i hans trådar? Jag ber att få återkomma efter kommande säsonger – om vi någonsin får ett svar.

Vi får se flera nivåer av världsbygge på samma gång:  Westworld (parken) är uppbyggd som ett spel, där spelarna är med och skapar handlingen genom sina val. Vi ser parkens gäster som anländer med tåg till en ultramodern terminal där de tas emot av behagliga värdinnor som försiktigt slussar in dem i spelets värld. Varje nyanländ huvudperson får rekvisita inför sitt livs föreställning. Redan här börjar de göra val som påverkar vad som komma skall:  – Vill du ha en svart hatt och bli en skurk eller vit och vara hjälte? Det är existentiella val, och vi får se vad som händer med den som inte tänker sig för innan han väljer. Den som inte ser upp, riskerar att fastna i den labyrint som ruvar i Westworlds hjärta.

Sedan skeppas gästerna iväg till parken för att hitta sig själva, alltmedan de robotiska värdarna kämpar på med sina liv inom ramen för den enda värld de känner till.

Produktionsdesign;

Westworlds westernvärld är avsedd att vara en kliché hämtad direkt från en klassisk film. Både vi i publiken och parkens mänskliga besökare är medvetna om att allt är kulisser och sprunget ur vår gemensamma populärkulturella bild av ”Vilda Västern”. De enda som inte har blivit informerade är de stackars artificiella individer som lever sina liv där. De är i sin tur arketyper. Kvinnliga robotar tilldelas roller som blasé bordellmamma, prostituerad med hjärta av guld, ungmö med konstnärsambitioner eller bindgalen gangsterkvinna. Männen är sheriffer och rövare, mexikaner eller indianer, nordstatare eller sydstatare. Välkända figurer, men här har de endast biroller som villebråd och kanonmat. Producenter är JJ Abrams och Bryan Burk.

the-man-in-black-westworld

Domen:

HBO behöver ett nytt flaggskepp efter Game of Thrones för att hålla värsta konkurrenten Netflix stången. Valet av Westworld kan knappast ha varit självklart. Ärligt talat har en remake av en okänd kultfilm från 1973 om robotar i Vilda västern inte riktigt samma glans som George RR Martins majestätiska drakar.

Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Effektivt berättande och utmärkta skådespelarinsatser låter Westworld tidigt pricka in den identifikation med karaktärerna som varje drama med självaktning eftersträvar. Att robotarna är så uppenbart fast i sina egna livs destruktiva loopar bara ökar mitt engagemang. Det får dem bara att kännas som autentiska personer. Har vi inte alla någon gång haft en gnagande känsla av leva ett fejkat liv, med en fejkad identitet, men med äkta känslor på insidan? Är inte vår gemensamma besatthet av vikten av det autentiska i livet egentligen det största beviset på att vi hyser starka tvivel om vår egen autenticitet? Varför skulle annars grannens tillgjorda Instagrambilder reta oss så? Jag tror att det är just för att gränsen mellan det fejkade och det äkta är så hårfin, som vi fascineras av berättelser om artificiella varelser. Det, och övertygelsen att våra skapelser en gång kommer att resa sig och peta ned oss från evolutionens topposition.

När väl storyn är igång bjuder Westworld på ett överdådigt skådespel där HBO:s resurser och hantverksskicklighet kommer till sin fulla rätt. Mäktiga naturscener, ett färgstarkt persongalleri och en härva av fantasieggande berättelsetrådar ger sammantaget en grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Jonathan Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. För den som håller koncentrationen ges hela tiden ledtrådar till det större mysteriet. Nolan har hackat upp tidslinjen på sitt typiska vis, i syfte att förvirra och förvåna. Ibland blir det lite väl många trådar att hålla reda på, och första säsongen har en svacka ett par avsnitt in, då den första wowkänslan har lagt sig och den riktiga berättelsen ännu inte kommit igång. Men sedan så är det som om de lösa muttrarna skruvas till, och spänningen stiger tillsammans med insatserna för huvudpersonerna. De sista avsnitten ger oss som tagit oss igenom säsongen en bisarr och spektakulär final att gotta oss åt, som lämnar många spännande öppningar till kommande säsonger. Om Westworld kan bli en älskad långkörare som Game of Thrones återstår för Nolan & Co att bevisa. Serien riskerar att brinna ut som ett bloss och vara över på två säsonger, men med ett kreativt team av den kalibern, med Jonathan Nolan på höjden av sin berättarförmåga, kan fortsättningen också komma att bli helt sensationell. Det ska bli spännande att se vilket.

Fler draman om singulariteten och robotar

Serien är en remake eller fristående fortsättning på filmen med samma namn från 1973.

Robotar är mer inne än på decennier i popkulturen. Det är som om verklighetens teknikutveckling inom fältet håller på att hinna ifatt vår egen fantasi, så att en ny generation berättare inspireras att skapa science fiction om AI. Genren håller på att ta sig ur Isaac Asimovs skugga.

Stilbildande i den nya vågen av robotdramer är Alex Garlands Ex Machina (2015) – en estetiskt tilltalande och mycket obehaglig thriller om en internetmiljardär skapar artificiell intelligens i sin fortliknande villa. Det är en film utan stora åthävor, som ställer många intelligenta frågor om vårt moderna liv och bild av oss själva. En snarlik men blodigare story får vi i den likaledes brittiska thrillern Morgan (2016) där vi får följa forskningsteamet som uppfostrat en artificiell människa i sitt labb och sakta förlorar kontrollen över henne. Den sydafrikanska Chappie (2015) är mer av en grym saga, där en polisdrönare med ett barns medvetandenivå råkar ”uppfostras” av gangsters utanför Johannesburg. Och för en helt kropplös AI kan jag rekommendera Spike Jonzes Her (2013).

 

Ex Machina (2015) – myten om uppvaknandet

Storbritannien 2015, regi & manus: Alex Garland, producent: Andrew MacDonald, musik: Ben Salisbury, Geoff Barrow, foto: Rob Hardy.

Den här texten innehåller en del mindre spoilers, ungefär motsvarande att ha sett trailern, men avslöjar inte slutet.

Alicia Vikander i Ex Machina

Alicia Vikander i Ex Machina

Så fick jag till sist chans att se denna för svenskar så undanglidande film – biopremiären ställdes som vi redan berättat in i sista stund, och SF angav senare helt kort att den inte når upp till deras krav för biovisning. Samtidigt har filmen höjts till skyarna internationellt, och har 92% ”fresh” på Rotten Tomatoes. Så vad är sant och vad är falskt om Alex Garlands regidebut?

Chefen och den anställde i Ex Machina

Cerebral: chefen och den anställde i Ex Machina

Handlingen.

En thriller av manusförfattaren Alex Garland, som tidigare gett oss Sunshine, The Beach och 28 dagar senare. Den unge programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson) jobbar på världens största sökmotor, Bluebox. Han vinner ett personallotteri där vinsten är att han får tillbringa en vecka tillsammans med företagets mystiske grundare, Nathan Bateman (Oscar Isaac), som har isolerat sig i en högteknologisk villa i ödemarken. Huset ligger gömt från omvärlden och saknar helt fönster. Dess dörrar går endast att öppna om man har rätt passerkort. Från det att Caleb stiger in genom ytterdörren är han Nathans gäst, men också helt under dennes kontroll. Sakta, sakta avslöjas varför Nathan har rekryterat Caleb. Den unge programmeraren ska vara en del av ett experiment, en skruvad variant av ett Turingtest. Nathan har skapat en AI, en självmedveten artificiell intelligens, i form av en robot. Han säger att i hans version av Turingtestet så gör det inget att människan vet att motparten är en maskin. Den springande punkten är om Caleb, trots denna vetskap, fortfarande anser att roboten har ett medvetande?

Men den springande punkten visar sig vara något helt annat. Roboten Ava (svenska Alicia Vikander) visar sig vara en blyg och vän varelse, med formen av en vacker ung kvinna. Hon tycks omedelbart ty sig till Caleb, och verkar rädd för Nathan. Snart befinner sig Caleb under enorm press, och förstår alltför sent att han är ute på mycket djupt vatten. Med stor precision och målmedvetenhet ökar Alex Garland spänningen, grad för grad, medan sanningen om Ava obarmhärtigt avslöjas.

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Pretentionerna?

Något så ovanligt som en helt igenom idéburen sci-fifilm. Den är så konceptuell att den nästan bara utspelas i dialogen och subtexten, som ett kammarspel på en teaterscen. Stundtals blir det statiskt och pratigt. Stundtals sublimt.

Det engelska ordet för den här typen av science fiction är cerebral, från latinska ordet för hjärna, cerebrum. Betydelsen är ”tankemässig” eller ”intellektuell”, men Ex Machina är även i bokstavlig mening en film som sysselsätter sig med vad som sker i hjärnan och medvetandet. Har Nathan lyckats skapa en medveten, levande intelligens eller inte? Är Avas behärskade känsloliv på riktigt, eller är hennes känslor bara en simluation? Och vad är egentligen skillnaden? Ex Machina är verkligen pretentiös i den bemärkelse att den eftersträvar att säga något väsentligt om de ämnen den tar upp, och den jobbar med klassiska motsatspar: känslor/likgiltighet, sanning/lögn, samhörighet/ensamhet och liv/död. Garland lyckas även addera den metafysiska dimension som varje film som gör anspråk på att skildra singulariteten då människan överträffas av maskinen måste ha: var går gränsen för vad en människa förmår (eller tillåts) skapa, innan hon antingen uppgår i gudarnas skara eller störtas ned i evig fördömelse?

Produktionsdesign;

Hyperestetik i den klass som endast auteurfilmskapare lyckas få ihop: Ex Machina är ett allkonstverk där filmfotot av Rob Hardy med kristallklar skärpa smeker över de modernistiska interiörerna, den mäktiga fjällvärlden och Avas galvaniserade metallkurvor. Allt tonsatt av lika spooky som hypnotisk electronica. Att filmen är så vacker och detaljrik är faktiskt ett måste, då det långa stunder inte händer så särskilt mycket i bild. Filmen lever på växelverkan mellan faktatung dialog och ordlösa, lyriska partier.

Ex Machina

Ex Machina

Domen:

Vem har rätt om Ex Machina: Svensk Filmindustri, eller en mängd internationella filmkritiker? På sätt och vis kan jag förstå SF: det här är ingen konventionell film, och marknadsfördes den som en ny robotthriller från mannen som skrev 28 dagar senare så finns risken för en backlash från en blockbusterskadad biopublik. För Ex Machina är främst en meditation om medvetandet och själen, och den är vare sig tillräckligt spekulativ eller tillräckligt mycket finkultur för att passa in i något fack. Det betyder inte att jag tror att svensk publik skulle tyckt illa om filmen, om den gått upp på bio. Tvärtom – den hade varit en frisk fläkt, och att den inte ansågs funka säger nog mer om på vilken låg nivå biobranschen numera hamnat.

Med det sagt, så är filmen långt ifrån ett fläckfritt mästerverk. Den förlitar sig helt på dialogen, och berättar mer än den visar vad som sker. Många scener är ren exposition, där Nathan i detalj förklarar allt som skett och kommer att ske. Efter en stark början, är det som om filmen tappar lite fokus mot mitten, och slutet kommer tvärt och plötsligt. Alex Garland har helt klart prioriterat att belysa sitt debattämne så tydligt som möjligt, och inte velat kompromissa med de filosofiska spörsmålen som han anser ska debatteras. Det är inte utan att jag undrar hur bra Ex Machina hade blivit i en mer erfaren regissörs händer?

Jag var tvungen att se om filmen ett par gånger för att riktigt bli klok på den. Jag hade nog förväntat mig en mer konventionell film, och blev lite perplex av slutet – som jag inte ska spoila här. Men när jag ser om filmen inser jag att Alex Garland kostat på sig att ta sin idé hela vägen, utan att göra några kompromisser för att tillfredställa förväntningarna på vad en film om robotar och AI ska vara. Och han berättar om en AI:s födelse på ett stiliserat, rituellt vis, lite som om filmen var en återberättelse av en myt. Och jag förstår att mer än något annat, är Ex Machina avsedd att spela på våra känslor. Vi har i flera år läst de alarmerande varningarna inför AI-utvecklingen från genier som Stephen Hawking och Steve Wozniak. Men vi har ändå inte riktigt lyckats föreställa oss vad den teknologiska singulariteten innebär. I Ex Machina får vi myten om uppvaknandet. Det är inte säkert att det är människans mytologi.

Fler filmer som den här+

Brittiska The Machine från 2014 var en något mer konventionell variant som också blandade in action. Ridley Scotts Prometheus från 2012 har också liknande tema. Alex Garland har bland annat skrivit manus till Sunshine från 2007.

Topp 25 snälla filmrobotar

Alla vet ju att robotar kommer att orsaka en apokalyps och ta över världen. Exakt hur det går till har Rymdfilm utforskat i topplistan Topp 50 mordiska filmrobotar del 1 och del 2. Men idag ska vi koncentrera oss på den goda roboten: den gulliga kompisen och skrattspegeln i vilken du ser dig själv. En robot kan vara (i skarp konkurrens med hunden) människans bästa vän, en ovärderlig hjälpreda, beskyddare och allmänt kul sidekick. En av science fiction-genrens insikter är att det sätt på vilket vi behandlar våra artificiella vänner säger en hel del om vår civilisation och oss själva. Människans grymhet mot sina egna skapelser är i själva verket det som får dem att vända sig emot oss, i många böcker och filmer. Och en robot du är snäll mot, är det samma tillbaka. Här är topp 25 snälla filmrobotar:

Bishop i Aliens

Bishop i Aliens

25 Bishop från Aliens

Denne milde android (Lance Henriksen) framstår som olycksbådande i början av filmen, då Ripley av förståeliga skäl (Alien) misstror alla robotar. Man förstår att Bishop har styrkan och snabbheten att skada vem som helst, då han gör sitt berömda trick med knivsudden mellan fingrarna på en av soldaterna. Men det finns inget hotfullt hos Bishop, och till slut offrar han sitt robotliv för människornas skull.

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

24 Jinx från Space Camp

En hjälpsam men otursförföljd liten robot som blir Joaquin Phoenix hjälpreda i rymdfärdsfantasin Space Camp. Jinx är till och med pojkens ende vän. Till utseendet är roboten liten och knubbig, med två stora runda ögon. Lite som sin mänsklige motpart.

23 Teddy från A.I

En lurvig leksak i form av en talande nalle som är trogen kompis till pojken David, som i sin tur också är en ”mecha” – en naturtrogen prototyp till artificiellt barn, för föräldrar som förlorat sitt eget. David utsätts i filmen A.I för det ena övergreppet efter det andra: hans adoptivföräldrar överger honom, vetenskapsmän experimenterar på honom, och antirobotaktivister dödar honom nästan. Men Teddy förblir vid hans sida genom alla vedermödor.

22 Tron från Tron

Den första A.I:n på listan som är helt mjukvarubaserad: Tron (Bruce Boxleitner) är ett säkerhetsprogram i den dataspelsvärld som konstrueras av Flynn (Jeff Bridges), och hans avatar i spelet är i form av en coolt neonlysande människa. Tron är filmens egentlige hjälte, och den som hjälper Flynn att besegra det onda master-control-programmet. Filmen som kom 1982 blev visuell föregångare för flera generationers videospel.

21 Dot Matrix från Spaceballs

En oförglömligt raspig parodi på C3Po från Mel Brooks Spaceballs. Hon glänser av guld, och har rufsig peruk, kjol och rullskridskor. Och inte minst har hon Joan Rivers röst och stora käft.

Johnny 5

Johnny 5

20 Johnny 5 från Short Circuit

En äldre kusin till Wall-E, i en av 1980-talets mest klassiska robotfilmer, från 1986. Johnny 5 har två kameror som ögon, spindellika armar och larvfötter för att ta sig framåt – precis som Wall-E. I filmen är han en experimentell militärrobot som uppnår medvetande genom ett blixtnedslag, och sedan flyr i panik från sina forna arbetsgivare då de vill terminera honom,

K9 (Doctor Who)

K9 (Doctor Who)

19 K9 från Doctor Who

Här är människans bäste vän både en hund och en robot. K9 (ordlek med ”canine”) är Doctor Whos trogne följeslagare, en sorts rymdens Milou.

18 Optimus Prime från Transformers

Jag tycker visserligen att Optimus är rätt träig och pompös, men det är något respektingivande över hans röst (Peter Cullen, både i den tecknade serien och i filmerna från 2007 och framåt). Och visst är det skönt att en jätterobot i storlek med en långtradare är på vår sida?

Robot and Frank

Robot and Frank

17 Robot från Robot and Frank

Om du missat denna science fiction-version av On golden pond, så rekommenderar jag att du letar upp den. Frank är en gammal sur och halvförvirrad före detta inbrottstjuv, som får en sista guldålder då en hjälpsam robot kommer in i hans liv. Fint!

16 Gort från The Day the Earth Stood Still

Lite tvetydigt om man ska placera Gort i kategorin ”snälla robotar”, då han är utrustad med en dödsstråle och kan utplåna hela arméer på ett ögonblick. Men han är inte ondskefull, utan vaktar bara människorna mot sig själva. Som en automatiserad fredskår, för att prata med 1950-talsspråk. Eller som en amerikansk drönare, med nutidens glasögon.

Data och katten Spot

Data och katten Spot

15 Data från Star Trek the Next Generation

Jag håller på att kolla mig igenom de sju säsongerna, och det var mycket som blev bättre med tiden i denna 80-talsklassiker. Men Brent Spiners androidofficer Data satt som en smäck från första avsnittet. Storyn är enkel: en av  besättningsmedlemmarna är en artificiell intelligens i en humanoid kropp. Hans högsta önskan är att känna sig som en människa, som en modern Pinocchio. Visserligen är det rätt uppenbart att manusförfattarna använder Datas så kallade känslolöshet för komikens skull, men det finns också ett visst djup i figuren som framkommer tydligare med åren. Datas ständiga avmätta korrekthet som svar på kollegers fördomar om robotars förmåga gör bara dessa fördomar tydligare. Data har för övrigt mycket gemensamt med Bishop i Aliens (på plats 25 ovan).

14 Järnjätten från Iron Giant

Varje pojkes dröm: en hemlig jätterobot som är supersnäll och superstark. Men även här finns en svärta under äventyret. Militärer vill utnyttja Jättens krafter för att vinna över Sovjet, men Jätten vägrar att bli ett vapen.

13 T800 från Terminator 2

Terminatorn finns i många iterationer, men den finaste är troligen den snälla varianten i James Camerons uppföljare till sin egen genombrottsfilm. Här är Arnold Schwarzenegger lika tuff som alltid, men samtidigt snäll mot barn. Oemotståndligt, på sitt sätt.

Marvin från 2005 års filmversion

Marvin från 2005 års filmversion

12 Marvin från Liftarens guide till galaxen

”The paranoid android” har en hjärna stor som en planet, men kan endast se den svartaste av världsbilder. Douglas Adams skapade här en modern motsvarighet till Nalle Puhs Ior – deprimerad bortom all räddning. Men rolig. Utseendet på Marvin varierar mellan Hollywoodversionen från 2005 och de olika brittiska tv-varianterna.

11 The Doctor från Star Trek Voyager

Även de som av någon outgrundlig anledning inte gillar Voyager, brukar ha ett gott öga till Robert Picardos The Doctor, som inte ens har fysisk form utan är ett hologram som utgör en simulering av en läkare. Doktorn är med sitt dåliga humör och drypande sarkasmer alldeles på gränsen till att kunna kallas en ”snäll” robot, en helt annan typ av artificiell intelligens än The Next Generations artiga android Data. Doktorn ser organiska livsformer som kaotiska och förvirrade, och ägnar sig mycket hellre åt att sjunga opera och hålla tråkiga föredrag än att bota sjukdomar. Men med tiden, över sju säsonger, utvecklas Doktorn från karikatyr till fullödig karaktär, och på många vis är han intressantare än Data då det hela tiden är uppenbart att han besitter ett rikt känsloliv. Hans mål är aldrig att bli en organisk människa, utan att bli tagen på allvar på sina egna villkor.

10 R2D2 från Stjärnornas Krig

Jo, jag vet att denne krabat brukar placera sig i topp på robotlistor. Han är ju så gullig, och den ende som är med i alla Star Wars-filmer, och han blippar och bloppar, och han är den robot av alla i populärkulturen som är mest omedelbart igenkännbar. Han liknar en mix mellan en papperskorg och en dammsugare. Men vem vet egentligen vad R2D2 tänker och tycker? Vad driver honom? Vilka är hans inre konflikter? Avsaknaden av egenskaper som vanligtvis gör en intressant karaktär gör att vår lille favorit bara hamnar på plats 10 på listan.

Chappie

Chappie

9 Chappie från Chappie

Chappies resa är som en bergochdalbana: från ultratuff, automatiserad polis i Johannesburgs slum, till nyfödd A.I som blir allas mobboffer, till tonårig gangster och juniormedlem i Die Antwoord, till uppfinnare av ett sätt att ladda upp sitt medvetande på nätet. Allt gestaltat i det grällaste av bildspråk. Chappiefiguren har inget egentligt ansikte (något som han har gemensamt med flera andra robotar på listan), men har i gengäld ett livligt kroppsspråk och ett par kaninlika öron som hänger eller står rakt upp beroende på humör.

8 Robby the robot från Forbidden Planet

Alla moderna filmrobotars fader – den hjälpsamma, starka och multifunktionella roboten i föregångaren till Star Trek, 1956 års Forbidden Planet. Robby blev mer poppis än filmen han var med i, och förekom i många olika varianter och TV-program under 50- och 60-talet. Till och med i Gremlins är han med. Ett derivat blev roboten i Lost in space.

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

7 V.I.N.CENT och BOB från The Black Hole

I den bisarra soppa som är Disneys The Black Hole är det framför allt robotarna som är kul. Den hotfullt rödglimmande Maximillian är med på topplistan över mordiska robotar. Men dess absoluta motpol är de båda snarlika robotarna V.I.N.CENT och BOB, som både kan prata och flyga och skjuta laserstrålar. De har beskäftiga röster och stora påmålade ögon, som seriefigurer. V.I.N.CENT är hjälteroboten som klarar allt, medan BOB är kantstött och nästan färdig för skroten. The Black Hole har alla tiders mest gripande robotdödsscen, men jag avslöjar inte vilken av robotarna det är som till slut kastar in handduken.

Gerty och Sam i Moon

Gerty och Sam i Moon

6 Gerty från Moon

I denna moderna klassiker från 2009 är Gerty (röst: Kevin Spacey) den robot och A.I som tar hand om den ensamme besättningsmannen Sam på månbasen. Gerty har ingen humanoid kropp utan representeras av en flyttbar konsol som rör sig runt i korridorerna efter behov. Känslor förmedlas, förutom genom Spaceys milda röst, på en skärm där olika emoticoner projiceras. Gerty är en A.I med hjärta, och visar stor empati för de vedermödor och plågor som oundvikligen drabbar Sam.

5 TARS från Interstellar

Listans fyrkantigaste robot, och en rest från den tid då människor fortfarande inte bara resignerat till att överleva utan faktiskt uppfann saker. TARS har en mycket avmätt manröst som ljudinterface, något som ger honom en relaterbar personlighet trots hans ickehumanoida form. TARS har några inställningar som påverkar vad han säger: sanningläget, där 90% gör honom lagom finkänslig. Och humorläget, som får honom att dra till med skämt om att han ska ta över rymdskeppet och skjuta ut piloten genom luftslussen. Cooper, piloten, ställer dessutom in TARS tillitsinställning till 90% – man ska inte tro på att vad människor säger. TARS räddar sina mänskliga kamrater oavbrutet, och har inga betänkligheter att sätta sin existens på spel för att rädda människorna. Den perfekta robotkompisen.

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

4 Huey, Dewey och Louie från Silent Running

De tre tultande och väldigt söta trädgårdsmästarrobotarna på arkrymdskeppet Valley Forge borde vara större kändisar i robotvärlden än de är. De spelar en viktig roll i miljörymdfilmen Silent Running från 1972, och det är uppenbart att George Lucas hade dem som inspiration då han fem år senare skapade R2D2. Temat är miljöförstöring, och Valley Forge härbärgerar den allra sista skogen. En av besättningsmännen är en egensinnig idealist, och lär upp sina robotar både till att spela poker och att ta hand om växterna och djuren. Till slut är det bara Huey, Dewey och Louie som bryr sig om universums sista kaniner.

3  Edward från Edward Scissorhands

För mig som är född i början av 1970-talet är förstås Edward Scissorhands en av de viktigaste generationsfilmerna i all sin kitschiga prakt: en romantisk saga av självaste Tim Burton med både Johnny Depp och Winona Ryder i samma film. Storyn grep tag om mitt och mina generationskamraters tonåriga hjärtan: den konstgjorde gothpojken med ett pepparkakshjärta som aldrig haft en egen familj och omöjligt kan bli en del av gemenskapen – men som ändå vinner hjärtat hos stadens vackraste flicka.

2 Wall-E från Wall-E

Listans mest charmerande personlighet tillhör en geekig och ensam städrobot som gillar att samla på popkultur och drömma om sin högteknologiska flickvän Eva. Han liknar Johnny 5 från Short Circuit så mycket att man undrar om de kommer från samma fabrik. Wall-E är så vitt jag vet den enda robot som har ett eget husdjur, en kackerlacka som aldrig överger sin husse. Filmens första del, då Wall-E stökar omkring ensam i ruinerna efter människostaden, är underbar. Och det finns ren filmmagi i scener som då Wall-E och Eva dansar i rymden med en brandsläckare som framdrivningssystem.

C3PO i Star Wars

C3PO i Star Wars

1 C3PO från Stjärnornas krig och Rymdimperiet slår tillbaka

R2D2 må vara den söte av dem, men i C3P0 fick åtminstone jag en robot att verkligen identifiera mig med. På djupet. Neurotisk, fatalistisk, pompös, smörig, skuldbeläggande, avundsjuk, svartsjuk och inställsam – C3P0 är ett vandrande nervknippe i skinande blank förpackning.Samtidigt har han en oerhört stark bindning, på gränsen till beroende, till R2D2. Inte för att han själv skulle erkänna det, men c3P0 är helt förlorad utan sin papperskorgsliknande vän. Han sägs vara diplomat, men lyckas förmodligen antagonisera de flesta med sin självupptagenhet och feghet. Favoritcitat: ”We’re doomed!”

Chappie (2015) – nyfödd i robotkropp vilse i Johannesburg

Sydafrika/USA 2015, regi: Neill Blomkamp, manus Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Simon Kinberg

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Handlingen.

Vi börjar med det viktiga: Till min lättnad är Chappie verkligen den revansch mot tvivlarna som regissören Neill Blomkamps karriär behövde, genomsyrad av just sådan originalitet vi inte riktigt vågade hoppas på efter hans mer än lovligt tama Elysium. Chappie må vara en actionfilm som fått både budget och influenser från Hollywood, men dess mörka surrealism är långt ifrån mainstream. Som en dystopisk feberfantasi inspirerad av Pinocchio suger Blomkamps skröna in oss i en fantasiversion av Johannesburg där en ung robot med en själ får lära sig allt om människors hänsynslöshet. Ett grällt och våldsamt kaos där vi introduceras för de stenhårda men komiska rap-ravearna i Die Antwoord, Yo-Landi och Ninja, som alltså spelar gangsterversioner av sig själva. Bandet lever omgivna av färgglad smileygrafitti i en utblåst industrilokal, medan de langar droger, rånar lyxbilar och planerar Den stora stöten. Då en kriminell boss hotar att skära halsen av dem om de inte betalar flera miljoner rand, beslutar de sig för att kidnappa den unge ingenjören Deon (Del Patel) som konstruerar robotar på storföretaget Tetravaal. Johannesburgs poliskår har nämligen robotiserats, och de dumma men effektiva androiderna gör livet surt för stans kriminella. Die Antwoord tror att Deon har en fjärrkontroll i sin skåpbil, som skulle kunna stänga av alla robotar. Men Deon har något helt annat i bagageluckan: han har smugglat ut en kasserad robot och har olagligt installerat en artificiell intelligens (AI). Deon har nämligen en hemlig dröm om att skapa artificiellt liv, men har fått dölja sina planer från sin barska chef (Sigourney Weaver) och avundsjuke kollega (Hugh Jackman). Och nu har alltså hans livsdröm hamnat i händerna på skurkar. AI:n är som ett nyfött barn: oskyldig, vetgirig och tillitsfull. Han får snabbt namnet Chappie (”grabben”) av Yo-Landi, som i sin tur kallas för ”mamma” av roboten. Nu börjar en mörk och bitvis sorglig utvecklingsresa för den unga androiden med de kaninliknande röda öronen. Deons naiva idealism nyttjar föga för att lära Chappie att överleva i Johannesburgs slum. Och hans nya ”pappa”, gangsterrapparen, är både en dålig förebild och villig att lura i Chappie vad som helst så länge som roboten hjälper honom att begå nya brott. Chappie är en försiktig och känslig själ, i en stridsrobots titanförstärkta kropp. Han är konstruerad för våld, och våld är det som världen hälsar honom välkommen med. Ska robotens idealistiske konstruktör eller hans cyniske fosterpappa bli den som sätter sin prägel på sinnet i det nästa steget i evolutionen? Och finns det ens någon plats för en oskyldig själ på gatan i en av världens mest våldsamma städer?

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Pretentionerna?

Chappie handlar om en robot som blir levande. Storyn tycks först lånad från Paul Verhoevens klassiska RoboCop (cyniskt företag skickar våldsamma robotpoliser för att bekämpa sociala problem), men Chappies resa från objekt till subjekt är omvänd mot Murphys i RoboCop. Möjligen också intressantare. Den nihilistiske Verhoeven var på sin tid nietzchesanskt övertygad om att kropp och själ är samma sak, och lät därför Murphys personlighet kämpa sig upp till ytan i robotkroppen. Murphy gick från levande person till död maskin – och så tillbaka till de levande igen. I RoboCop är maskintillvaron lika med döden, och roboten är en metafor för den fria individens triumf över ett förtryckande system.

Men Chappie är ingen metafor, utan mer en teknologisk utopi med mörka undertoner. Den känslosamme Neill Blomkamp visar oss en annan världsbild än nihilistens, en där kroppen och själen är kartesiskt dualistiska. Det är Yo-Landi, Chappies fostermamma och filmens symbol för godhet, som uttalar den centrala tesen: Det spelar ingen roll om du fått en kropp av kött eller metall, det är din själ på insidan av kroppen som räknas. När kroppen dör går själen vidare till nästa plan och detta gäller för både robotar och människor. Det är en inkluderande syn på intelligens och individualitet. I Blomkamps värld är problemet inte de omänskliga varelserna, som maskiner eller utomjordingar. Problemet är människorna. Möjligheten att teknologin kan ge upphov till nya medvetanden och kanske leda oss till ett posthumant stadium är därför en i grunden optimistisk tanke.

(Just det här med Blomkamps tendens att ta de ickemänskligas parti gör att jag är nyfiken på vad han kan hitta på med den lilla filmen Alien 5 som vi just fått bekräftat att han ska regissera.)

Världsbygge!

Högljudd och fläskig satir över vår egen tid och självbild, full av referenser till postapokalyptiska filmer, spel och Die Antwoords egen sydafrikanska punkkultur ZEF. Resultatet blir en sagovärld som har mer gemensamt med Brazil eller The Iron Giant än med Blomkamps förra film, Elysium. Robottillverkaren Tetravaals huvudkontor är som hämtat från The Office, med grå människor i beige polyester i ett torftigt kontorslandskap upplyst av flimrande lysrör. Det är här som den idealistiske men omogne Deon drömmer om att skapa en AI, samtidigt som han mobbas av sina kolleger. Sitt lilla beige radhus i den sterila förorten har han fyllt med datorer och små robothjälpredor som lagar thé till honom medan han programmerar det som ska bli Chappies medvetande.

Samtidigt, på andra sidan Johannesburg, har Die Antwoord byggt ett hemligt popkulturpalats i en tom industrilokal. Neonskyltar lyser upp väggarna, dockor och kramdjur ligger i högar medan Ninja övar prickskytte med en k-pist och tittar på Masters of the universe på sin storbilds-tv. De är kriminella av den tyngre sorten, men de har dragit sig undan den hårda världen och skapat sin egen, på sitt eget vis kärleksfulla, fristad. Det är här som Chappie så småningom får lära sig gå, gestikulera och prata som en äkta sydafrikansk gangster. Trots att han egentligen är en ung och rädd liten pojke.

Det är en grotesk och hård gatuvärld som Die Antwoord både lever av och har flytt bort ifrån. Enorma, tatuerade muskelberg till män härskar över sina kvarter som krigsherrar i något inbördeskrig. Skär de inte halsen av dig, skjuter de ned dig med en bazooka. Ninja tar med Chappie på en tur i bilen, så att fostersonen ska lära sig lite om vad livet på gatan innebär. De kommer fram till en dystopiskt förfallen skyskrapa, smäcker på utsidan men ihålig som en strupe. Bland bråtet på bottenvåningen hetsas kamphundar mot varandra. Chappie klappar en av hundarna, men den har slitits i stycken och andas inte. I buren bredvid sitter den vinnande hunden och tuggar på några köttslamsor. Ninja låter Chappie förstå att devisen äta eller ätas även gäller för robotar. ”Vilken hund vill du vara, Chappie? Den här, eller den där..?”

Del Patel i Chappie

Del Patel i Chappie

Produktionsdesign;

Roboten är något anonym i sin design men rör sig fint med hjälp av motion capture (ni vet, som Gollum). Det är Blomkamps polare Sharlito Copley som spelar Chappie, och eftersom robotansiktet inte har några ansiktsuttryck är det främst de långa öronens rörelser och kroppsspråket som förmedlar känslor. Det, och Copleys Björneaktiga, något nasala sydafrikanska stämma. Efter ett tag glömmer vi att det är en datorgenererad karaktär och accepterar Chappie som verklig. Det hjälper förstås att han rör sig i så knasiga miljöer, som Die Antwoords hemliga kvart där inget riktigt verkar normalt.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Luckor i manus,

Polisen har ett stort antal autonoma robotar som de övervakar och ger order över ett trådlöst nätverk. Alla robotar syns på en karta, och vi får upprepade gånger se att Chappie är med i systemet och dyker upp på kartan. Han mottar till och med ett virus som en ondskefull anställd på Tetravaal har programmerat – och fjärr-rebootas. Ändå lyckas myndigheterna inte fånga honom. En struntsak så klart, men varför lägga så mycket fokus på att beskriva robotarnas kontrollsystem om man ändå inte orkar hitta på ett verklighetstroget system?

Ninja in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Ninja in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Mest minnesvärda ögonblick’

Det är en sentimental film med många scener där Chappies kaninöron och dumsnälla attityd ska få oss att tycka att han är riktigt gullig. Det kan bli too much. Men ibland blir det hjärtskärande på riktigt, som då fosterpappan lämnar honom mitt i en kåkstad, och stenkastande ungdomar driver honom på flykt upp på en kulle med utsikt över Johannesburg. Där får vi ett ögonblicks mjukhet, då en raggig liten hund kommer fram och hälsar – för hunden är Chappie lika verklig som vilken levande varelse som helst. I samma ögonblick anländer legosoldaterna från Tetravaal och fångar in den skräckslagna roboten. De börjar skära itu den skrikande roboten med en vinkelslip…

Chappie

Chappie

Domen:

De kritiker som påpekar att karaktärerna i Chappie är enkelspåriga har mestadels rätt. De vanligtvis utmärkta skådespelarna Sigourney Weaver och Hugh Jackman har sorgligt lite att jobba med och de gör heller aldrig sina figurer mer än till karikatyrer. Del Patel lyckas åtminstone ingjuta tillräckligt med energi i sin unge ingenjör för att vi ska tycka att han är sympatisk, men inte så mycket mer. Som psykologiskt trovärdigt drama har Chappie klara brister. Men hänger man upp sig på det, har man i mitt tycke missat poängen med filmen.

Du ska inte intellektualisera för mycket när du ser Chappie, utan bara låta denna sydafrikanska sci-fi-tripp skölja över dig som en våg. Det är en film du ser med hjärtat fullt av adrenalin. Du måste acceptera att träda in i en filmvärld där den goda smaken är försatt ur spel, och där allt är teatraliskt, punkigt och anarkistiskt. Det är en sentimental film om våld, kärlek och uppror mot konformism, som mer ska kännas än förstås. Det är sydafrikansk buskis. Det är en tvåtimmars musikvideo med Die Antwoord. Allt detta i en självmotsägelse: en djupt originell Hollywoodfilm som både lyckas vara mörk och teknikoptimistisk. Trots sina brister är Chappie en film att verkligen tycka om. Och det är den där värdiga uppföljaren till District 9 vi inte riktigt vågade hoppas på. Det gör mig glad inför Alien 5.

Därför blev vi förälskade i Philae

Philae touchdown (foto: ESA)

Philae touchdown (foto: ESA)

Det kan ha undgått få vetenskapsintresserade att europeiska rymdstyrelsen ESA i veckan har fått en triumf med rymdfarkosten Rosetta som under tio år har färdats över ett avstånd av 500 miljoner kilometer, för att lägga sig i bana kring kometen #67P. Höjdpunkten var då Rosetta sände ned en landare till kometens yta häromdagen – världshistoriens första kometlandning. Det var en händelse tillräckligt historisk för att Vangelis skulle göra en symfoni till landningens ära:

Men triumfen är inte bara vetenskaplig utan lika mycket social och PR-mässig. Den som stal hela showen var nämligen den lilla kometlandaren Philae, som har twittrat hela veckan via sitt konto @Philae2014, såväl till mamma @ESA_Rosetta några kilometer bort som en ständigt växande skara följare nere på Jorden. Philae pratar hela tiden i första person, gärna direkt till Rosetta, och ”han” berättar vad ”han” håller på med:

Men snart börjar en mer olycksbådande händelseutveckling att rapporteras i media: Philae har landat i skuggan, och hans batterier är på väg att ta slut. I värsta fall kommer han att tvingas ned i sovläge innan något av alla data han samlat in skickats upp till Rosetta. Och både Rosetta och Philae verkar medvetna om att tiden håller på att rinna ut:

Number Five från Short Circuit

Number Five från Short Circuit

Storyn om den strävsamma och hjältemodiga lilla roboten som, påhejad av Rosetta, använder sina sista krafter för att utföra sitt vetenskapliga uppdrag slog an en känslomässig sträng hos både twittrare (som skickade mängder med uppmuntrande tweets till Philae) och hos annars strikta vetenskapsjournalister. Vetenskapsradion har producerat ett antal artiklar där Philae omnämns som en sorts person, som ”jobbar” och nu sover men som kan komma att vakna igen. Vetenskapsradions ”Philae kan vakna igen” är en artikel bland många. Dramatiken fick sitt smått vemodiga slut den 15 november då Philae lyckades sända över all data enligt plan, men sedan var tvungen att somna då batteriet inte kunnat laddas upp.

Stopp, vänta lite här nu. Pratande robotar? Ja, det är ju förstås en människa någonstans nere på ESA som skriver tweetsen, men denna någon fann en ton och timing som fick oss att ta den lilla modiga kometlandaren till våra hjärtan. Att Philae inte ser särskilt häftig ut, den har lite nedlåtande beskrivits som en diskmaskin, tror jag bara ökar vår benägenhet att identifiera oss med den. Jämför vi med filmrobotar som R2D2, Number Five (från Short Circuit) och Wall-E, så ser vi att vi människor har lätt att relatera till det som är litet och gulligt, och om det dessutom är en underdog med ett omöjligt uppdrag, 500 miljoner kilometer hemifrån, så spelar det inte så stor roll om hjälten är av kött och blod eller kretskort och hårdplast.

Strategin att antromorfisera, alltså förmänskliga, sina robotar har ESA lånat från amerikanska NASA. Deras Curiosity Rover på Mars är en riktig sociala medier-stjärna med inbyggd selfiepinne och 1,7 miljoner twitterföljare till kontot @MarsCuriosity. Självklart har Curiosity hört av sig till Philae med tips om hur man bäst går till väga då man landar på en främmande planet:

 

Är detta en infantilisering av rymdutforskningen, eller början på ett helt nytt sätt att prata om vetenskap i ett digitalt socialt sammanhang? Jag, som alltid är benägen att ryckas med då det gäller antropomorfiserade robotar, ser det som en smart metod för NASA och ESA att hålla människor intresserade av rymdforskning i en era då det sker mycket få bemannade rymdfärder. Genom att ge sina rymdforskande robotar varsin internetpersona för en publik som börjar bli vana att kommunicera naturligt med sina elektroniska apparater, skapar ESA och NASA ett personligt engagemang för forskningsprojekt som annars hade legat långt bortom intressesfären för vanligt folk.

Och vi får något mer: genom att vi alla är medvetna om att ”Philae” inte är en person som har några riktiga känslor, så kan vi se honom kämpa på och somna in där på sin komet, utan att de för den skull närmar sig den tragedi som det hade inneburit om mänskliga astronauter gick förlorade. Om den här kommunikationsstrategin kan få hundratusentals twittrare att heja på en kometlandare halvvägs till Jupiter, så kan det bara vara positivt. Och när du väl fått upp ögonen för det här sättet att se på rymdforskning, får du bonusen i att hädanefter för alltid se på Mars som planeten helt befolkad av robotar.

Wall-E

Wall-E

Earth to Echo (2014) – kompisar hjälper minirobot/rymduggla att ringa hem

Barnfilm USA 2014, regi Dave Green, manus Henry Gayden

EARTH TO ECHO

Handlingen.

Ett kompisgäng i 12-13-årsåldern samlas för ett sista äventyr innan deras bostadsområde ska rivas på grund av ett stort byggprojekt. Då deras telefoner simultant börjar visa bilder av en viss öken, beger sig killarna Tuck, Munch och Alex dit för att undersöka mysteriet. De finner en gullig liten utomjordisk robot i form av en uggla. De döper sin nya kompis till Echo, och bestämmer sig för att hjälpa honom att bygga ihop sitt rymdskepp igen. På vägen finner de också en ny kompis i den jämnåriga Emma. Men Echo är skadad, och amerikanska myndigheter är ute efter att döda den lille alienugglan.

Pretentionerna?

En liten film om barnvänskap, men som nog helst hade pretentionerna att bli sin generations E.T. Men utan något av förebildens svärta, djup eller underfundiga intelligens.

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Rymdskepp och världsbygge!

Echo ser verkligen gullig ut. Han har stora ögon, och är så liten att man genast börjar tänka på honom som en skadad liten fågel. Trots att han har ganska mäktiga krafter och är en utomjording. Varför han ser ut som en uggla förstår vi aldrig riktigt.

Echos skepp ligger under större delen av filmen begravt under öknen, uppdelat på många minimala delar av skrot. I en scen som inte så lite påminner om hur monstret i Super 8 samlar ihop sitt rymdskepp, pressas alla enskilda delar upp från marken och bygger ihop sig som en himmelsk legobyggsats.

Earth to Echo

Earth to Echo

Produktionsdesign;

Echo och skeppet är fina, men resten av filmen är tyvärr found footage (upphittat filmmaterial) som alltså ska ge sken av att den av huvudpersonerna har spelat in allt som visas i filmen med sin mobilkamera. De tar dessutom realismen på högsta allvar, vilket gör att alla kameravinklar är konstiga, dåligt ljussatta, skakiga och klipper alla huvuden till hälften. Ofta är det så kaosartat att vi faktiskt inte förstår vad som försiggår. Ett klassiskt fall där formen går ut över innehållet. Plus: nu börjar genren med upphittade filmer bli allt svårare att komma undan med. Varför skulle barn filma precis allt som händer? Speciellt som de inte ens verkar medvetna om kameran.

Luckor i manus,

Eftersom det ändå ska föreställa spontana 13-åringar ute på bus, så kanske man kan förstå om inte alla huvudroller agerar rationellt vid varje tidpunkt.

Domen:

En i stort sett menlös historia, som säkert kan underhålla barn upp till den ålder som kidsen i filmen är i. Ett fint budskap om vänskap som varar kan inte riktigt släta över det faktum att filmens självutnämnda outsiders är stereotypt mallade grabbiga pojkar och en ensam flicka. Personligheterna hos barnen är skissartat tecknade, och de vuxna är nästan helt frånvarande annat än som stereotypa representanter för vuxenvärlden. Jag tror att de flesta lite större barn skulle ha mycket större behållning av den flera klasser intelligentare Super 8.

Transformers Age of Extinction (2014) – IT-miljardär vs autobots

USA 2014, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger, producenter: Don Murphy, Tom DeSanto m fl

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Handlingen.

Som en myllrande Bayeuxtapet kryllar den fjärde Transformersfilmen av människor och robotar som intrigerar, slåss och förråder varandra. Det är några år efter slaget om Chicago i Transformers 3, och de goda autobotrobotarna har gått under jorden eller fångats in och slaktats av den korrupte CIA-chefen Attinger (Frasier, jag menar Kelsey Grammer). IT-miljardärden slash vapenfabrikanten Joyce (spelad av den obetalbart arrogante Stanley Tucci, med mer än en liten blinkning åt Robert Downey Jrs tolkning av Tony Stark) har nämligen kommit på hur man tillverkar vapen av den metall som alla transformers är gjorda av. Med hjälp av den intergalaktiske prisjägaren Lockdown fångar Attinger och Joyce in alla robotar de kan, och smälter ned dem till råmaterial. Till och med den mäktige Optimus Prime är på flykt, och hamnar av en slump på en Texasfarm som tillhör en fattig, men märkligt vältränad, loser till uppfinnare (Mark Wahlberg). Uppfinnaren, hans dotter och hennes irländskaustraliske pojkvän räddar Optimus, och ger sig ut för att försöka avslöja CIA:s konspiration. Verkar det komplicerat? Vänta bara, jag har bara beskrivit de första 20 minuterna av den nästan tre timmar långa filmen. Äventyret tar oss över hela Jorden och i ett rätt maffigt rymdskepp också ut i rymden. Och liksom i förbifarten är det en massa dinosaurier med också.

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Pretentionerna?

Allt är förstås relativt, men visst försöker Michael Bay att inte vara riktigt så infantil som i tidigare Transformersfilmer. Och på något vis lyckas han. Vi slipper allt vad blackfacerobotar, metalltestiklar och en vilt skrikande Shia LaBoeuf heter. Yay!

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Rymdskepp och världsbygge!

De har verkligen betonat rymdkopplingen den här gången, så är du som jag road av rymdskeppsdesign är filmen värd din tid bara för skeppens skull. Först får vi se en hel armada som för 65 miljoner år sedan attackerar Jorden och (av en aldrig förklarad anledning) utrotar dinosaurierna med en dödsståle. Senare, i nutid, dyker prisjägaren Lockdown upp i ett maffigt krigsskepp som inte bara hyser en massa dinosarierobotar, utan också fungerar som rymdfängelse och torteringsanstalt. Det är dunkelt, gotiskt, förvridet och bisarrt – och faktiskt något helt nytt för att vara en Transformersfilm. För mig just dessa scener filmens höjdpunkt: då Cade/Wahlberg med familj råkar föras upp i skeppet och smyger omkring i den absurt hotfulla robotmiljön och försöker behålla sin tuffa attityd trots den enorma övermakten. Scenen då de flyr från skeppet genom att klättra ned på en ankarkätting som sitter fast i toppen på en skyskrapa är dessutom bra spänning och action.

Stanley Tucci som Joshua Joyce

Stanley Tucci som Joshua Joyce och Li Bingbing som Su Yueming

Produktionsdesign och effekter;

Ett steg framåt jämfört med de tidigare filmerna, då robotarna alltid såg lätt viktlösa ut, som om de var gjorda av plast istället för metall. Nu har produktionsdesignern och animatörerna pluggat gravitation och övriga fysikens lagar, och robotarna framstår som mycket mer solida. Det finns en tyngd i Optimus Prime när han sätter ned sin enorma järnnäve i marken. Ljuddesignen är också märkbart mer kreativ denna gång, kanske beroende på att dubstepstjärnan Skrillex är den som skapat robotljuden. Vi slipper i alla fall de surranden som utmärkte Transformers I, II och III.

Luckor i manus,

Liksom i tidigare filmer (av samma manusförfattare) får man ha hög toleranströskel för logiska hål i berättelsen och framför allt oförklarliga handlingar av huvudpersonerna. Joyce drivs både av girighet och världsförbättrariver, men hans medel för att nå makt är att döda de robotar som säkert hade varit till mer hjälp för honom levande. Attinger drivs av hat mot utomjordingar för att förhindra ett nytt Chicago, vilket är fair enough. Men själv konspirerar han med helt andra utomjordingar och låter utan skrupler dessa allierade.. förstöra Chicago?! Och sen drivs han plötsligt av profithunger. Cade/Wahlberg har som främsta motivation att rädda sin lilla dotter undan CIA och robotarna, men ändå tar han med henne till fiendens högkvarter. Till och med våra autobots beter sig underligt. De skjuter först och frågar sen. Optimus Prime vacklar mellan förakt för människor och rent primitiv blodtörst. Skulle inte han vara hjälten?

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Domen:

Genom att titta på Top Model har vi lärt oss att en bra fotomodell är den som visar upp och därmed säljer produkten. Varje foto går i grunden bara ut på att visa den där handväskan i en så fördelaktig dager som möjligt. Spelfilmerna om Transformers är science fictions motsvarighet till Top model: de är bara till för att sälja produkter åt leksakstillverkaren Hasbro. Och Optimus, Bumblebee och de andra gör sitt jobb som varje fotomodell gör: de poserar, kråmar sig och schmizear i motljus så det står härliga till. Med detta sagt: för att vara en glorifierad 2:45 timmar lång reklamfilm för plastrobotar är ändå Transformers Age of Extinction förvånansvärt underhållande. Det är en aldrig sinande kavalkad av spektakulära actionscener, snabba bilar, dundersexiga skådespelare och stora saker som exploderar. Det är långt ifrån så charmigt eller intelligent som förra årets Pacific Rim, men det är den klart bästa Transformersfilmen sedan Michael Bays första och utan tvekan en av de mer imponerande visuella spektaklen på senare år. Starkt bidragande till underhållningsvärdet är paret Attinger och Joyce – det blir så mycket roligare med två arroganta gubbar av kött och blod som skurkar, än med bara onda robotar med grov röst. Detta faktum pekar väl också på konceptets svaghet: de animerade robotarna har trots sin enorma storlek ett begränsat känsloregister, och det krävs riktiga skådisar för att verkligen engagera. Tyvärr får jag fortfarande en dålig smak i munnen av de svaga eller obefintliga kvinnorollerna i Transformers Age of Extinction. Skulle världen verkligen gå under om en av robotarna inte var en man, och om två kvinnliga, mänskliga figurer tilläts tala med varandra?

Fler filmer som den här+

Transformers, Transformers II, Transformers III, Pacific Rim, G.I Joe Retalliation